Kategoriarkiv: Uncategorized

Varför ”lynchas” Hanne Kjöller? – en kommentar

Hanne+Kjöllerjan_guillou_whiteI sin AB- kolumn den 5 oktober 2013, ”Lynchningen omöjliggör en seriös diskussion”, diskuterar Jan Guillou bemötandet av Hanne Kjöllers bok ”En halv sanning är också en lögn”. Det är Jan Guillou när han är som bäst. Då kan han också se och erkänna det som är bäst hos sina politiska motståndare – utan tjuvnyp.

Och han har säkert rätt när han konstaterar

Huvudintrycket är att boken är en förödande vidräkning med slapp offerjournalistik. Men lynchningen har alltså effektivt omöjliggjort varje seriös diskussion kring detta högst påtagliga och problematiska fel i modern svensk journalistik.

Guillou avslutar sin ridderliga, i ordrät mening, insats till stöd för Kjöller och hennes budskap

Slutsatsen kan bara bli dyster. Mediekritik är fullt möjlig från höger till vänster, eller omvänt. Aftonblad­et kan kritisera Expressen och tvärtom.

Men den som försök­er sig på ett helhetsgrepp, som Hanne Kjöller, får löpa gatlopp. Som tur är, är hon en hårding.

För oss som inte längre sitter fast i det tankebegränsande ”höger/vänster” perspektivet, infinner sig den enkla frågan: Voffor gör ho på detta viset?

Kan det bero på att de som diskuterar dessa frågor inom den svenska kultur- och journalistnomenklaturan tror att allting i denna värld enbart kan förklaras i detta perspektiv? Och visst kan vi i detta fall ha överseende med att Guillou undviker frågan om att mediakritik även bara bör vara intern för att gå an.

Det nyttjar här knappast att alltför mycket spekulera om vilka innersta tankar de som ingår i lynchmobben har. Men knappast kan alla vara övertygade att alla sanningar bara finns i ”höger/vänster” perspektivet. Och både Guillou och Kjöller har ju faktiskt nu skrivit som om de inte tror det.

De har ställt sig intill och synliggjort den gräns – vilket vi tackar för – som den nomenklatura de själva tillhör vet att de inte kan överskrida, men ändå inte överskridit den, genom att även svara på rumpnissarna i Astrid Lindgrens Ronja Rövardotter:

Voffor gör ho på detta viset?

Och voffor tar inte Jan nästa steg?

Täby den 7 oktober 2013

Lasse Wilhelmson

Is the World or Lasse Wilhelmson Upside Down? – Interview by Jan Milld in March 2013

Introduction by Lasse Wilhelmson

Since long Jan Milld is a very important and respected person among Swedish nationals. He was earlier a Social Democrat, later a Swedish Democrat (se more in the interview), but he is now independent. In his writings he was advocating a 2-state solution in Palestine, but I always respected him beeing honest to the bone. The questions and the answers, should be red with this in mind. It was a challenge for me, and I hope it ended in a good way.

Introduction by Jan Milld

Here is the promised interview with Lasse Wilhelmson (LW). I have never met LW, our contact has been through emails as is this interview. This has of course its limitations. And LW has given many interviews in different circumstances. Many of the questions I would like to have asked have already been answered in them and in the about 80-odd articles he has written. But several new questions evolve in this interview.

1. Why did you publish the book ”Is the World Upside Down?”?

images-9The book covers a limited time span, that of Bush junior’s two periods of presidency, eight years, when the terror attack on the World Trade Center 2001 (911) became a turning-point for USrael’s foreign policy and the beginning of the neocolonial wars in western Asia. These are signs that Jewish power, through ownership of the economy and the production of ideology, with Zionism as ideology, has definitely established itself ”on the top of the food chain” in today’s world. In my opinion, 911 was an ”outside/inside job” and Israeli involvement with leading neoconservatives in Bush’s administration is obvious.

The book evolves around Zionism as the foremost expression of Anglo-American imperialism.

It was also the period I started to write about these questions and it ended with a manifest for Palestine in 2009, where as one of the speakers I was physically attacked. My account of this has since been a major feature of my blog, and it is the last article in my book, before the epilogue.

I decided to publish the book because I was not allowed to respond anywhere to the continuous media attacks on me. But the book also tells implicitly of my own personal journey and development during this period. Thus the book is typical of its time, with its merits and limitations.

2. Four years have passed since then, what would you have added had you published it today?

DownloadedFileI never really had time to write enough about the role of banks in world economy, and take a closer look at ”The King of the Jews” – the Rothschild Group – and its connection.

The central bank of America, The Federal Reserve (Fed) is not owned by the American State but by a number of banks or groups of banks. This is inconsistent with the constitution in US. These banks are dominated by the Rothschild concern and based in the City of London, the financial free zone in the heart of London. Most of the owners are European banks. I told this to a friend who was a senior consultant at one of Sweden’s largest banks, and he didn’t believe me. But it’s all on the internet for anyone who is curious.

Many years ago I looked at the Fed’s website to find out who was on the board and I, of all people, was amazed. All except one were Jews. I was just as amazed when I started to look into how Jews were represented in all the leading institutions after the Bolsheviks’ coup d’etat in 1917. Life always exceeds fiction.

I would also have written more about the official picture of the Holocaust and its political role in the support of the neo-colonial wars. Furthermore, I rather neglected the subject of nationalism in the book. Likewise the significance of migration in this context. The book reflects my thinking at the time I wrote the articles.

3. Why are you accused of being ”antisemitic”?

startbig.aspx_”Antisemitism” used to mean hatred of Jews as a group. It was occasionally based on racism. However, I have never said or written anything like that. These days, ”antisemite” is used by Jews to define those they do not like. Israel huggers and philo-semites also use the epithet and it has come to lack any other meaning than the violation of their opponents’ reputation. Something similar has happened to the word ”racist” and to some extent ”Nazi”.

It is usually about how those who consider they have the right, interpret as they think fit. I have never seen an example or an explanation of why something is thought to be ”antisemitic” or ”racist”. Hence there is always speculation concerning the innermost thoughts of the targeted object of hatred. The same applies to the epithets ”Holocaust-denier” and ”conspiracy-theorists”.

The reason why I get accused of being ”antisemite”, ”Holocaust-denier” and ”conspiracy-theorist” is because those who defend a world they consider to be upright wish to silence me and anyone else who holds a different view. That I seem to be the main target for these accusations might be due to the fact that I have written quite a lot that it is close to the truth.

Indeed, there is a hatred of Jews that is political. It is based on certain Jews’ behaviour, the policies of the Jewish state and the Jewish power through ownership over economy and media. I have written much about this, including my responses to Expo and Åsa Linderborg in connection with the latest witch-hunt aimed at me.

4. Would you say that you are today a nationalist and critical of immigration?

imgresNationalism can be very different things. I have always been a nationalist in the sense that I have been ready to defend Sweden’s national independence and Swedish cultural traditions of which I am an organic part. I eventually decided to do my military service for this reason, changing from my previous pacifism.

The Swedish Vietnam movement and parts of the political left of -68 that I images-5belonged to, believed that ”Vietnam’s Cause is Ours”, meaning that our support for their national liberation struggle was also support for our own national independence from the two super powers, USA and the Soviet Union.

I have always supported limited immigration of skilled and unskilled labour, and I still do. Sweden of today is to some degree a result of immigration from different countries. Commerce, ship-building, the production of iron-ore and the car industry to name just a few. I also think that Sweden to a limited extent, should offer asylum to political refugees. I believe that solidarity of this kind is part of Swedish mentality.

But how do you view today’s situation?

The situation today is totally different with the neocolonial wars forcing migration and immigration to an extent that is unmanageable and that creates conflict in our country, and destroys things we previously protected. Furthermore, those who come here are not the poorest, but mainly people who have money and who can bribe their way about, or those who are already reasonably well-off. What is left of our welfare-state, and all its institutions, hard-won and built up by our parents and grand-parents is falling apart. It was intended for a very different situation.

Picture: We like differences.

images-9Discussions about these questions have completely gone off the rails. Those who say ”we like diversity” are wrongly set against those who say ”we like uniformity”. I am all for different cultures and ethnicities, they are like flowers in a summer meadow, they enrich humanity. All cultures and nations tolerate – even thrive on – some elements of other cultures for their development. But it becomes destructive if cultures are mixed so that they are destroyed. And I mean here, that this applies to all parts of the world.

So where does this leave you?images-10

I am definitely against the current mass-immigration. Swedish policy should be to stop it and refrain from taking part in, or supporting, the wars that contravene international rights that cause it. I believe that a discussion about race and racism in this context leads up a blind alley.

Picture: We like similarities

I support ”we like diversity” and I want to stop mass-immigration. I believe that the latter is the power elite’s deliberate strategy to tear apart national states, their culture and values, making way for a new world order.

These are all questions that I have worked on since I published the book. The way in which the media have handled these matters has added freedom of expression to the political agenda. In Sweden of today it is becoming increasingly difficult to make one’s voice heard – darkness is nigh.

5. What is your opinion of the Swedish ”left”? Does it need inverted commas?

voltaireYes, for two reasons. Firstly, both the left and the nationalists in their respective organisations are not in agreement about what a socialist actually is. Secondly, both the left and the nationalists include people and organisations that call themselves socialists and who I believe actually are, but who have different opinions about how the state should be run and who should rule over it. I support neither corporative dictatorship nor the dictatorship of the proletariat. In Sweden today we have a dictatorship of minorities and special interest groups.

Politically, the Marxist left is in the process of de-intellectualising the media and culture. It is the main gate-keeper guarding against opinions that do not fit into the left/right perspective, hence also for Zionism.

A good example of this is when I myself was recently appointed ”national antisemite” after a witch-hunt the magazine Expo (Swedish Serchlight) started at the end of November 2012, and when editor Åsa Lindeborg of the tabloid Aftonbladet subsequently launched an appalling campaign entitled ”Let’s take a look at this shit” in her newspaper. My response to her was denied publication which clarifies this rather well, along with other articles I have written. This time it was the nationalists that defended freedom of expression and were critical of the system. A role previously played by the left.

But some nationalists seem to have fallen into the Zionist trap; they see the Jews as a people, a homogeneous ethnic group, or a ”race” that should have its own country like any other people. The Jewish state is Zionist’s short-term goal. Moreover, such a claim would divide several national states which is one of the main purposes of the ongoing neocolonial wars.

Today’s national movement is in the process of making the same mistakes as did the left I belonged to in 1968. It spends too much time looking for role models outside of Sweden instead of connecting with our own history and cultural inheritance. By this I mean primarily how the Rus/Vikings traded in distant lands and returned with new experiences that benefited Sweden. Rebellious Swedish farmers enjoyed unusual liberty and later on we have the popular movements and the workers’ movements. The diligent consistency, the commitment and the love of nature, a man’s ambition to ”stand on his own two feet” and a woman’s to care for her family.

6. You are critical of Zionism, but are your views still the same?

Dees-cartoon-—-Tentacles-of-power1-300x266Yes, this is quite obvious in my book and everything else I have written. My focus has been to de-construct Zionism. But my view of Zionism has moved on and I now see it more as the ideology used by today’s power-elite and that incorporates both left and right in politics. Hence, I have begun to separate Jewish power’s interest in ownership on the one side, from Zionism on the other.

I have also come to realise how tribal mentality, religious and secular, in Muslim countries and at home, has begun to poison universal human solidarity and love of our neighbours, and I have become more aware of the traditional values of Swedish democracy and Christianity – which we don’t see much of today.

In short: I have become more interested in caring for Sweden, our national independence and our cultural heritage and how they are affected by Jewish ideology, Zionism and mass-immigration. Having said that, I realise that my values have actually become more conservative. They say this comes with age, but it might also come with insight.

7. ”A People without Land to a Land without People” – this is obviously how the Zionists imagined their Israel project. In fact the country was already inhabited, whether the people there are called ”Arabs” or ”Palestinians”.

Which causes a dilemma for anyone who respects the human dignity of Arabs/Palestinians.

Here we have two alternatives:

•  A two-state solution

•  A shared, democratic state as much for Palestinians as for Jews

You favour the latter?

de_fyra_kartornaYes, basically, in the book, but more so in my earliest articles. My speech on Al-Qud’s day 2009 went further. I said then that the Jewish settlers who do not wish to live alongside Palestinians in peace, including those who will return, should go back to the countries they came from. That is, to the US, Europe, Russia and other places. After all, the settlers have stolen the land from those who lived there, thus I believe they lack the moral right to decide on its future.

The ”State” of Israel was proclaimed unilaterally by the Jews and was not a UN decision as many wrongly believe. Israel lacks a constitution and internationally recognised boarders – both necessary when countries recognise one another. This whole process is well-documented in Göran Burén’s new book ”The Murder of Folke Bernadotte”. Also, my book deals with all the fundamental issues.

What, then, is your answer to these three objections?

a) The demographics of Palestinians; they are many more now than when they were driven out in 1948. Jews would be clearly in the minority would they not?

Absolutely, but this was already a problem in the UN proposal for partition in 1948, for which negotiator Folke Bernadotte lost his life when he was murdered by Jewish extremists. The shooter later became bodyguard to Ben Gurion, Israel’s Father of the Nation, when he retired to his home kibbutz. Few experts imagined at that time, that a two-state solution would work, primarily because of the demographics. The partition plan proposal was a result of Jews lobbying amongst UN countries.

However, the Arab states did not accept the plan but the Jews did; they saw it as way of obtaining some legitimacy for their right to large areas in the country of Palestine. But officially that was not so. Immediately following their acceptance of the plan, the Jews expelled about 800.000 Palestinians from what is today considered Israel, unilaterally proclaimed. The genocide, defined in the UN Convention, that is still ongoing, is well-documented by Ilan Pappe in his book ”The Ethnic Cleansing of Palestine”. Because a Jewish state in Palestine is Zionism’s short-term goal, the politics of genocide are thus an integral part of Zionism.

