Gaskamrar i Auschwitz med mera?

Inledning

Denna artikel skrev jag redan den 20 september 2012, men publicerar den först idag. Den behövde få mogna lite, hos mig själv. Främst av personliga skäl. I slutet av november 2012 kom så drevet mot mig i alla media, initierat av Svenska Kommittén mot Antisemitism (SKMA) och Expo, i vilket Åsa Linderborg i AB utsåg mig till sitt speciella hatobjekt. Jag skrev ett svar till Expo och ett till Linderborg i AB, som de inte publicerade. Som jag redan tidigare vid olika tillfällen sagt och skrivit, så anser jag att den officiella bilden av Förintelsen, speciellt vad gäller uppgiften att 6 miljoner judar mördades och att detta i huvudsak skedde med hjälp av gaskamrar, är falsk och bör revideras, liksom mycket annat som segrarna i de två världskrigen gjort till officiell historia. Denna uppfattning torde knappast vara kontroversiellt bland etablerade historiker, med undantag av ”Förintelsen”, som tabubelagts och kommit att användas för att motivera nya krig i stället för att förhindra dem.

———————————————-

För några veckor sedan gjorde jag ett läkarbesök. I väntrummet låg ett exemplar av Illustrerad Vetenskap, en så kallad populärvetenskaplig tidskrift – av föga vetenskapligt värde. Förstrött bläddrade jag igenom nr 9/2012 och fastnade för en artikel med rubriken ”Auschwitz – Kemiska analyser bekräftar användningen av giftgas”. Det är förmodligen Auschwitz II-Birkenau som avses.

Intresserad, tog jag del av innehållet, som var i avsaknad av källhänvisningar och författare. Jag fann då, inte förvånande, att det var ett försök att motbevisa de så kallade förintelseförnekare som säger att det inte finns några spår efter giftgas i de väggprover som tagits. Till min stora förvåning bekräftas detta i artikeln, i strid mot vad som sägs i rubriken!

Jag är tvungen att göra en paus här och be dig som läser detta att, innan du går vidare, själv läsa den refererade artikeln (klicka på bilden).

”Beviset” för att giftgas användes för att utrota människor i Auschwitz är, enligt artikeln, att gasen bara var i kamrarna i 30 minuter och ”Dessutom tvättades väggarna efter varje gång, eftersom de var nedsölade av blod, urin och avföring”, vilket måste betyda att det inte var frågan om enstaka människor. Alltså ”beviset” att giftgas användes är att den inte avsatt några spår i väggarna.

Några frågor inställer sig för läsaren. Hur kommer det sig att alla dessa kroppsvätskor hamnade på väggarna och inte på golvet? Och om något hamnade på väggarna, hur högt upp då? Och varför överhuvudtaget ta sig tid att tvätta väggarna mellan varje likvideringsomgång i denna påstådda industriella ihjälgasning av miljontals judar? Och till vad nytta? Knappast av barmhärtighet mot den väntande gruppen?

Jag måste erkänna att jag inte vet riktigt hur jag skall hantera denna artikel. Det är ju uppenbart att uppgiften om ”tvättningen” har mycket låg trovärdighet och även om den var sann så kan man ju knappast ha behövt tvätta väggarna hela vägen upp. Om inte syftet var att avlägsna spåren efter gasen, vilket avsevärt skulle fördröja den påstådda massgasningen.

Den fråga man då ställer sig är varför skriver man som man gör i artikeln? Kan det vara för att göra uppgiften om att ”30 min” inte räcker för att bilda avlagringar av blåsyra i väggarn mera trovärdiga? Men hur kan en uppenbar orimlighet förväntas stärka trovärdigheten i ett annat påstående, eller för alla andra ostyrkta påståenden i samma artikel?

Själv tror jag att det helt enkelt handlar om att man vill påminna om och förstärka det tabu som omgärdar den officiella bilden av ”Förintelsen”. Och att det då inte spelar så stor roll med fakta och logik. Som läsare har du säkert flera förklaringar.

