Quo vadis? (english version)

Concerning the new world order and power over human understanding

When we are born, the picture in our eye is upside down. We soon turn it around so that it is in keeping with the laws of gravity, probably for purely practical reasons.  However, although seeing, we do not all see the same things. Our senses help us to distinguish between various material and spiritual things. Our language gives them names, describes and explains their context, to ourselves and to each other. Religions, ideologies, philosophy, the arts and sciences, all can be seen as tokens of our endeavours to understand life itself and the world that lies beyond the limitations of our senses, understanding and experience.

What makes people perceive life and the world differently, not just the nuances but the whole picture, despite “reality” being the same? The answer to that question is the key to governing and controlling human understanding, at the same time the key to its liberation.

Our personal pictures, and their variations, can be transformed into one picture common to all. When a group of people gaze at a statue from different angles and tell each other what they have seen, a picture is created that is “truer” than that created by just one person who walks around the statue, looking at it from all directions. The personal apprehensions of what a statue “is” gives width and depth to the understanding of it – assuming that “understanding” of the statue is moderately heterogeneous. A homogeneous result will reinforce one of several possible “pre-understandings”. From this we can deduce that collective knowledge has greater potential than personal, both from a negative and a positive aspect.

Thus we have two fundamental rules for anyone wanting to control our thoughts.

1. Create collective knowledge about the perspective you wish a group to adopt, by enlightening them on this perspective while withholding ones that challenge it. In some contexts this is called propaganda or indoctrination.
2. Isolate those persons or groups that represent competing perspectives and limit their chances of communicating with others. In some contexts this is called harassment or violation of the right to freedom of expression and opinion.

A closer look soon reveals that in all societies where the production of knowledge and ideology is not balanced between the interests of different perspectives, there are certain elements of indoctrination and a lack of freedom of expression. Likewise, for those who own the means of producing knowledge and ideology, the possibility to control people’s minds is greater than for those who own nothing of the sort. Groups of perspectives can be contained within larger areas. Scientific paradigms, religions and ideologies are manifestations of such comprehensive areas that arise from the need to avoid contradictions and maintain a certain right of interpretation, even though they have aspects in common with their competitors. Dissidents are those who stray outside the greater areas of knowledge predominant in society. Boarder crossers are those who seek knowledge within several competing areas.

Thus far, it is about production and control of human understanding within areas that limit the mind. When conflicts arise, for example between different ideologies that represent interests that use them for their cause, the need to also control human understanding increases. The expression, “Your terrorist is my freedom fighter”, is a clear example of this.

Control can be “voluntary” through so-called self censure, used by journalists who do not wish to risk their careers, or enforced as when those who wish to question aspects of what is known as The Holocaust are forbidden to voice their opinions. Two great thinkers have each written a classic about these questions. One concerns humans’ voluntary subordination, “Brave New World” by Aldous Huxley, the other subordination by force, “1984” by George Orwell.

To achieve maximum effect, these methods are often combined. This is done by so-called false flag operations, which means that a regime attacks its own people, disguised as the enemy, in today’s world known as “terrorists”, when no other state can be relied upon. Hereby fear is created among the people who then find it easier to accept a “counter attack” which is made out to be “defence”. Restrictions of human rights are used to uncover new “terrorists”. Bugging telephones is not good, but who wants a bomb in the underground or a plane that crashes on your parliament? False flag operations have become the most successful weapon in ruling and dividing, as in Iraq. Most of the bomb attacks aimed at the civilians of various religious groups, have been undertaken by the occupying power and their coalition partners’ security forces, in order to create hate between the groups.

Because the same interests that started the neo-colonial wars own the media, human thought can be controlled in this way. The cruel irony of false flag operations that are aimed at ones own groups/people, or those claimed to be liberated by occupation, as in Iraq, is that the more horrific these acts of terror become, the easier it is to blame “terrorists” – the enemy.

Continuing this logic – also those who uncover these false flags are portrayed as guilty of spreading conspiracy theories, implying that they are “nutters”, because no right-minded person could believe that, for example, the government he or she has elected would secretly devise such hellish plans and take action against its own people. This would be, in fact, the same as declaring oneself in a state of incapacity, or at least owning up to having been naïve or easily lead, something to be ashamed of. This way of helping people to avoid feeling shame, is probably one of the most forceful methods to control behaviour and understanding in use historically, because it solves fundamental identity issues, pride and self respect being the most sought after. The “J” taboo linked to “The Holocaust” and the notoriously libellous “anti-Semite” are today the most powerful examples of efforts to control thought and suppress opinions. The accusation of being a “Holocaust denier” today, has the same implication as being called an atheist used to have.

Where will it all end? Overpopulation, environmental pollution, ruthless exploitation of limited natural resources, famine, epidemics, massacres of innocent civilians, genocide, with or without weapons of mass destruction…the list is long. And we all know how long. What has happened? Is not colonialism a thing of the past, and was not peace after World War II the start of a new world where the UN, and international human rights, was a stronghold for peace and prosperity for the people of the world? What happened? Is the world upside down? How long will it go on? Is what we now are witnessing the collapse of western civilisation?

Sweden – oops – is presently at war with Afghanistan, although there has hardly been a public debate and the Swedish people have really never had a say in the matter. It is called a peacekeeping mission and is lead by the US. Nowadays, even the UN is misused to motivate occupation and war against poor third world countries under the pretext of the west teaching them the meaning of democracy, reminiscent of “The White Man’s Burden”.

Our western welfare societies are involved in the severest economic crisis the world has ever known, and we have not seen the last of it. Economists and journalists speak as though it is an accident related to a natural catastrophe and nobody who listens understands what is going on. Do they themselves, are they just idiots, or are they simply performing a menial task for the hand that feeds them? Why can nobody tell us that the dollar, latter-day world currency, is printed by the bank of America, The Federal Reserve, literally on air, and subsequently loaned to banks all over the world? A parasite economy, built on debts that create dependency and huge opportunities for control. Why do they not tell us that this bank, that for so long has been the pillar of world economy, is privately owned (!), contrary to the American constitution (!) and that its owners are primarily banks in Europe, and the names of these banks? Who sits on the board of the Federal Reserve and how did they get there? Why is there no investigation and discussion about where the money, now ubiquitously “missing”, has gone? Much can still be found on the internet, anyone can search for the truth.

Are we heading for a third world war, or has it perhaps already begun? Will it, like the previous two, be funded by the power elite at the centre of which sit the owners of the banks on Wall Street and the Federal Reserve? Will money go to both sides in this war too? Has the power elite in fact created the economic crisis itself in order to lay its hands on the “missing” money? Are they just stupid people, losing their bets or backing a winner in a fool’s game? Or are they, in fact, themselves victims of the incompatible laws of an economic system where the money itself is the root of all evil?

Why do we never discuss where, when and how the crucial decisions that rule our world are made? I am sure the “experts” know that they are made in bodies such as the Trilateral Commission, the Bilderberg Group and the Council for Foreign Relations, all of which have a common nucleus of persons adjacent to the power elite of Wall Street and the Federal Reserve? Groups that are manned and controlled, as are the central banks, completely outside the people’s formal right to power in a so called democratic system. Or why is there no scrutiny of secret societies such as Skulls and Bones, Freemasons and others, which seem to embrace all powerful people? Are they merely childish pastimes for upper-class gentlemen who crave more than just the golf club, or do they play an important part in the societal power game by creating unswerving loyalties in return for perks?

I am far from having all the answers myself, but through my search for the truth I have come to realise that I can ask significant questions – or so I believe. And I have learned that the closer you get to the truth about power, the more you get called an “anti-Semite”, a “Holocaust denier” and are accused of spreading conspiracy theories, and this is the reason for my conclusion that more such people are needed if we are going to put the world to rights.

I know and you know that most of what goes on is foul play, the higher up you get, the fouler. But what can you and I do about it? And how do we cope with it along with having our hands full with our own lives, taking care of our families, doing the best we can here and now. Life is short and for living.

Research concerning the injustices of the world, and how gloomy the future looks, gives most of us a guilty conscience if we ransack our hearts. We know we are living on borrowed time and that our prosperity, to some extent, is stolen from people in the third world. We consume the future and vote for politicians who merely administrate the so-called growth, while others make the conclusive decisions. Our disdain of politicians hides our own responsibility. We elected them ourselves. We transfer our own guilt to politicians, or to “the system”. I believe that humanism is not possible without personal responsibility for how we live our own lives and how this affects others in both worlds – large and small.

It is about the future of our own children and grandchildren. We cope with guilt in different ways. We can transfer it to others. We can buy ourselves free by giving money to charitable causes, usually with diffuse effects. We can shut out the reality that causes our guilt. We can choose to live our own lives exclusively and imagine that the world outside does not exist. We can accept that the world is upside down. It might work for a while, but is worrying in the long run I think. Especially when we ponder the meaning of life, or what we do or have done with our lives, what we wish for and what it means to be a human, happiness and love…

Guilt and awareness carry responsibilities. I believe one is a prerequisite for the other in our western world. I believe that it is by exchanging guilt for responsibility that we develop solidarity as world citizens and become humanitarians. As humanitarians, we support non-westerners’ fight against occupation or wars of aggression, even though we neither understand nor sympathise with their life style, religion or culture. We support them out of empathy and love, we make no demands, but allow those defending themselves to choose their own methods – we do not moralise. We must, however, change the direction of our own lives so that Big Brother cannot set “ The White Man” against the non-westerner.

More and more people are receiving wake-up calls. These are my thoughts:

Keep the family together. Help one another. Find others who have woken up. Exchange services as much as possible. Avoid borrowing money from ordinary banks. Vote only in local elections and start local parties. Make contact with non-westerners both at home and away. Create twin towns for the exchange of services and culture outside the west. Stop buying daily newspapers and start local pamphlets. Reclaim the countryside. Increase your own and your relatives’ self sufficiency. Start small cooperatives for the supply of food and for banking where only members are owners. Use your survival instincts and make yourself as independent of authorities and banks as possible, and of anything else that you cannot influence. Fashion your life so that it is more difficult for authorities to watch and control you. Think things and do things that you imagine Big Brother will not approve of.

If we create a collective movement that heads away from the economic and administrative systems that the power elite relies on to get rich on others’ labour, or to create money from thin air, or to plunder the environment, start wars, divide and rule and all the other things that threaten the planet and its people, then they will lose their power. Because they depend on us, even though they see us merely as canon fodder, working beasts and obedient servants. And they will do everything it takes to gain control of our minds, as this is the only way they can continue to exist. But if enough people have become aware, they will not succeed.

Together we can change the world around, so that the organism we are part of – the physical and spiritual world – can exist in harmony and love a while longer.

Naive? Hardly, but necessary. Unique? Not at all, I am sure many of us have harboured such thoughts for quite a while. What is needed now is that we speak more together. We do not panic, or scream and shout, nor do we use force against other people. We merely liberate our minds and change the direction of our lives in every way – together.

Will these thoughts come together in a global context and be the next step in human development, or is it too late?

What will decide, Chance, Big Brother or You?

The choice is yours.

Quo vadis?

Något om den nya världsordningen och kampen om människans tänkande

När vi föds är bilden i ögat upp och ner. Snart har vi vänt den så att den stämmer med tyngdlagen. Förmodligen av rent praktiska skäl. Alla ser dock inte samma saker när vi ser det vi ser. Våra sinnen hjälper oss att urskilja olika materiella och andliga ting. Med språket benämner vi dem, beskriver och förklarar deras sammanhang, för oss själva och för varandra. Religionerna, ideologierna, filosofin, konsterna och vetenskapen kan ses som uttryck för vår strävan efter att förstå livet och världen bortom begränsningarna hos våra sinnen, upplevelser och livserfarenheter.

Vad är det som gör att olika människor uppfattar livet och världen inte bara med olika nyanser utan på totalt motsatt sätt, trots att ”verkligheten” är densamma? Svaret på den frågan är nyckeln till möjligheterna att styra och kontrollera människans tänkande, men samtidigt nyckeln till tankens befrielse.

Olikheterna i våra personliga bilder kan omvandlas till en för alla gemensam bild. När en grupp personer betraktar en staty från olika håll och därefter berättar för varandra vad de sett, kan en bild skapas som är ”sannare” än den som en person får som ensam går runt statyn och granskar densamma ur alla vinklar. De personliga uppfattningarna om vad en staty ”är” vidgar och fördjupar förståelsen av statyn — under förutsättning att ”förförståelsen” av statyn är någorlunda heterogen. Är den homogen förstärks i stället en av flera möjliga ”förförståelser”. Av detta kan vi dra slutsatsen att kollektiv kunskap har en större potential än personlig, i både positiv och negativ bemärkelse.

Härav följer två grundläggande regler, för den som vill styra vårt tänkande.

1. Skapa kollektiv kunskap om det perspektiv som du vill att gruppen skall omfatta genom att ensidigt upplysa om detta och undanhålla konkurrerande perspektiv.  I vissa sammanhang kallas detta för propaganda eller indoktrinering.

2. Isolera de personer eller grupper som företräder konkurrerande perspektiv och begränsa deras möjligheter att komma till tals med andra. I vissa sammanhang kallas detta för förföljelse av oliktänkande eller åsiktsförtryck.

Vid närmare eftertanke inses lätt att i alla samhällen där kunskaps- och ideologiproduktionen inte balanseras mellan olika intressens perspektiv, råder varierande grad av indoktrinering och åsiktsförtryck. Lika självklart är det att de som äger produktionsmedlen för kunskap och ideologi har större möjlighet att styra människors tänkande, än de som är egendomslösa härvidlag. Grupper av perspektiv kan rymmas inom större områden. Vetenskapliga paradigm, religioner och ideologier är uttryck för sådana sammanhållna områden, vilka uppstår ur behovet att undvika motsägelser och hävda ett visst tolkningsföreträde, även om de har delar gemensamt med sina konkurrenter. Oliktänkare eller dissidenter är de som går utanför de större kunskapsområden som är förhärskande i samhället. Gränsöverskridare är de som söker kunskap inom flera och konkurrerande kunskapsområden.

Så långt handlar det om produktion och styrning av männi-skans tänkande, inom områden som avgränsar tänkandet. När det uppstår konflikter mellan till exempel olika ideologier som representerar intressen som använder dem för att hävda sin sak, ökar behovet av att också kontrollera människors tänkande. Ett av de tydligaste uttrycken för detta är uttrycket ”den enes terrorist är den andres frihetskämpe”.

Kontrollen kan ske ”frivilligt” genom så kallad självcensur, som bland journalister som inte vill riskera sin försörjning, eller med tvång genom till exempel åsiktsförbud, som för dem som ifrågasätter delar av det som brukar kallas för Förintelsen. Två stora tänkare har skrivit var sin klassiker om dessa frågor. Den ena behandlar människans frivilliga underordning, ”Du sköna nya värld” av Aldous Huxley, den andra underordning med tvång, ”1984” av George Orwell.

För att nå maximal effekt kombineras ofta dessa bägge metoder. Det sker genom så kallade false flag operations, som innebär att regimen angriper sitt eget folk maskerad som fienden, i dagens värld kallad för ”terrorist” när ingen annan stat är trovärdig. Därigenom skapas skräck hos det egna folket som då lättare accepterar ett ”motangrepp” som då framställs som ett ”försvar” men även inskränkningar i de egna fri- och rättigheterna för att avslöja nya ”terrorister”. Det är ju inte så kul med telefonavlyssning, men vem vill ha en bomb i T-banan, eller ett flygplan som kraschar i riksdagshuset? False flag operations har också blivit det mest framgångsrika vapnet när det gäller att härska genom att söndra, som i Irak. Så gott som alla sprängdåd riktade mot civila inom olika religiösa grupper har utförts av de säkerhetstjänster som tillhör ockupationsmakten och dess koalitionspartners, för att skapa hat mellan grupperna.

Eftersom media ägs av samma intressen som startat de nykoloniala krigen kan människors tänkande kontrolleras på detta sätt. Den grymma ironin i dessa false flag operations som riktas mot den egna gruppen/folket eller mot dem som man säger sig vilja befria genom ockupationen, som i Irak, är att ju värre dessa terrorhandlingar är desto lättare är det att hävda att de måste vara utförda av ”terroristerna”, som ju är fienden.

Som en fortsättning på denna logik framställs också de som avslöjar dessa false flag som ”konspirationsteoretiker” i den mening att de är ”vrickade”, eftersom ingen vettig människa kan anse att till exempel den regering som de själva valt skulle i hemlighet smida sådana djävulska planer och kunna göra så mot sitt eget folk. Det vore ju i själva verket att omyndigförklara sig själv, eller att åtminstone erkänna att man är godtrogen eller lättlurad, vilket vanligen uppfattas som skamligt. Detta att hjälpa folk att undvika att känna skam är nog en av de kraftfullaste metoderna för tanke- och beteendekontroll genom historien, eftersom det löser ett grundläggande identitetsproblem, där stolthet och självrespekt är det eftersträvansvärda. ”J”-tabuet kopplat till ”Förintelsen” och det notoriska smädandet med ”antisemit” är idag det kraftfullaste uttrycket för tankekontroll och åsiktsförtryck. Att bli anklagad för att vara ”Förintelseförnekare” har idag samma innebörd som att tidigare bli anklagad för att vara gudsförnekare.

Hur skall det gå med allting? Överbefolkning, miljöförstöring, rovdrift på ändliga naturtillgångar, svält, epidemier, massakrer på oskyldiga civila, folkmord med eller utan massförstörelsevapen. Ja, listan kan göras lång och alla känner vi till den. Vad är det som har hänt? Tillhör inte kolonialismen det förflutna och var inte freden efter Andra världskriget början till en ny värld där FN med internationell rätt skulle lägga grunden för fred och välstånd för all världens folk? Vad är det som har hänt? Är världen upp och ner? Hur länge skall detta fortgå? Är det vi nu ser ett sammanbrott för den västerländska civilisationen?