The notion of a two-state solution was unrealistic even before it became a UN proposal and since then has been used by various shades of Zionism to defend and expand the Jewish state and complete the expulsion of Palestinians. The notion allows everyone to look away from the fundamental problem: the expulsion of Palestinians and their inalienable right to return. Every single Palestinian owns this right and it cannot be negotiated away. It is a legally conclusive element of the UN resolutions.

b) South Africa is a discouraging example, surely, bearing in mind the criminal violence there – especially racism aimed at white people?

The comparison with South Africa is inappropriate and leads in the wrong direction, apart from the fact that the Jewish state and, previously, South Africa have/had racist laws that separate. The former Jews from non-Jews, the latter white from coloured.

Israel is a settler state, without a traditional mother-country, typical of traditional colonialism. Expulsion of the original population is a prerequisite for its existence. It is built on the ruins of Palestinian villages on stolen land. The Boers did not evict black Africans from their homeland, South Africa, nor did they use fighter aircraft and forbidden phosphorous bombs against civilians. Nor tear down their houses on a massive scale with bulldozers. All comparisons with South Africa or Nazi Germany are detrimental to the Jewish state; it is one of a kind.

250px-ChasarenNeither are the Jews an ethnic, homogeneous group, nor a people as normally defined. There are said to be two large groups. Askenazi, mainly from AD 740, who are converted Khazars (northern Turks and Mongolians). They are estimated to make up 80 percent of Jews in the world. The other group are Sephardi who are mostly converted Berbers and make up the remaining 20 percent.

But there are many who consider the Jews to be a people, not least themselves?

This has been well-researched and rejected, primarily by Shlomo Sand in the book The Invention of the Jewish People. I myself am descended from these Khazars and both my older brother and my youngest son have typically Mongolian skin-folds at the root of the nose and width between their almond-shaped eyes. That most Jews are said to be Semite, or have some kind of historic homeland-right to Palestine, is due to religious myths.

Israel of today consists of 25 percent non-Jews without equal rights, and most of them are Palestinians/Arabs. But there are also many Arabic Jews who are Israeli citizens and who are not Palestinians. They come from other Arab countries like Iraq and North Africa. Those from Yemen look like everyone else in Yemen and are very different from those who come from Europe, the US and Russia.

There is also a small group of Arabic Jews who have always lived in Palestine (now on the West Bank). They have always lived together in peace with their Palestinian neighbours, and mixed marriages are quite common. In fact, this small group consists of Palestinians whose religion is Judaism. Other Palestinians are Christians or Muslims. My article What is Zionism? looks closer at the question of who is a ”Jew”.

When Israel implodes/ceases to be a ”state”, many Arabic Jews will probably choose to stay, while most of the others will choose to return to their homelands. Jewish racism towards Palestinians and Arabs is universal and well-documented. It is, indeed, fundamental to the Jewish state, to its laws and administrative decisions that separate Jews from non-Jews. Furthermore, there is an informal racist ”caste system” in Israel where white Askenazim are top rank and Arabic and coloured Jews are at the bottom.

c) There are about 20.000 Jews in Sweden, enough though to dominate the media and greatly influence public life. Would not this be the case in a joint Palestinian state?

Hardly. Jews who wish to live in a Jewish state will leave. The future Palestinian state will be largely Arabic and Palestinian and, I hope, will have a constitution that allows different religions to get on well together. The significant number of Christian Palestinians in the diaspora will want to return home to Palestine. It is a common mistake that all Palestinians must be Muslims.

A Palestinian state between the Mediterranean and the Jordan River will certainly have its own contradictions between classes, religions and ethnic groups. How they solve these problems must be up to them.

8. The arguments against becoming involved in the Palestinian conflict are a) it does not concern us Swedes, b) it is a hopeless cause and will never be resolved, c) if one wishes to become involved, there are other international conflicts where far more people die.

a) It does not concern us Swedes – your thoughts on that?

DownloadedFile-1All international issues and the neocolonial wars in western Asia and North Africa concern us in Sweden too. Sweden still takes part in NATO’s illegal war in Afghanistan, likewise in the equally illegal attack on Libya. Northern Sweden has for many years been a practice area for NATO’s air force. And Sweden is not even a member of NATO. Moreover, being a member of the EU has reduced our national independence and now the government is secretly in the process of affiliating us to the economic collaboration surrounding the Euro.

Thus it is important to work towards bilateral collaboration between all small and middling national states on the issue of national independence from USrael, EU and NATO, but also China and Russia. Disintegration of national states is a prerequisite for the new world order that the world’s power elite works towards. We should support all who are against this. Especially those who actively struggle against this power elite, its economies, wars and occupations.

The Palestinian issue is pivotal because the power elite of today uses Zionism to control people in the West, so that they do not oppose the wars. Zionism’s short-term goal is a Jewish state in Palestine, hence the Palestinians’ struggle for their country is pivotal and special. Their struggle becomes a symbol for the liberty of all people.

But surely it is not all about Palestine?

The Jewish state and its lobby have great influence over US foreign policy, nowadays quite overt and relatively uncontested. The power elite which includes other than Jews, however, is dominated by the Jewish Mafia, particularly the economy and the production of ideology. It exploits the Jewish group and its identification with the Jewish state, the bond that holds it tightly together. Zionism is the main reason for political Jew-hatred, hence also the Jews’ worst enemy.

Zionist ideology also includes the holocaust religion and it is used to legitimise everything done in the interests of the Jewish state, likewise the unfathomable notion that ”antisemitism” lies at the heart of every non-Jew. Nowadays, all heads of countries that are targeted to be deposed, or murdered, or waged war against, are called Hitler. In Sweden we witness how this picture of the world is continually thrown at us by a nomenklatura of journalists and culture personalities who work within the framework dictated by the owners of the media.

When did we last hear anyone connected with this establishment ask the question why the Jews, immediately after the ”Holocaust”, subjected the Palestinians to the same treatment they had themselves endured? Or whether their regular conflicts with their surroundings could be due to the Jews’ own behaviour throughout history? And why are the members of the power elite never accused of crimes, exposed with their names and pictures?

b) The Palestinian conflict is a hopeless cause and will never be resolved?

Those who think that are only those who have not understood the connotation of the Jewish state and its significance for Zionism and Jewish power and the special destiny of the Palestinians. The Jewish state does not have a future. The very nature of it is incompatible with peace and coexistence within its boundaries and with its neighbours.

c) If one wishes to become involved, there are other international conflicts where far more people die, for example Congo.

I am involved in other conflicts when in these contexts I try to bring to light the Jewish state’s, Zionism’s and Jewish power’s role. The question must always be asked: Cui Bono? To whose benefit?

The Sweden Democrats (SD) are an interesting case as they are nearly always accused of racism because they want to limit mass-immigration, probably along with the majority of the Swedish people. This is not why they are racists. They are racists because they are the most Israel-friendly/Zionist party in parliament. Wishing to limit mass-immigration is not racist as opposed to advocating a Jewish state in Palestine. Leading Zionists of course, try to do all they can to detract attention from this, pointing at Islam instead. Mass-immigration, however, is neither the fault of Islam or of immigrants, but of immigration policy. SD is thus an ideal opponent for the other parties in parliament, who share SD’s views concerning Israel and Zionism. Instead of appearing racists or Zionists themselves, they can accuse SD of being Islamaphobic and racist.

Do you see any positive side to the Sweden Democrats?

Perhaps that at last, we have a discussion about mass-immigration. But it might not be thanks to them. Today, the party is rooting out critics and sliding into the safe slot occupied by the other seven parties in parliament. They are welcomed there as the ideal scapegoat.

300px-Trojan_horse_in_Canakkale,_TurkeySD to me, is a symptom of the situation where immigration policy for many years has been impossible to discuss. They are, in fact, a Trojan Horse in Swedish politics, through which Zionism and Jewish power in Sweden are rendered invisible. Another Trojan Horse is Expo (Swedish Searchlight) which dresses up in anti-racist left-wing garments, but never criticises the Jewish state’s racist foundations, nor its supporters in Sweden.

Here, we can clearly see how ”left” and ”right” are both immersed in Zionist ideology. And what could be better for Zionism and its Jewish interests in Sweden than SD and Expo completely pitched against each other on everything else?

9) How would you sum up your views on the left and the nationalists in Sweden?

Today’s left, especially the Jewish Marxists, are essentially the foremost gate-keepers for Jewish power, but to a certain degree, the left are not in agreement about how to view Zionism and mass-immigration. Nationalists today are all for what is ”Swedish”, and critical of mass-immigration and Islam, but disagree about most other things.

Particularly the left, but the nationalists as well, are not deeply rooted in Swedish cultural heritage, nor our own history. Today’s nationalists have largely adopted the critical role played by the left 45 years ago, including the struggle for freedom of expression and the search for foreign, not Swedish, models. However, there is a strong common denominator amongst parts of the left and parts of the nationalists, about the significance of national independence, and criticism of how the economy is run. Something to build on?

We get the following four categories when analysing the variables Zionism and Jewish power in the table below:


1. Those who are positive to Zionism and Jewish power

2. Those who are negative to Zionism and positive to Jewish power

3. Those who are negative to Zionism and Jewish power

4. Those who are positive to Zionism and negative to Jewish power

Note 1: By Zionism I mean the affirmation of a Jewish state in Palestine. By ”Jewish power”, I mean Jewish/Israeli-friendly associations and Jewish ownership. Which individuals or groups/ organisations belong where in the four categories I leave to the reader to work out. I myself am probably a 3 and both SD and Expo are 1. But that isn’t difficult to work out.

Note 2: If you wish to increase the number of variables, or make combinations – feel free, but may I suggest that you do not keep to the traditional left/right perspective.

I’ll step into the same box as you Lasse.

Well, that’s all for now. Thank you Jan for having the patience to interview me.

Thank you Lasse. This has been an interesting conversation.


Some related articles by Lasse Wilhelmson:

What is Zionism?

We Who Knew it all – Comments on a Book About the ´68 Movement

Paideia for All or just for ”The Chosen”?

Jan Guillou, ethic Swedes and realated questions

Comments on Rehmat´s World blog

A Portrait that Tells Many Tales

By Lasse Wilhelmson

photoPicture: writer Lasse Wilhelmson

This is a portrait of me in my writing corner with some of the many books I have bought over the past ten years, mainly off the internet; books that are about history, but not the history told by the victors of Europe’s two world wars. A portrait of a blue-eyed, curly-haired little boy can be seen too, along with an old Swedish country sideboard.

Four Books

You can identify them in the bookcase in the picture. The Jewish Century (2004) by Juri Slezkine, a Jewish-born American professor of history with roots in Russia. It is probably one of the most important books ever written, as he himself says, if you wish to understand 20th century history. According to Slezkine, this is impossible unless you comprehend the Jewish influence. Everything from the Russian ”revolution” to European education, culture and science is dealt with in this book which also includes many statistics.

The next book is The Israel Lobby, and US Foreign Policy (2007) by two of America’s most prestigious academics, John J Mearsheimer, professor of political science and Stephen M Walt, professor of international politics. It came to be the classic that broke the official silence surrounding all discussions concerning Israeli and Jewish influence on US foreign policy.

Between these two, is my own book  Is the World Upside Down? (2009). It contains a selection of my articles about the Palestinian issue, Zionism and the neocolonial wars waged in the first decades of the 21st century. They are arranged in order by time which makes it possible to follow how my earlier opinions, partly Jewish-Marxist, have changed as a result of a changing world and my in-depth studies.

The red book, The Wandering Who? (2011), is by Gilad Atzmon. He grew up in a rightwing Zionist home in Israel, where he did his military service; twenty years ago he chose exile in London where he now lives with his family. He has, perhaps like no other, deconstructed Jewish mentality which he sometimes calls Jewishness or Jewish ideology. Atzmon is also an informed philosopher and one of the world’s best jazz musicians, his favourite instrument is the saxophone.

Atzmon’s upbringing and experiences are very different from mine. I found him on the internet twelve years ago. I read one of his early articles and was astonished to find that I had a soul-mate, albeit several sizes larger than myself, apart from our ages. This was when I had just written my first long essay, perhaps my most significant, dealing among other things with Moses Hess and Karl Marx: Zionism – More than Traditional Colonialism and Apartheid.

The Swedish marxist Jan Myrdal had always been my intellectual role-model up until then. Now Gilad Atzmon replaced him.

Boy in picture laden with symbols

The portrait of the little boy is my older brother Börje who died tragically in an accident when he was only four years old. He was the first child of the marriage between my Jewish mother and my Swedish father, a marriage that had to wait many years due to the Jewish family’s reluctance to accept marriage to a non-Jew for a daughter. Hence, in many ways Börje became a heavily laden symbol for my own family line. The portrait is painted by Jewish artist Lotte Lazerstein who fled from Germany before the onset of the Second World War. She was given refuge and assistance by my parents in our home and initially supported herself as a portrait painter.

The portrait of me and Börje also symbolises the beginning of the end of my mother’s Jewish family line in Sweden. Neither of my sisters, nor our children and grand-children are Jews. We are all secular Swedes, many traditionally confirmed in the Christian church. As the oldest child, I was the only one that worried about my Jewishness, and this led to me spending several years in Israel at the beginning of the sixties, but also to my involvement in the Palestinian question later in life. Due to my experiences, I eventually chose not to identify myself as a Jew at all. I was also liberated from a mind encumbered with Marxist thinking as the two are linked. I now had the opportunity to view religions and ideologies in a more independent and traditionally humanitarian way.

Börje has also played a very different part in my life. I inherited his portrait because I was the only sibling who knew him when he was alive, and as a child had prayed to God many times to bring him back to life. He has always had a special place in my heart, in my own life, and I have had his portrait on the wall for all my descendants to see. I have always said to them: Look at Börje, he is our Jewish inheritance, especially his eyes that are typically Semitic.

Or so I thought, until one summer I read Arthur Koestler’s book The Thirteenth Tribe. I realised that my Jewish inheritance was not Semitic, nor was its historic homeland in Palestine, but in Khazaria where the north Turkish population converted to Judaism in AD 740. At that time, Khazaria was a super power situated between the Black Sea and the Caspian Sea along the Silk Road, and its people had clear Mongolian features. This was the summer of 2001, just before the terror attack on World Trade Center, 911.