Och varför har man i all tysthet 1989 ändrat skylten i Auschwitz från ’Här dog 4 miljoner’ till ’Här dog 1,5 miljoner’, utan att den påstådda slutsumman om 6 miljoner dödade judar i Andra världskriget ändrats? Dog inga judar i Auschwitz?

För flera år sedan köpte jag två böcker – klassiker – på ett antikvariat som handlar om självupplevda händelser under Andra världskriget skrivna av två svenska judar. Bägge har haft stor betydelse för opinionsbildningen i Sverige. Jag har länge tänkt ”recensera” dem i någon form, då det borde ha ett aktualiserat allmänintresse nu nästan 30 år efter de publicerades och cirka 70 år efter det att den så kallade förintelsen skulle ha skett. Detta med anledning av de pågående nykoloniala krigen, den så kallade arabiska våren och ett hotande tredje världskrig, samt Israels roll i allt detta. Men även, inte minst, på grund av att det man kallar förintelsen används för att rättfärdiga dessa krig.

Men mitt intresse för dessa böcker är även högst personligt beroende på min judiska släktbakgrund på min mors sida och att vår familj under 1940-talet högst påtagligt kom att påverkas av judeförföljelserna i Nazityskland. Om detta har jag delvis tidigare skrivit i många artiklar och intervjuer, men kanske mest personligt i artikeln ”Dresdenmassakern den 13 och 14 februari 1945” och mest politiskt i ”Varför är sanningen farlig?”.

Den ena boken är Cordelia Edvardsons självbiografi ”Bränt barn söker sig till elden”, som publicerades 1984 i En bok för alla. I baksidetexten kan vi läsa: ”Cordelia Edvardson kom till Sverige efter andra världskriget och flyttade 1974 till Israel, där hon är mellanösternkorrespondent för Svenska Dagbladet. 1983 tilldelades hon Stora Journalistpriset. 1986 mottog hon den fina tyska utmärkelsen Geschwester Schollpreis.” I bokens inledning kan vi läsa att hon var i två koncentrationsläger, först i Theresienstadt och därefter i Auschwitz, innan hon kom med Bernedottetransporternas vita bussar till Sverige.

Den andra boken är ”A-6171 – Ett judiskt levnadsöde”, av Ferenc Göndör på Warne Förlag, 1984. Göndör hamnade som 16-åring i Auschwitz 1944 och passerade en mängd koncentrationsläger på sin ”resa”. Han var också flitig föreläsare på svenska skolor om krigets fasor och judarnas lidande. Göndör har liksom Edvardson tilldelats en mäng utmärkelser för sin gärning.

Även om man alltid kan diskutera det vetenskapliga värdet av alla personliga berättelser av judar från Andra världskriget, så framstår dessa båda som i allt väsentligt trovärdiga och helt ärliga. Mest Göndörs bok som är mycket konkret och saklig, medan Edvardsons beskrivning gör det lite svårare att skilja mellan känslor, fantasier och faktiska händelser.

Jag kan verkligen rekommendera läsning av dessa böcker, som skrevs i en tid då den så kallade förintelsen ännu inte fullt ut blivit ett politiskt verktyg för nya krig, utan fortfarande i viss mån fungerade som varning för nya. Detta förhållande, menar jag, stärker dessa berättelsers trovärdighet. Och oavsett orsakerna, så var det ofta förfärligt att vara jude i Europa på 30-och 40 talen, men detta förtar inte andras lidande. Antalsmässigt gäller detta främst det ryska och det tyska folkens lidanden under Andra världskriget med mera.

Med anledning av den ovan redovisade artikeln om gaskamrar för massavrättningar i Auschwitz, så begränsar jag mig denna gång till det som Edvardson och Göndör skriver om sina rent personliga upplevelser och erfarenheter från Auschwitz och andra läger. Och då närmast till frågan om förekomsten av gaskamrar för massavrättning av judar.