Sverige befinner sig – hoppsan – numera i krig i Afghanistan, trots att det knappast ens diskuterats offentligt och det svenska folket egentligen aldrig fått ta ställning till det. Det kallas för fredsbevarande insatser och sker under ledning av USA. Nu missbrukas till och med FN för att motivera ockupation och krig mot fattiga länder i tredje världen under förevändningen att vi i Väst skall lära dem vad demokrati är. Det påminner om gamla skivbekanta om ”Den vite mannens börda”.

Våra västerländska välståndssamhällen är mitt inne i den värsta ekonomiska kris som världen skådat och som vi ännu inte sett slutet på. Ekonomer och journalister uttalar sig som om det gällde en olycka i samband med en naturkatastrof och ingen som lyssnar förstår vad som sker. Gör de det inte själva, är de bara nyttiga idioter, eller utför de helt enkelt drängtjänst åt den hand som föder dem? Varför kan ingen upplysa om att dollarn som varit världsvaluta trycks i sedelpressar av den amerikanska centralbanken Federal Reserve, bokstavligt talat av luft, för att sedan lånas ut runt om i världen via banker. En parasitär ekonomi som bygger på skulder som ger beroende och stora kontrollmöjligheter. Varför kan de inte tala om att denna bank som länge varit grunden för världsekonomin är privatägd (!) i strid mot den amerikanska konstitutionen (!) och att ägarna främst är banker i Europa och vilka dessa är? Vilka personer sitter i styrelsen för Federal Reserve och hur har de kommit dit? Varför kan man inte undersöka och diskutera var pengarna som nu ”fattas” överallt tagit vägen? Mycket finns på nätet – än så länge – och vem som helst kan själv söka sanningen.

Går vi mot det tredje världskriget, eller har det kanske redan börjat? Kommer det liksom de förra att finansieras av den maktelit vars kärna består av ägarna till bankväsendet på Wall Street och Federal Reserve? Skall även denna gång pengarna gå till båda sidorna i kriget? Har makteliten i själva verket själva skapat den ekonomiska krisen för att kunna lägga beslag på de pengar som ”försvunnit”? Är de bara klantskallar som spekulerat och ”förlorat” eller ”vunnit” i ett nollsummespel, eller är de i själva verket själva offer för oförenliga lagar i ett ekonomiskt system där själva penningen är roten till det onda?

Varför diskuteras aldrig var, när och hur de avgörande besluten i vår värld fattas? Nog vet ”experterna” att det sker i organ som Trilateral Comission, Bilderberggruppen och Council for Foreign Relations, som alla har en gemensam kärna av personer som återfinns kring makteliten på Wall Street och Federal Reserve? Organ som liksom det centrala bankväsendet besätts och kontrolleras helt utanför folkens formella möjligheter till makt i så kallade demokratisystem. Eller varför granskas inte de hemliga sällskapen som Skulls and Bones, Frimurarna med flera, som tycks inhysa alla personer med makt? Är de enbart barnsligt tidsfördriv för en överklass av herrar som behöver mer än golfklubben, eller fyller de en viktig funktion i den samhälleliga maktutövningen genom att skapa obrottsliga lojaliteter i utbyte mot förmåner?

Själv har jag långt ifrån alla svar, men jag har i alla fall kommit så långt i mitt eget sanningssökande att jag kan ställa viktiga frågor – inbillar jag mig. Dessutom har jag fått lära mig, att ju närmare sanningen om makten man kommer, desto mer skit får man på ryggen som ”antisemit”, ”Förintelseförnekare” och ”konspirationsteoretiker”, vilket ju är grunden för min slutsats att det behövs fler sådana för att vi skall kunna vända världen rätt.

Jag vet att du vet att det är ruffel och båg och skit med det mesta, speciellt ju högre upp man kommer. Men vad kan du och jag göra åt det? Och hur skall vi orka med det också, när vi har fullt upp med att leva våra liv, ta hand om vår familj och försöka vara en bra människa här och nu. Livet är inte så långt och det är till för att levas.

Vetskapen om orättvisorna i världen och att framtiden ser mörk ut skapar skuldkänslor hos de flesta av oss, när vi rannsakar våra hjärtan. Vi vet att vi lever på lånad tid med en välfärd som till dels är en stöld från människor i den så kallade tredje världen. Vi lever upp framtiden och röstar fram politiker som bara administrerar den så kallade utvecklingen, medan andra fattar de avgörande besluten. Vårt politikerförakt döljer vårt eget ansvar. Det är ju vi som röstat fram dem. Vi överför vår egen skuld på politikerna, eller på ”systemet”. Jag tror inte att humanism är möjlig utan vårt personliga ansvar för hur vi lever våra liv och hur det påverkar andra, både i den lilla och den stora världen.

Det gäller framtiden för våra egna barn och barnbarn. Skuldkänslor hanterar vi på olika sätt. Vi kan överföra skulden på andra. Vi kan köpa oss fria genom att skänka pengar till välgörande ändamål, med oftast oklar effekt. Vi kan tränga bort den verklighet som ger oss skuld. Vi kan välja att uteslutande leva i det lilla livet och stänga av världen utanför. Vi kan acceptera den upp och nervända världen. Kanske kan det fungera ett tag, men det gnager i längden, tror jag. Speciellt de gånger vi grubblar över livets mening eller vad vi gjort och gör med våra liv, vad vi vill och vad det innebär att vara människa, vad lycka och kärlek är.

Att känna skuld och vara medveten är ett ansvar. Skulden och medvetandet tror jag förutsätter varandra hos oss som lever i den så kallade västvärlden. Jag tror att det är genom att omvandla skulden till ansvar som vi utvecklar ett medvetande som solidariska världsmedborgare och blir humanister. Som humanister stödjer vi ”den andres” motstånd mot ockupation och angreppskrig även om vi inte förstår eller sympatiserar med hennes livsstil, religion eller kultur. Vi gör det av empati och kärlek och ställer inga krav, utan låter dem som försvarar sig själva bestämma sina metoder – utan våra moralkakor. Samtidigt måste vi ändra inriktningen av våra egna liv, så att Storebror inte kan spela ut ”Den vite mannen” mot ”Den andre”.

Fler och fler människor vaknar nu. Så här tänker jag:

Håll ihop familjen och släkten. Hjälp varandra. Sök dig till andra som vaknat. Byt tjänster så mycket som möjligt. Undvik att låna pengar i vanliga banker. Rösta bara i kommunalval och bilda nya lokala partier. Skapa direkta kontakter med ”Den andre” både hemma och borta. Bilda lokala vänorter för utbyte av tjänster och kultur utanför Väst. Sluta köp dagstidningarna och starta lokala informationsblad. Återerövra landsbygden. Öka din och dina närmastes självförsörjningsgrad. Starta små kooperativ för livsmedelsförsörjning och banker, där endast medlemmarna är ägare. Använd din överlevnadsinstinkt till att göra dig så oberoende som möjligt av myndigheter och banker och allt annat som du inte kan påverka. Inrätta ditt liv så att myndigheternas möjligheter till övervakning och kontroll försvåras. Tänk och gör det som du tror att Storebror ogillar.

Om vi skapar en gemensam rörelse bort från de ekonomiska och administrativa system som ytterst är en förutsättning för att världens maktelit skall kunna berika sig på andras arbete, skapa pengar ur luft, bedriva rovdrift på naturen, starta krig, härska genom splittring och allt annat som nu hotar jorden och dess befolkning, så kommer de att förlora sin makt. De är nämligen beroende av oss, även om de bara ser oss som kanonmat, arbetsboskap och lydiga tjänare. Och de kommer att göra allt för att ta kontrollen över vårt tänkande, eftersom det är förutsättningen för deras fortsatta existens. Men om tillräckligt många har vaknat, kommer de inte att lyckas.

Tillsammans kan vi vända världen rätt, så att den organism — den fysiska och andliga världen — som vi är en del av, kan existera i harmoni och kärlek ett tag till.

Naivt? Knappast, men nödvändigt. Unikt? Inte alls, många har länge närt liknande tankar, eller hur? Det som nu krävs är att vi pratar mer om dem med varandra. Vi grips inte av panik och gapar och skriker, eller använder våld mot våra medmänniskor. Vi befriar bara våra tankar och ändrar inriktningen av våra liv inom alla områden – tillsammans.

Kommer dessa tankar att kollektiviseras i en global gemenskap och bli nästa steg i människans utveckling, eller går hon dessförinnan mot sin undergång?

Avgör slumpen, Storebror eller Du?

Valet är ditt.

Befria Al Quds och Palestina!

Mitt tal och min berättelse om vad som hände på Al Quds-manifestationen på Sergels torg i Stockholm den 20 september 2009, med bilder som styrker det som hände.

Skrivet av Lasse Wilhelmson

Det bör sägas att polisens roll var tvivelaktig i och med att de inte hindrade motdemonstranterna från att sabotera manifestationen. Något som torde ingå i deras uppgift att värna om mötes- och demonstrationsfrihen.

Lasse Wilhelmson talar på Sergels torg. Mohamed Omar till vänster.

Tal hållet på Al Qudsdagen i Stockholm, Sergels torg, söndagen den 20 september 2009. Al Quds, som betyder Jerusalem på arabiska, är en antisionistisk internationell solidaritetsdag för befrielsen av Jerusalem och Palestina. Dessa är symbolen för värdens förtryckta folk, som denna dag samlas oavsett religiös eller etnisk tillhörighet. Stora demonstrationer genomfördes denna dag runt om i världen och i till exempel London demonstrerade muslimer och religiösa judar tillsammans.

Al-Qudsdagen - Jerusalemdagen

Det är nog nu. Gaza är droppen. Palestinierna är symbolen för den kamp som världens folk för mot USraels nykoloniala krig. Sionismens mål om en judisk stat i Palestina kan inte genomföras utan folkmord. Den judiska staten förutsätter en rad brott som finns definierade i FN:s konvention mot folkmord, antagen av Generalförsamlingen den 9 december 1948. Där sägs följande:

”Artikel II: I denna konvention förstås med folkmord envar av följande gärningar förövad i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp såsom sådan nämligen,

(a) att döda medlemmar av gruppen;

(b) att tillfoga medlemmar av gruppen svår kroppslig eller själslig skada;

(c) att uppsåtligen påtvinga gruppen levnadsvillkor, som äro avsedda att medföra dess fysiska undergång helt eller delvis;

(d) att genomföra åtgärder, som äro avsedda att förhindra födelser inom gruppen;

(e) att med våld överföra barn från gruppen till annan grupp.”

Det innebär att åtminstone kraven a, b och c är uppfyllda och det räcker med ett av dessa för att det skall var folkmord. Här bör särskilt nämnas den omfattande etniska rensningen av palestinier 1948, Al Nakba, som Ilan Pappe så utförligt dokumenterat och som var ett resultat av en mycket noggrann planering, den så kallade Plan Dalet.

Sionismens kolonisationsprojekt har pågått över två sekelskiften. Det är en myt att det överhuvudtaget skulle kunna gå att upprätta en judisk stat i Palestina utan ett folkmord på palestinierna. Folkmordet är inbyggt i sionismen, det är dess innersta kärna. En judisk stat förutsätter en kraftig judisk majoritet och den kan inte åstadkommas utan fördrivning av de som bebodde landet. Resultatet ser vi nu i ett rasistiskt apartheidsystem som skiljer på judar och icke-judar i själva Israel, i Muren, i palestinska flyktingläger i närområdet och som ”facts on the ground” som de fyra kartorna illustrerar och nu senast i Gaza.

Palestinian Loss Of Land 1946-2000

Det är nog nu. Det är mer än nog.

En så kallad tvåstatslösning innebär att folkmordet legitimeras i efterhand, då en sådan lösning förnekar de fördrivna palestinska flyktingarna deras oförytterliga rätt att återvända i enlighet med FN:s resolutioner.

Det finns bara en lösning. En demokratisk stat mellan Medelhavet och Jordanfloden. Inom ramen för en sådan grundprincip kan de närmast berörda diskutera olika former av övergångslösningar och en tidplan för genomförandet av dessa.

En del menar att detta är orealistiskt på grund av det hat som skapats mellan palestinier och judar. Men då får de som genomfört kolonisationen, landstölden och folkmordet flytta någon annan stans, om de inte vill leva i fred och som jämlikar med sina offer i deras hemland. I Algeriet åkte de franska kolonisatörerna hem. I Sydafrika valde de flesta att stanna kvar.

Israel av idag är en entitet med försumbar legitimitet såsom stat i landet Palestina, vilket framgår av min och Snorre Lindquists artikel ”Israel skall uteslutas ur FN?”. Till exempel saknar Israel en konstitution och internationellt erkända gränser, vilket normalt krävs för att något skall kunna erkännas som en stat. Det finns klent stöd för påståendet att Israel är en FN-skapelse. Det finns ingenting som talar för att denna entitet någonsin kommer att kunna fungera i enlighet med FN-beslut och internationell rätt, eller existera i fred med sin omgivning. Tvärt om.

Israel är i dag det största hotet mot en fredlig värld och sionismen den ideologi som i första hand rättfärdigar USraels nykoloniala krig med hänvisning till ”Förintelsen” och ”antisemitism” och egenproducerad terrorism i form av ”false flag operations”. Hisbollahs heroiska seger över den israeliska armén senast i Libanon är ett föredöme för alla folk. Tillsammans med Hamas visar de vägen mot Palestinas befrielse, som dock även kräver att den judiska lobbyorganisationen AIPAC, den sionistiska makteliten på Wall Street och i USA:s privata (!) centralbank Federal Reserv detroniseras.

Allt motstånd mot USraels krigspolitik har vårt helhjärtade stöd. Vårt stöd är villkorslöst. Vi moraliserar inte över våra bröder och systrars politiska eller religiösa uppfattningar. Inte heller över de metoder de använder. Det är deras sak att avgöra. Vårt stöd grundar sig på etik, medkänsla och principerna om alla människors lika värde och rätt att göra motstånd mot förtryck och ockupation.

Jerusalem och Palestina är symbolen för alla förtryckta folk i världen. Palestiniernas kamp för att befria Palestina är en del av samma kamp som förs av afghanerna i Afghanistan och irakierna Irak med flera.

Därför kräver vi idag att de svenska trupperna skall tas hem från Afghanistan, att USA och dess allierade skall lämna Irak och att Israel skall bojkottas på samma sätt som tidigare skedde med Sydafrika.

Palestina, du finns i våra hjärtan. Befria Palestina – hela Palestina!

   
Min berättelse om det jag var med om på Sergels torg

När jag kom fram till Sergels torg pågick en manifestation mot Irans nuvarande regim. Den dominerades av exiliranier och iranska flaggor med Shahens symbol, samt Irans Arbetarkommunistiska Parti, som delade ut flygblad.

Motdemonstranterna.

Där fanns många svenskar som sålde den trotskistiska tidningen Internationalen, samt olika autonoma, anarkistiska och syndikalistiska grupper i sin karaktäristiska klädsel. Jag kände igen ledande personer från Palestinagrupperna och ISM (International Solidarity Movement) i Sverige, som båda tagit avstånd från Al Quds-manifestationen och uppmanat alla palestinavänner att inte delta med motiveringen att talarna, det vill säga Mohamed Omar och Lasse Wilhelmson, hade gjort ”uttalanden” som de inte kunde ställa sig bakom, utan att ange vad dessa bestod av. Där var även kända judiska sionister som fotograferade demonstranterna för framtida identifiering. Ovan nämnda grupper stannade kvar för att protestera mot den efterföljande Al Quds-manifestationen.

Sionisten Jonathan Leman från EXPO och SKMA med sina kameramän.

Jag anlände till Sergels torg på ”fel” sida, det vill säga ovanför den stora breda trappan mot Åhlens, men hann inte gå runt till andra sidan varifrån talen skulle hållas förrän en handfull yngre personer från ISM och möjligen AFA (antifascistisk aktion) fick syn på mig. De vet ju vem jag är och hur jag ser ut. Den störste och mest aggressive av dem okvädade mig, knuffades våldsamt och brottade ner mig på gatan. Övriga hjälptes åt att trampa sönder de plakat som jag hade med. På plakaten stod det ”Befria Palestina”, ”Bojkotta Israel”, ”Lägg ner Israel”, ”Leve Hezbollah och Hamas”, ”Warzawa och Gaza” (i ett kors med Z som gemensam bokstav), ”Sionismen” (överkryssat), ”Nej till USraels krigspolitik – Afgahanistan, Palestina, Irak, Somalia, samma ockupation” och ”Al Quds Jerusalem dagen”.

Lasse Wilhelmson med sina sönderbrutna plakat under armen.

Jag ropade på hjälp från kringstående personer och särskilt en medelålders palestinsk man ingrep resolut och framgångsrikt till mitt försvar, men även en yngre person. Ett gäng pojkar i nedre tonåren, upptäckte var som stod på plakaten, upplyste mig om att de var palestinier, varefter de ville ”spöa upp” våldsverkarna och frågade mig vilka de var. Jag lyckades dock avstyra detta med motiveringen att där fanns en del riktigt stora grabbar. De var dock ganska rörande och värmde mitt gamla hjärta.

Shora Ismail (Andreas Malms kvinna) som länge varit en ledande person inom ISM i Sverige och har iransk släktbakgrund, gick efteråt fram till mig när jag samlade ihop spillrorna av mina plakat och sa att ”såna som du ska inte få vara här” (Jag känner väl igen henne sedan många år och vi har också tidigare arbetat tillsammans i Nätverket bojkotta Israel och deltagit i offentliga debatter). Därefter gick hon fram till den person som hoppat på mig, som stod kvar fyra meter bort och som jag känner till och gav honom en kram och kindpussar. Shora deltog senare i motdemonstrationen.