The eyes of Börje and of the beholder

When I returned to my home in Täby from our summer house, I looked with new eyes at the portrait of Börje and suddenly saw the width between his almond-shaped eyes with the special fold of skin towards the nose. What I thought I had seen all my life was not Semitic at all but Mongolian – that is to say Khazaric. And indeed my grandmother came from Grodnow, a town in what was then southern Poland, now Belarus, and had a majority population of Jews. Her ancestors had migrated from Khazaria to southern Russia and eastern Europe when the super power disintegrated sometime during the 11th century. Does anyone wonder where all Europe’s Jews came from?

Koestler’s book and how it changed my perception of Börje’s eyes was probably one of the most significant occurrences for my decision to abandon my Jewish identification – one of many I have always had throughout my life. Realising the crucial role that ”the eye of the beholder” can play for someone who believes they can see, affected me greatly.

The country sideboard

The brown sideboard seen in the background of the picture comes from my father’s Swedish family. I know little about them other than that the family was small and that my paternal grandfather worked as a farmhand in Nynäshamn and started a family in Stockholm where he worked as a turner. One day I hope to have the time to look more closely at my father’s side of the family.

180px-Markus_Andersson_SjalvportrattPicture: The Artist Markus Andersson

Markus is one of the few well-schooled painters of oils in Sweden today, but he also paints watercolours. Like many artists from all over the world, he has visited the well-known Norwegian painter Odd Nerdrum many times to learn his craft and exchange ideas. Personally, I am not a great fan of Nerdrum’s occasionally necrophobic imagery. Markus paints portraits, but also in the romantic landscape style and is deeply rooted in his Swedish heritage as told in traditional Tales of Gods and Viking legends. Markus is also inspired by Anders Zorn’s pictures of women. Many of his works have a special, warm, aching and down-to-earth tone that captures the Swedish soul. His brush also forms gossamer-light Nordic landscapes.

How we found each other

Markus and I both love the simple and earthbound life, nature, animals and wooden houses heated with logs, and carpentry. These are things that create quick friendships. And we soon realised that both of us had been appointed ideological pariahs by the Swedish so-called journalist and culture elite. Markus had been the target of a campaign that dismissed him as a dark-brown racist, almost a Nazi. Mainly because of the portrait of Christer Pettersson, but also his overall choice of subjects.

His most ”spectacular” work is a series of Swedish scapegoats, the paintings that attracted me. Especially the one of Christer Pettersson, the alleged assassin of prime minister Olof Palme who was acquitted. The painting is a masterpiece and one he has been well-paid for. Probably far too little which certainly remains to be seen.

An oil painter who paints realistic romantic landscapes and rune stones instead of modernist and abstract motifs… he must be slightly dubious? His work was dismissed as simple kitsch by Katrine Kielos in the tabloid Expressen. As far as I know the first time she has acted as an art critic. She now writes leading articles in the tabloid Aftonbladet, spreading politically correct opinions to the people. For my part, it has always been about accusations of ”antisemitism” and suchlike. But I have responded to this elsewhere.

I knew nothing of Markus’s background as ideological pariah before our paths crossed. We talked a lot when he was painting me. I did most of the talking, Markus is a quiet and unassuming person, and moreover he was busy trying to catch his model’s personal features. We spoke of art, painting, politics and ideologies, money and economy, exercise and physical training and last but not least poultry keeping.

I went to art school myself as a small child. I had forgotten all about it, but the smell of turpentine in Markus’s studio jogged my memory. My ambitious mother wanted me to become an artist or an architect. But I studied and worked with psychology and pedagogy in various environments. I never managed to explain this “occupation” to my paternal grandfather who was an illiterate pedlar.

The painting without a name

Markus usually gives his paintings names and we discussed this occasionally. Our hilarious suggestion of a title for my portrait was: ”Nazi” paints ”Antisemite”, or ”Nazi kitsch painter paints Holocaust- denying antisemite”. But that can wait. We both agreed – or perhaps quietly hoped – that this picture in the light of history, would eventually become a treasure. Although neither of us thought it likely in our lifetimes.

Chickens and ”clucking”

In the aftermath of Åsa Linderborg’s hysterical naming and shaming of me as ”Jew-hater” and ”Holocaust-denier” in Aftonbladet at the end of November 2012, I wrote a small story. Åsa’s outburst was triggered by the fact that young TV presenter of the European Song Contest, Gina Dirawi who is of Palestinian origin, had mentioned my book Is the World Upside Down? on her popular blog and suggested it was suitable ”for evening reading”.

The title of my story was ”Åsa’s clucking and Gina’s ”antisemitic” chickens”. Eventually Gina, after suffering many attacks, defended her terrible deed by saying that she had only read the first nine pages of my book. So, she hadn’t even finished the first article about my struggle with municipal red-tape in order to keep my chickens. Probably the most readable article I have ever written …

Of course Markus and Anna will buy a brood of Hedemora chickens once the chicks have grown a bit. To replace the ”multicultural” brood they have at the moment. Oddly enough, I have recently got to know two more people who keep Hedemora chickens. I like them very much too, even in other ways.

These stories were written the evening after I had fetched the painting from the glazier, framed and ready.

Täby on the 3rd of June 2013.

Se also deLiberation, The Rebel, Gilad Atzmon


Swedens ´National Antisemite`

My comment (scroll to the bottom) on ”The Wandering Jew” was inspired by Mearsheimers article.

Ett porträtt med många historier

photoPorträttet föreställer undertecknad i sin skrivarhörna, med några av de hyllmeter böcker som inhandlats främst via nätet under de senaste tio åren. De handlar mest om den historia som inte skrevs av segrarna i de två världskrigen i Europa. Därutöver syns ett porträtt av en blåögd guldlockig liten pojke och ett gammalt svenskt bondskåp.

Fyra böcker går att identifiera i bokhyllan på tavlan. The Jewish Century (2004) av Juri Slezkine, en judiskfödd amerikansk historieprofessor med rötter i Ryssland. Det är förmodligen en av de viktigaste böcker som skrivits om man, som han själv säger, vill förstå 1900-talets historia, vilket enligt hans uppfattning är omöjligt utan att ha förstått det judiska inflytandet. Allt från ryska ”revolutionen” till europeiskt utbildningsväsende, kulturliv och vetenskap behandlas i denna bok, som även innehåller många statistiska uppgifter.

Nästa bok är The Israel Lobby, and U.S. Foreign Policy (2007) av två av de högst ansedda och mest meriterade professorerna i USA, John J. Mearsheimer i statsvetenskap och Stephen M. Walt i internationell politik. Det kom att bli den klassiska bok som bröt den officiella tystnaden när det gäller diskussionen om det israeliska och judiska inflytandet i amerikansk utrikespolitik.

Däremellan kan man se min egen bok  Är världen upp och ner? (2009). Den består av ett varierat urval av mina artiklar om Palestinafrågan, sionismen och de nykoloniala krigen under 2000-talets första decennium. De är publicerade i tidsordning vilket gör det möjligt att även följa hur mina tidigare delvis judiskt marxistiska uppfattningar har förändrats som ett resultat av förändringar i världen och egna fördjupade studier.

Den röda boken, The Wandering Who (2011), har Gilad Atzmon som författare. Han är uppväxt i ett högersionistiskt hem i Israel, där han även gjort sin militärtjänst och lever sedan snart tjugo år i självvald exil i London med sin familj. Han är kanske den främste i världen med att dekonstruera judisk mentalitet, vilket han ibland också kallar för Jewishness eller judisk ideologi. Atzmon är också skolad filosof och en av världens nu ledande jazzmusiker, med saxofon som favoritinstrument.

Atzmon har en mycket annorlunda uppväxt och helt andra samhällserfarenheter än jag själv. Honom upptäckte jag på nätet för tolv år sedan. Det var när jag läste en av hans tidiga artiklar och till min häpnad kunde konstatera att jag hade en själsfrände, dock några nummer större än jag, bortsett från åldern. Det var samtidigt som jag skrev min första och kanske viktigaste långa essä om bland annat Moses Hess och Karl Marx: Sionismen – mer än traditionell kolonisation och apartheid, som blivit en internationell klassiker.

Större delen av mitt liv har Jan Myrdal varit en intellektuell förebild för mig. Nu blev han utbytt mot Gilad Atzmon.

Porträttet av den lille pojken föreställer min storebror Börje, som tragiskt avled i en olycka när han var bara fyra år gammal. Han var det första barnet i äktenskapet mellan min judiska mor och min svenske far. Ett äktenskap som fick anstå i många år på grund av den judiska släktens ovilja att gifta bort en dotter med en icke-jude. Börje kom därför att bli en på flera sätt laddad symbol för min egen släktgren. Hans porträtt är målat av den judiska konstnärinnan Lotte Lazerstein, som flydde från Tyskland före Andra världskrigets utbrott. Hon fick en kort tid en fridstad och hjälp i mitt föräldrahem och kom att inledningsvis försörja sig som porträttmålerska.

Porträttet av mig med Börje symboliserar också början till slutet på min mors judiska släktgren i Sverige. Ingen av mina systrar eller våra barn och barnbarn är judar. Vi är alla sekulära svenskar men flera traditionellt konfirmerade i kristendomen. Som äldsta barn var jag den ende som grubblade över min judiskhet, vilket bland annat ledde till en flerårsvistelse i Israel i början av 60-talet, men också till mitt engagemang i Palestinafrågan senare i livet. Detta ledde småningom till att jag valde att inte identifiera mig som jude överhuvudtaget. Men också till min befrielse från låsningen i marxistiskt tänkande, eftersom de hänger ihop. Och ett försök att inta en till religioner och ideologier mera oberoende och traditionell humanistisk hållning.

Börje har även spelat en helt annan roll i mitt liv. Det var jag som fick ärva hans porträtt, eftersom jag var den ende av syskonen som levt samtidigt som han och många gånger som liten bett till Gud för att han skulle bli levande igen. Han har därför alltid haft en speciell plats i mitt hjärta, i min personliga historia och har alltid varit upphängd till åsyn för alla mina ättlingar. Till dem har jag alltid sagt: Se på Börje, han är vårt judiska arv, speciellt hans ögon som är typiskt semitiska.

Trodde jag, tills jag en sommar hade läst Arthur Koestlers bok  Den trettonde stammen. Då fick jag klart för mig att mitt judiska arv varken var semitiskt eller hade historisk hemort i Palestina, utan i Khazarien vars nordturkiska invånare konverterade till judendomen år 740 ek. Khazarien var en dåtida stormakt mellan Svarta och Kaspiska haven längs Sidenvägen, varför dess människor även hade ett tydligt mongoliskt inslag. Jag vill minnas att det var sommaren 2001, precis före terrordådet mot World Trade Center – 911.

När jag kom tillbaks från vårt sommarställe i Roslagen till Täby och återigen betraktade porträttet av Börje, såg jag helt plötsligt det breda avståndet mellan hans mandelformade ögon och det speciella hudvecket mot näsan med nya ögon. Det var inte alls semitiskt som jag trott mig se i hela mitt liv, utan mongoliskt – det vill säga Khazariskt. Och mormor stammade ju från Grodnow som var en stad i dåvarande södra Polen, som hade judisk befolkningsmajoritet, numera beläget i Vitryssland. Hennes förfäder hade migrerat från Khazarien till södra Ryssland och Östra Europa då denna stormakt upplöstes en tid efter 1000-talet. Om det nu är så att någon undrar varifrån alla Europas judar kom.

Koestlers bok och hur den förändrade min perception av Börjes ögon var nog de enskilda händelser som spelat störst roll när jag övergav min judiska identifikation – en av flera som jag samtidigt haft under mitt liv. Särskilt drabbade mig insikten om vilken roll ”betraktarens öga” kan spela den som tror sig se.

Det bruna bondskåpet som syns i bakgrunden på tavlan kommer från min fars svenska släkt. Om denna vet jag inte så mycket mer än att den var liten och att farfar var dräng i Nynäshamnstrakten och bildade familj i Stockholm där han arbetade som revolversvarvare. Det får bli mer när jag får tid till lite släktforskning.

180px-Markus_Andersson_SjalvportrattMen det finns ännu en historia att berätta om detta porträtt. Den handlar om konstnären Markus Andersson. Men även om våra mycket angenäma så kallade sittningar, som helt fick mig att glömma träsmaken där bak och en begynnande nackspärr. Markus bor med sin sambo Anna i en liten släktgård i Harbo kommun, helt nära gränsen till Dalarna. Där håller de höns, får och har ett par hundar. En rymlig loge är inredd till utställningslokal för hans tavlor. Under sommarsäsongen kommer konstintresserade av olika slag på besök, ibland i grupp och med övernattning. Utöver sin konst, försörjer han sig som bildlärare på deltid i Uppsala.

Markus är en av de numera fåtaliga och gediget skolade oljemålarna i Sverige men målar även akvareller. Han har flera somrar vallfärdat till den världsberömde norske konstnären Odd Nerdrum, för att i likhet med konstnärer från hela världen lära sig yrkets hantverk och utbyta erfarenheter. Själv är jag dock ingen större anhängare av dennes ofta nekrofila bildspråk.

Markus målar porträtt, men även naturromantiska motiv och är i själ och hjärta fångad av sitt svenska kulturarv, innebärande bland annat traditionella gudasagor och vikingakultur. Även Anders Zorns kvinnomotiv har inspirerat Markus. Han har en mycket speciell, varm, dov och jordliknande grundton i många av sina målningar, som griper tag i den saktmodiga svenska folksjälen. Men även skira och ljusa nordiskt ljusa naturskildringar formas av hans pensel.

Både Markus och jag själv har en förkärlek för det enkla och jordnära livet, med natur, djur och ändamålsenliga vedeldade trähus, samt snickeri. Det är sådant som gör att man snabbt finner varandra. Dessutom visade det sig att vi båda, av den svenska kulturmarxistiska så kallade journalist- och kultureliten, utsetts till ideologiskt parias. För Markus del bestod det i en kampanj i vilken han avfärdades som mörkbrun rasist, ja nästan nazist. Främst på grund av porträttet av Christer Pettersson, men även på grund av hans motivval för övrigt.