Nu är jag tvungen att göra ett nytt uppehåll. Det bästa vore naturligtvis om du som ännu inte läst dessa böcker först gör det och sedan går vidare. Men jag kan redan nu avslöja att det inte finns mycket av substans att hämta här. Och jag måste tillstå att jag själv blev förvånad. Inte på bristen på bevis, utan på hur ytterst lite de påstådda gaskamrarna behandlades.

Följande är att finna.

Edvardson skriver hela tiden om sig själv i tredje person och kallar sig för ”flickan”. På sid 57-58 kan vi läsa:

Senare får flickan veta att den noga doserade gasmängden visserligen räcker för att döda de vuxna, men det lär hända att spädbarnen ännu är vid liv då gaskamrarnas golv vänds neråt – mot brännugnarnas eld. Flickan kommer att tänka på stekta äpplen.

Jag är visserligen ingen expert på hur de påstådda gaskamrarna skall ha varit konstruerade, men att golven var tippbara mot en underliggande brännugn, har jag aldrig sett några konkreta sakbevis för. Med tanke på den påstådda omfattningen av de ihjälgasade bör den (underliggande?) brännugnen varit ofantlig, eftersom det tar lång tid att förbränna en människokropp.

Att människor avrättades eller dog av svält och sjukdomar torde inte vara omtvistat och även att döda kremerades, men detta? Inte heller är jag kemist, men behöver verkligen ett spädbarn mer gas än en vuxen för att dö? Dock, Edvardson ljuger inte, hon bara redovisar ett rykte eller en fantasi. Detta är allt Edvardson skriver om gaskamrar i sin klassiska bok …

Göndör skriver överhuvudtaget inte om några gaskamrar, men väl om krematorier, med undantag från sid 190 i epilogen, där han skriver:

Om vi hade haft detta nationalhem (Israel, förf. anm.) när nazismen drog fram över Europa hade miljoner judar räddats undan gaskamrarna.

Detta konstaterande om gaskamrar har som sagt inget som helst stöd i hans egen mycket konkreta och sakliga berättelse. Där redovisar han många hemskheter i behandlingen av fångarna i lägren, vilket naturligtvis är illa nog. Men det fanns även koncentrationsläger för japaner i USA och de tyska användes efter kriget av de allierade för tyska soldater.

Det finns förvisso många personliga berättelser från så kallade överlevare, om hur gaskamrar skulle ha sett ut och fungerat. De är dock oftast alltför fantasifulla och dessutom sinsemellan motstridande för att jag skall kunna ta dem på allvar.

Jag har heller ännu inte lyckats finna någon konstruktionsritning med instruktioner, eller motsvarande, om hur denna påstådda mycket omfattande industriella utrotningsmetod skulle ha gått till. Tyskland var ju trots allt en mycket framstående industri- och vetenskapsnation, samt kända för sin förmåga till dokumentation och ordning. Det var ju många framstående tyska vetenskapsmän som efter kriget försåg USA med sin kunskap. Så varför inte om gaskamrarna? Redan för 70 år sedan …

Kanske kan Åsa Linderborg tipsa mig om en konstruktionsritning med en funktionsbeskrivning av en gaskammare för industriell avrättning av människor?

Det finns även personliga berättelser från så kallade överlevare som försvagar tesen om gaskamrar, även om dessa är mindre kända. I denna video kan vi ta del av några. Det jag speciellt fäste mig vid, var att flera avsåg de sista åren av Andra världskriget då merparten av gasningarna påstås ha skett.

Under hela min uppväxt på 40 och 50-talen har jag heller aldrig hört att mina föräldrar eller de många judiska släktingar som vi umgicks flitigt med diskuterat, eller nämnt någonting om gaskamrar.

Den officiella bilden av Holocaust måste få diskuteras, ifrågasättas och revideras, i likhet med andra historiska händelser. I flera länder har människor dömts till fängelse för detta. I Sverige är det än så länge ”bara” tabu.