Jag blev inte skadad men polisanmälde överfallet och skadegörelsen på uppmaning av en polis som hörde mig berätta vad som hänt för arrangörerna, när dessa frågade vad som hänt med mina trasiga plakat. Det var principiellt viktig menade han eftersom det som skett hade politiska motiv och kan ses som hatbrott, vilket är en försvårande omständighet.

Motdemonstranterna kastade ägg och frukt på bland annat kvinnor och barn.

Motdemonstranterna var cirka 500 och något fler än vi och de uppehöll sig i den breda trappan och på ”läktaren” ovanför torget som var avspärrat fysiskt av en lång rad polisbilar och stängsel av plastband. De skanderade slagord mot islam och araber, så att talen svårligen kunde uppfattas. De kastade också ägg och frukt på bland annat kvinnor och barn, som utgjorde cirka hälften av demonstranterna. 

Muslimska araber dominerade bland dessa. Trots detta genomfördes Al Quds-manifestationen som planerat. Palestinska ungdomar ledde talkörerna.

"Israel är en kolonialstat baserad på apartheid och rasism."

Jag måste erkänna att det var en något besynnerlig upplevelse att se personer från palestinagrupperna och ISM och allsköns vänsterfolk – som kallar sig palestinavänner – tillsammans med marxistiska och rojalistiska regimkritiska iranier störa en värdig manifestation för Palestina och bua när vi skanderade ”Bojkotta Israel” och ”Befria Palestina”. Det som hände kommer säkerligen att få långtgående konsekvenser för det antiimperialistiska arbetet i Sverige och för solidaritetsarbetet med palestinierna i synnerhet.

Shora Ismail från ISM protesterar mot arabiska muslimer som ropar ”bojkotta Israel” och ”befria Palestina”.

Det är endast på Al Qudsdagen som antisionistiska manifestationer
anordnats i Sverige till stöd för Palestina sedan flera decennier. Vid alla andra tidigare tillfällen har den sionistiska organisationen JIPF fått sätta gränserna för demonstrationernas huvudparoller, som därför aldrig kommit att omfatta de i Al Nakba fördrivna palestinernas mest grundläggande krav, nämligen den oförytterliga rätten till återvändande, vilket FN kopplade till sitt beslut om medlemskap för Israel 1948.

PS1 Jag vill rikta ett varmt tack till de personer som hjälpte mig när jag blev överfallen och känner en stor glädje och ära i att få ha varit en av de två huvudtalarna på Al Quds-manifestationen i Stockholm år 2009. De tårar som strömmade ner över den gamle palestinske mannens ansikte när han omfamnade och tackade mig för mitt tal, kommer jag aldrig att glömma. Han berättade att han var med om Al Nakba 1948. DS

PS2 I skrivande stund ser jag att FiB kulturfronts ordförande i en kommentar på SvD:s ledarblogg, nu har sällat sig till dem som sprider lögner och förvränger mina politiska uppfattningar. Han skriver bland annat att jag anser att det är judendomen, det vill säga den judiska religionen, som är en viktig maktfaktor i världspolitiken. Alla som läst mina artiklar vet dock att även om jag är kritisk till judendomen, så är det judisk identitet, judisk mentalitet och sionismen som är min måltavla och att min kritik av ”judar” aldrig är kategorisk, emedan den i första hand riktar sig mot den judiska maffian i makteliten och att det är denna som är en maktfaktor i världspolitiken. DS

   
Al Oudsdagen är en dag för bred enhet mot sionismen och gränslös solidaritet med Palestina och palestinierna som symbol för världens förtryckta folk.

Officiellt definierades Al Qudsdagen 2009 i Stockholm dels av affichen, dels av innehållet i de annonserade talarnas tal, samt av de plakat och banderoller som förekom bland demonstranterna. Därutöver sades saker på arabiska som jag själv inte förstod. Möjligen saker som var mindre lämpliga och uppstod som ett resultat av den provokation som motdemonstranterna gjorde sig skyldiga till. Självklart skall vi göra självkritik för sådant och kamratligt diskutera hur vi skall göra på ett bättre sätt nästa år, även om det inte på något sätt kom att ändra demonstrationens allmänna inriktning. Men vi bör inte heller döma för hårt, eftersom den situation som uppstod kräver en omfattande politisk erfarenhet hos alla deltagare för att rätt hantera. Det är lätt att i stridens hetta förivra sig.

Det finns all anledning att i stället hylla Al Qudskommitteén och demonstranterna för deras mod att genomföra manifestationen, trots motdemonstranternas våld och sabotage mot demonstrations- och yttrandefriheten. Jag tänker då speciellt på kvinnor och barn som inte förskonades från fysiska angrepp.

Al Qudsdagen bör, enligt min mening, undvika att vara en allmän hyllning till Iran, eller till någon speciell grupp inom det iranska samhället. Inte heller bör den, enligt min mening, vara en allmän hyllning till islam, eller någon religiös ledare. Självklart försvarar vi på Al Qudsdagen Irans nationella oberoende inför de hot hon utsätts för, på liknande sätt som vi gör med Afghanistan, Irak och Palestina. Det vi hyllar är motståndet mot sionismen och där finns det grund för att framhålla Irans roll som NATION och dess president i egenskap av STATSCHEF, liksom vi – som inte är muslimer – hyllar Hizbollah och Hamas, inte av religiösa skäl, utan därför att de bekämpar sionismen och dess judiska stat.

Al Qudsdagen, som jag uppfattat den, är en bred manifestation för befrielsen av Jerusalem och Palestina, då dessa symboliserar all världens folk i deras kamp mot sionismen. Den dag då muslimer inbjuder icke-muslimer att på lika villkor tillsamman manifestera global solidaritet. Självklart går det bra för dem som så önskar att hylla, eller kritisera den nuvarande regimen i Iran och någon inriktning av islam, men inte på Al Qudsdagen, när vi demonstrerar tillsammans oavsett etnisk, nationell, eller religiös tillhörighet.

   
Den politiska innebörden av Al Qudsdagen 2009 i Stockholm.

FiB Kulturfronts ordförande har offentligt i SvD tagit avstånd från mig som medlem i organisationen, utan att försvara den yttrandefrihet som motdemonstranterna saboterade, eller kommentera innehållet i mitt tal. Palestinagrupperna (PGS) och International Solidarity Movement (ISM) har offentligt uppmanat alla palestinavänner att inte delta i demonstrationen, med hänvisning till att talarna tidigare gjort ”uttalanden” som dessa organisationer inte kan ställa sig bakom, utan specifikation. Det är alltför uppenbart att detta grundar sig på en vacklan inför att ta ställning mot sionismen och en rädsla för att bli utsatt för smutskastningskampanjer genom anklagelser om ”antisemitism”.

Man kan inte samtidigt försvara yttrande- och tryckfriheten, inklusive rätten att demonstrera och undvika att dra på sig dessa smutskastningskampanjer, eftersom syftet med dem just är att strypa yttrandefriheten. I valet mellan dessa, har FiB Kulturfront nu inte bara offrat sin portalparoll – försvar för yttrande- och tryckfriheten – utan även frivilligt underkastat sig den sionistiserade kulturelitens hegenomi i svensk debatt. På samma sätt som PGS och ISM gjorde redan före demonstrationen, genom att uppmana palestinavänner att ej delta. Denna frivilliga underkastelse är i själva verket lika ömklig som den svenska utrikespolitikens knäfall inför de folkrättsstridiga nykoloniala krigen. Sionismen är själva motorn i dessa angreppskrig och för närvarande imperialismens viktigaste uttrycksform. Därmed försvagas även antikrigsarbetet i stort, eftersom den sionistiska makteliten främst i USA, ges frikort och får sitta i orubbat bo. 

Detta haveri är ett resultat av att vänstern ännu inte gjort upp med sitt gemensamma historiska förflutna med sionismen. Så länge den antiimperialistiska (o)rörelsen, inklusive palestinarörelsen, kontrolleras av ett tiotal politiskt erfarna marxist-leninister från 68-rörelsen och ”fredsgruppen” Judar för en Israelisk/Palestinsk fred (JIPF), blir därför varje samverkan med dessa organisationer som i praktiken försvarar den judiska statsbildningen en kvarnsten för alla antisionister och bör därför tillsvidare undvikas.

Al Qudsdagen på Sergels torg har redan blivit en vattendelare mellan antisionister och sionister inom både vänstern och högern. De diskussioner som nu pågår kommer att leda till att delar av vänstern avgränsar sig gentemot sionismen (som är den vidrigaste formen av rasism) och att delar av högern avgränsar sig gentemot rasismen i sin syn på invandrare och invandringspolitiken. Vi kommer också att få se ett närmare samarbete mellan den sionistiserade delen av vänstern och högern, där trotskister kommer att inta en ledande roll tillsammans med den sionistiska frontorganisationen EXPO och den judiska ”fredsorganisationen” JIPF.

Detta kommer att göra det möjligt att skapa en antisionistisk enhetsfront i Sverige oberoende av partipolitisk eller religiös tillhörighet. Detta är nödvändigt, på grund av sionismens ideologiska hegenomi inom Väst. Vägvalet sker nu överallt i Västvärlden och är ett uttryck för de ökande motsättningarna mellan världens folk och den sionistiska maktelitens strävan mot en ny världsordning med en Storebrorsstat och upplösta nationalstater genom ständiga krig.

Leve Al Qudsdagen på Sergels torg 2009, nästa år är vi tiofalt fler.

Lasse Wilhelmson

(1) Israel och ”Det nya amerikanska århundradet”

(2) Sionismen – mer än traditionell kolonialism och apartheid

(3) Kartor över ”facts on the ground”

(4) Israel bör uteslutas ur FN?

(5) Kommer världen att förändras nu?

(6) Med ”antisemitismen” som politiskt vapen

(7) Varför är sanningen farlig?

Foton från Nationell.nu

Liberate Al Quds and Palestine!

My speech and my own account of what happened at the Al-Quds manifestation in Stockholm on the 20^th September 2009, with pictures to illustrate what went on.

Written by Lasse Wilhelmson

It should be said that the police played a dubious role, as they did not stop those who tried to sabotage the manifestation.  This ought to be a part of their duty to defend freedom of assembly.

Lasse Wilhelmson speaks in Sergels torg. Mohamed Omar to the left.

Speech made on the Al Quds Day in Stockholm, Sergels torg (Sergel’s Plaza), Sunday September 20, 2009. Al Quds, which means Jerusalem in Arabic, is an international day of solidarity for the liberation of Jerusalem and Palestine. They are the symbols of the oppressed peoples of the world who this day gather irrespective of their religious or ethnic affiliations. Large manifestations are held around the world commemorating this day. In London, for example, Muslims and religious Jews manifest together.

Al Quds Day -- Jerusalem Day

Enough is enough. Now Gaza, on top of everything else. The Palestinians symbolise the ongoing struggle worldwide against USrael’s neo-colonial wars. The Zionist goal for a Jewish state in Palestine cannot be achieved without genocide. To maintain a Jewish state it is necessary to commit crimes that are defined as genocide in The UN Convention on the Prevention and Punishment of the Crime of Genocide signed by the General Assembly on December 9^th, 1948. It states:

”Article 2

In the present Convention, genocide means any of the following acts committed with intent to destroy, in whole or in part, a national, ethnical, racial or religious group, as such:

(a) Killing members of the group;

(b) Causing serious bodily or mental harm to members of the group;

(c) Deliberately inflicting on the group conditions of life calculated to bring about its physical destruction in whole or in part;

(d) Imposing measures intended to prevent births within the group;

(e) Forcibly transferring children of the group to another group.”

At least the demands a, b and c are fulfilled and just one would be enough to define genocide. Suffice it to mention here the extensive ethnic cleansing of Palestinians in 1948, Al Nakba, the very carefully engineered so-called Plan Dalet, which was documented in detail by Ilan Pappe.

The Zionists’ colonization project has existed over two turns of century. It is a myth that there could ever be a Jewish state in Palestine without genocide of the Palestinian people. Genocide is inherent in Zionism, its innermost core. A Jewish state must have a substantial Jewish majority and this cannot be achieved without the eviction of those who lived on the land. We see the result in a racist apartheid system that discriminates between Jews and non-Jews in Israel itself, in the erection of the Wall, in the nearby Palestinian refugee camps and in ”facts on the ground”, as illustrated by the four maps and now lately in Gaza.

Palestinian Loss of Land 1946-2000

Enough is enough. It is more than enough.

A so-called two-state solution involves legitimising genocide in retrospect, as it does not acknowledge the evicted Palestinian refugees’ inalienable right to return, in accordance with UN resolutions.

There is only one solution. A democratic state between the Mediterranean and the River Jordan. Within such a framework, those most involved can discuss various transitional solutions and suggest a timetable for their implementation.

Some would say that this is unrealistic because of the hatred that has been created between Palestinians and Jews. But in that case, those who brought about colonisation, the theft of land and genocide can move somewhere else if they do not wish to live in peace and equality with their ‘victims’ in their own country. The French colonizers in Algeria returned home. In South Africa, the majority chose to stay.

Israel of today is an entity with precious little legitimacy, being a state in the country of Palestine, as shown in my and Snorre Lindquist’s article ‘Revoking Israel’s UN membership‘. For example, Israel is lacking a constitution and internationally recognized borders. Something that is normally required for being recognized as a state. There is little support for the statement that Israel is a creation of the UN. There is nothing to indicate that this entity will ever work in accordance with UN decisions and international human rights, or exist in peace with its neighbours. Quite the opposite.

Today Israel is the biggest threat to a world in peace and Zionism is an ideology whose main task is to justify USrael’s neo-colonial wars while referring to the ”Holocaust” and ”anti-Semitism”, as well as to homemade terrorism in the form of ”False Flag Operations”. The heroic victory of Hezbollah over the Israeli army lately in Lebanon is an example for all peoples. Together with Hamas they show the way towards the liberation of Palestine. Something which however also requires the dethronement of the Jewish Lobby organization AIPAC, as well as the Zionist power elite on Wall Street and in the U.S.’s private central bank, the Federal Reserve.

All resistance to USraeli war politics has our full support. Our support is unconditional. We don’t moralize concerning the political or religious views of our brothers and sisters. Nor over the methods they use. It’s their business to decide. Our support is founded on ethics, compassion and the principles of the equality of all peoples and their right to resist oppression and occupation.

Jerusalem and Palestine are the symbols of all oppressed peoples of the world. The Palestinians’ struggle to free Palestine is part of the same struggle as the Afghans’ struggle in Afghanistan and the Iraqi’s struggle in Iraq, and others.

Because of this we demand today that the Swedish troops should be brought home from Afghanistan, that the U.S. and their allies must leave Iraq and that Israel must be boycotted the same way as was previously done against South Africa.

Palestine, you are in our hearts. Free Palestine – All of Palestine!

   
My account of what happened to me in Sergels torg

When I arrived in Sergels torg (Sergel’s Plaza) there was an ongoing manifestation against the current regime of Iran. The manifestation was dominated by exile Iranians and Iranian flags carrying the symbol of the Shah, and members of the Worker-communist Party of Iran (WPI) who handed out leaflets.

The Counter Demonstrators.

There were many Swedes who sold the Trotskyist newspaper Internationalen, and different autonomous, anarchist and syndicalist groups in their characteristic clothing. I recognized leading persons from Palestinagruppperna (PGS) (Solidarity Movement for Palestine) and from ISM (International Solidarity Movement) in Sweden. Both organizations had denounced the Al Quds Day manifestation and urged all friends of Palestine not to take part on the grounds that the speakers, namely Mohamed Omar and Lasse Wilhelmson, had made “statements” that they were unable to support. They did not specify what those “statements” where. There were also Jewish Zionists familiar to me who photographed the demonstrators for future identification. The groups mentioned stayed behind in order to protest against the ensuing Al Quds manifestation.

The Zionist Jonathan Leman from eXpo (a Swedish anti-racist magazine) and SKMA (The Swedish Committee Against Antisemitism (Swedish: Svenska Kommittén Mot Antisemitism)) with his camera crew.

I arrived in Sergels torg on the “wrong” side, i.e. above the large and wide stairs towards Åhlen’s. Before I could walk around to the other side, where the speeches where to be made, a handful of young persons from ISM and possibly from the Swedish AFA (Anti Fascist Action) spotted me. They of course know who I am and what I look like. The biggest and most aggressive of them badmouthed me, violently pushed me and wrestled me down on the street. The others helped to squash the placards that I had brought with me. The placards said “Free Palestine”, “Boycott Israel”, “Shut down Israel”, “Long Live Hezbollah and Hamas”, “Warsaw and Gaza” (in a cross, in Swedish; ”Warszawa och Gaza”, with the Z as the common letter), “Zionism” (crossed over), “No to USrael’s War Politics – Afghanistan, Palestine, Iraq, Somalia, the same occupation” and “Al Quds Jerusalem Day”.

Lasse Wilhelmson with his broken placards.

I called for help from bystanders and especially one middle-aged Palestinian man resolutely and successfully interfered in my defense, but also a younger person. A band of boys in their lower teens discovered what was said on the placards, informed me that they where Palestinians, and that they wanted to “beat up” the hoodlums and asked me who they where. But I managed to dissuade this arguing that there were some really big guys there. They where, however, rather touching and warmed my old heart.

Shora Ismail (Andreas Malm’s woman), who has for a long time been a leading person within ISM in Sweden and who is of Iranian family background, afterwards approached me when I was collecting the remains of my plackards. She said that “[people] such as yourself should not be allowed here” (I recognize her very well since many years and we have also previously worked together in the Boycott Israel Network, and taken part in public debates). Then she walked over to the person who had jumped on me – I know him from before, he was standing four meters away – and gave him a hug and kisses on his cheek. Shora later took part in the counterdemonstration.