Det mest ”spektakulära” han målat är en serie med svenska syndabockar, som är det jag själv fastnat för. Speciellt den av Christer Petterson, den påstådde – men frikände – banemannen av Olof Palme. Den tavlan är ett mästerverk och en av dem han fått ordentligt betalt för. Med all sannolikhet alldeles för lite, vilket säkert kommer att visa sig.

Men visst är det lite skumt med en oljemålare som är naturromantiker, och målar runstenar och realistiskt i stället för modernistiskt och abstrakt… Han avfärdades även som en simpel Hötorgskonstnär av Katrine Kielos i Expressen. Mig veterligt är det enda gången hon agerat konstkritiker. Hon är numera ledarskribent på tabloiden Aftonbladet, där hon fostrar menigheten i rätta tankar. För min egen del har det alltid handlat om anklagelser om ”antisemitism” och liknande. Men det har jag ju bemött i andra sammanhang.

Markus historia som ideologisk parias var okänd för mig när våra vägar korsades. Vi pratade mycket under alla de tillfällen jag satt modell. Mest jag, då Markus är en mera tystlåten och försynt natur och dessutom var upptagen med att försöka fånga modellens personliga yttryck. Det blev allt från konst och måleri, politik och ideologier, pengar och ekonomi, motion och fysisk träning, samt sist men inte minst naturlig hönsskötsel.

Själv gick jag i målarskola redan som mycket liten. Det hade jag för länge sedan glömt, men lukten av terpentin i Markus atilje fick mig att minnas. Min ambitiösa mor ville först att jag skulle bli konstnär eller arkitekt. Men det blev psykolog och mest pedagog av skilda slag. Något som jag aldrig riktigt lyckades förklara innebörden av för min morfar som var analfabet och gårdfarihandlare.

Markus brukar alltid döpa sina tavlor. Vi diskuterade detta emellanåt. Under stor munterhet kom vi fram till att en passande titel för porträttet av mig nog vore: ”Nazist” målar ”Antisemit”, alternativt ”Nazistisk Hötorgskonstnär målar Förintelseförnekande antisemit”. Men den frågan får bero till vidare. Vi var också helt överens om, eller var det kanske en from förhoppning, att denna tavla i ett historiskt perspektiv skulle komma att bli en dyrgrip. Även om ingen av oss höll för troligt att det skulle ske under vår livstid – som alltid.

I efterbörden till Åsa Linderborgs i Aftonbladet hysteriska uthängning av mig som ”judehatare” och ”förintelseförnekare” i slutet av november 2012, skrev jag en liten skröna. Upprinnelsen till Åsas utbrott var att Melodifestivalens unga kvinnliga programledare Gina Darawi, med palestinsk härkomst, hade föreslagit min bok  Är världen upp och ner? som ”Lite kvällsläsning” på sin mycket välbesökta blogg.

Skrönans titel blev: Åsas kackel och Ginas ”antisemitiska” höns. Efter alla angrepp, försvarade Gina sitt hemska tilltag med att hon bara läst nio sidor i min bok. Det vill säga inte ens avslutat den första artikeln, som handlar om min kamp mot den kommunala byråkratin för att få behålla mina höns. Förmodligen den mest läsvärda artikel jag någonsin skrivit…

Naturligtvis skall Markus och Anna köpa en flock Hedemorahöns med genbanksintyg av mig, så snart kycklingarna växt till sig lite. För att ersätta den ”multikulturella” flock de nu har. Det är ganska lustigt, men jag har rätt nyligen lärt känna två personer till, som också har Hedemorahöns. Även dem gillar jag skarpt, också i andra avseenden.

Ovanstående historier är nedtecknade på kvällen efter det att tavlan hämtats hos glasmästaren i Sundbyberg, inramad och klar.

Täby den 3 juni 2013

Lasse Wilhelmson

Se även bland annat i deLiberation och hos Gilad Atzmon

Gaskamrar i Auschwitz med mera?


Denna artikel skrev jag redan den 20 september 2012, men publicerar den först idag. Den behövde få mogna lite, hos mig själv. Främst av personliga skäl. I slutet av november 2012 kom så drevet mot mig i alla media, initierat av Svenska Kommittén mot Antisemitism (SKMA) och Expo, i vilket Åsa Linderborg i AB utsåg mig till sitt speciella hatobjekt. Jag skrev ett svar till Expo och ett till Linderborg i AB, som de inte publicerade. Som jag redan tidigare vid olika tillfällen sagt och skrivit, så anser jag att den officiella bilden av Förintelsen, speciellt vad gäller uppgiften att 6 miljoner judar mördades och att detta i huvudsak skedde med hjälp av gaskamrar, är falsk och bör revideras, liksom mycket annat som segrarna i de två världskrigen gjort till officiell historia. Denna uppfattning torde knappast vara kontroversiellt bland etablerade historiker, med undantag av ”Förintelsen”, som tabubelagts och kommit att användas för att motivera nya krig i stället för att förhindra dem.


För några veckor sedan gjorde jag ett läkarbesök. I väntrummet låg ett exemplar av Illustrerad Vetenskap, en så kallad populärvetenskaplig tidskrift – av föga vetenskapligt värde. Förstrött bläddrade jag igenom nr 9/2012 och fastnade för en artikel med rubriken ”Auschwitz – Kemiska analyser bekräftar användningen av giftgas”. Det är förmodligen Auschwitz II-Birkenau som avses.

Intresserad, tog jag del av innehållet, som var i avsaknad av källhänvisningar och författare. Jag fann då, inte förvånande, att det var ett försök att motbevisa de så kallade förintelseförnekare som säger att det inte finns några spår efter giftgas i de väggprover som tagits. Till min stora förvåning bekräftas detta i artikeln, i strid mot vad som sägs i rubriken!

Jag är tvungen att göra en paus här och be dig som läser detta att, innan du går vidare, själv läsa den refererade artikeln (klicka på bilden).

”Beviset” för att giftgas användes för att utrota människor i Auschwitz är, enligt artikeln, att gasen bara var i kamrarna i 30 minuter och ”Dessutom tvättades väggarna efter varje gång, eftersom de var nedsölade av blod, urin och avföring”, vilket måste betyda att det inte var frågan om enstaka människor. Alltså ”beviset” att giftgas användes är att den inte avsatt några spår i väggarna.

Några frågor inställer sig för läsaren. Hur kommer det sig att alla dessa kroppsvätskor hamnade på väggarna och inte på golvet? Och om något hamnade på väggarna, hur högt upp då? Och varför överhuvudtaget ta sig tid att tvätta väggarna mellan varje likvideringsomgång i denna påstådda industriella ihjälgasning av miljontals judar? Och till vad nytta? Knappast av barmhärtighet mot den väntande gruppen?

Jag måste erkänna att jag inte vet riktigt hur jag skall hantera denna artikel. Det är ju uppenbart att uppgiften om ”tvättningen” har mycket låg trovärdighet och även om den var sann så kan man ju knappast ha behövt tvätta väggarna hela vägen upp. Om inte syftet var att avlägsna spåren efter gasen, vilket avsevärt skulle fördröja den påstådda massgasningen.

Den fråga man då ställer sig är varför skriver man som man gör i artikeln? Kan det vara för att göra uppgiften om att ”30 min” inte räcker för att bilda avlagringar av blåsyra i väggarn mera trovärdiga? Men hur kan en uppenbar orimlighet förväntas stärka trovärdigheten i ett annat påstående, eller för alla andra ostyrkta påståenden i samma artikel?

Själv tror jag att det helt enkelt handlar om att man vill påminna om och förstärka det tabu som omgärdar den officiella bilden av ”Förintelsen”. Och att det då inte spelar så stor roll med fakta och logik. Som läsare har du säkert flera förklaringar.

Och varför har man i all tysthet 1989 ändrat skylten i Auschwitz från ’Här dog 4 miljoner’ till ’Här dog 1,5 miljoner’, utan att den påstådda slutsumman om 6 miljoner dödade judar i Andra världskriget ändrats? Dog inga judar i Auschwitz?

För flera år sedan köpte jag två böcker – klassiker – på ett antikvariat som handlar om självupplevda händelser under Andra världskriget skrivna av två svenska judar. Bägge har haft stor betydelse för opinionsbildningen i Sverige. Jag har länge tänkt ”recensera” dem i någon form, då det borde ha ett aktualiserat allmänintresse nu nästan 30 år efter de publicerades och cirka 70 år efter det att den så kallade förintelsen skulle ha skett. Detta med anledning av de pågående nykoloniala krigen, den så kallade arabiska våren och ett hotande tredje världskrig, samt Israels roll i allt detta. Men även, inte minst, på grund av att det man kallar förintelsen används för att rättfärdiga dessa krig.

Men mitt intresse för dessa böcker är även högst personligt beroende på min judiska släktbakgrund på min mors sida och att vår familj under 1940-talet högst påtagligt kom att påverkas av judeförföljelserna i Nazityskland. Om detta har jag delvis tidigare skrivit i många artiklar och intervjuer, men kanske mest personligt i artikeln ”Dresdenmassakern den 13 och 14 februari 1945” och mest politiskt i ”Varför är sanningen farlig?”.

Den ena boken är Cordelia Edvardsons självbiografi ”Bränt barn söker sig till elden”, som publicerades 1984 i En bok för alla. I baksidetexten kan vi läsa: ”Cordelia Edvardson kom till Sverige efter andra världskriget och flyttade 1974 till Israel, där hon är mellanösternkorrespondent för Svenska Dagbladet. 1983 tilldelades hon Stora Journalistpriset. 1986 mottog hon den fina tyska utmärkelsen Geschwester Schollpreis.” I bokens inledning kan vi läsa att hon var i två koncentrationsläger, först i Theresienstadt och därefter i Auschwitz, innan hon kom med Bernedottetransporternas vita bussar till Sverige.

Den andra boken är ”A-6171 – Ett judiskt levnadsöde”, av Ferenc Göndör på Warne Förlag, 1984. Göndör hamnade som 16-åring i Auschwitz 1944 och passerade en mängd koncentrationsläger på sin ”resa”. Han var också flitig föreläsare på svenska skolor om krigets fasor och judarnas lidande. Göndör har liksom Edvardson tilldelats en mäng utmärkelser för sin gärning.

Även om man alltid kan diskutera det vetenskapliga värdet av alla personliga berättelser av judar från Andra världskriget, så framstår dessa båda som i allt väsentligt trovärdiga och helt ärliga. Mest Göndörs bok som är mycket konkret och saklig, medan Edvardsons beskrivning gör det lite svårare att skilja mellan känslor, fantasier och faktiska händelser.

Jag kan verkligen rekommendera läsning av dessa böcker, som skrevs i en tid då den så kallade förintelsen ännu inte fullt ut blivit ett politiskt verktyg för nya krig, utan fortfarande i viss mån fungerade som varning för nya. Detta förhållande, menar jag, stärker dessa berättelsers trovärdighet. Och oavsett orsakerna, så var det ofta förfärligt att vara jude i Europa på 30-och 40 talen, men detta förtar inte andras lidande. Antalsmässigt gäller detta främst det ryska och det tyska folkens lidanden under Andra världskriget med mera.

Med anledning av den ovan redovisade artikeln om gaskamrar för massavrättningar i Auschwitz, så begränsar jag mig denna gång till det som Edvardson och Göndör skriver om sina rent personliga upplevelser och erfarenheter från Auschwitz och andra läger. Och då närmast till frågan om förekomsten av gaskamrar för massavrättning av judar.

Nu är jag tvungen att göra ett nytt uppehåll. Det bästa vore naturligtvis om du som ännu inte läst dessa böcker först gör det och sedan går vidare. Men jag kan redan nu avslöja att det inte finns mycket av substans att hämta här. Och jag måste tillstå att jag själv blev förvånad. Inte på bristen på bevis, utan på hur ytterst lite de påstådda gaskamrarna behandlades.

Följande är att finna.

Edvardson skriver hela tiden om sig själv i tredje person och kallar sig för ”flickan”. På sid 57-58 kan vi läsa:

Senare får flickan veta att den noga doserade gasmängden visserligen räcker för att döda de vuxna, men det lär hända att spädbarnen ännu är vid liv då gaskamrarnas golv vänds neråt – mot brännugnarnas eld. Flickan kommer att tänka på stekta äpplen.

Jag är visserligen ingen expert på hur de påstådda gaskamrarna skall ha varit konstruerade, men att golven var tippbara mot en underliggande brännugn, har jag aldrig sett några konkreta sakbevis för. Med tanke på den påstådda omfattningen av de ihjälgasade bör den (underliggande?) brännugnen varit ofantlig, eftersom det tar lång tid att förbränna en människokropp.

Att människor avrättades eller dog av svält och sjukdomar torde inte vara omtvistat och även att döda kremerades, men detta? Inte heller är jag kemist, men behöver verkligen ett spädbarn mer gas än en vuxen för att dö? Dock, Edvardson ljuger inte, hon bara redovisar ett rykte eller en fantasi. Detta är allt Edvardson skriver om gaskamrar i sin klassiska bok …

Göndör skriver överhuvudtaget inte om några gaskamrar, men väl om krematorier, med undantag från sid 190 i epilogen, där han skriver:

Om vi hade haft detta nationalhem (Israel, förf. anm.) när nazismen drog fram över Europa hade miljoner judar räddats undan gaskamrarna.

Detta konstaterande om gaskamrar har som sagt inget som helst stöd i hans egen mycket konkreta och sakliga berättelse. Där redovisar han många hemskheter i behandlingen av fångarna i lägren, vilket naturligtvis är illa nog. Men det fanns även koncentrationsläger för japaner i USA och de tyska användes efter kriget av de allierade för tyska soldater.

Det finns förvisso många personliga berättelser från så kallade överlevare, om hur gaskamrar skulle ha sett ut och fungerat. De är dock oftast alltför fantasifulla och dessutom sinsemellan motstridande för att jag skall kunna ta dem på allvar.