Självklart är detta ett hån mot yttrandefriheten. Men framförallt så är det kontraproduktivt för den officiella bildens trovärdighet. Om, eller när denna bild spricker, så kommer ju även det som faktiskt hände att ifrågasättas.

Täby den 20 september 2012

Lasse Wilhelmson

1. Dresdenmassakern den 13 och 14 februari 1945

2. Varför är sanningen farlig?

3. Auschwitz enligt Wikipedia

4. Auschwitz enligt Metapedia

5. Uppdatering den 3 Oktober 2012:

På SvD:s ledarblogg skriver Benjamin Katzeff-Silberstein i ett inlägg ”Sveriges television och folkmordsförnekaren” att Jan Myrdal inte borde få delta i den offentliga debatten.

Myrdal menar att det behövs en sammantagen utvärdering av det som hände i Kambodja – före, under och efter de röda khmerernas styre – om man skall kunna bedöma de relativa effekterna även av USA:s terrorbombningar och Vietnams anfallskrig och att samtliga ansvariga bör ställas inför rätta. En ganska rimlig uppfattning, kan man tycka.

Katseff-Silberstein kallar detta för en ”förnekelse” som  borde likställas med ifrågasättandet av delar av det som drabbade judarna under Andra världskriget (den så kallade Förintelsen) och som idag – i bästa fall – leder till massmedial utfrysning . ”Som tur är”, avslutar han för säkerhets skull. Myrdal och alla andra ”förnekare” borde alltså göras fredlösa.

Jag vet inte om Katseff-Silberstein, i likhet med de flesta av dagens judar, är sekulär i förhållande till den judiska religionen. Men religiös är han ju likväl, då han anser att vissa historiska händelser skall behandlas på liknande sätt som tidigare skedde med gudsförnekelse. Själva tanken att somliga historiska händelser ÄR sakrosanta, framstår som intellektuellt direkt motbjudande.

Man kan undra om Katzeff-Silberstein även anser att ”förnekelse” av den Judiska statens  sedan länge pågående folkmord mot Palestinierna också bör leda till massmedial utfrysning? Men även om han mot förmodan skulle hysa en sådan intellektuell redligheten, så lär han ändå inte tillkännage denna, eftersom den tystnad som då riskerar att uppstå skulle påskynda gammelmedias pågående kräftgång och hota hans och andra presstituerades försörjning.

Den intressants frågan i detta sammanhang är egentligen inte Katseff-Silbersteins illa dolda förakt för yttrandefrihet, eller hans fäbless för den stamorienterade moral som dessvärre omfattar större delen av den grupp han tillhör – det som är bra för judarna är moraliskt rätt. Det intressanta  är hans sätt att använda den så kallade Förintelsen som ett politiskt vapen, i stället för att bemöta Myrdal i sak.

Att detta sedan länge även är Husbondens röst är ingen hemlighet.

Nedan presenteras lite mer material för den som är intresserad. Det bör nämnas att Paul Eisen själv identifierar sig som jude, är lärare mycket engagerad i Deir Yassin Remembered.

Den svenska hjälten Emerlicht i AB

Paul Eisen: Why I Call Myself a Holocaust Denier

Paul Eisen:  Bishop Williamson´s forth trial 

Paul Eisen: Postcards from Auschwitz

Nedanstående artikel är i sitt slag unik, eftersom det är ett försök av Paul Eisen att återge det som han efter grundliga studier finner troligt faktiskt kan ha skett. Han nöjer sig alltså inte med att ifrågasätta orimligheterna i den offentliga bilden av Holocaust, utan går ett steg längre. Hans berättelse stämmer i stora drag överens med med egen uppfattning, som dock är betydligt mindre väl underbyggd.

Paul Eisen: But how could the Holocaust not be true?