I wasn’t hurt but I filed a police report on the assault and the infliction of damage, on the prompting of a police officer who overheard me telling the organizers what had happened to me. I did this because the organizers asked me what had happened to my placards as they were broken. The officer explained that this was important in principle since what had happened had political motives and can be viewed as a hate crime, which is an aggravating circumstance.

The counterdemonstrators threw eggs and fruit even at women and children.

The counterdemonstrators were about 500 – somewhat more numerous than us. They had gathered in the wide stairs and on the “balcony” above the plaza, which was physically sealed off by a long line of police vehicles and by plastic ribbon fencing. They were chanting slogans against Islam and Arabs, so that it was difficult to hear our speeches. They even threw eggs and fruit at women and children, who were about half of the demonstrators.

The majority of the demonstrators where Muslim Arabs. Even so, the Al Quds manifestation was conducted as planned. Palestinian youths led the speech choirs.

"Israel is a colonial state based on apartheid and racism."

I must confess that it was a rather strange experience to watch people from the organization for Palestinian solidarity in Sweden, and from the ISM and assorted leftists – who call themselves friends of the Palestinians –, together with Marxist and royalist Iranians hostile to the Islamic Republic disturbing a solemn manifestation for Palestine and booing when we chanted “Boycott Israel” and “Free Palestine”. What happened here will surely have far-reaching consequences for the anti-imperialistic work in Sweden, and especially for the solidarity work for the Palestinians.

Shora Ismail from ISM protesting against Arab Muslims who are chanting ”Boycott Israel” and ”Free Palestine”.

It is only on the Al Quds Day that anti-Zionist manifestations are arranged in Sweden in support of Palestine, and so it is since several decades. On all other prior occasions the Zionist organization Jews for Israeli-Palestinian Peace Sweden (JIPF) has been allowed to control the main slogans which therefore never have included the most basic demand of the Palestinians evicted in Al Nakba, namely their inalienable right to return — which the UN made a condition of its decision to grant Israel membership in 1948.

PS1 I wish to express my sincere gratitude to those people who assisted me when I was attacked and I feel great happiness and honour to have been allowed to be one of the two main speakers at the Al Quds Day manifestation in Stockholm in 2009. I will never forget the tears flowing down the old Palestinian man’s face when he embraced me and thanked me for my speech. He told me how he had personally experienced al-Nakba 1948.

PS2 While writing this I notice that the chairman of the magazine FiB Kulturfront (membership organisation and cultural review published monthly) has in Svenska Dagbladet’s editorial blog (second largest daily newspaper) now joined in with those who distribute lies and distort my political views. He falsely attributes to me the opinion that Judaism, that is the Jewish religion, is an important factor of power in world politics. Everyone who has read my articles knows that even though I’m critical of Judaism, Jewish identity, Jewish mentality and Zionism are my targets and my criticism of “Jews” is never categorical, since it is mainly directed against the Jewish mafia in the power elite and the fact is that this mafia is a factor of power in world politics.

   
Al Quds Day is a time to show broad unity in the struggle against Zionism and boundless solidarity with Palestine and the Palestinians as a symbol for the oppressed people of the world.

Al Quds Day in Stockholm on the 20^th September 2009 was defined officially by the poster and by the advertised content of speeches to be held by two guest speakers, together with banners and placards that appeared among the demonstrators. Additionally, things were said in Arabic, which I do not understand; possibly less suitable things said in response to provocations endured from saboteurs. Of course we must be critical of this and discuss in a comradely fashion how to avoid the same thing happening next year, although it did not in any way detract from the overall direction of the demonstration. Nor should we judge too harshly, because tackling the situation that occurred correctly demanded considerable political experience of all the participants. It is easy to lose one’s cool in the heat of a situation.

There is every reason, on the other hand, to congratulate the Al Quds committee and the demonstrators on their courage in carrying out the demonstration despite violence and sabotage of freedom of expression and assembly. My thoughts go especially to women and children who were not spared from physical attacks.

I believe that Al Quds Day should avoid being a general tribute to Iran or any specific religious leader. Of course, on Al Quds Day we defend Iran’s independence against threats posed to the country as we do for Afghanistan, Iraq and Palestine. What we are celebrating is opposition to Zionism and this allows us to highlight Iran’s role as a NATION and its president as a HEAD of STATE, just as we – who are not Muslims – celebrate Hizbollah and Hamas, not for religious reasons but because they oppose Zionism and its Jewish state.

My understanding of Al Quds Day is that it is a broad manifestation for the liberation of Jerusalem and Palestine as they are symbols for people worldwide and their struggle against Zionism; a day when Muslims invite non-Muslims to pay tribute to global solidarity. Those who wish to honour the current regime in Iran, or one of the branches of Islam, are of course free to do so, but not on Al Quds Day – the day we demonstrate together, regardless of ethnic, national or religious persuasion.

   
The Political Implications of Al Quds Day in Stockholm 2009

The chairman of the magazine FiB Kulturfront (Membership organisation and cultural review published monthly) has in Svenska Dagbladet (Second largest daily newspaper) denounced me as a member of this organisation, without mention of the content of my speech or of those who sabotaged the demonstration. Palestinagruppperna (PGS) (Solidarity Movement for Palestine) and The International Solidarity Movement (ISM) have urged all friends of Palestine not to take part in the demonstration with reference to the guest speakers’ previous “statements”, saying that the organisations cannot support these, but with no specification. It is obvious that the reason for this indecisiveness to take a stand against Zionism is the fear of being subjected to accusations of “anti-Semitism”.

You cannot, at the same time, defend freedom of expression, including the right to demonstrate, and avoid being drawn into these accusation campaigns, as their very aim is to strangle freedom of expression. FiB Kulturfront has chosen not only to sacrifice its main slogan – defence of freedom of expression – but also to voluntarily subject itself to the Zionified cultural elite’s hegemony in Swedish debate. In the same way that PGS and ISM did before the demonstration by urging friends of Palestine not to attend. This voluntary submission is, in fact, as deplorable as Swedish foreign policy’s caving in to illegal neo-colonial wars. Zionism powers these wars of aggression, and is currently the most significant expression of imperialism. Anti-war efforts are weakened generally because the Zionist power elite, mainly in the US, is granted exemption and permitted to operate undisturbed.

This breakdown is due to the fact that the left has not yet come to terms with its past history concerning Zionism. As long as the anti-imperialist (un)movement, including the Palestine solidarity movement, is controlled by some ten politically experienced Marxist-Leninists from the ´68 movement, and the “peace group” Jews for an Israeli/Palestinian Peace (JIPF), all cooperation with these organisations, which in fact defend the Jewish state, weighs heavily on anti-Zionists and should therefore, for the time being, be avoided.

Al Quds Day in Stockholm has already created a division between anti-Zionists and Zionists both to the left and to the right. The discussions now being held will lead to parts of the left positioning themselves against Zionism (the worst form of racism), and parts of the right will define their position against racism and their views on immigrants and immigration policy. We will also see closer cooperation between the Zionified sections of the political right and left, where the Trotskyites will take on a leading role together with the Zionist front organisation EXPO and the Jewish “peace organisation” JIPF.

These events will make it possible to create an anti-Zionist unified front in Sweden, free from party politics or religious convictions. This is necessary because of Zionism’s hegemony in the West. The crossroads is being approached all over the Western World and is a sign that contradictions are growing between the people of the world and the Zionist power elite’s efforts to create a new world order with a Big Brother state and national states that dissolve in ever-lasting wars.

Long Live Al Quds Day in Stockholm 2009, next year we will be tenfold more.

Lasse Wilhelmson

(1) Israel and ‘The New American Century’

(2) Zionism – more than traditional colonialism and apartheid http://www.aljazeerah.info/Opinion%20editorials/2004%20opinions/Jan/26%20o/Zionism%20%20more%20than%20traditional%20colonialism%20and%20apartheid%20By%20Lasse%20Wilhelmson.htm

(3) Maps of ”facts on the ground” http://lawrenceofcyberia.blogs.com/photos/maps/landloss.html

(4) Revoking Israel’s UN Membership http://www.palestinechronicle.com/view_article_details.php?id=14445

(5) Will the World Change Now? http://palestinethinktank.com/2008/11/08/lasse-wilhelmson-will-the-world-change-now/

(6) ”Anti-Semitism” as a political weapon http://www.palestineremembered.com/Acre/Articles/Story1444.html

(7) Why is the Truth so Dangerous?

Photographs from Nationell.nu

Why is the Truth so Dangerous?

Dagens Nyheter (DN) (1) refused a shorter version of this reply to the young maxist Andreas Malm (2). This is the second time he has attacked me and the second time I have been denied an answer in DN, the first being on November 19th, 2006.

By Lasse Wilhelmson

In DN’s supplement for Culture and Entertainment on May 29th, 2009, Andreas Malm is offended by my two long interviews by Mohamed Omar (3), and comments on the latest – Progress for a critical view of Zionism. Malm obviously finds it difficult to accept the fact that the interviews have aroused so much public interest. His criticism is hardly impartial; he delivers no facts that contradict my sources.

All my attempts to reveal these sources on DN’s website page for readers’ comments have been erased. However, another of DN’s columnists, the Zionist whip Torbjörn Elensky, has declared that there is no need to corroborate facts when dealing with established truths such as the “Holocaust”. This is, of course, correct if the “Holocaust” is seen as a religion rather than a researchable part of the World War II.

Because of the limited space at my disposal, I will mention only two of my descriptions of historical events that Malm mockingly distorts. Both are included in the official picture of the “Holocaust” where the Jews are incorrectly portrayed as the ultimate victims of World War II. This description is currently being used to cover up and justify the wars in Afghanistan and Iraq and the policies of genocide against the Palestinians.

The new Hitler is said to be in Iran. He is accused of wanting to wipe out the Jewish state, using nuclear weapons he doesn’t have but Israel does. The victims of the “Holocaust” proclaimed a state in Palestine, which presupposed a policy of genocide towards those who lived there. All criticism of this is met with accusations of “anti-Semitism”.

Where, then, does the figure “6 million Jews” and the concept of the “Holocaust”, which are part of the official picture, come from? A picture that, because they questioned it, has rendered numerous researchers prison sentences in Europe. A fact that hardly reinforces its credibility.

When Omar interviewed me I quoted an article from the Jewish magazine “The American Hebrew”, October 31^st, 1919 (page 582) by Martin H. Glynn, former governor of the state of New York, “The crucifixion of Jews must stop!” He is concerned about 6 million Jews who at that time were threatened by a holocaust; that is to say, many decades before World War II and even longer before this would become part of the official picture of the “Holocaust”. Articles of this nature were printed in The New York Times on countless occasions between 1919 and 1920, being part of an extensive campaign for the support of Jews in Europe.

These facts do not, of course, contradict or excuse Nazi Germany’s crimes against Jews and other groups during World War II. On the other hand, the official picture of the “Holocaust” fashioned much later on, loses credibility and can be called into question.

I also comment on an event of which until recently I was quite unaware, but that was significant for its time. I use it as an example of issues that are not discussed openly because of the current widespread J-taboo in the western world. In the interview I say:

“ It is an historical fact that the so-called worldwide Jewish community declared war on Germany as early on as 1933, the year that Hitler and Roosevelt came to power, a year of financial crisis and famine in Ukraine. This declaration of war and other events are described in The Barnes Review, January/February 2002, pages 41-45 And they also made headlines in The Daily Express, March 24^th, 1933, among other publications.

It was about an international economic boycott of Germany that took place at the same time as the then, small Zionist Jewish organisations started working together with the Nazis in order to lay hands on as many suitable Jews as possible for the colonisation of Palestine before the real persecution of Jews started in Germany”.

It would appear obvious that this declaration of war, engineered by the Jewish mafia on Wall Street, served the interests of Zionists and threatened ordinary Jews in Germany.

Andreas Malm summarises this in one rhetorical sentence:

“ Like with the 6 millions. It is a figure the Jews invented long before World War II – a war, incidentally, they started themselves.”

To avoid any misunderstanding, I would here like to emphasise that I do not hold the opinion that it is “the Jews” who are the root of all the evil in the world. I have often underlined the fact that most Jews are being used by the Zionist power elite – that is made up of both Jews and others. I believe further that Zionism has hijacked Judaism and is currently the Jews’, and other people’s, greatest enemy.

Today Israel is the biggest threat to a world in peace. Its leaders blatantly threaten adjacent capital cities with nuclear warfare if the Jewish state is put at risk of being replaced by a democratic state, with equal rights for all who live, or have lived, on the land between the Mediterranean and the River Jordan. What they themselves call the “Holocaust” of Israel.

”The Holocaust Religion” and all its taboos are justifying Israel’s policies and the Zionist power elite’s neo-colonial war. This is why facts that reveal the truth about this religion are dangerous.

Notes

1. Sweden’s largest daily newspaper

2. Writer, journalist and political activist.

3. Poet, journalist, lecturer, commentator and chief editor of the Muslim magazine Minaret.

---

Varför är sanningen farlig?

En förkortad version av denna replik till Andreas Malm, refuserades av DN. Den 9/11 2006 angreps jag också av Malm i DN. Inte heller då tilläts jag gå i svaromål.

På DN Kultur&Nöje (29/5 09) ondgör sig Andreas Malm över Mohamed Omars två långa intervjuer med mig och kommenterar den senaste – Sioniskritiken gör framsteg. Malm har uppenbarligen svårt att smälta att de tilldragit sig ett ovanligt stort läsintresse. Inte i ett enda fall bemöts några uppgifter med saklig kritik eller fakta som motsäger de källor jag åberopar.

Samtliga försök av mig att ange mina källor i DN:s avdelning för läsarnas kommentarer på webben, har raderats. Där deklarerar däremot en annan av DN:s kolumnister, den sionistiske riktkarlen Torbjörn Elensky, att sakskäl inte krävs för etablerade sanningar som den om ”Förintelsen”. Det har han ju helt rätt i om man betraktar ”Förintelsen” som en religion och inte en beforskningsbar del i Andra världskriget.

Av utrymmesskäl behandlar jag här endast två historiska händelser där Malm raljerande förvrider min framställning. De ingår båda i den officiella bilden av ”Förintelsen” där judarna felaktigt framställs som det ultimata offret i Andra världskriget. I dag används denna bild för att dölja och rättfärdiga bland annat de brottsliga krigen i Afghanistan och Irak, samt folkmordspolitiken mot palestinierna.

Den nye Hitler sägs nu finnas i Iran. Han påstås vilja ”Förinta” den judiska staten med kärnvapen som hon men inte han har. ”Förintelsens” offer utropade en stat i Palestina, som förutsatte en folkmordspolitik gentemot dem som bodde där. All kritik av detta bemöts med anklagelser om ”antisemitism”.

Varifrån kommer då siffran ”6 miljoner judar” och begreppet ”Förintelsen” (Holocaust på engelska), som ingår i den officiella bilden? En bild för vars ifrågasättande flera forskare avtjänat fängelsestraff i Europa. Något som knappast stärker dess trovärdighet.

I Omars intervju med mig angav jag som källa en artikel i den judiska tidskriften The American Hebrew den 31 oktober 1919 (sid 582 f.), av Martin H. Glynn tidigare guvernör i delstaten New York, ”The crucifixion of Jews Must Stop!”. Där skriver han om 6 miljoner judar som vid denna tidpunkt hotas av ett holocaust. Alltså flera decennier före andra världskriget och ännu längre innan detta skulle komma att ingå i den officiella bilden av ”Förintelsen”. Snarlika artiklar fanns i New York Times vid otaliga tillfällen 1919-20, eftersom det ingick i en omfattande kampanj till stöd för judar i Europa.

Dessa fakta motsäger självklart inte, eller ursäktar, att brott begåtts av Nazityskland mot judar och andra grupper under andra världskriget. Däremot försvagas och ifrågasätts den långt senare konstruerade officiella bilden av ”Förintelsen”.

Vidare tar jag upp en händelse som tidigare varit totalt okänd för mig själv, men som på sin tid var viktig. Jag tar den som ett exempel på sådant som inte diskuteras offentligt på grund av att vi numera har ett utbrett ”j”-tabu i västvärlden. I Omars intervju med mig säger jag följande:

” Historiska fakta är att den så kallade världsjudendomen förklarade krig mot Tyskland redan 1933, det år Hitler och Roosevelt kom till makten under den stora ekonomiska krisens år och den stora hungerssvälten pågick i Ukraina. Om denna krigsförklaring med mera finns det skrivet i till exempel The Barnes Review Jan./Feb. 2001, pp, 41-45. Det finns också omskrivet i bland annat Daily Express, den 24 mars 1933, med stora rubriker.

Det handlade om en internationell ekonomisk bojkott av Tyskland och skedde samtidigt som de då små sionistiska judiska organisationerna inledde sitt samarbete med nazisterna för att få så många lämpliga judar som möjligt till koloniseringen av Palestina och före de egentliga judeförföljelserna hade startat i Tyskland.”

Det torde vara uppenbart att denna krigsförklaring, ledd av den judiska maffian på Wall Street, tjänade sionistiska intressen och hotade vanliga judar i Tyskland.

Detta sammanfattar Andreas Malm i följande retoriska mening:

”Som det där med sex miljoner. Det är ju en siffra som judarna hittade på långt före andra världskriget – ett krig de för övrigt själva startade”

På förekommen anledning vill jag å det kraftigaste dementera att jag skulle vara av den uppfattningen att det är ”judarna” som ligger bakom allt ont här i världen. Jag har i olika sammanhang understrukit att de flesta judar utnyttjas av den sionistiska makteliten – som består av även andra än judar. Jag anser vidare att sionismen har kapat judendomen och i dag är judarnas största fiende, liksom andra folks.