Jag har heller ännu inte lyckats finna någon konstruktionsritning med instruktioner, eller motsvarande, om hur denna påstådda mycket omfattande industriella utrotningsmetod skulle ha gått till. Tyskland var ju trots allt en mycket framstående industri- och vetenskapsnation, samt kända för sin förmåga till dokumentation och ordning. Det var ju många framstående tyska vetenskapsmän som efter kriget försåg USA med sin kunskap. Så varför inte om gaskamrarna? Redan för 70 år sedan …

Kanske kan Åsa Linderborg tipsa mig om en konstruktionsritning med en funktionsbeskrivning av en gaskammare för industriell avrättning av människor?

Det finns även personliga berättelser från så kallade överlevare som försvagar tesen om gaskamrar, även om dessa är mindre kända. I denna video kan vi ta del av några. Det jag speciellt fäste mig vid, var att flera avsåg de sista åren av Andra världskriget då merparten av gasningarna påstås ha skett.

Under hela min uppväxt på 40 och 50-talen har jag heller aldrig hört att mina föräldrar eller de många judiska släktingar som vi umgicks flitigt med diskuterat, eller nämnt någonting om gaskamrar.

Den officiella bilden av Holocaust måste få diskuteras, ifrågasättas och revideras, i likhet med andra historiska händelser. I flera länder har människor dömts till fängelse för detta. I Sverige är det än så länge ”bara” tabu.

Självklart är detta ett hån mot yttrandefriheten. Men framförallt så är det kontraproduktivt för den officiella bildens trovärdighet. Om, eller när denna bild spricker, så kommer ju även det som faktiskt hände att ifrågasättas.

Täby den 20 september 2012

Lasse Wilhelmson

1. Dresdenmassakern den 13 och 14 februari 1945

2. Varför är sanningen farlig?

3. Auschwitz enligt Wikipedia

4. Auschwitz enligt Metapedia

5. Uppdatering den 3 Oktober 2012:

På SvD:s ledarblogg skriver Benjamin Katzeff-Silberstein i ett inlägg ”Sveriges television och folkmordsförnekaren” att Jan Myrdal inte borde få delta i den offentliga debatten.

Myrdal menar att det behövs en sammantagen utvärdering av det som hände i Kambodja – före, under och efter de röda khmerernas styre – om man skall kunna bedöma de relativa effekterna även av USA:s terrorbombningar och Vietnams anfallskrig och att samtliga ansvariga bör ställas inför rätta. En ganska rimlig uppfattning, kan man tycka.

Katseff-Silberstein kallar detta för en ”förnekelse” som  borde likställas med ifrågasättandet av delar av det som drabbade judarna under Andra världskriget (den så kallade Förintelsen) och som idag – i bästa fall – leder till massmedial utfrysning . ”Som tur är”, avslutar han för säkerhets skull. Myrdal och alla andra ”förnekare” borde alltså göras fredlösa.

Jag vet inte om Katseff-Silberstein, i likhet med de flesta av dagens judar, är sekulär i förhållande till den judiska religionen. Men religiös är han ju likväl, då han anser att vissa historiska händelser skall behandlas på liknande sätt som tidigare skedde med gudsförnekelse. Själva tanken att somliga historiska händelser ÄR sakrosanta, framstår som intellektuellt direkt motbjudande.

Man kan undra om Katzeff-Silberstein även anser att ”förnekelse” av den Judiska statens  sedan länge pågående folkmord mot Palestinierna också bör leda till massmedial utfrysning?

Den intressants frågan i detta sammanhang är egentligen inte Katseff-Silbersteins illa dolda förakt för yttrandefrihet, eller hans fäbless för den stamorienterade moral som dessvärre omfattar större delen av den grupp han tillhör – det som är bra för judarna är moraliskt rätt. Det intressanta  är hans sätt att använda den så kallade Förintelsen som ett politiskt vapen, i stället för att bemöta Myrdal i sak.

Att detta sedan länge även är Husbondens röst är ingen hemlighet.

Nedan presenteras lite mer material för den som är intresserad. Det bör nämnas att Paul Eisen själv identifierar sig som jude, är lärare mycket engagerad i Deir Yassin Remembered.

Den svenska hjälten Emerlicht i AB

Paul Eisen: Why I Call Myself a Holocaust Denier

Paul Eisen:  Bishop Williamson´s forth trial 

Paul Eisen: Postcards from Auschwitz

Nedanstående artikel är i sitt slag unik, eftersom det är ett försök av Paul Eisen att återge det som han efter grundliga studier finner troligt faktiskt kan ha skett. Han nöjer sig alltså inte med att ifrågasätta orimligheterna i den offentliga bilden av Holocaust, utan går ett steg längre. Hans berättelse stämmer i stora drag överens med med egen uppfattning.

Paul Eisen: But how could the Holocaust not be true?

The day the the gas-chamber myth died

Introduction by Paul Eisen:

This is Fred Leuchter.Fred Leuchter was the specialist in designing U.S. execution facilities who was called on, in the mid-eighties,  by Ernst Zundel’s defense team to examine the ‘gas-chambers’ at Auschwitz. Leuchter duly obliged and published his findings in the ”Leuchter Report”. Flawed but essentially truthful, its findings were later confirmed by Germar Rudolf and, I believe, by the Auschwitz Museum authorities themselves.

For revisionists, the day Leuchter’s findings were presented to the Toronto court was the day the myth of the homicidal gas-chambers was finally laid to rest.

Testa dina kunskaper om Holocaust

Är världen eller Lasse Wilhelmson upp och ner? – intervju av Jan Milld i mars 2013

Denna intervju publiceras samtidigt på Jan Millds blogg och får fritt publiceras eller citeras med angivande av källa.

Här kommer en tidigare utlovad intervju med Lasse Wilhelmson. Jag har aldrig träffar LW, vår kontakt hr skett via e-post. Även denna intervju är gjord genom utbyten av mejl. Detta ger naturligtvis sina begränsningar.

Dessutom har LW redan givit många andra intervjuer i olika sammanhang. Där och i de 80-tal artiklar han skrivit, har han redan besvarat många av de frågor jag skulle kunna ha att ställa. Men många nya frågor utvecklas i denna intervju. Länkar på några lästips redovisas i slutet. Intervju blir, visar det sig, ändå ganska lång.

1. Varför gav du ut boken ”Är världen upp och ner?”?

images-9Boken omfattar ett i tiden avgränsat perspektiv, nämligen Bush den yngres två presidentperioder på åtta år, där terrorattacken mot World Trade Center 2001 (911) blev en vändpunkt för USraels utrikespolitik och en startpunkt för de nykoloniala krigen i Västasien. Dessa är ett uttryck för att den judiska ägarmakten över ekonomin och ideologiproduktionen, med sionismen som ideologi, definitivt hade etablerat sig ”on the top of the foodchain” i dagens värld. 911 var enligt min mening ett ”outside/inside-jobb” i vilket den israeliska inblandningen är övertydlig i sin samverkan med ledande delar av neocons i bushadministrationen.

Bokens tyngdpunkt är sionismen som den främsta uttrycksformen för den anglo-amerikanska imperialismen.

Samtidigt omfattar denna period min egen start som skribent i dessa frågor och avslutas med den Palestinamanifestation 2009, där jag blev fysiskt angripen i egenskap av talare. Min berättelse om detta har sedan dess legat som huvudsida på min blogg och avslutar också boken före epilogen.

Jag beslöt att ge ut boken, eftersom jag ingenstans i fick gå i svaromål på de redan då sedan länge pågående angreppen på mig i media. Men boken beskriver samtidigt implicit min egen personliga resa och utveckling under denna period. På så sätt är boken ett barn av sin tid med sina förtjänster och begränsningar.

2. Det är snart fyra år sedan, vad skulle du lagt till om du publicerat den idag?

DownloadedFileDet jag aldrig hann med riktigt var att skriva mer om bankernas roll i världsekonomin och en närmare granskning av ”The King of Jews”, nämligen Rotschild-koncernen, som ju hänger ihop.

Den amerikanska centralbanken Federal Reserve (Fed), ägs inte av den amerikanska staten, utan av ett antal banker/bankgrupper, i strid mot konstitutionen. Dessa domineras av Rotschildkoncernen och har sitt säte i London City, som är en slags ekonomisk frizon i centrala London. De flesta ägarna är banker i Europa. När jag berättade detta för en god vän som varit seniorkonsult i en stor svensk bank, trodde han inte på mig. Men all information finns på nätet, för den som är vetgirig.

När jag för flera år sedan gick in på Fed:s hemsida för att se vilka som satt i dess board, så tappade jag, av alla, hakan: Alla utom en var judar. Det var samma haktapp för mig som när jag började forska i representationen av judar i alla ledande organ efter bolsjevikernas statskupp 1917. Verkligheten överträffar alltid fantasin.

Men jag skulle även skrivit mer om den officiella bilden av förintelsen och dess politiska roll till stöd för de nykoloniala krigen. Även den nationella frågan är styvmoderligt behandlad i boken. Liksom migrationsfrågornas betydelse i detta sammanhang. Men så var det för mig då, när jag skrev artiklarna.

3. Varför anklagas du för att vara ”antisemit”?

startbig.aspx_Förr betydde ”antisemitism” hat riktat mot judarna som grupp. Det var ibland även rasistiskt grundat. Jag har dock aldrig sagt eller skrivit något sådant. Numera är ”antisemit” något som judar tillmäler dem man inte gillar. Men även israelkramare och filosemiter använder detta tillmäle, som idag kommit att sakna annan mening än att smeta skit på meningsmotståndares ryggar. Liknande har hänt med begreppet ”rasism” och i viss mån även med ”nazist”.

Det handlar oftast om vad de som anser sig äga tolkningsföreträdet tolkar in i något. Aldrig har jag sett exemplifierat och förklarat varför någonting skulle vara ”antisemitiskt”, eller ”rasistiskt”. Därför blir det alltid spekulationer om vilka innersta tankar som hatobjektet har. Detsamma gäller också begreppen ”Förintelseförnekare” och ”konspirationsteoretiker”.

Anledningen till att jag blir anklagad för att vara ”antisemit, ”Förintelseförnekare” och ”konspirationsteoretiker” är att de som försvarar den värld som de tror är rättvänd vill tysta mig och alla andra som har en annan uppfattning. Att just jag verkar ha blivit den främsta måltavlan för dessa anklagelser, skulle kunna bero på att jag skrivit rätt mycket och att det ligger nära sanningen.

Men visst finns det ett judehat som är politiskt. Det är grundat på vissa judars beteende, den Judiska statens politik och den judiska ägarmakten över ekonomi och media. Jag har skrivit mycket om detta, även i svaren till Expo och Åsa Linderborg i det senaste drevet mot mig.

4. Skulle du idag beteckna dig själv som nationalist och invandringskritiker?

imgresNationalism kan vara väldigt olika saker. Jag har alltid varit nationalist i den meningen att jag varit beredd att försvara Sveriges nationella oberoende och de svenska kulturtraditionerna som jag är en organisk del av. Det var också orsaken till att jag till slut valde att göra militärtjänstgöring och ändrade min tidigare pacifistiska ståndpunkt.

images-5Vietnamrörelsen och de delar av 68-vänstern som jag tillhörde ansåg att ”Vietnams sak är vår”, vilket innebar att vårt stöd till deras nationella befrielsekamp även var ett stöd till vårt eget nationella oberoende från de då båda supermakterna USA och Sovjetunionen.

Jag har aldrig varit och är fortfarande inte emot en begränsad arbetskrafts- och kompetensinvandring. Dagens Sverige är ju delvis ett resultat av invandring från andra länder. Det gäller ju handeln, skeppsbyggandet, järnframställningen och bilindustrin, bara för att nämna något. Och jag anser även att Sverige i begränsad utsträckning skall kunna vara en fristad för politiska flyktingar. Jag menar att en sådan solidaritet faktiskt är en viktig del av svensk mentalitet.

Men hur ser du på dagens situation?

Idag har vi fått en helt annan situation där de nykoloniala krigen framtvingar migration och invandring i en omfattning som vi inte kan klara av och som skapar konflikter i vårt land och förstör det som vi tidigare ville värna om. Dessutom är det inte de fattigaste som kommer hit, utan främst de som har pengar att muta sig fram, eller redan har det förhållandevis gott ställt. Resterna av vår välfärdsstat med alla dess system som våra föräldrar och farföräldrar mödosamt kämpat sig till och byggt upp raseras nu. De var ju avsedda för en helt annan situation.

images-9Diskussionen om dessa frågor har helt spårat ur. Nu ställs ”Vi gillar olika” mot ”Vi gillar lika” på ett felaktigt sätt. Jag bejakar olika kulturer och etniciteter, de är som blommorna på en sommaräng, en mångfald som berikar mänskligheten. Alla kulturer och nationer tål, ja till och med mår bra av lite inslag av främmande kulturer för att utvecklas. Men det blir destruktivt om man blandar kulturer så att de förstörs. Och här menar jag att detta gäller i alla delar av världen.

Och var landar du någonstans? images-10

Den nuvarande massinvandringen är jag definitivt emot. Den svenska politiken borde vara att stoppa den och sluta att delta i eller stödja de folkrättsstridiga krigen som är dess orsak. Ras- och rasismdiskussionen i detta sammanhang anser jag vara en återvändsgränd.

Jag är för ”Vi gillar olika” och vill stoppa massinvandringen. Den senare anser jag vara en medveten strategi hos makteliten för att slå sönder nationalstaterna, deras kultur och moral och bana vägen för en ny världsordning.

Sammantaget beskriver allt detta de frågor som jag utvecklats mest i sedan jag gav ut boken. Den mediala hanteringen av dessa frågor har även lyft upp yttrandefrihetsfrågan på den politiska dagordningen. Det är lägre i tak än någonsin i dagens Sverige – ett mörker.

5. Hur ser du på den svenska ”vänstern”? Är det något att sätta inom citationstecken?

voltaireJa, av två skäl. För det första är såväl vänstern som de nationella inbördes oense om vad det egentligen är att vara socialist. För det andra så innehåller både vänstern och de nationella folk och organisationer som själva kallar sig för socialister och faktiskt är det, enligt min mening, men med olika uppfattning om hur staten skall se ut och vem som skall ha makten över den. Själv är jag ingen anhängare av vare sig korporativ diktatur eller proletariatets diktatur. I dag har vi särintressenas och minoriteternas diktatur i Sverige.