Är världen eller Lasse Wilhelmson upp och ner? – intervju av Jan Milld i mars 2013

Denna intervju publiceras samtidigt på Jan Millds blogg och får fritt publiceras eller citeras med angivande av källa.

Här kommer en tidigare utlovad intervju med Lasse Wilhelmson. Jag har aldrig träffar LW, vår kontakt hr skett via e-post. Även denna intervju är gjord genom utbyten av mejl. Detta ger naturligtvis sina begränsningar.

Dessutom har LW redan givit många andra intervjuer i olika sammanhang. Där och i de 80-tal artiklar han skrivit, har han redan besvarat många av de frågor jag skulle kunna ha att ställa. Men många nya frågor utvecklas i denna intervju. Länkar på några lästips redovisas i slutet. Intervju blir, visar det sig, ändå ganska lång.

1. Varför gav du ut boken ”Är världen upp och ner?”?

Boken omfattar ett i tiden avgränsat perspektiv, nämligen Bush den yngres två presidentperioder på åtta år, där terrorattacken mot World Trade Center 2001 (911) blev en vändpunkt för USraels utrikespolitik och en startpunkt för de nykoloniala krigen i Västasien. Dessa är ett uttryck för att den judiska ägarmakten över ekonomin och ideologiproduktionen, med sionismen som ideologi, definitivt hade etablerat sig ”on the top of the foodchain” i dagens värld. 911 var enligt min mening ett ”outside/inside-jobb” i vilket den israeliska inblandningen är övertydlig i sin samverkan med ledande delar av neocons i bushadministrationen.

Bokens tyngdpunkt är sionismen som den främsta uttrycksformen för den anglo-amerikanska imperialismen.

Samtidigt omfattar denna period min egen start som skribent i dessa frågor och avslutas med den Palestinamanifestation 2009, där jag blev fysiskt angripen i egenskap av talare. Min berättelse om detta har sedan dess legat som huvudsida på min blogg och avslutar också boken före epilogen.

Jag beslöt att ge ut boken, eftersom jag ingenstans i fick gå i svaromål på de redan då sedan länge pågående angreppen på mig i media. Men boken beskriver samtidigt implicit min egen personliga resa och utveckling under denna period. På så sätt är boken ett barn av sin tid med sina förtjänster och begränsningar.

2. Det är snart fyra år sedan, vad skulle du lagt till om du publicerat den idag?

Det jag aldrig hann med riktigt var att skriva mer om bankernas roll i världsekonomin och en närmare granskning av ”The King of Jews”, nämligen Rotschild-koncernen, som ju hänger ihop.

Den amerikanska centralbanken Federal Reserve (Fed), ägs inte av den amerikanska staten, utan av ett antal banker/bankgrupper, i strid mot konstitutionen. Dessa domineras av Rotschildkoncernen och har sitt säte i London City, som är en slags ekonomisk frizon i centrala London. De flesta ägarna är banker i Europa. När jag berättade detta för en god vän som varit seniorkonsult i en stor svensk bank, trodde han inte på mig. Men all information finns på nätet, för den som är vetgirig.

När jag för flera år sedan gick in på Fed:s hemsida för att se vilka som satt i dess board, så tappade jag, av alla, hakan: Alla utom en var judar. Det var samma haktapp för mig som när jag började forska i representationen av judar i alla ledande organ efter bolsjevikernas statskupp 1917. Verkligheten överträffar alltid fantasin.

Men jag skulle även skrivit mer om den officiella bilden av förintelsen och dess politiska roll till stöd för de nykoloniala krigen. Även den nationella frågan är styvmoderligt behandlad i boken. Liksom migrationsfrågornas betydelse i detta sammanhang. Men så var det för mig då, när jag skrev artiklarna.