Israel är idag det största hotet mot en fredlig värld. Dess ledare hotar helt öppet omvärldens huvudstäder med sina kärnvapen om den judiska staten riskerar att ersättas med en demokratisk stat med lika rättigheter för alla som bott och bor mellan Medelhavet och Jordanfloden. Det som de själva kallar för en ”Förintelse” av Israel.

Israels politik och den sionistiska maktelitens nykoloniala krig rättfärdigas i dag med ”Förintelsereligionen” och alla dess tabun. Därför är fakta som avslöjar sanningen om denna religion farliga.

Täby den 31 maj 2009

Lasse Wilhelmson

Sionistkritiken gör framsteg – intervju med Lasse Wilhelmson II

Publicerad på Mohamed Omars blogg den 21 maj 2009

Mohamed Omar

Sedan min intervju med Lasse Wilhelmson, ”Värstingen”, (31/3) har det pågått ett hätskt mediedrev mot min person. Man har kallat mig allt från ”fascist” till ”psykopat” och ”antisemit”. Till och med Åsa Linderborg, som jag tidigare haft viss respekt för eftersom hon försvarat irakiernas rätt att göra motstånd, har i Aftonbladet sällat sig till kören och kallat mig ”Förintelseförnekare”, (”Liberalerna skär tungan av yttrandefriheten”, 15/5).

Intervjun med Lasse Wilhelmson är faktiskt det mest lästa inlägget på min blogg. När jag skriver det här har fler än tio tusen personer läst den, vilket innebär en veritabel publiksuccé för sionistkritiken.

Utvecklingen efter den första intervjun gör att jag känner att jag behöver träffa Wilhelmson igen. Han tycker likadant och skulle gärna vilja ta tillfället i akt att förtydliga och fördjupa en del saker.

På sin egen blogg har Wilhelmson, som svar på kritiken, lagt till några kommentarer med vederhäftiga bevis för judarnas inblandning i bolsjevismen, Israels dolda hand i terrordådet den 11 september och siffran 6 miljoners symboliska karaktär.

Den här gången kommer Wilhelmson till Uppsala. Det är Kristi himmelfärdsdag den 21 maj, solen skiner, och vi tar en kopp kaffe på Café Ofvandahls.

MO: Intervjun med dig är det mest lästa inlägget på min blogg. När jag skriver det här har 10 000 personer läst den. Du är känd, eller snarare ökänd, Lasse.

LW: Ja det är ju kul att det vi diskuterar väcker intresse, men det beror nog mest på att jag tog bladet från munnen, som man brukar säga och sa en del saker som är tabubelagda. Men det var nog egentligen ditt eget beslut att komma ut som en radikal muslim som skapade det mediala intresset. Mycket är dock fortfarande osagt, men det kommer mera. Det skall bli kul att se hur det kommer att bemötas, nu när inga skällsord finns kvar. Att så många också sökt sig till min blogg för att läsa mina artiklar, som hittills varit mest lästa utomlands, är ju också glädjande.

MO: Det är väl inte första gången du står i rampljuset?

LW: Nja, jag väl inte direkt okänd sedan tidigare i Sverige. Jag har varit en politisk profil i Täby kommun i över 20 år, men även figurerat i dagspressen med anledning av mitt fackliga arbete. För 20 år sedan blev jag och min familj också rikskändisar på grund av problem med den kommunala myndigheten som ogillade att vi hade en flock höns som sällskapsdjur mitt i villaområdet där vi bor. Sverige är verkligen ett konstigt land. Folk drar omkring med stinkande och bullrande gräsklippare, har katter som skiter överallt och hundar som skäller – helt ostraffat. Och så skall man inte få ha lite höns som är så trevligt. Den striden vann jag med en brakseger och jag har i stor omfattning sålt vidare unghöns för husbehov alltsedan dess. Vi har förresten just fått tillökning i hönshuset, som brukligt är på våren. Om de sionistiska dörrvakterna i våra mainstream media kunde intressera sig lite mer för höns i stället för att kackla på alla de inte gillar, skulle världen bli mycket bättre.

MO: Intervjun med dig blev sista spiken i kistan för min del. Den ledde till att många ängsliga kulturnissar tog avstånd.

LW: Det som hände var att du slutade vara rätt slags muslim för att få vara kvar i den svenska kultureliten. Men värre ändå var nog att du blev en öppen och vältalig kritiker av sionismen och sionistiseringen av Sverige. Det är klart att detta måste förkastas av merparten av den nomenklatura som bär upp denna ideologi. Det hände också mig tidigare. Så länge jag uppträdde som en så kallade protestjude och förmodad vänsterman på grund av mitt förflutna i 68-rörelsen, så var jag firad och önskad överallt, som talhållare, föreläsare och artikelskrivare. Men så snart jag tog av mig kippan och det blev klart för folk att det var länge sedan jag var ”marxist”, då blev jag en så kallad självhatare, eller ”konspirationsteoretiker”. I min artikel “En myndighet för sionistisk ideologiproduktion” visar jag på några viktiga effekter av sionistiseringen av Sverige. Den artikeln vågade ingen publicera, utom en liten blogg som snabbt tog bort den, av rädsla för att bli ”smittad” av min person.

MO: Var det inte något liknande som hände med Hesham Bahari?

LW: Absolut, han var länge rätt sorts arab och nysvensk. Hans utgivning på Alhambra Förlag prisades av alla, inte minst tack vare att han gav ut en massa arabiska stora författare och klassiker. Många av dem han publicerat är ju som bekant dissidenter och kritiska både mot egna regimer och även religion. Men så snart han publicerade en (1) judisk dissident, Israel Shamir, så tog det hus i helvete. Sedan publicerade han några böcker som ifrågasätter den officiella versionen av 911 och då är det klippt. Som du så riktigt skriver i din artikel i Aftonbladet (”Nu lämnar jag Svenska Pen”, 24/4), så har vi ett gigantiskt hyckleri med sin udd riktad mot islam till förvar av sionismen och dess rasistiska apartheidstat.

MO: Du skrev en kommentar till alla påhopp på mig?

LW: Jag skrev ju ”Mohamed Omars vedersakare” som svar på drevet. Men jag vill verkligen protestera mot din liknelse med spiken i kistan. Det blev ju snarare en höjdpunkt. Det du gjorde var att öppna upp ett vattenhål i den konforma svenska debatten. Du har låtit många intressanta intellektuella som aldrig hörs i debatten komma till tals. Helt olika människor, med olika tro eller livsåskådning.

Det är en kulturgärning och ett slag för det fria ordet som kommer att gå till historien. Dina vedersakare däremot kommer att hamna på historiens sophög. Inte för att de inte håller med om allt du eller dina intervjuoffer säger, utan för att de idkar intellektuell fridlysning genom att konsekvent stigmatisera dig och ditt intervjuprojekt med hjälp av de begrepp som sionisterna täpper till käften på folk med: ”antisemit”, ”Förintelseförnekare” och ”konspirationsteoretiker”.

Rädslan för dessa tillmälen har idag en förlamande inverkan på alla som vill få slut på USraels brottsliga krig och utvecklingen av de orwelska Storebrorssamhällen som är en förutsättning för den nya världsordningen med en liten elit och slavar för övrigt. Men om alla bara håller käften av taktiska skäl, så blir det ingen förändring. Och några måste börja och får då ta skiten. När jag vid ett tillfälle beklagade mig inför Gilad Atzmon, skrattade han bara och sa: Lasse, it is the nature of our cause, we are lonely knights. But don´t worry, there are milions out there, who love reading what we write. Han är rätt kul Gilad, som sen skrev en liten ironisk pamflett “Selfhaters Unite”, en fullständig omöjlighet eftersom vi är så få och utspridda.

MO: Du räknar ju inte dig själv som troende. Hur ser du på moralfrågor?

LW: Nej, men inte heller som ateist. Jag vet inte hur det är för dig Mohammed och andra som är djupt religiösa, men för min egen del så är livet ett kollektivt projekt där man själv blir vad man gör för andra, speciellt de som är mest utsatta. Det brukar kallas för solidaritet, kärlek och humanism. Själv vill jag bara i all enkelhet orka se mig själv i spegeln varje morgon och inte ligga på min dödsbädd och förakta mig själv för att jag höll käften medan jag hade något att säga.

Till slut kokar livet ner till att vara ärlig mot sig själv, följa sitt hjärta och veta att man har gjort det som står i ens makt för att skapa en bättre värld för sina barn och barnbarn, som ju faktiskt inte bett om att bli födda. Till detta behövs det fler ”antisemiter”, ”Förintelseförnekare” och ”konspirationsteoretiker”, helt enkelt därför att världen är upp och ner, som jag skrev för några år sen i en populär och välspridd pamflett, till Sverker Åströms ära.

MO: Är det några särskilda personer du vill säga något om? Alltså angående det som skrivits om oss efter den förra intervjun.

LW: Det mesta var ju förutsägbart. Jag menar vad är det för skillnad mellan en Rydberg, en Malm och en Sandelin, som bara försöker kvala in bland dem som ”är något” inom det kultursverige, där sionister som Carl Rudbeck, Torbjörn Elensky och Jackie Jakubowsky är riktkarlar? Dessa judiska nationalsocialister som inte skyr några medel i sitt försvar av den rasistiska judiska apartheidstaten som upprättats på det stulna landet Palestina och där det bedrivs en folkmordspolitik på dem som bodde där – den värsta skurkstaten i världen. Eller den ”vänster” som sluter upp i det sionistiska drevet när de hetsar med sin ”antisemitism”, med trotskistiska viktigpettrar som Svensson och Ejnemark i spetsen.

Låt mig i stället nämna några kritiker som jag faktiskt respekterar, som Jinge och Åsa. Jinge är en orädd öppen kritiker av Israels politik och det sionistiska inflytandet i Sverige. Ensam i sitt slag inom vänstern i Sverige. Han vet att jag i huvudsak har rätt, liksom många andra vet. Men han gör en lämplighetsbedömning av sitt samröre med mig, eftersom han driver ett så kallat vänsterprojekt inför nästa val. Jag har ju gjort klart att jag anser att vi nu fått en amerikansk situation med två block som tävlar om att bäst administrera den så kallade utvecklingen tillsamman med Storebror och att den bästa protesten mot detta är sofflocket – att ge dom fingret.

Vi har ju en utrikesminister i det ena blocket som gör politisk karriär inom maktelitens kanske viktigaste organ, Council for Forreign Relations (CFR) och en före detta minister i det andra blocket som drog igång hela arbetet med Storebrorslagarna i Sverige. Storebror förenar sig som bekant både med höger och vänster, när det gäller de stora frågorna och låter partierna spela politisk teater för övrigt. Det är klart att detta, plus att jag sa det som man inte bör säga högt om sionismen och ryska revolutionen, är oförenligt med Jinges och andras parlamentariska vänsterprojekt.

Och så har vi Åsa Linderborg, som ju är en av de fåtaliga intellektuella på vänsterkanten som man kan ta på allvar och som dessutom kan skriva. Hon gjorde mig faktiskt besviken häromdagen, då hon i Aftonbladet (”Liberalerna skär tungan av yttrandefriheten”, 15/5) kallade dig för ”Förintelseförnekare”. Åsa borde ju veta att det inte handlar om att “förneka” Hitlers brott mot judar med flera, utan om att ifrågasätta delar av den officiella versionen, vilket är en annan sak. I synnerhet som denna används för att rättfärdiga nya folkmord i stället för motsatsen. Har hon inte läst den förra intervjun och är okunnig om detta, eller är hon ohederlig mot dig? Jag förstår inte, det är något som inte stämmer där.

MO: Apropå Förintelsen, även Raul Hilberg, den främste försvararen av den officiella versionen, säger att det inte var 6 miljoner. Du som har en balanserad syn på saken, har du läst Thomas Daltons bok, Debating the Holocaust?

LW: Nej, men jag har läst lite olika böcker och artiklar från hela skalan alltifrån de som hävdar att mellan en halv och en miljon judar mördades, att inga bevis i kriminalteknisk mening finns för ihjälgasning av människor, till de som använder den officiella bilden som en religion. De senare hanterar varje ifrågasättande, om aldrig så litet, som gudsförnekelse. Jag lutar själv åt en tredje ståndpunkt mellan de mest extrema revisionisterna och den officiella bilden.

I förra intervjun sa jag att jag inte tror på siffran 6 miljoner, helt enkelt därför att den figurerat tidigare, närmare bestämt i New York Times ett flertal gånger 1920, i samband med en kampanj till stöd för judar i Europa. Dessutom har ordet holocaust använts i olika sammanhang redan under första världskriget. I den judiska tidningen The American Hebrew, den 31 oktober 1919, skriver man om att just 6 miljoner judar hotas av en förestående holocaust – jaha. Skall vi gissa att detta faktum kommer att bli en ny arketypisk ”antisemitisk” myt? Myter och tabuer skapas ju ofta just för att dölja sanningen.

Men det största problemet med den officiella bilden av Nazitysklands brott mot olika folkgrupper, vilket numer reducerats till ”Förintelsen”, är naturligtvis det faktum att så kallade revisionister fängslas för sin forskning. Vem som helst inser ju att detta minskar trovärdigheten hos den officiella bilden. Man måste väl rimligen få tvivla på den historia som alltid skrivs av segrarna, utan att därför bli utsedd till ”Förintelseförnekare”. Det är ju stolligt.

Eller när jag säger att 911 har en israelisk anknytning, så påstår vissa att jag sagt att det är judarna som ligger bakom 911, som om inga andra vore inblandade. Härvidlag delar jag helt den tidigare italienske presidentens Francesco Cossiga uppfattning, nämligen att ledande politiker i Amerika och Europa mycket väl vet att terrordåden 911 planerades och genomfördes av CIA och Mossad med hjälp av sionisterna i och kring Vita Huset, för att kunna skylla på arabvärlden och få västvärlden att sluta upp bakom angreppen på Afghanistan och Irak. Här bör man komma ihåg att det inte bara är judar som är sionister.

Det är tur att min mor inte lever och slipper ta del av denna cirkus kring sin älskade son, som hon nästan förlorade till det Förlorade landet i hans ungdom. Om hon hade levat, skulle det inte förvåna mig om denna mycket självständiga och handlingskraftiga kvinna skulle ha lämnat Judiska Församlingen i Stockholm i protest mot dess sionistisering och stöd till den judiska apartheidstaten. I likhet med vad Eva Bonnier gjorde, enligt uppgift från en styrelsemedlem i svensk kommitteén mot antisemitism (SKMA). Något som denna politbyråmedlem uttryckte sig nedlåtande om, men som jag försvarade som en mogen och humanistiskt orienterad handling, i en diskussion på en blogg.

Vanligtvis sansade och förnuftiga människor verkar totalt tappa fattningen så snart judar kommer på tal och börjar projicera sina egna nojor på allt de läser. I själva verket tror jag att många är rädda för judarna.

Låt oss anta att jag skulle påstå att det var judarna som förklarade krig mot Tyskland. Då skulle ”j”-tabuet slå till och högljudda anklagelser om ”antisemitism” och okunskap med stor kuf-faktor komma som ett brev på posten. Och då menar jag just från dessa vanligtvis sansade och förnuftiga människor. Eller hur?

Men nu ”råkar” det faktiskt vara så att detta är sant.

MO: Jasså …

LW: Historiska fakta är att den så kallade världsjudendomen förklarade krig mot Tyskland redan 1933, det år Hitler och Roosevelt kom till makten under den stora ekonomiska krisens år och den stora hungerssvälten pågick i Ukraina. Om denna krigsförklaring med mera finns det skrivet i till exempel The Barnes Review Jan./Feb. 2001, pp, 41-45. Det finns också omskrivet i bland annat Daily Express, den 24 mars 1933, med stora rubriker.

Det handlade om en internationell ekonomisk bojkott av Tyskland och skedde samtidigt som de då små sionistiska judiska organisationerna inledde sitt samarbete med nazisterna för att få så många lämpliga judar som möjligt till koloniseringen av Palestina och före de egentliga judeförföljelserna hade startat i Tyskland. Kristallnatten ägde rum först 1938. Denna krigsförklaring innebar ju att judarna i Tyskland på goda grunder blev betraktade som presumtiva landsförrädare av Hitler. Han kände ju väl till judarnas roll i den ryska revolutionen och deras roll i den tyska socialdemokratiska revolutionära rörelsen, där han själv verkat i sin ungdom.

Det är fortfarande inte förlorarna i andra världskriget som skrivit historien, utan segrarna. Och den officiella bilden av ”Förintelsen” som ett exklusivt judiskt offer för ondskan i Nazityskland tål inte denna sanning, eftersom ”Förintelsen” är en absolut och odelbar religiös företeelse. Och detta är bara ett exempel, av den uppsjö jag skulle kunna nämna, där segrarnas roll är allt annat än hedervärd.

Det är faktiskt så, att hela historien från mitten av 1800-talet till i dag behöver skrivas om, eftersom den är tillrättalagd av ryska och anglo-amerikanska historiker. En sådan omskrivning måste för att bli begriplig även behandla judarnas roll, eftersom de varit drivande i så gott som alla samhälleliga förändringsprocesser och som grupp lyckats tillskaffa sig ledande positioner inom de flesta samhällsområden, särskillt inom ekonomin och ideologiproduktionen. Om detta må vi dock inte berätta, däremot må vi gärna berätta om den zigenska maktlösheten. Frågan om den tabubelagda ”Judiska makten”, behandlar jag bland annat i min artikel ”Mikael Nyberg och vänsterns haveri”.

MO: Fakta verkar inte vara något som intresserar dina kritiker?