På det politiska planet står marxismen/vänstern för avintellektualiseringen inom media- och kulturlivet. Den är den främsta dörrvakten för åsikter som inte ryms inom vänster/höger-perspektivet och därmed även för sionismen.

Ett bra exempel är när jag själv nyligen blivit utsedd till ”riksantisemit” efter det av Expo initierade drevet i slutet av november 2012 och främst AB:s kulturchef Åsa Linderborgs beklämmande vidareutveckling av detta i AB:s kampanj ”Nu granskar vi skiten”. Mitt refuserade svar till Linderborg klargör detta rätt väl, men även många andra artiklar som jag skrivit. Här var det de nationella som försvarade yttrandefriheten och var systemkritiska. En roll som vänstern tidigare hade.

Men även en del nationella verkar ha fallit i den sionistiska fällan när de felaktigt ser judarna som ett folk, en homogen etnisk grupp, eller en ”ras”, som liksom alla andra folk skall ha ett eget land. En Judisk stat är ju sionismen kortsiktiga mål. Ett sådant krav skulle dessutom splittra en mängd nationalstater, vilket är ett av de pågående nykoloniala krigens främsta syften.

Dagens nationella rörelse håller på att delvis göra samma misstag som den 68-vänster jag själv en gång tillhörde, nämligen att för mycket leta efter förebilder utanför Sverige, i stället för att knyta an till vår egen historia och kulturarv. Och då tänker jag främst på rusernas/vikingarnas (?) handelsresor som både satte bomärken i avlägsna länder och återförde intryck som utvecklade Sverige. De ovanligt fria och upproriska svenska bönderna och senare de svenska arbetar- och folkrörelserna. Den saktmodiga fastheten, det strävsamma naturromantiska kynnet och att vilja vara ”karl för sin hatt” och ”kvinna för sin släkt”.

6. Sionismen är du kritisk till, men är din syn på den oförändrad?

Dees-cartoon-—-Tentacles-of-power1-300x266Ja, det framgår ju tydligt i min bok och i allt annat jag skrivit. Att dekonstruera sionismen har varit fokus. Men min syn på sionismen har utvecklats till att mer se den som en ideologi som dagens maktelit använder och som både omfamnar vänster och höger i politiken. Jag har därför börjat göra en större åtskillnad mellan den judiska maktens ägarintressen å ena sidan och sionismen å den andra.

Jag har även kommit att inse hur stammentalitet, både religiös och sekulär i såväl muslimska länder som här hemma, börjat förgifta allmänmänsklig solidaritet och kärleken till din nästa och blivit mer lyhörd för den svenska demokratins och kristendomens traditionella värden – vilket vi inte ser så mycket av idag.

Kort sagt: Jag har blivit mer intresserad av att värna om Sverige, vårt nationella oberoende och vårt kulturarv och hur dessa påverkas av den judiska ideologin, sionismen och massinvandringen. När jag säger detta, slår det mig att jag faktiskt blivit mer värdekonservativ. Det sägs att sådant kommer med åldern, men det kan ju också bero på insikt.

7. ”Ett folk utan land, till ett land utan folk” – så föreställde sig tydligen sionisterna sitt Israel-projekt. I själva verket var ju landet redan bebott, vare sig man kallar människorna där för ”araber” eller ”palestinier”.

Vilket skapar ett dilemma, i varje fall om man tillmäter även araber/palestinier ett människovärde.

Här finns ju två alternativ:

• en tvåstatslösning

• en gemensam, demokratisk stat, lika mycket för palestinier som för judar.

Du förespråkar det senare? 

de_fyra_kartornaJa i princip så i boken, men mest i de tidigaste artiklarna. I mitt tal på Al Quds-dagen 2009, i slutet av boken, har jag gått längre. Där är jag inne på att de judiska bosättare som inte vill leva jämlikt och i sämja med de palestinier, inklusive alla som kommer att återvända, bör åka tillbaks till de länder de kom ifrån. Det vill säga till USA, Europa, Ryssland med mera. Bosättarna har ju trots allt stulit landet från dem som bodde där och saknar därmed, enligt min mening, moralisk rätt att besluta om dess framtid.

”Staten” Israel utropades ensidigt av judarna och är inte ett FN-beslut som många felaktigt tror. Israel saknar både konstitution och internationellt erkända gränser, vilket är praxis som krav när länder erkänner varandra. Hela denna process är mycket väldokumenterad i Göran Buréns nya bok ”Mordet på Folke Bernadotte”. Men alla principiella frågor behandlas också i min bok.

Vad blir då ditt svar på följande tre invändningar?

a) Den demografiska utvecklingen bland palestinier, som gör att det rör sig om så många fler än de som fördrevs 1948. Judar skulle hamna i markant minoritet, eller hur?

Absolut, men detta var även ett problem redan i FN:s förslag till delningsplan 1948, för vilken dess medlare Folke Bernadotte fick plikta med sitt liv när han mördades av judiska extremister. Han som höll i bössan blev sedan livvakt åt Israels landsfader Ben Gurion när han drog sig tillbaks i sin hemkibbutz. Få experter trodde då att tvåstatslösningen var möjlig, av främst demografiska skäl. Förslaget till delningsplan blev ett resultat efter lobbying av judarna bland FN-staterna.

Judarna godtog emellertid planen till skillnad från arabstaterna, eftersom de såg den som en slags legitimering av deras rätt till stora områden i landet Palestina. Men formellt var det inte så. Direkt därefter fördrev judarna cirka 800 000 palestinier från det som idag betraktas som Israel, som utropades ensidigt. Denna ännu pågående folkmordspolitik, enligt FN:s konvention, har Ilan Pappe väl dokumenterat i sin bok ”Den etniska rensningen av Palestina”. Eftersom en Judisk stat i landet Palestina är sionismens kortsiktiga mål, så är därmed denna folkmordspolitik inbyggd i sionismen.

Idén om en tvåstatslösning var orealistisk redan innan den blev ett FN-förslag och har sedan dess bara använts av sionister i olika schatteringar för att försvara och expandera den Judiska staten och slutföra fördrivningen av palestinierna. Denna idé gör att alla tittar bort från grundproblemet: fördrivningen av palestinierna och deras oförytterliga rätt att återvända. Denna rätt ägs av varje enskild palestinier och kan inte bortförhandlas. Den är ett juridiskt bindande rekvisit i FN-resolutioner.

 b) Exemplet Sydafrika måste väl avskräcka, med tanke på våldsbrottsligheten där – inte minst med rasistisk udd, drabbande de vita? Själv har jag skrivit om det här

Jämförelsen med Sydafrika haltar betänkligt och leder fel, bortsett från att den Judiska staten och tidigare Sydafrika har/hade rasistiska lagar som åtskiljer. Den första judar från icke-judar och den senare vita från färgade.

Israel är en bosättarstat, utan ett moderland som traditionell kolonialism alltid har. Fördrivning av ursprungsbefolkningen är en förutsättning för dess existens. Den är byggd på ruinerna av palestinska byar på stulet land. Boerna fördrev aldrig de svarta afrikanerna från deras hemland Sydafrika, eller använde jaktflyg och förbjudna fosforbomber mot civila. Eller rev deras hus i massomfattning med bulldozers. Alla jämförelser med tidigare Sydafrika eller Nazityskland utfaller till den Judiska statens nackdel, som är unik i sitt slag.

250px-ChasarenJudarna är inte heller en etniskt enhetlig grupp, eller ett folk i vanlig mening. Man räknar med två stora grupper. Askenazim som i huvudsak är från år 740 e.k. konverterade Khazarer (nordturkar och mongoler). De beräknas utgöra cirka 80 procent av världens judar. Den andra gruppen är Sefardim som i huvudsak är konverterade Berber och utgör resterande cirka 20 procent.

Men det är ju många som anser att judarna är ett folk, inte minst de själva?

Detta är väl utrett och förkastat, främst av Shlomo Sand i boken ”The invention of the Jewish People”. Jag själv stammar från dessa Khazarer och såväl min storebror som min yngste son har typiska mongolida hudveck mot näsroten och brett mellan sina mandelformade ögon. Det är religiösa myter att de flesta judar skulle vara semiter, eller ha någon slags historisk hemortsrätt till Palestina.

I Israel är cirka 25 procent av medborgarna idag icke-judar och nästan alla är palestinier/araber, utan fullständiga rättigheter. Men där finns också många arabiska judar som är israeliska medborgare och som inte är palestinier. De kommer från andra arabländer, som till exempel Irak och Nordafrika. De från Jemen ser ut som alla andra i Jemen och är helt olika de judar som kommer från Europa, USA och Ryssland.

Det finns också en mycket liten grupp av arabiska judar som hela tiden levt i Palestina (nu på Västbanken). De har alltid levt i sämja bland sina palestinska grannar och blandäktenskap är där mer naturligt. Denna lilla grupp är i själva verket palestinier som har judendomen som religion. Andra palestinier har kristendomen eller islam som religion. I min artikel ”Vad är sionismen” utreder jag närmare frågan om vem som är ”jude”.

När Israel imploderar/upphör som ”stat”, kommer nog en hel del arabiska judar att vilja stanna kvar och de flesta övriga välja att åka tillbaks till sina hemländer. Den judiska rasismen gentemot palestinierna och araber är mycket allmän och väldokumenterad. Ja den är till och med grunden för den judiska staten, i lagar och administrativa bestämmelser som särskiljer judar från icke-judar. Men det finns också ett informellt rasistiskt ”kastsystem” inom Israel. Där står de vita Askenazim högst och de arabiska och färgade judarna lägst.

c) I Sverige finns ca 20 000 judar. Det räcker ändå för att kunna dominera mediasektorn och starkt påverka samhällsutvecklingen. Skulle inte något motsvarande kunna hända i en gemensam palestinsk stat? 

Nej knappast, de judar som vill leva i en judisk stat kommer att lämna. Den framtida palestinska staten kommer i huvudsak att vara palestinsk och arabisk och hoppas jag, få en konstitution som medger att olika religioner kan samsas. Det finns en stor grupp kristna palestinier främst i diasporan, som kommer att vilja återvända hem till Palestina. Det är ett vanligt missförstånd att alla palestinier skulle vara muslimer.

Men även en palestinsk stat mellan Medelhavet och Jordanfloden kommer säkert att ha motsättningar mellan klasser, religioner och etniciteter. Hur det skall lösas bör få vara deras egen sak.

8. Argument som förekommer, mot att engagera sig i Palestinakonflikten, är att a) det berör inte oss svenskar”, b) ”frågan är hopplös, kommer aldrig att kunna lösas” och c) ”vill man engagera sig internationellt finns andra konflikthärdar, där så många fler dör.

a) Det berör inte oss svenskar, vad säger du om det?

DownloadedFile-1Alla internationella frågor och de nykoloniala krigen i Västasien och Nordafrika berör även oss i Sverige. Sverige deltar fortfarande i Natos folkrättstridiga krig i Afghanistan och medverkade även i dess likaledes folkrättstridiga angrepp på Libyen. Och norra Sverige har sedan flera år blivit övningsområde för Natos flyg. Sverige som inte ens är medlem av Nato. Sveriges medlemskap i EU har dessutom minskat vårt nationella oberoende och nu håller regeringen på att i smyg ansluta oss även till det ekonomiska samarbetet kring Euron.

Det är därför viktigt att verka för ett bilateralt samarbete mellan alla små och medelstora nationalstater i frågan om dessas nationella oberoende från USrael, EU, Nato, men även Kina och Ryssland. Nationalstaternas upplösning är en förutsättning för den nya världsordning som världens maktelit idag strävar mot. Vi bör stödja alla de krafter som verkar mot detta. I synnerhet de som för en aktiv kamp mot denna maktelit, deras ekonomi, krig och ockupationer.

Palestinafrågan är central eftersom dagens maktelit använder sig av sionismen för att kontrollera folken i Väst, så att de inte gör uppror mot krigen. Sionismens kortsiktiga mål är en Judisk stat i Palestina och palestiniernas kamp för sitt land blir därför central och speciell. Palestiniernas kamp blir då också en symbol för alla folks frihet.

Men allt handlar väl ändå inte om Palestina?

Den Judiska staten och dess lobby har ett stort inflytande över USA:s utrikespolitik och är numer helt öppen och tämligen oomtvistad. Makteliten, som även består av andra än judar, domineras dock av den judiska maffian, i synnerhet vad gäller ekonomin och ideologiproduktionen. Den utnyttjar den judiska gruppen för vilken identifikationen med den Judiska staten är det viktigaste sammanhållande kittet. Sionismen är den främsta orsaken till politiskt judehat och därför även judarnas värsta fiende.

I den sionistiska ideologin ingår även förintelsereligionen som används för att legitimera allt som sker i den Judiska statens intressen. Men även den outgrundliga idén att ”antisemitismen” är en del av alla icke-judars själsliv. Hitler kallas numer alla statschefer som man avser att avsätta, bekriga, eller mörda. I Sverige kan vi se hur denna världsbild ideligen pumpas ut från den kultur- och journalistnomenklatura som verkar inom ramen för medias ägarintressen.

När hörde vi senast någon inom detta etablissemang ställa frågan hur det kom sig att judarna omedelbart efter ”Förintelsen” utsatte palestinierna för det som de själva påstod sig varit med om? Eller om det inte också kan bero på judarnas eget beteende under historien, att de så ofta har kommit i konflikt med sin omgivning? Och varför pekas aldrig makteliten ut som brottslingar, med namn och bild?

b) Palestinakonflikten är hopplös och kommer aldrig att kunna lösas?

Det säger nog bara de som inte har förstått innebörden av den Judiska staten och dess betydelse för sionismen och Judisk makt, samt palestiniernas speciella öde. Den Judiska staten har ingen framtid. Den är till sin natur oförenlig med samlevnad och fred, såväl internt som med sin omgivning.

c) Vill man engagera sig internationellt finns andra konflikthärdar, där så många fler dör, t ex Kongo.