3. Varför anklagas du för att vara ”antisemit”?

Förr betydde ”antisemitism” hat riktat mot judarna som grupp. Det var ibland även rasistiskt grundat. Jag har dock aldrig sagt eller skrivit något sådant. Numera är ”antisemit” något som judar tillmäler dem man inte gillar. Men även israelkramare och filosemiter använder detta tillmäle, som idag kommit att sakna annan mening än att smeta skit på meningsmotståndares ryggar. Liknande har hänt med begreppet ”rasism” och i viss mån även med ”nazist”.

Det handlar oftast om vad de som anser sig äga tolkningsföreträdet tolkar in i något. Aldrig har jag sett exemplifierat och förklarat varför någonting skulle vara ”antisemitiskt”, eller ”rasistiskt”. Därför blir det alltid spekulationer om vilka innersta tankar som hatobjektet har. Detsamma gäller också begreppen ”Förintelseförnekare” och ”konspirationsteoretiker”.

Anledningen till att jag blir anklagad för att vara ”antisemit, ”Förintelseförnekare” och ”konspirationsteoretiker” är att de som försvarar den värld som de tror är rättvänd vill tysta mig och alla andra som har en annan uppfattning. Att just jag verkar ha blivit den främsta måltavlan för dessa anklagelser, skulle kunna bero på att jag skrivit rätt mycket och att det ligger nära sanningen.

Men visst finns det ett judehat som är politiskt. Det är grundat på vissa judars beteende, den Judiska statens politik och den judiska ägarmakten över ekonomi och media. Jag har skrivit mycket om detta, även i svaren till Expo och Åsa Linderborg i det senaste drevet mot mig.

4. Skulle du idag beteckna dig själv som nationalist och invandringskritiker?

Nationalism kan vara väldigt olika saker. Jag har alltid varit nationalist i den meningen att jag varit beredd att försvara Sveriges nationella oberoende och de svenska kulturtraditionerna som jag är en organisk del av. Det var också orsaken till att jag till slut valde att göra militärtjänstgöring och ändrade min tidigare pacifistiska ståndpunkt.

Vietnamrörelsen och de delar av 68-vänstern som jag tillhörde ansåg att ”Vietnams sak är vår”, vilket innebar att vårt stöd till deras nationella befrielsekamp även var ett stöd till vårt eget nationella oberoende från de då båda supermakterna USA och Sovjetunionen.

Jag har aldrig varit och är fortfarande inte emot en begränsad arbetskrafts- och kompetensinvandring. Dagens Sverige är ju delvis ett resultat av invandring från andra länder. Det gäller ju handeln, skeppsbyggandet, järnframställningen och bilindustrin, bara för att nämna något. Och jag anser även att Sverige i begränsad utsträckning skall kunna vara en fristad för politiska flyktingar. Jag menar att en sådan solidaritet faktiskt är en viktig del av svensk mentalitet.

Men hur ser du på dagens situation?

Idag har vi fått en helt annan situation där de nykoloniala krigen framtvingar migration och invandring i en omfattning som vi inte kan klara av och som skapar konflikter i vårt land och förstör det som vi tidigare ville värna om. Dessutom är det inte de fattigaste som kommer hit, utan främst de som har pengar att muta sig fram, eller redan har det förhållandevis gott ställt. Resterna av vår välfärdsstat med alla dess system som våra föräldrar och farföräldrar mödosamt kämpat sig till och byggt upp raseras nu. De var ju avsedda för en helt annan situation.

Diskussionen om dessa frågor har helt spårat ur. Nu ställs ”Vi gillar olika” mot ”Vi gillar lika” på ett felaktigt sätt. Jag bejakar olika kulturer och etniciteter, de är som blommorna på en sommaräng, en mångfald som berikar mänskligheten. Alla kulturer och nationer tål, ja till och med mår bra av lite inslag av främmande kulturer för att utvecklas. Men det blir destruktivt om man blandar kulturer så att de förstörs. Och här menar jag att detta gäller i alla delar av världen.

Och var landar du någonstans? 