LW: Det var väldigt få reaktioner på den förra intervjun som handlade om ifrågasättande av fakta. De flesta bara citerade vad jag sagt som om det skulle vara så hemskt, utan att bemöta det i sak. Rätt kul är ju att flera försöker få mig till en okunnig kuf, men jag är ju som bekant en i många avseenden rätt vanlig svensson med ett akademiskt och vänster förflutet.

En person höll på och tjatade om en massa självklarheter och gav sig inte förrän jag frågade om han egentligen inte ville att jag skulle ta på mig kippan igen, för att slippa misstankar om att anklaga judar för allt ont i världen. Men jag hatar inte människor, utan bara åsikter och handlingar. Dessutom menar jag att de flesta judar faktiskt utnyttjas av sionisterna som dessutom har kapat judendomen. I själva verket är det sionismen som är det största hotet mot judarna.

Min enkla ståndpunkt är exakt densamma som Israel Shahaks, nämligen att judarna som grupp behöver sopa framför sin egen dörr och sluta med den där offermentaliteten som de anser ger särskilda moraliska rättigheter. Men också ta itu med de delar av judendomen som underblåser detta. Det har funnits mycket blod på judiska bolsjevikers händer och Stalins villiga skarprättare fanns ju i första hand inom den judiska eliten i Sovjetunionen. Det pågående folkmordet på palestinerna och den förfärliga massakern på civila Gazabor med bland annat vit fosfor är dessvärre en del av samma stammentalitet enligt vilken ”Den andre” inte är en riktig människa, som det står i den judiska lagen Halaka. Hur skall vi någonsin kunna förstå den mentalitet som leder till dessa monstruösa brott och som även medfört osannolika framgångar inom vetenskap, kultur med mera? Om vi inte får diskutera det, återstår endast den rasistiska förklaringen om ”Det utvalda folket”. Vilket skulle bevisas… eller?

På min egen blogg, där den första intervjun också finns, har jag kompletterat med material om sådant som många kommenterat. Det gäller Monica Lewinskyaffären, den judiska dominansen i ledningen för bolsjevikerna och ryska revolutionen, att 911 var ett insider jobb och den israeliska anknytningen, men även om lagar mot kritik av Israel, sionismen och judendomen, samt hur jag lite förenklat ser på den ”judiska världskonspirationen”.

MO: Du sa inledningsvis att det ”kommer mera”. Det där med att judarna förklarade krig mot Tyskland var nytt för mig. Har du något mer i bakfickan?

LW: Ja och det handlar om framväxten av neocons. Här finns det två spår efter Moses Hess, grundare av både sionismen och den tyska socialdemokratin, samt Karl Marx mentor. Marx som vidareförde arvet från franska revolutionen till den ryska, genom sina epokgörande studier och med det Kommunistiska manifestet, som han skrev tillsammans med Engels och med bistånd från sin mentor Moses Hess.

Det första går från Tyskland, via Israel, där den Sionistiska planen för Mellanöstern skrevs 1982 som sedermera i USA blev förlaga till först Clean Break och sedan Project for the New American Century (PNAC). Det projekt som ligger till grund för neocons nykoloniala politik för vilken 911 blev startskottet 2001. Om detta har jag skrivit i artikeln ”Israel och det nya amerikanska århundradet”. I Israel finns det två förgrundsfigurer. David Ben Gurion som var en marxistisk sionist (han kallade sig själv för bolschevik) och Zeew Jabotinsky som var fascistisk sionist – en så kallad revisionist – med Franco som förebild. Dessa två sionistiska riktningar är dock mycket snarlika och den revisionistiska var i klar minoritet. Sionismen är den judiska nationalsocialismen. Om detta har jag skrivit i ”Sionismen – mer än traditionell kolonialism och apartheid”.

Det andra spåret leder från Sovjetunionen och Tyskland direkt till USA. Det består av Leo Strauss och Trotskij. Strauss var den person som kom att bli en viktig idékälla och portalfigur för sionismens utveckling i USA efter andra världskriget. Han var en tysk jude som flydde från Hitlertyskland. Han var sionist och motståndare till judisk assimilation och därmed i grunden en förvaltare av judisk mentalitet. Strauss var filosof, politisk teoretiker och en kritisk lärjunge till Heidegger. Han var inte intresserad av rättvisa, utan ville skapa en motvikt till moralisk relativism och var förgrundsgestalten till den neokonservativa ekonomiska rörelsen. Han ansåg till exempel att Sokrates gjorde fel som torgförde sina filosofiska samtal, eftersom det skapade oro.

Moral är enligt Strauss en naturgiven rättighet och inte en skyldighet och staten är dess främste beskyddare, som dock skall vara avskild från ekonomin. Eliten avgör vad som är moraliskt rätt, givet av gud. För att nå sina mål måste myter, så kallade ädla lögner, skapas enligt Strauss. Buschs lögner inför Irakkriget och gudagivna moral, är helt i linje med detta tänkande, liksom de myter med vilka sionisterna försöker legitimera den Judiska statens existens och befästa sin egen makt. Det var dock inte förrän efter Israels krig 1967 som neocons började ta form i en ohelig allians mellan kristna och judiska sionister, samt nyliberala konservativa.

Den andra förgrundsfiguren i USA är Trotskij som ju redan under revolutionen var Rothschilds man. Flera av de ledande figurerna i neocons som influerat politiken i Vita Huset sedan i slutet av 1900-talet har kopplingar till antistalinister och trotskister som Irving Kristol, Stephen Schwartz, James Burnham och Whittaker Chambers.

Strauss är närmast att betrakta som fascist och ideologisk bror med Jabotinsky, alltså högersionist (revisionist). Trotskij är liksom Ben Gurion bolsjevik, till skillnad från Stalin. Det intressanta med dessa jämförelser är att bägge dessa ”spår” har judiska förgrundsfigurer där höger och vänster samverkar och att båda tillsammans skapar framväxten av neocons och dess politik. Mot den bakgrunden är det inte så konstigt att den anglo-amerikanska imperialismens främsta uttrycksform idag är sionismen.

Den svensk-amerikanske professorn Claes Ryn skrev i sin artikel ”USA världens frälsare”, på SvD Brännpunkt den 7 februari 2005, om neocons som de nya jakobinerna från franska revolutionen. Idén om den “permanenta revolutionen” kan också ses som det trotskistiska arvet till “kriget utan slut” som neocons förespråkar.

Men den kanske viktigaste pusselbiten, nämligen den som består av The King of the Jews, det vill säga Rotschilddynasin, dess historiska framväxt och kontroll av bankväsendet och Wall Street, återstår. Den historien tar vi en annan gång.

Mohamed Omars vedersakare

Detta inlägg skickades till FiB kulturfronts hemsida för publicering den 2 maj 2009, med anledning av webbredaktörens betygssättning av Omar, grundat på en påstådd vänskapsrelation vars innebörd och innehåll är omöjlig för en utomstående att bedöma. Refuserat den 3 maj.

På FiB kulturfronts hemsida viker redaktören Knut Lindelöf ut sina privata relationer till Mohamed Omar och moraliserar grötmyndigt om hans umgänge, samt religiösa och politiska uppfattningar. Det är en vämjelig uppvisning i politisk korrekthet. Ena dagen är Omar hjälten som vågade utmana kostymsionisterna i TV och komma ut som radikal kritiker av gazamassakern. En person som han och många andra skryter att vara vän med och publicerar för fulla muggar.

Nästa dag är Omar den förtappade mörkermannen som går reaktionens ärenden, därför att han nu visat sig vara ”fel” slags muslim, det vill säga inte en muslim som ser som sin främsta uppgift att kritiserar islam, utan som i stället propagerar islam. En muslim som står för att han tror på gud och tar konsekvenserna av det, i stället för att vara anpasslig. Det slutliga beviset på ”förfallet” är att han bjudit in Lars Adelskogh till en föreläsning om förintelsen, som på goda grunder kan antas komma att vara kritisk till den officiella och allenarådande bilden. Kanske skulle FiB/k överväga att förnya sin yttrandefrihetsparoll i den politiska plattformen: försvar för den politiskt korrekta yttrande- och tryckfriheten, eller dylikt, och söka statsbidrag för sin verksamhet.

Adelskogh har tidigare till svenska översatt och givit ut Israel Shahaks klassiker JUDISK HISTORIA, JUDISK RELIGION – Tyngden av tre tusen år, FONIX Förlag 1996, med förord av Gore Vidal. Shahak 1933-2001, var israelisk jude född i Polen. Han tillbragte en del av sin barndom i koncentrationslägret Bergen-Belsen och kom till Palestina 1945. Shahak var professor i organisk kemi vid Hebreiska universitetet i Jerusalem och länge ordförande i Förbundet för mänskliga rättigheter i Israel. Shahak har bland mycket annat också översatt ”Den sionistiska planen för Mellanöstern”, 1982, från hebreiska till engelska och därmed avslöjat dess samband med de nykoloniala krigen. Detta behandlar jag i min artikel Israel och det nya amerikanska århundradet

Adelskogh har också skrivit en bok som enkelt och pedagogiskt sammanfattar vad de ledande revisionistiska forskarna kommit fram till: EN TOM SÄCK KAN INTE STÅ – Myten om ”förintelsen i gaskamrarna” i Auschwitz, Nordiska Förlaget 2007, med förord av professor emeritus Göran Englund. Jag har läst båda dessa böcker och jag menar att det bör man nog göra om man vill föstå grunderna för den judiska staten, sionismen och den så kallade historierevisionismen – alldeles oavsett vilken ståndpunkt till dessa företeelser man intar.

Det går knappast att bestrida att Adelskogh är den kanske främste kännaren av historierevisionismen i Sverige och att hans översättning och utgivning av Shahaks bok är en mycket viktig publicistisk gärning. I den händelse det inte är bekant, bör påpekas att ”Förintelseförnekarna” inte förnekar förekomsten av koncentrationsläger i Nazityskland, eller att många människor avrättades där, även många judar. För sin forskning som motsäger delar av den officiella bilden av ”Förintelsen” har flera redan avtjänat fängelsestraff och andra är för närvarande fängslade.

Med anledning av den öronbedövande tystnad med vilket detta hitills bemöts, är det lätt att få uppfattningen att sveriges ”intellektuella” anser att detta är helt ok, till skillnad från Omar som påvisade svenska PEN:s hyckleri i detta sammanhang, när han deklarerade sitt utträde.

Ingen av Mohamed Omars vedersakare har ännu kommenterat hans strålande artikel i Aftonbladet, där han utförligt motiverar varför han lämnar svenska PEN. Den artikeln efterföljs av en diskussion på hans blogg där bland andra Adelskogh deltar. Den som vågar ta del av denna riskerar dock att få lära sig något, vilket jag härmed varnar för. Omar skrev emellertid sin artikel efter sitt ”förfall” varför den därmed tycks ha blivit ointressant i sak för dessa ”intellektuella”, som är mer intresserade av att placera folk i olika fack än av att söka sanningen.

Det enda undantaget härvidlag är Anders Johansson i Aftonbladet som insiktsfullt undviker att falla in i kören av fördömanden över Mohamed Omar, genom att i stället demaskera fördömarnas hyckleri, utan att därför ställa sig bakom alla Omars uppfattningar: Västerländska ”toleransen” är bara hyckleri.

De ”intellektuella” inom vänstern och bland israelkramarna, men även kultursverige i stort, har nu ställt sig i samma kö, för att träda fram och vittna om att Mohamed Omar nu ”gått över gränsen”. Dessutom har han nu blivit ”fel slags muslim”, speciellt som han, i likhet med många kristna, hävdar att homosexualla handlingar är en synd. När kommer vi att få uppleva en offentlig debatt, med motsvarande avståndstaganden, i Sverige om den lagliga uttolkningen av judendomen (Halakha), som hävdar att icke-judar inte är riktiga människor?

Både kristendomen och islam är från början revolutionerande rörelser bort från judendomen, just på grund av att denna är en stamreligion endast för de utvalda. Kristendomen och Islam är båda inklusivistiska, det vill säga anser att alla människor oavsett etnicitet och tro är lika mycket värda, till skillnad från judendomen som är exklusivistisk. Att religioner liksom ideologier i olika sammanhang används för att kontrollera människors tänkande, liksom att de alla har både ljusa och mörka sidor är en annan sak.

Det är onekligen patetiskt att folk som i andra sammanhang förnekar existensen av gud, eller gladeligen kritiserar islam, yttrar sig som om de anser det vara en dödssynd att ifrågasätta den officiella bilden av förintelsen, som numer utvecklats till att bli just en religion för vars ifrågasättande forskare i dagens Europa hamnar i fängelse. Den religion med vilken de nykoloniala brottsliga krigen motiveras. Om inte värre, så åtminstone desto mer beklämmande, är nog ändå det till synes tvångsmässiga beteendet hos dagens svenska ””intellektuella” att sätta gränser för vad som får ifrågasättas, när deras uppgift i stället borde vara den rakt motsatta. Vilket mörker.

Täby den 2 maj 2009

Lasse Wilhelmson

Värstingen – intervju med sionistkritikern Lasse Wilhelmson

Publicerad på Mohamed Omars blogg (kompletterande material underst – senast uppdaterat 6/6 2009)

Av Mohamed Omar den 31 mars 2009

Lasse Wilhelmson är en av Sveriges främsta experter på sionismen. Han är av khazarjudisk bakgrund. Faktum är att 80 % världens judar är khazarer liksom Lasse.

De är inte semiter utan tillhör ett turkiskt nomadfolk, och deras förfäder har ingen som helst anknytning till Palestina, utom möjligen en religiös eller sentimental.

Flera gånger har Wilhelmson hamnat i trubbel med tankens väktare på grund av sin skarpa kritik av Israels koloniala folkmordspolitik. Israels advokater har sin vana trogen anklagat honom för antisemitism. Antisemit, har en klok människa sagt, är oftast inte en person som hatar judar, utan en person som hatas av judar. Wilhelmson är inte antisemit, han hatar inte judar, han är antisionist.

Hans djuplodande forskning är farlig för sionisterna och därför försöker de tysta ner och svartmåla honom. I februari 2009 [1] gick sionismens svenska advokater ut på offensiv för att med anklagelser om antisemitism skyla över Israels blodiga massaker i Gaza. Vänsterbloggaren Jinge blev måltavla, och Lars Ohly, som sagt sig läsa Jinge regelbundet, avkrävdes på ett avståndstagande. Jinge är ok, sade Lars Ohly, men Lasse är ”värst”. [2]

Wilhelmson undrade varför han var värst och om Ohly kunde peka ut någonting i hans artiklar som kunde tolkas antisemitiskt. Ohlys pressekreterare svarade då att det var ett citat ur artikeln ”Kommer världen att förändras nu” [6/11 2008], där Monica Lewinskyaffären beskrevs som ”en typisk Mossadfälla”, som var problematiskt för partiledaren. [3]

Ohlys pressekreterare kan inte vara vidare påläst. Det var en typisk Mossadfälla, sedan om det var en Mossadfälla eller inte är en annan sak. Under vårt samtal påminner Wilhelmson om Mordechai Vanunu och hur han haffades av Mossad i Rom med hjälp av en förförerska. Med andra ord en ”typisk Mossadfälla”. Inte problematiskt, inte konspiratoriskt, bara rena fakta.

Wilhelmsons blogg är väl värd ett besök. Där finns alla hans artiklar arkiverade på både engelska och svenska. Hans artiklar har gjort många nyfikna. Jag och min vän Mohammad Rabeie blev så nyfikna att vi åkte hem till ”värstingen” i Täby för ett samtal över en kopp kaffe. Så här beskriver han sig själv:

http://lassewilhelmson.wordpress.com/forfattaren/

—————————————————————–

MO: Låt oss låtsas att du talar med en fullständig nybörjare som frågar dig: ”Vad är sionism?”

LW: Den enklaste definitionen är att sionismen är idén om en judisk stat där berget Sion finns. Det finns som du vet en gammal dröm bland judar om att återvända till Sion. Under påskhögtiden läser man högt ”i morgon Jerusalem” på var och varannan sida i Haggada, som handlar om judarnas uttåg ur Egypten.

Men dessa känslor hade ingenting med sionismen som ideologi att göra. Den politiska sionismen kom till på 1800-talet. Sionismens mål är en judisk stat. De flesta judar idag anser att sionismen är en positiv förnyelse av judendomen. Judiska församlingen i Stockholm anser det. Men det finns också andra inriktningar, som Naturei Karta, som är ortodoxa judar och som anser att sionismen är kättersk. De är mycket anti-sionistiska och bränner israeliska flaggor på sina demonstrationer.

Sionismens anfader var Moses Hess [1812-1875], som också var Marx’ mentor. Han var den som ”omvände” Marx till socialismen. Hess var en tysk-judisk filosof och av grundarna till den tyska socialdemokratin. Han hjälpte också Marx med Kommunistiska manifestet. Dock utan att underteckna det.

Hess är känd som ”kommunistrabbinen”. Hess skrev en bok 1862 som hette Rom och Jerusalem. Där lägger han den ideologiska grundvalen för sionismen. Det är väldigt mycket judisk religion i den boken. Men också rastänkande. Han talar om arierna och judarna som två raser som står emot varandra. Denna raskamp är ett grundtema i Hess’ bok. För honom var judarna den överlägsna rasen. Hess betraktade Frankrike som den stora bundsförvanten och tyskarna som fienden. I sin bok Rom och Jerusalem, förklarar Hess:

”Hela historien har hittills handlat om en ras- och klasskamp. Raskampen är det ursprungliga och primära, klasskampen är det sekundära. Denna raskamp har i världshistorien främst stått mellan två varandra konfronterande raser: arier och semiter.”