Själv engagerar jag mig i andra konflikthärdar, genom att i dessa sammanhang försöka synliggöra den Judiska statens, sionismens och den judiska maktens roll. Man måste alltid ställa frågan: Qui Bono? Vem tjänar på det som sker?

Sverigedemokraterna är här intressanta, eftersom de nästan alltid anklagas för rasism på grund av att de vill begränsa massinvandringen, vilket nog större delen av det svenska folket vill. Men de är inte rasister i detta avseende, utan främst därför att de är det mest Israelvänliga/sionistiska partiet i riksdagen. Att vilja begränsa massinvandring är inte rasistiskt, till skillnad från att förespråka en judisk stat i Palestina.

Självklart gör ledande sionister allt de kan för att avleda uppmärksamheten från detta och peka på Islam. Massinvandringen är dock varken islams eller invandrarnas fel, utan invandringspolitikens. SD blir härmed en önskemotståndare för övriga riksdagspartier som delar SD:s grundinställning till Israel och sionismen. De slipper därmed skylta med sin egen sionism/rasism och kan i stället anklaga SD för att vara islamofober och rasister.

Men ser du ingenting positivt med SD?

Det skulle i så fall vara att vi till slut får en diskussion om massinvandringen. Men frågan är om det är SD:s förtjänst. Nu rensar man partiet från alla systemkritiker och glider in i 7-klöverns trygga famn. Där är de välkomna som idealisk syndabock.

300px-Trojan_horse_in_Canakkale,_TurkeyJag ser SD som ett symptom på att invandringspolitiken har varit omöjlig att diskutera under många år. De är i praktiken en Trojansk häst i den svenska politiken, i vilken sionismen och Judisk makt i Sverige osynliggörs. En annan Trojansk häst är Expo, som klär sig i antirasistisk vänsterdräkt, men aldrig kritiserar den Judiska statens rasistiska grundvalar eller de som i Sverige aktivt stödjer denna.

Här ser vi tydligt hur ”vänster” och ”höger” bägge omsluts av den sionistiska ideologin. Och vad kan då vara bättre för sionismen och dess judiska intressen här i Sverige, än att SD och Expo bekämpar varandra i alla andra avseenden?

9. Hur vill du sammanfatta din syn på vänstern och de nationella i Sverige?

Dagens vänster och då särskilt de judiska marxisterna är i huvudsak de främsta dörrvakterna för judisk makt, men vänstern är delvis splittrad när det gäller synen på sionismen och massinvandringen. Dagens nationella är alla för ”det svenska” och kritiska mot massinvandring och islam, men mycket splittrade för övrigt.

Vänstern i synnerhet, men även de nationella, är dåligt förankrade i det svenska kulturarvet och vår egen historia. De nationella har idag i stort sett övertagit den systemkritiska roll som vänstern hade för 45 år sedan, inklusive kampen för yttrandefrihet och sökandet efter utländska förebilder i stället för svenska. Dock finns det en kraftfull gemensam nämnare bland delar av vänstern och delar av de nationella som gäller vikten av det nationella oberoendet och systemkritik av ekonomin. Något att bygga på?

Vi får följande fyra förenklade kategorier när det gäller analysen av variablerna sionismen och judisk makt i nedanstående 4-fältstabell:


  1. De som är positiva till sionismen och judisk makt
  2. De som negativa till sionismen och positiva till judisk makt
  3. De som negativa till sionismen och judisk makt
  4. De som är positiva till sionismen och negativa till judisk makt

Anm 1: Med sionismen avses bejakandet av en judisk stat i Palestina. Med judisk makt avses judiska/israeliska intresseorganisationer och judiska ägarintressen. Vilka individer eller grupper/organisationer som i huvudsak hör hemma i de fyra kategorierna överlåter jag åt läsaren att själv fundera över. Själv är jag väl en 3:a och både SD och Expo en 1:a. Men det var ju det enklaste …

Anm 2: Den som vill utöka antalet variabler, eller göra nya kombinationer, får använda sitt eget huvud. Ett tips är väl att inte låsa sig till det traditionella vänster/höger-perspektivet.

Jag kliver in i samma ruta som du, Lasse.

Ja, det var allt för denna gång. Tack Janne för att du hade tålamod med att intervjua mig.

Tack själv Lasse, det har varit ett intressant samtal.


Tips om några artiklar av olika slag av Lasse Wilhelmson:

Lasse Wilhelmsons blogg

Vad är sionismen?

Värstingen – intervju med sionismkritikern Lasse Wilhelmson

Vi som visste allt – en betraktelse över en bok om 68-rörelsen

Paideia – för alla eller bara de utvalda?

Om Jan Guillou, etniska svenska och anknytande frågor

Lasse Wilhelmson intervjuas av Gotiska Klubben

Uppdaterat den 6 april 2013:

Vad svarar ”vänstern” på detta?

Ny bok ”Invandring och mörkläggning”. En utförlig och bra recension finns här och här.

Åsas kackel och Ginas ”antisemitiska” höns.

IMG_1886I boken  Är världen upp och ner?, som kom ut hösten 2009, för drygt tre år sedan, kommenterar jag en del personer för vilka jag sedan länge varit ett populärt hatobjekt och fortsätter

Och så har vi Åsa Linderborg, som ju är en av de fåtaliga intellektuella på vänsterkanten som man kan ta på allvar och som dessutom kan skriva. Hon gjorde mig faktiskt besviken häromdagen, då hon i Aftonbladet (”Liberalerna skär tungan av yttrandefriheten”, 15/5) kallade dig (Anm.) för ”Förintelseförnekare”. Åsa borde ju veta att det inte handlar om att “förneka” Hitlers brott mot judar med flera, utan om att ifrågasätta delar av den officiella versionen, vilket är en annan sak. I synnerhet som denna används för att rättfärdiga nya folkmord i stället för motsatsen. Har hon inte läst den förra intervjun och är okunnig om detta, eller är hon ohederlig mot dig? Jag förstår inte, det är något som inte stämmer där.”(Sid 145 a.a.)

Anm. Mohamed Omar som intervjuade.

Och visst är det någonting som inte stämmer. Åsa har ju min bok och ändå skriver hon, i sitt av Expo initierade angrepp på mig, i AB ”Nu granskar vi skiten” att jag ”förnekar förintelsen”. Det var ju också av den anledningen jag ställde några frågor till henne i min refuserade replik. Frågor som är mycket enkla och som hon inte besvarade. Och det kommer hon aldrig heller att göra. Det vore att erkänna att hon enbart kacklat, vilket är just precis det hon har gjort.

Hon kan ju inte gärna tillstå att hon anser att Förintelsen är en religiös dogm som man inte får ifrågasätta, inte minst som marxist och antagligen icke-troende. Lika lite som hon kan hävda att historiska händelser inte får diskuteras och helt eller delvis revideras, eftersom detta är historikers vardagsmat. Det är väl dessutom så, att upptäckten av gamla falsarier och nya fakta är själva grunden för dessa ständigt pågående revisioner? Det som vi behöver för att förstå det som varit och som avgör vår förmåga att hantera framtiden.

Så visst är det fortfarande någonting som inte stämmer.

Men mer intressant är nog ändå – trots allt – om Åsa Linderborg med flera förstår denna tankeoreda, eller om det tabu som omgärdar den officiella berättelsen om det som brukar kallas Förintelsen hindrar dem?

Sug på den …

Flera som kommenterat Gina Dirawis blogg om ”kvällsläsningen” har tagit fasta på det hon själv säger, nämligen att hon bara ”läste nio sidor i boken”. Gina har visat sig vara väl insatt i Palestinafrågan inte minst tack vare sin palestinska bakgrund. På framsidan, i innehållsförteckningen och på baksidan framgår tydligt att det mesta i boken  Är världen upp och ner? handlar om Palestinafrågan. Självklart visste Gina vad boken handlar om, där om råder knappast något tvivel.

Men det slutar inte här.

Det lite lustiga i sammanhanget är nu att ingen, mig veterligt, verkar ha faktagranskat Ginas uppgift. Vare sig hennes kritiker eller hennes sympatisörer som skrivit i frågan. Observera att jag här bara avser personer som själva har boken. Jag vet eftersom det är jag som gett/sålt den till dem.

Inledningen till boken börjar på sidan nio. Nio plus nio är arton. Vad var det som fick Gina att sluta läsa på sidan arton? Jo på sidan arton hamnar vi långt in i den första artikeln i boken. Det är nog den mest läsvärda och välskrivna artikel jag överhuvudtaget skrivit. Den publicerades i Kommun Aktuellts sommarnummer 1992 och heter När jag kom i kackel med myndigheterna. Den har lästs av merparten av dåtidens landstings- och kommunpolitiker med flera. Den handlar om mina höns och deras kamp mot byråkratin i min hemkommun Täby, där jag då satt i kommunstyrelsen för Täbypartiet. En strid som jag vann, inte minst med hjälp av denna dråpliga artikel.

Det torde vara totalt uteslutet att någon som börjat läsa denna artikel slutar mitt i utan att ta reda på hur denna famösa historia till slut ändade. Men det torde även vara totalt uteslutet att en person, som har sitt hjärta i palestiniernas rättfärdiga kamp, inte sedan fortsätter att läsa Är världen upp och ner?. I synnerhet som de närmast efterföljande artiklarna publicerades i SvD och DN för nästan tio år sedan, varav en tillsammans med ledamoten i Svenska Akademin Per Wästberg. Och att boken därefter i huvudsak handlar om Palestina, men även om Palestinas plats i världspolitiken, sionismen och judisk makt.

Det intressant i detta är naturligtvis inte det självklara i att Gina Dirawi tagit del av betydligt mer i boken. Och kanske jag bör tillägga, det legitima i detta och det likaså legitima i att rekommendera ”Lite kvällsläsning”, även om hon hade kunnat förmoda att Expo och TV-chefen inte skulle komma att gilla det. Bara för att man är programledare, behöver man väl inte vara alla israelkramare till lags?

Eller att ingen av alla dem som kletat skit på min rygg i media varken belagt sitt smutsiga hantverk med konkreta citat ur min bok, eller gett mig replikrätt enligt god publicistiskt sed.

Det intressanta är ju i stället varför ingen av dem som har boken och dessutom har refererat till att det handlar om ”nio sidor”, själva verkar ha öppnat boken för att se vad där står om Ginas ”antisemitiska” höns.

Sug på den …

Täby den 12 mars 2013

Lasse Wilhelmson

PS. Dessa funderingar skrevs i december 2012. Av hänsyn till Gina Dirawi valde jag dock att avvakta publiceringen tills Melodifestivalen var överstökad för hennes del och stormen bedarrat något. DS

Ett skrik i mörkret – om ”näthat”.

Anonymt näthat är inte detsamma som fängelsestraff för historisk forskning (förintelsen), lagar mot fel åsikter (hetslagstiftning), eller kultur- och journalistnomenklaturans grötmyndiga försök att uppfostra ”pöbeln” till att inte läsa vissa böcker, som för tanken till bokbål. Med mera …

Näthatet får sin näring i denna verklighet.

När jag för 10 år sedan ”debuterade” med min nu klassiska artikel ”Sionismen – mer än traditionell kolonialism och apartheid”, kunde jag aldrig drömma om den roll i den offentliga debatten som Jan Guillou, Åsa Linderborg och Katarina Mazetti, för att nämna några, skulle komma att spela idag. Ja, ännu för 3-4 år sedan hade jag fortfarande visst hopp om Jan, Åsa och några till inom vänstern.

Att det var Expo som i november förra året initierade den häxjakt på yttrandefriheten, som sedan kulminerade i den pågående häxjakten på ”näthatare” bör vi hålla i minnet. Till marxismens äktenskap med sionismen och vänsterns roll, som den främsta dörrvakten för den Judiska staten, sionismen och judisk makt, kan nu läggas dess roll som dörrvakt för yttrandefriheten.

Denna vänster som knappast längre kan kallas intellektuell, tvingas nu till patetiska pajaskonster i sin strävan att behålla sin världsbild intakt och sina positioner i det av Bonnierkoncernen dominerade media- och kulturlivet. Jag tror faktiskt att jag träffade mitt i prick i mitt svar till Åsa Linderborgs häxjakt på yttrandefriheten.

Min egen personliga resa från att till dels vara identifierad som judisk marxist, till en strävan efter att inta en av ideologier och religioner så oberoende ställning som möjligt, har härmed nått en, ja hur skall man säga – provisorisk slutstation.

Det så kallade näthatet är naturligtvis i grunden ett politiskt – mer eller mindre medvetet men förståeligt – samhälleligt uttryck för maktlöshet. Även om det tagit formen av en skrik mot allt som är politiskt korrekt – mot mörkret. Och människors reaktioner på olika slags förtryck är ju inte alltid så trevliga och kontrollerade, det kan vi lära av historien.

Denna lilla bekännelse vid morgonkaffet tillägnar jag Gotiska Klubben, en ”näthatare”, som jag inte ens vet vem det är, men som med sin intellektuella hållning (vi har ju olika uppfattningar i flera frågor) och sitt ”salt”, är ett exempel på just det som vi idag får leta med ljus och lykta efter …

Läs till exempel här, här och här.

Jag vill slutligen lägga ett ord för min bok ”Är världen upp och ner?”. Jag har nu sålt slut på nästan hela den första upplagen. Den har givetvis inget förlag som utgivare. Men just den upplagan kommer kanske, inte minst på grund av turbulensen kring den, att få ett visst historiskt intresse för vår tidsanda. Så passa på och köp ett exemplar innan det är för sent :)

Täby den 12 februari 2013

Lasse Wilhelmson

PS. I min lilla artikel ”Everybody knows, eller hur Stina?” önskade jag henne lycka till med yttrandefriheten i Svenska publicistklubben. Här kommer ett sevärt utdrag ur debatten om näthatet som hölls där för några dagar sedan. Men se gärna hela debatten, ett utdrag är alltid ett utdrag … DS.

Everybody knows, eller hur Stina?