Den nuvarande massinvandringen är jag definitivt emot. Den svenska politiken borde vara att stoppa den och sluta att delta i eller stödja de folkrättsstridiga krigen som är dess orsak. Ras- och rasismdiskussionen i detta sammanhang anser jag vara en återvändsgränd.

Jag är för ”Vi gillar olika” och vill stoppa massinvandringen. Den senare anser jag vara en medveten strategi hos makteliten för att slå sönder nationalstaterna, deras kultur och moral och bana vägen för en ny världsordning.

Sammantaget beskriver allt detta de frågor som jag utvecklats mest i sedan jag gav ut boken. Den mediala hanteringen av dessa frågor har även lyft upp yttrandefrihetsfrågan på den politiska dagordningen. Det är lägre i tak än någonsin i dagens Sverige – ett mörker.

5. Hur ser du på den svenska ”vänstern”? Är det något att sätta inom citationstecken?

Ja, av två skäl. För det första är såväl vänstern som de nationella inbördes oense om vad det egentligen är att vara socialist. För det andra så innehåller både vänstern och de nationella folk och organisationer som själva kallar sig för socialister och faktiskt är det, enligt min mening, men med olika uppfattning om hur staten skall se ut och vem som skall ha makten över den. Själv är jag ingen anhängare av vare sig korporativ diktatur eller proletariatets diktatur. I dag har vi särintressenas och minoriteternas diktatur i Sverige.

På det politiska planet står marxismen/vänstern för avintellektualiseringen inom media- och kulturlivet. Den är den främsta dörrvakten för åsikter som inte ryms inom vänster/höger-perspektivet och därmed även för sionismen.

Ett bra exempel är när jag själv nyligen blivit utsedd till ”riksantisemit” efter det av Expo initierade drevet i slutet av november 2012 och främst AB:s kulturchef Åsa Linderborgs beklämmande vidareutveckling av detta i AB:s kampanj ”Nu granskar vi skiten”. Mitt refuserade svar till Linderborg klargör detta rätt väl, men även många andra artiklar som jag skrivit. Här var det de nationella som försvarade yttrandefriheten och var systemkritiska. En roll som vänstern tidigare hade.

Men även en del nationella verkar ha fallit i den sionistiska fällan när de felaktigt ser judarna som ett folk, en homogen etnisk grupp, eller en ”ras”, som liksom alla andra folk skall ha ett eget land. En Judisk stat är ju sionismen kortsiktiga mål. Ett sådant krav skulle dessutom splittra en mängd nationalstater, vilket är ett av de pågående nykoloniala krigens främsta syften.

Dagens nationella rörelse håller på att delvis göra samma misstag som den 68-vänster jag själv en gång tillhörde, nämligen att för mycket leta efter förebilder utanför Sverige, i stället för att knyta an till vår egen historia och kulturarv. Och då tänker jag främst på rusernas/vikingarnas (?) handelsresor som både satte bomärken i avlägsna länder och återförde intryck som utvecklade Sverige. De ovanligt fria och upproriska svenska bönderna och senare de svenska arbetar- och folkrörelserna. Den saktmodiga fastheten, det strävsamma naturromantiska kynnet och att vilja vara ”karl för sin hatt” och ”kvinna för sin släkt”.

6. Sionismen är du kritisk till, men är din syn på den oförändrad?

Ja, det framgår ju tydligt i min bok och i allt annat jag skrivit. Att dekonstruera sionismen har varit fokus. Men min syn på sionismen har utvecklats till att mer se den som en ideologi som dagens maktelit använder och som både omfamnar vänster och höger i politiken. Jag har därför börjat göra en större åtskillnad mellan den judiska maktens ägarintressen å ena sidan och sionismen å den andra.

Jag har även kommit att inse hur stammentalitet, både religiös och sekulär i såväl muslimska länder som här hemma, börjat förgifta allmänmänsklig solidaritet och kärleken till din nästa och blivit mer lyhörd för den svenska demokratins och kristendomens traditionella värden – vilket vi inte ser så mycket av idag.