Idén om en judisk stat hänger också ihop med judeförföljelserna. Man upplevde att judarna inte var trygga i Europa. Men sionismen blev aldrig någon stor rörelse bland judar förrän efter andra världskriget. Den österrikisk-judiske journalisten Theodor Herzl [1860-1904] anses som den formella grundaren av sionismen. Han skrev Judestaten 1896.

Herzl var mera praktisk. Hans bok Judestaten var en plan för hur kolonisationen av Palestina skulle ske. Han betonade inte raskampen eller den judiska religionen i samma utsträckning som Hess. Herzls plan för hur Palestina skulle tagas i besittning antogs på den första sionistiska kongressen 1897.

Herzl hänvisar till Hess och har en tydlig respekt för honom. Jag anser att det var Hess som var sionismens fader. Och det gör man även i Israel. Hess begravdes i Bern, Schweiz, sedan flyttade Israels förste premiärminister Ben Gurion [1886-1973] honom till Israels första kibbutz eftersom man anser att han är sionismens och därmed Israels anfader.

Det förvånar mig att Hess har kommit så mycket i skymundan. Man pratar inte mycket om honom, antagligen eftersom han utgör en länk mellan kommunism och sionism. Men allt det här jag pratar om nu har jag beskrivit i min artikel ”Sionismen – mer än traditionell kolonialism och apartheid” [4] från 2004. Där finns flera viktiga uppgifter.

När jag skrev den artikeln för fem år sedan, så skrev jag att Moses Hess och Karl Marx hade en brytning, jag tolkade Kommunistiska Manifestet så, eftersom Hess blev alltmer upptagen av rastänkande. Jag gjorde den tolkningen eftersom jag inte kunde förstå hur Marx och Hess var ideologiska vänner. Jag fick det inte att gå ihop riktigt. Jag antog att Hess och Marx gick skilda vägar. Men sedan artikeln publicerats på engelska, var det en gosse i Australien, Peter Myers, som mejlade mig och sade att ingenstans är det belagt att det någonsin var en brytning. De två var ett. Han upplyste även om att Hess var Marx personliga suppleant på internationalens möten i Europa.

När Marx var landsflyktig i London och satt och skrev på Kapitalet var Hess hans suppleant på internationalens möten. Det var nytt för mig. En närmare ideologisk anknytning mellan två personer är svår att tänka sig. Det här var tjugo år efter att Hess skrev sin bok Rom och Jerusalem.

Det gav mig huvudbry. Jag började forska om det och vet att det finns mer att hämta i kopplingen mellan sionismen och kommunismen. Sionismen är huvudsakligen en politisk ideologi med religiösa inslag. Ben Gurion talade om sig själv som bolsjevik. Socialismen har haft stort inflytande. Sionismen består av flera grundelement: rasismen, tanken på judarnas utvaldhet, nationalismen och socialismen. Det är alltså en judisk motsvarighet till den tyska nationalsocialismen. Du har den ariska nazismen och den judiska nazismen. Och den judiska föregick den tyska. Moses Hess var faktiskt den som först myntade begreppet ”nationalsocialism”, då med avseende på den judiska socialismen, och detta redan år 1862.

MO: Du har själv judisk bakgrund och kallade dig tidigare för marxist. Berätta om din resa och hur du kom fram till de insikter du har idag.

LW: Nja, marxist har jag nog aldrig kallat mig. Men jag var med i 68-rörelsen och några år i kfml/skp. Och jag är tämligen väl påläst när det gäller marxismen-leninismens klassiker. Det var vi på den tiden. Jag var mest engagerad i protesterna mot Vietnamkriget och i facket.

Vissa delar av marxismen har jag alltid haft med mig och har det än. Jag har jobbat kommunalpolitiskt under en lång period. Den materialistiska historiesynen, klassanalysen, dialekten, är verktyg jag har haft nytta av. Jag insåg dock tidigt att Sovjetunionen var en imperialistisk stat och inte var något föredöme för oss i den svenska vänstern. För vår generation var det aldrig Sovjet som gällde, det var det för generationen före med Jan Myrdal och andra. Men han ändrade sig ju när han såg vart åt det barkade. Vår generation hoppades på Kina och såg där till att börja med den nya människan skapas.

Jag var nog aldrig en riktig kommunist och blev också utesluten när jag vägrade skriva under en lojalitetsförklaring till partiet som saknade stöd i stadgarna. Jag har dock inte jobbat så mycket som organiserad kommunist förutom något år eller två. Jag har mest jobbat med konkreta sakfrågor. Här i Täby har jag hållit på med frågor om dagis och grönområden, kollektivtrafik och annat. Jag har samarbetat med moderater, ja, med alla partier, via Täbypartiet som jag var med att grunda. Jag satt i fullmäktige i 23 år och vissa år bedrev jag samtidigt opposition som jag var med och regerade, hur konstigt det än kan låta. Men det är en annan historia. Det viktiga för mig var att samla folk från olika läger kring sakfrågor för att förändra. För mig var det nationella oberoendet en huvudfråga inom Vietnamrörelsen. Enhetsfronten för Vietnam blev modell för mitt politiska arbete i min hemkommun och i facket.

När jag började forska i sionismen och upptäckte den där tidiga kopplingen mellan Moses Hess och Karl Marx så gjorde jag en feltolkning. Jag begrep inte hur Marx och Hess kunde fortsätta vara ideologiska vänner och drog slutsatsen att de måste ha gått skilda vägar. Det är den här kopplingen mellan Marx och Hess som fick mig att börja omvärdera marxismen. Det är nu jag börjar se marxismen som en ideologi bland andra, med både mörka och ljusa sidor och att ideologiernas främsta funktion är att kontrollera människors tänkande. Men jag värdesätter fortfarande Marx utmärkta analys av kapitalismen. Den står sig än.

MO: En svensk journalist, Johannes Wahlström, skrev en artikel i Ordfront Magasin, ”Israels regim styr svensk media” [5]. Den publicerades och larmet gick hos Israellobbyn. Journalisterna som Johannes hade intervjuat drog tillbaka sina uttalanden. Bekräftar inte deras reaktion artikelns sanning – att Israel regim verkligen styr svensk media?

LW: Johannes hamnade i en hopplös situation eftersom han inte hade bandat intervjuerna. När artiklarna publicerades tog några av de intervjuade tillbaks sina uttalanden. Vad gör man? Det var likadant för Ordfront Magasin, vad skulle de göra? Han borde ha bandat dem.

Alla som har varit med lite grand och vet hur det fungerar på svenska tidningar förstår att Johannes har rätt. Det är bara löjligt att påstå att han har hittat på de här sakerna. Det förstår alla som är insatta i Palestinafrågan. Det är inget nytt.

Var går gränsen mellan tidningsredaktionerna och Israellobbyn? Sverige är ett litet land. Många personer sitter på flera stolar samtidigt. Det behöver inte vara journalisternas rädsla för Israellobbyn som gjorde att de tog avstånd från sina egna uttalanden. Flera journalister är själva en del av lobbyn. Jag vet inte var gränsen går. De stora tidningarna är mer eller mindre en del av Israels nätverk. När man ser vad de skriver i Sydsvenska Dagbladet, DN, Expressen och så vidare, och vilka det är som skriver, märker man att det ibland till och med är samma folk som jobbar med Svenska kommittén mot antisemitism, Expo och Forum för levande historia.

Det är inte så att det finns en lobby utanför tidningarna som talar om för tidningarna vad de ska skriva. De är inflätade i varandra. Ägarna kommer inte ner på kontoret och säger till journalisterna vad de ska göra. Det kommer inifrån, de är självgående, de censurerar sig själva. Sionismen sitter i väggarna. Folk vet vilka man inte stöter sig med.

MO: En annan publicist som råkat i blåsväder är förläggaren Hesham Bahari. Han publicerade Israel Shamir bok,Blommor i Galiléen, vilket fick Carl Rudbeck att reagera. Han menade att Shamir var antisemit eftersom han kritiserade judendomen. Samme Carl som anser att kritik av islam är nyttigt och bra. Varför är det förbjudet att diskutera trossatser inom judendomen?

LW: Det finns ett j-tabu i samhället. Det j-tabut är kopplat till den officiella bilden av Förintelsen. Denna bild har skapats av sionisterna. Judarna framställs där som det enda offret, det stora offret. Det har lett till ett kollektivt dåligt samvete hos folk i Västvärlden gentemot judarna på grund av det som hände i Tyskland under andra världskriget. Det gör att man inte får ifrågasätta den bilden. Man ska akta sig. Den där officiella bilden av Förintelsen, som faktiskt är snedvriden, den blir grunden för j-tabut. Vad vi har fått i Västvärlden är en filosemitism, en beundran för judar. Man får endast nämna judar när de har gjort något bra. Filosemitismen innebär att man inte får röra vid det judiska, man får inte kritisera judendomen, en underdånig beundran av allt judiskt. Filosemitismen är ett betydligt större problem än antisemitismen.

Genom att vidmakthålla den officiella bilden av Förintelsen och smeta antisemitism på alla som kritiserar Israel gör det möjligt för Israel att komma undan med allt de gör i Palestina. Men nu har det gått ännu längre. Nu använder man även den officiella bilden av Förintelsen för att motivera de nykoloniala krigen.

Jag stötte ihop med Shamir på nätet när jag höll med en längre artikel om sionismen. När jag fick reda på att hans bok, Blommor i Galiléen, kommit ut på svenska blev jag intresserad av Alhambra förlag. Jag tog kontakt med förläggaren Hesham Bahari och snackade med honom. Jag hade planer på att skriva saker själv. Sedan dess har vi blivit goda vänner. Jag jobbar sedan flera år åt förlaget. Jag har ett förråd med böcker här hemma som jag säljer.

Shamir är för en demokratisk stat i Palestina med lika rättigheter för alla. I Sverige har det var en kättersk idé: en demokratisk stat. Det får man inte föreslå. Därför att då får ju inte judarna ha kvar sin stat som är bara för judar – sin rasistiska apartheidstat.

MO: Vad är antisemitism? Finns den över huvud taget?

LW: Antisemitism är praktiskt taget obefintlig, om man avser rasistiskt grundat judehat. Däremot riskerar det politiskt grundade judehatet att öka på grund av Israels politik. Men begreppet har blivit obrukbart, sedan det missbrukats av israelkramarna och blivit alla åsikter som de inte gillar. Det är till och med så att de säger sig veta vad andra innerst inne tänker, för att bevisa sina smutskastningskampanjer.

Men jag tror folk börjar ruttna på de där antisemitjägarna nu. Israel Shahak har skrivit väldigt mycket om att judarna i stället borde sopa framför sin egen dörr. Hans föräldrar kom från ett koncentrationsläger i Tyskland. Han har skrivit en kritik av judendomen, Judisk historia, judisk religion – Tyngden av tre tusen år, 1996.

Han tar upp bondeupproren i Ryssland på 1800-talet. De där upproren har man alltid sett som ett uttryck för antisemitism. Det var många judar som strök med. Men Shahak menar att judar var tsarens hantlangare, de skötte viktiga fiskala funktioner, det var därför alla judar blev angripna. Inte för att folk hade några idéer om att de tillhörde en sämre ras.

Judefientlighet har det funnits genom historien. Men ofta är det så att det är judarna själva som genom sitt eget beteende har framkallat den. I Sverige förekommer hård kritik av alla religioner, i första hand islam, men aldrig av judendomen. Judendomen har klart rasistiska drag. Det är en stamreligion. Det är en religion för en grupp. Det är ”vi” som är de riktiga människorna mot ”de andra” som inte är riktiga människor. Därför gäller olika moral för in- och utgruppen.

MO: Den 19 januari skriver Magnus Sandelin på SVT Opinion [6] om att ”gamla tabun luckras upp”. Han anför ett citat av dig som exempel på en ”uråldrig antisemitisk myt”.

LW: Sandelin citerar ur min artikel ”Med antisemitismen som vapen” från 2006. Den infördes på Folket i Bilds hemsida och sedermera på Jinges blogg. I artikeln nämnde jag bland andra hemskare saker, att judiska bosättare förgiftar palestiniernas dricksvattenkällor. Detta anser Sandelin vara en ”uråldrig antisemitisk myt”. Källan är dock den israeliska tidningen Haaretz. Att de har förgiftat brunnar är ett faktum. Jag skickade artikeln till Sandelin men han brydde sig inte om den. Bosättarna på Västbanken gör alla möjliga hemskheter mot palestinierna för att fördriva dem.

Sandelin har inte uppfunnit den antisemitiska nedsmutsningsmetoden själv. Han är bara en springpojke till sionisterna som ser antisemitismen som ett politiskt vapen för att fullfölja Herzls plan om en judisk stat i Palestina.

Sionismen och antisemitismen är två sidor av samma mynt. Det är därför som sionister själva anstiftar judiska hatbrott, ja till och med skadar sig själva för att bevisa att antisemitism finns. En sån mentalitet är ju inte riktigt frisk.

MO: Den 12 februari gick Svenska kommittén mot antisemitism ut i Sydsvenskan [7] och varnade för bloggaren Jinge. De krävde att Lars Ohly tog avstånd från bloggen och de anför ett citat ur en av dina artiklar som ett exempel på antisemitiska konspirationsteorier. Du skriver att ”Lewinskyaffären var en typisk Mossadfälla”.

LW: De nämnde inte mig vid namn. Antagligen för att jag inte skulle få replikera. Lars Ohly blev ställd mot väggen och svarade att jag var ”värst”. Han sade inte att jag var antisemit, bara att jag var ”värst”. Jag skrev till honom och frågade vad han menade med ”värst”. Då svarade hans pressekreterare att det var detta med Lewinskyaffären man inte gillade. Det var bara en liten grej i min artikel om Obama [8].

Jag skrev inte att det var en Mossadfälla, jag skrev att det var en typisk Mossadfälla. Har man läst Ostrovskys bok om hur Mossad jobbar blir man inte förvånad. Victor Ostrovsky är en före detta Mossadagent. Hans bok heter Med sveket som vapen, 1991. I den kan man läsa hur de gör.

En metod är att skicka en vacker kvinna för att förföra offret. Det kallas för ”honey trap”. Vanunu, han som avslöjade Israels kärnvapen, fastnade i en sådan fälla. Sedan drogades han och flögs till Israel där han sattes i fängelse. Han sitter inne än, men nu i husarrest.

Pressekreterarens svar visar att de inte har någonting mot mig eller Jinge. Det är bara luft. Hela attacken mot Jinge från SKMA där man tvingade Ohly att göra en halv pudel kokade ner till det där citatet om Monica Lewinskyaffären som en ”typisk Mossadfälla”. Bara luft. Det är ynkligt.

MO: Vad hände 9/11? Jag intervjuade Jan Myrdal för ett tag sedan. Han tror inte på den officiella versionen. Allt fler tycks tvivla. Vad är din åsikt?

LW: Jag har tillsammans med två andra skrivit en av de få seriösa artiklarna i ämnet som har publicerats i Sverige. Den heter ”11 september ifrågasatt”. Jag skrev den med Leif Erlingsson och Camilla Ingman-Fulton. Den infördes i beskuret skick i Flamman, i helhet på min blogg.

Alla som ser de två tornen implodera, sjunka ihop i fritt fall, efter att de rammas av flygplan fattar att så där rasar inga hus naturligt. De där skyskraporna var byggda på sådant sätt att de inte skulle rasa. Det var ett rivningsjobb helt enkelt. Flera timmar efteråt rasar en tredje byggnad på exakt samma sätt, som inte blev ens blev rammad – jaha? Det gör att folk börjar undra. Tittar man närmare på det ser man att samtidigt som de där tornen rämnade skedde en luftförsvarsövning vilket innebar att allt jaktflyg fanns på annan plats. De normala säkerhetsanordningarna var satta ur spel.

Sedan påstår man att ett stort plan kraschade i Pentagon men alla bilder därifrån visar bara ett litet hål. Det går inte ihop. Det begriper man bara genom att titta. Jag har studerat den här frågan ganska noga och kommit fram att man ska hålla sig till de uppgifter som kom fram direkt efter händelsen. Ju längre man kommer i tiden ju mer desinformation dyker upp.

Israel var inblandat i 11-september, vilket man försöker att dölja. Den största spionringen riktad mot USA skedde strax före 11/9. Det var två hundra israeliska agenter som utgav sig för att vara konststudenter som greps av FBI. De finkades först av FBI, men skickades tillbaka efter order från högre ort utan rättsliga åtgärder. Det var en grävande journalist på FOX-TV som avslöjade det hela. Ett vittne såg också israeler som stod och skrattade och firade medan WTC-tornen brann. De filmade allt som hände. Senare satt de och skröt helt öppet om det i israelisk TV.

Den som tjänat mest på 11/9 är Israel. Genom denna händelse blev de nykoloniala krigen i Irak och Afghanistan möjliga. Det är klart att Mossad och CIA var inblandade. Det är fullständigt klart. Det hightech företag som kontrollerar hela den mest avancerade kommunikationsteknologin är israeliskt. Men exakt hur det gick till kommer man aldrig att få reda på. En bra redogörelse för detta finns i en specialutgåva av nättidningen Counterpunch.

De som inte tror att 11/9 var ett insidejobb brukar säga att ”ja, då borde det ha läckt ut någonting”, men det är ju precis vad det har gjort. Det finna massor av whistleblowers, folk som har sett saker. Det finns vittnen. Ett av de viktigaste vittnena dog i en flygolycka för någon vecka sedan. Hon hade varit hos Obama, på vägen hem störtade planet. Det var sannolikt ett mord.

Det finns trovärdiga uppgifter från brandmän om att det var inre sprängningar. 11/9 var det som gjorde det möjligt att få med sig hemmaopinionen på de nya krigen. Samtidigt gjorde det att man kunde sätta igång den där ”kampen mot terrorismen”. Man skrämmer upp den egna befolkningen genom en sådan här attack och sedan kör man igenom en massa storebrorslagar.