På AB Kultur polemiserar du Stina Darbowski, i egenskap av Svenska publicistklubbens ordförande, mot Åsa Lindeborgs något problematiska försök att värna om den svenska yttrandefriheten i AB. Jag tycker det är en bra artikel du skrivit. Och självklart är det så, som många redan påpekat, att de som har förmånen att få uttrycka vissa av sina åsikter i media också har ett medansvar till det så kallade näthatet. Redan tidigt i debatten konstaterade Karin Olsson på Expressen detta i artikeln ”När skiten når fläkten”. Visst skall vi diskutera i stället för att ”kasta skit” och demonisera personer, eller förbjuda åsikter – utom vissa åsikter förståss och vissa personer…

Själv har jag under de senaste månaderna pendlat mellan att vara stolt över att jag nu till sist officiellt blivit utsedd av hela media till ”riksantisemit” och en förtvivlan över den rådande antiintellektualism som råder inom det som ibland kallas för den svenska kultureliten och den foglighet som grasserar bland journalister i hela mediaetablissemanget. Men även inom den så kallade vänstern och bland ”yttrandefrihetsfundamentalister” som FiB-kulturfront och (?) publicistklubben.

Everybody knows …


Täby den 10 februari 2013

Lasse Wilhelmson

PS. Sverige är ett litet land och de flesta i vår generation som varit aktiva i sitt samhällsengagemang under de senaste 50 åren känner ofta till varandra, eller är till och med bekanta. Själv har jag ju haft rätt nära kontakt med stiftelsen Expos ordförande Charles Westin, som jag skrev ett öppet brev till, men även råkat Åsa Linderborg. Bara för att nämna några som i nära samarbete mera påtagligt har bidragit till att demonisera mig på ett sätt som passar deras uppdragsgivare. Du och jag har aldrig träffats, Stina, men det finns några rätt roliga kopplingar. Vi har ju båda rätt bra kännedom om ”det judiska”, du genom en äkta hälft och jag genom min släkt på min mors sida. Dessutom har våra yngsta barn faktiskt träffats på BB, när de var nyfödda. Och min fru har precis som du Leonard Cohen som … ja vad skall man egentligen kalla det utan att bli missuppfattad? Ska vi säga ”speciell favorit” :) Honom intervjuade du ju flera gånger. Jag önskar dig all framgång med yttrandefriheten i publicistklubben. Hur detta bör tolkas sitter naturligtvis helt i läsarens eget öga. DS

PS2 Min blogg exploderar av besökare för närvarande :) Måste nog bli snällare framöver … En kompis skickade denna kommentar (obs, den har ”antisemitvarning”): absolutely, everybody’s nose is also my special favourite :)) DS2

PS3 Nu verkar också utlandssvenskarna ha vaknat. Redan uppe i 15 olika länder över hela världen. Man kan undra om det är Kalles kaviar och hårt bröd som drar, eller … DS3


Gina Dirawi, Melodifestivalen, drevet i Media, Palestina och vänstern – Lasse Wilhelmson intervjuas av ArabNyheter

Lasse Wilhelmson har en judisk mor och en svensk far. Han bodde några år i Israel i början av 1960-talet. Han arbetade tidigare som universitetslärare och senare med andra former av utbildning. Lasse har en lång erfarenhet av politiskt arbete, i bland annat 68-rörelsen, Vietnamrörelsen, fackföreningsrörelsen och som lokal politiker i sin hemkommun Täby norr om Stockholm. Oftast i ledande positioner. Numera är han pensionär och ägnar sin tid åt att skriva, sin stora familj och sina höns. Lasse identifierar sig inte längre som jude eller marxist, utan ser sig som en oberoende humanist.

Först publicerat i ArabNyheter.

Uppdaterad den 7 februari 2013, Gina Dirawi om ”nationalismen” (underst)

ArabNyheter: Varför tror du att attacken mot Gina Dirawi blev så stark och omfattande?

Lasse Wilhelmson: - Av flera skäl. Hon är ung och en populär förebild för många ungdomar. Hon är kvinna och ett uttryck för feminism. Hon representerar mångkulturen genom sin släktbakgrund. Hon är dessutom vacker och verbalt begåvad. Hon uppfyller med andra ord alla de krav som den svenska kultureliten kan önska av en programledare som har miljoner tittare i STV.

Det har dock redan från början funnits ett problem. Hon har en palestinsk släktbakgrund och har sedan flera år visat sig ha god kännedom om palestiniernas öde och de brott som de som stulit deras land gjort sig skyldiga till. Hon har också gett uttryck för sina åsikter om detta. Problemet hänger ihop med att det dominerande ägarintresset inom svensk media – och följaktligen inom den journalist- och kulturnomenklatura som är beroende av detta för sin försörjning – anser att hon har fel åsikter i de frågor som handlar om Palestina och att dessa åsikter därför måste hållas under kontroll.

Säkert har man övervägt att ha en judinna som programledare i stället, men det är ju inte heller det helt oproblematiskt, eftersom det skulle bekräfta ägarintresset och därmed riskera att bli politiskt kontraproduktivt mot bakgrund av Israels politik. Bättre då med en ”motståndare” som gör jobbet åt dem. Men jag är inte så säker på att Gina Dirawi kommer att nedlåta sig till att bli en ”nyttig idiot”. Men vem vet, hennes manlige parhäst som programledare i Melodifestivalen kanske har någon slags judisk anknytning, eller är en Sabbath goy? (1) Vi får se om de har blivit instruerade att göra någon markering under Melodifestivalen.

Gina Dirawi har ju blivit angripen för sina åsikter tidigare, men denna gång blev det för mycket, när hon på sin blogg rekommenderade min bok ”Är världen upp och ner?” som kvällsläsning. Jag är ju numera Sveriges ”värsta antisemit”, efter den senast häxjakten i alla svenska media, som Expo startade. Särskilt som jag anser att palestinierna skall få tillbaks sitt land. Det kanske var det Åsa Linderborg i AB åsyftade när hon skrev att jag ”anser att Israel som nation skall utplånas”. Det är väl så Netanyahu brukar uttrycka sig. Dagens vänster, men även marxismen, har hela tiden matats med judisk ideologi.

Men det finns också ett större politiskt sammanhang. Världen står inför ett nytt världskrig där israeliska intressen väger tungt och den judiska staten håller på att falla ihop. Då blir kampen om människors tänkande och propaganda en försthandsfråga.

Tror du att Gina Dirawi läste din bok och att det var för att hon gillade den som hon rekommenderade den som ”kvällsläsning” på sin blogg?

- Jag har skrivit en del om detta och om reaktionerna på hennes rekommendation med mera, men det publicerar jag inte nu. Det kommer i min nästa bok.

Har attackerna på dig skadat dig, eller har de varit bra på något sätt?

- Jag har redan sedan länge varit kultur- och journalistnomenklaturans främsta hatobjekt när det gäller frågor som rör Palestina, sionismen och judisk makt. Det är alltid jobbigt att bli officiellt utsedd som ett ”avskum” av dem som varken känner mig eller läst det jag skrivit. Men nu blev jag utsedd till ”riksantisemit”. Till och med chefen för Sveriges TV ansåg sig tvungen att uttala att jag är ”en ökänd antisemit”, utan att veta vem jag är, vad jag gjort i livet, eller läst vad jag skrivit. Men det ingår ju i hennes arbetsuppgifter.

Det är klart att jag blir påverkad och är inte mer än en människa. Jag har ju en stor familj och många vänner. Alla påverkas, men det är också bra att bli angripen av fienden. Det visar att jag har rätt, eller åtminstone ligger nära sanningen i alla de frågor som rör Palestina, judisk mentalitet, sionismen och judisk makt.

Fler människor vaknar och förstår att media är ett propagandaorgan för dem som har makt och att det är något skumt med alla tabun som rör dessa frågor. Och att jag aldrig får gå i svaromål, enligt god publicistisk sed i Sverige. Men jag har fått sälja mycket böcker tack vare uppmärksamheten.

Vänstern stödjer ju palestinierna, men enligt din uppfattning är de sammankopplade med sionismen. Kan du förklara vad du menar?

- Större delen av det som brukar kallas för vänstern har ett långvarigt äktenskap med sionismen. Det har sin grund i att sionismens anfader Moses Hess var Karl Marx mentor in i socialismen, judarnas dominerande ställning i statskuppen i Ryssland 1917 och de marxistiska judarnas ledande roll i erövrandet av Palestina och formandet av den judiska staten. Men även beroende på att Sovjetunionen var drivande i FN 1948 för att uppta den självutnämnda Judiska staten som medlem, med mera. Dock tror jag inte att alla är medvetna om detta, men klart är att dessa frågor aldrig diskuteras i dessa kretsar, trots att allt sedan länge är väl etablerade historiska fakta.

Både större delen av vänstern och Sverige demokraterna (SD), som är det mest israelvänliga partiet i Sveriges riksdag, anser ju att Israel skall bestå som judisk stat i Palestina (sionismens kortsiktiga mål) och att de fördrivna palestinierna bara kan få komma hem i symbolisk mening. Men enligt min mening är vänstern ganska ointressant idag. Till skillnad från de nationella har den sedan länge helt försummat problemen med Sveriges nationella oberoende, massinvandringen och judisk makt.

Mest sysslar vänstern med att peka ut alla som inte tycker som dem som ”nazister” eller ”rasister”. De tycks dock helt omedvetna om att alla som anser att den judiska staten skall bestå är just rasister, åtminstone i denna fråga. Mer om vänstern och de judiska marxisterna finns i ett appendix till den förra intervjun som ArabNyheter gjorde med mig. (Länken till den finns underst, anm AN).

Hur ser du på framtiden för den entitet som kallas för Israel i Mellanöstern, eftersom de extrema sionisterna går framåt?

- Jag tror inte det spelar någon roll om det är ”extremistiska sionister” eller ”vänstern” som har makten. Bägge vill bevara den judiska staten vilket är oförenligt med palestiniernas enligt FN legitima krav på att få återvända.

Den judiska statens problem med de kvarvarande palestinierna mellan Medelhavet och Jordanfloden har sedan länge varit omöjligt att hantera. Här finns bara en lösning och det är att låta Jordanien och Egypten ta hand om problemet. Antingen genom en slutgiltig fördrivning, eller som ansvariga för ”säkerheten” på Västbanken och i Gaza. Den Judiska staten har ingen framtid och har aldrig haft det. Den håller på att implodera och snart exploderar den.

Tror du att den Judiska staten kommer att attackera Iran?

- De har sedan länge försökt få USA och Nato att göra det jobbet åt dem, som alltid annars. De kommer inte att göra det utan försäkringar om stöd från dessa. Israel är ett mycket litet geografiskt område som inte kan försvaras av dem själva. De har dessutom inte längre, efter det att Hizbollah besegrade dem i senaste Libanonkriget, soldater som på marken har moral att vinna några avgörande slag. Deras enda vapen är krig på avstånd och kärnvapnen.

Vad tror du om framtiden i Mellanöstern?

- Mer kaos och mer krig som på olika sätt understöds av USrael och Nato, samt deras kujoner i området. Det som oroar, inte bara mig, utan alla med rudimentär kunskap i frågan, är vad Israel kan ställa till med om/när de inser att de inte har någon framtid. Den Judiska staten har länge med framgång utövat kärnvapenutpressning mot resten av världen när de riskerar att inte få som de vill. Det som krävs för en förändring är att det judiska inflytandet över USA:s utrikespolitik bryts. Mycket tyder på att så nu håller på att ske. Den stora frågan är vem/vilka som kan eller är beredda att oskadliggöra denna ”maddog” i Mellanöstern.

Vilken är den bästa lösningen för konflikten mellan de judiska bosättarna och palestinierna, enligt din mening?

- Helt enkelt att den fördrivna palestinerna får återvända hem i enlighet med FN:s resolutioner och att de judar som inte vill leva i sämja och jämlikt med palestinierna återvänder till de länder de kom ifrån. Hur det nya Palestina skall se ut är upp till dem som då lever där att avgöra. Detta är inte bara den bästa lösningen – det är den enda som är moraliskt försvarbar.

Tack för intervjun.

- Det är jag som skall tacka

1) Sabbath goy är en icke-jude som gör tjänst åt judar på Sabbath, när de inte får arbeta enligt judisk religion. Politiskt uttryck för en ”nyttig idiot” till förmån för judiska intressen.


Lasse Wilhelmsons svar till Expo


LW:s svar till Åsa Linderborg i AB


LW intervjuas av bloggaren Goten


LW intervjuas av ArabNyheter (tidigare intervju, mest om vänstern)


In English

Lasse Wilhelmson and freedom in Sweden (his two answers to the witch-hunt on him)


ArabNyheter interviews LW (first interview, most about the left)


Uppdaterad den 7 februari 2013:

I en Intervju i DN uttalar sig Gina Dirawi om ”Nationalism”:

– Han frågade var flickan kom ifrån, och när jag svarade Sverige sade han nej. Maten var till danskarna. Sedan gav han en macka till en femtioårig man som var pigg och glad medan den här fyraåringen i princip hade svimmat. Ibland är folk så dumma, så begränsade i sin nationalitet. Det blev ännu mer tydligt för mig hur mycket jag avskyr nationalismen, att man ska definiera sig utifrån ett land, att säga att du är sådär – jag är såhär.

Det är svårt att vet om Gina blivit instruerad att ta avstånd från ”nationalismen”, eller om hon bara kände på sig att det kanske passade, när hon berättade ovan citerade historia. Hur som helst, så är det ju knappast ett särskilt bra exempel på nationalism. Det är ju ett mycket viktigt begrepp för alla folk och stater och kan betyda väldigt olika saker varav en del är direkt motsatta varandra, men alltid central för alla nationalstater.
Den judiska nationalismen (sionismen) har lett till att judarna har stulit ett land och fördrivit merparten av de palestinier som bodde där. Den palestinska nationalismen handlar om att få återvända till sitt land och/eller få det tillbaka. Och den svenska nationalismen har även den en egen historia med tydliga inslag både från höger och vänster i politiken.
Mer om nationalism: Wikipedia och Metapedia