MO: Och så har vi 7/7 i London. Vad hände?

LW: Man kunde läsa i Haaretz att Netanyahu som var Israels utrikesminister blev förvarnad. Han fanns i London inför ett möte. Det innebär att Israel kände till vad som skulle hända.

Tittar man närmare på den här händelsen upptäcker man att de samma dag, 7/7, hade en stor säkerhetsövning med bland annat simulerade terroristattacker, alltså samma upplägg som 11/9 i USA.

De muslimska unga männen var antagligen värvade för att delta i övningen. Vanliga hyggliga killar och småbarnsföräldrar. De har fått betalt för att vara med i övningen och så har de blivit offer. De skulle spela terrorister och så blir det på riktigt.

En av killarna, som var på bussen, misstänker att det är något skumt på gång. Han börjar förtvivlat riva i sin ryggsäck. Han hade kanske hört om sprängningarna i tunnelbanan och fattade att han blivit lurad. Det finns på bild. Man ser att någonting inte stämmer. De där killarna var bara kanonmat.

De här insidejobben, 11/9 och 7/7, syftar i första hand till att skapa rädsla. Vem vill ha en bomb i tunnelbanan? Vill vi ha bomber i vår tunnelbana i Stockholm? Vi måste skydda oss mot det. Nu måste vi ha kameror överallt, avlyssna allt och alla och genomdriva nya lagar för att bekämpa terrorismen. Folk blir rädda och går med på det. Så är det krigen. Man gör de här insidejobben för att motivera sina imperialistiska krig i Mellanöstern och Västasien.

På sätt och vis har de lyckats med sina planer även om många numera genomskådar de här ”terrorattackerna”. De har skrämt upp folk ordentligt.

MO: Du har forskat i den ryska revolutionens historia. Kan du berätta om det judiska inflytandet inom bolsjevismen och den tidiga Sovjetstaten?

LW: När jag började djupstudera den ryska revolutionen fann jag att i alla olika socialistiska grupper så var judar dominerande. Då menar jag inte bara att de var runt 10-20 %, nej, här handlar det om 70-80 %. Judarna är totalt dominerande i den socialistiska rörelsen och bland bolsjevikerna. I den tidiga Sovjetstaten dominerade judarna överallt – i hemliga polisen, i beslutande församlingar, i partiledningen.

När jag såg det här började jag titta vidare. Det var likadant i Tyskland. Den kommunistiska ideologin, den kommunistiska revolutionen, var sammanflätade med judiska intressen. I Sovjet förstörde man massor av kyrkor, men inga synagogor.

Sedan förstod jag, när jag läste judars egna skildringar av epoken, att många judar själva såg bolsjevismen som en judisk rörelse. Ben Gurion och de andra judiska ledarna som ledde erövringen av Palestina, det var inga duvungar, de var hårdföra bolsjeviker av samma slag som de som byggde Sovjet.

Det var ganska naturligt att judarna engagerade sig i kommunismen. De hade varit utsatta för pogromer under tsartiden. Det var ett sätt för dem att skapa ett samhälle där de kunde få samma medborgerliga rättigheter som alla andra. Man kan dock fråga sig hur de kunde få en så totalt dominerande ställning, innan Stalin satte stopp för det. Det har jag inget entydigt svar på, men det är en intressant fråga.

Trotskij var jude. Han kom tillresande till revolutionen med en båtlast med judiska bolsjeviker från USA för att delta i revolutionen och bygga det nya Sovjet. Han hade goda kontakter med den judiske bankkapitalisten Rotschild som finansierade hans verksamhet via Jacob Schiff. Trotskij hade en limousin som han åkte runt med i New York. Trotskij var Rotschilddynastins man.

Det är också så att delar av Wall Street finansierade den ryska revolutionen. Man kan diskutera hur pass avgörande det var. Men att det var så är belagt bland annat av den brittiske historikern Antony Sutton. [9]

MO: Vad är din åsikt om revisionisterna?

LW: Några av de gamla historierevisionisterna, de så kallade Förintelseförnekarna, har ett projekt som inte riktigt är min grej. De vill återupprätta Tysklands och Hitlers ära, något som naturligtvis är helt förenligt med yttrandefrihet.

Men de är ju faktiskt även seriösa forskare och verkligen ingen enhetlig samling. I flera länder i Europa har man lagar mot att forska i den här historien. Och sätter forskarna i fängelse. Man påstår att vi har yttrandefrihet, men den gäller bara när man ska smäda muslimer. Det är hyckleri.

Vi var inne på det förut, j-tabut och den officiella bilden av Förintelsen. Eftersom de nykoloniala krigen även motiveras med hjälp av Förintelsen, antisemitism och hela köret, vill man inte röra vid den bilden, man behöver den för att kunna föra de här krigen. Det är verkligen en framgångsrik ideologisk affärsidé, som är svår att demaskera, eftersom den är så känslomässigt laddad.

Den sionistiska ideologin har utvecklats efter andra världskriget. Innan handlade det bara om att judarna skulle ha en stat i Palestina men numera ingår också Förintelseindustrin i sionismen.

Man pratar ofta om att Stalin begick ett folkmord i Ukraina. Hungersvälten där. Det diskuteras öppet, man forskar i det. Vad hände? Hur gick det till? Hur många dog? Man går till arkiven. Forskarna håller på och stöter och blöter. Varför kan man inte göra på samma sätt med Förintelsen? Vad är det för skillnad?

Allting med Förintelsen är heligt. Det får inte ifrågasättas. Siffran 6 miljoner är helig. Redan på 20-talet pratade sionister på Wall Street om 6 miljoner judar som skulle dö. Siffran kommer därifrån.

Jag menar det finns arkeologer som kan avgöra vad stenåldersmänniskor åt för någonting. Man undersöker gravar. Vi har de tekniska möjligheterna och kunskaperna för att reda ut de här frågorna. Men det får man inte. De som gör så gott de kan. De som söker sanningen. De sätter man i fängelse. Det är sjukt.

Jag tror att det är så här. Sionismen behöver det här tabut och behöver Förintelsen för att kunna kontrollera människors tänkande i Västvärlden. För att kunna motivera krigen. Det är därför det är så här. Det är den enkla förklaringen. Den dagen sionismen är besegrad så kommer naturligtvis den här frågan att bli som alla andra historiska frågor. Man kommer att forska och man kommer inte sätta folk i fängelse för att de vill ta reda på vad som hände.

Man vet att det skett fruktansvärda saker i koncentrationslägren. Det råder ingen tvekan om. Men hur många som dog i tyfus och hur många som blev avsiktligt avrättade det vet man inte. Men inte var det 6 miljoner. Jag kan inte ta ställning till exakt hur många det var. Det överlämnar jag åt kommande historiker.

Man använder Förintelsen i krigspropagandan. Nu är Irans president den nye Hitler. Det får aldrig hända judarna igen säger man. Förintelser som drabbar andra, som araber och muslimer, bryr man sig inte om.

MO: Du håller på med en bok. Vad ska den handla om?

LW: Den handlar om den judiska delen av mitt liv, om det jag brukar kalla för judisk mentalitet och sionismens utbredning i människors tänkande och i politiken. Jag använder mig av det jag själv varit med om under mitt tämligen innehållsrika liv. Ibland har jag varit mera svensk och ibland mera judisk. Det har varierat under livet.

Boken handlar om min personliga resa – hur jag förstod innebörden av min egen judiskhet och av sionismen och genom denna insikt kom att växa ur dem. Den största teoretiska vändpunkten i mitt liv var 2003 då jag kom underfund med den osannolika kopplingen mellan Moses Hess och Karl Marx. Vilket förstärktes av den senare upptäckten att Marx hade en mecenat som delvis försörjde honom medan han satt och skrev färdigt Kapitalet i London. Det var bankkapitalisten Rotschild.

[1] ”Antisemitisk blogg Ohlys favorit”, Sydsvenskan, 12/2 2009
[2] ”Jinge är inte antisemit”, intervju med Lars Ohly, Expo, 26/2 2009
[3] Lasse Wilhelmson: ”Lars Ohly och Jinges blogg”, 8/3 2009
[4] Lasse Wilhelmson: ”Sionismen – mer än traditionell kolonialism och apartheid”, 1/1 2004
[5] Johannes Wahlström: ”Israels regim styr svensk media”, Ordfront Magasin nr 2 2005
[6] Magnus Sandelin: ”Gamla tabun luckras upp”, SVT Opinion, 19/1 2009
[7] ”Antisemitisk blogg Ohlys favorit”, Sydsvenskan, 12/2 2009
[8] Lasse Wilhelmson: ”Kommer världen att förändras nu?”, 6/11 2008
[9] Antony Sutton: Wall Street and the Bolshevik Revolution, 1999

Intervjun spelades in i Täby den 16/3 2009

Foto: Mohammad Rabeie

Kompletterande material av Lasse Wilhelmson om sådant som kommenterats:

a) Angående Monica Lewinskyaffären

http://www.vegifide.com/forlife/bulletin/obama-chief-staff-rahm-emanuel-links-israeli-intelligence-service

Mossadfälla trots allt?

http://www.rense.com/general69/col.htm

b) Angående 911 inside jobb

Forskare i dansk TV

http://www.youtube.com/watch?v=8_tf25lx_3o

Bomber i byggnaderna

www.youtube.com/watch?v=8n-nT-luFIw

c) Angående Israel och 911

Artikel i Counterpunch

http://www.informationclearinghouse.info/article17260.htm

Programserie i FOX-TV

http://100777.com/usa/israeli_spyring

Journalisten Christopher Bollyn om Israels roll

www.bibliotecapleyades.net/sociopolitica/esp_sociopol_911_57.htm

d) Angående judarna och ryska revolutionen

Under perioden 1918-1919 var antalet judar i bolschevikpartiets centralkommitteé 41 av 62, i Chekan 23 av 36 och i Folkets regering 17 av 22. Av totalt 556 viktiga funktionärer i bolschevikstaten var 457 judar, inklusive ovan nämnda. Andra ”nationella” grupper var ryssar, ukraniare, letter, tyskar checker, armenier, georgier, polacker, finnar och ungrare. Den mycket kraftiga dominansen av judar inom övriga ryska socialistiska partier är liknande. Dessa uppgifter är hämtade från ett appendix av Robert Wilton till en artikel av Mark Weber ”The Jewish Role In The Bolshevik Revolution”, 31 oktober 2003. Artikeln har 41 källhänvisningar och appendixet har en omfattande namnredovisning. Weber är chef för IHR.

http://www.rense.com/general43/jewishrole.htm

I The Jewish Century, Yury Slezkine, 2004, ägnas ett kapitel på 100 sidor åt judarna och den ryska revolutionen. Där finns mängder av statistik bland annat rörande andelen av judar i olika ledande organ och beslutande församlingar. Här används delvis andra källhänvisningar och något lägre andelar, men namnredovisningen är mer summarisk. Av intresse är dock att på Sovjeternas andra kongress, då revolutionen ”ratifierades” samtliga 15 officiella representanter för de olika partierna uppges ha varit judar (sid 175). Dessutom anges i en fotnot att andelen judar i ledande ställning bland Menshevikerna var ännu större än bland Bolchevikerna. Slezkine är en judisk historieprofessor från Berkely.

http://www.amazon.com/Jewish-Century-Yuri-Slezkine/dp/0691119953

Hur man än vrider och vänder på saken så var det judiska inslaget i revolutionens ledande och beslutande instanser dominerande under de avgörande åren både i absoluta tal i förhållande till andra folkgrupper i dessa organ och i förhållande till sin egen andel av den totala befolkningen. Detta användes som argument i propagandan mot revolutionen, samtidigt som många judar själva uppfattade bolshevismen som en judisk rörelse. Vilka slutsatser man kan dra av detta är en helt anna fråga, vilken förvisso kan diskuteras.

e) Angående kritik av Israel och judar

Detta skulle vi aldrig kunna läsa i en svensk tidning, men artikeln är publicerad i en israelisk – Stalin´s Jews

http://www.ynet.co.il/english/articles/0,7340,L-3342999,00.html

Artikel i Counter Punch av Paul Craig Roberts om slutet på yttrandefriheten

http://counterpunch.org/roberts05072009.html

f) Angående ”judisk världskonspiration”

Jag varken tror, säger eller skriver att det skulle finnas en ”judisk världskonspiration”. Det är bara något som mina kritiker påstår för att skapa förvirring och försöka demonisera min person. Emellertid finns det en judisk maffia, precis som det fanns/finns en italiensk maffia i USA. Båda dessa maffior har naturligtvis en egen historia som man kan studera om man vill förstå hur de växt fram och på vad de grundar sin makt. Men det är ju ingen som skuldbeläggar alla italienare bara för att de diskuterar eller bekämpar den italienska maffian, som ju dessutom är ett hot mot de flesta italienare. Liknande gäller för den judiska maffian.

Den judiska maffian har dock ett större inflytande än den italienska, eftersom den äger stora delar av media och Hollywood som är de ideologiproducerande delarna av samhället. Dessutom har den ett stort inflytande på Wall Street och över det amerikanska bankväsendet (centralbanken Federal Reserv är privatägd). Denna maffias främsta politiska påtryckningsgrupp i Vita Huset är den israeliska lobbyn (AIPAC).

Den judiska maffian har sionismen som ideologi och använder merparten av judar runt om i välden för sina syften, som oftast i slutändan är ekonomiska. Det sker genom att Israels politik sker i namn av alla världens judar. Väljarbasen för den judiska maffian är dock främst de kristna sionisterna i det amerikanska så kallade bibelbältet. Den judiska maffian och sionismen är idag det största hotet mot världens folk, men även för de flesta judar, som riskerar att oförskyllt drabbas av den folkliga vrede som maffian skapar genom sin brottsliga inblandning i krig och ekonomi.

Mohamed Omars långa intervju med mig är självklart inte heltäckande och vi hann aldrig komma in på dessa frågor. Förhoppningsvis kan denna lilla kommentar något klargöra mina ståndpunkter när det gäller den ”judiska konspirationsteorin”.

g) Angående 6 miljoner judar som hotas i holocaust

Artikel i The American Hebrew October 31, 1919

href=”///Users/lw/Desktop/The%20Six%20Million%20Dead%20Jews%20of%20World%20War%20One.webarchive”>

Cordelia Edvardssons besvikelser

Publicerad på muslimnytt 17 april 2009 och i Stockholms Fria 22 augusti 2009

Jag har i det längsta dragit mig för att skriva kritiskt om den prisbelönta journalisten Cordelia Edvardsson som fått personifiera den eftertänksamma reflektionen om judarnas lidande, men även om palestiniernas situation. Hon är ju så humanistisk som det överhuvudtaget är möjligt att vara för en sionist, med de begränsningar som däri ligger. Självklart är hennes perspektiv färgat av personliga erfarenheter från Auschwitz med mera, som förorsakat ett livslångt trauma hos så många judar. Cordelia är liksom de flesta andra med dessa erfarenheter angelägen att påminna om de nazistiska förbrytelserna mot judarna, så att de inte skall upprepas – får vi anta – även mot andra än dem själva?

Cordelia har nu upprepade gånger i sin SvD kolumn uttryckt besvikelse över att medkänslan med andras pågående lidande förminskar judarnas historiska lidande. Trots risken för ett relexmässigt ramaskri från våra svenska israelkramare, vill jag något kommentera detta. Skälet är att Cordelias kolumner ger intrycket att judar skulle vara mer värda än till exempel palestinier. En rasistiskt orienterad uppfattning som jag inte delar.

Den 20 november 2008 skrev Cordelia på temat ”Vi, de överlevande, har överlevt oss själva” i sin torsdagskolumn i SvD. Det är en betraktelse om en stor besvikelse. Besvikelsen över att ”vi de överlevande” osynliggörs och att inte DN uppmärksammat en av alla de personliga berättelserna av judar från Nazityskland. Cordelias kolumn avslutas med det cyniska utropet: ”Hit med några nya, fräscha folkmord i stället.” Underförstått – om det på judarna nu inte längre duger… Kära Cordelia, det behövs inga ”nya, fräscha folkmord”. Det finns redan ett – det sedan 1948 pågående folkmordet på palestinierna. Där judarnas skuld är jämförbar med den du i din kolumn tilldelar tyskarna. Har du glömt det, eller har judarna totalentreprenad på att vara offer och därför alltid moraliskt rättfärdiga som bödlar?

I diskussionen efter Israels gazamassaker som ironiskt nog startade strax efter det att Cordelia efterlyst ”några nya fräscha folkmord”, upprördes hon återigen. Inte över Israels systematiska förstörelser av moskéer, sjukhur och skolor, samt användande av fosforbomber och regelrätta avrättningar mot försvarslösa civila i världens största utomhusfängelse. Nej, det som upprörde henne var jämförelserna mellan denna massaker med Tysklands av judarna i Warszawas getto. ”Hur kan denna grymma skändning av de mördade (judarna, min anm) försvaras?”, frågar hon.

Så blir den historiska lärdomen av Holocaust, inte att detta icke må upprepas mot även andra, utan att hänvisningen till själva upprepningen innebär att ”De mördade (judarna, min anm) skändas i ett gement pr-krig”, som hon skriver i rubriken till sin kolumn i SvD den 26 mars 2009.

Personligen är jag glad över att ha befriat mig från den mentalitet som detta är ett uttryck för.

Täby den 26 mars 2009

Lasse Wilhelmson

PS Som vanligt är det i Haaretz som vi kan läsa sådant som aldrig skrivs i svenska tidningar, som till exempel här av Amira Hass: http://www.haaretz.com/hasen/spages/1068989.html