Kort sagt: Jag har blivit mer intresserad av att värna om Sverige, vårt nationella oberoende och vårt kulturarv och hur dessa påverkas av den judiska ideologin, sionismen och massinvandringen. När jag säger detta, slår det mig att jag faktiskt blivit mer värdekonservativ. Det sägs att sådant kommer med åldern, men det kan ju också bero på insikt.

7. ”Ett folk utan land, till ett land utan folk” – så föreställde sig tydligen sionisterna sitt Israel-projekt. I själva verket var ju landet redan bebott, vare sig man kallar människorna där för ”araber” eller ”palestinier”.

Vilket skapar ett dilemma, i varje fall om man tillmäter även araber/palestinier ett människovärde.

Här finns ju två alternativ:

• en tvåstatslösning

• en gemensam, demokratisk stat, lika mycket för palestinier som för judar.

Du förespråkar det senare? 

Ja i princip så i boken, men mest i de tidigaste artiklarna. I mitt tal på Al Quds-dagen 2009, i slutet av boken, har jag gått längre. Där är jag inne på att de judiska bosättare som inte vill leva jämlikt och i sämja med de palestinier, inklusive alla som kommer att återvända, bör åka tillbaks till de länder de kom ifrån. Det vill säga till USA, Europa, Ryssland med mera. Bosättarna har ju trots allt stulit landet från dem som bodde där och saknar därmed, enligt min mening, moralisk rätt att besluta om dess framtid.

”Staten” Israel utropades ensidigt av judarna och är inte ett FN-beslut som många felaktigt tror. Israel saknar både konstitution och internationellt erkända gränser, vilket är praxis som krav när länder erkänner varandra. Hela denna process är mycket väldokumenterad i Göran Buréns nya bok ”Mordet på Folke Bernadotte”. Men alla principiella frågor behandlas också i min bok.

Vad blir då ditt svar på följande tre invändningar?

a) Den demografiska utvecklingen bland palestinier, som gör att det rör sig om så många fler än de som fördrevs 1948. Judar skulle hamna i markant minoritet, eller hur?

Absolut, men detta var även ett problem redan i FN:s förslag till delningsplan 1948, för vilken dess medlare Folke Bernadotte fick plikta med sitt liv när han mördades av judiska extremister. Han som höll i bössan blev sedan livvakt åt Israels landsfader Ben Gurion när han drog sig tillbaks i sin hemkibbutz. Få experter trodde då att tvåstatslösningen var möjlig, av främst demografiska skäl. Förslaget till delningsplan blev ett resultat efter lobbying av judarna bland FN-staterna.

Judarna godtog emellertid planen till skillnad från arabstaterna, eftersom de såg den som en slags legitimering av deras rätt till stora områden i landet Palestina. Men formellt var det inte så. Direkt därefter fördrev judarna cirka 800 000 palestinier från det som idag betraktas som Israel, som utropades ensidigt. Denna ännu pågående folkmordspolitik, enligt FN:s konvention, har Ilan Pappe väl dokumenterat i sin bok ”Den etniska rensningen av Palestina”. Eftersom en Judisk stat i landet Palestina är sionismens kortsiktiga mål, så är därmed denna folkmordspolitik inbyggd i sionismen.

Idén om en tvåstatslösning var orealistisk redan innan den blev ett FN-förslag och har sedan dess bara använts av sionister i olika schatteringar för att försvara och expandera den Judiska staten och slutföra fördrivningen av palestinierna. Denna idé gör att alla tittar bort från grundproblemet: fördrivningen av palestinierna och deras oförytterliga rätt att återvända. Denna rätt ägs av varje enskild palestinier och kan inte bortförhandlas. Den är ett juridiskt bindande rekvisit i FN-resolutioner.

 b) Exemplet Sydafrika måste väl avskräcka, med tanke på våldsbrottsligheten där – inte minst med rasistisk udd, drabbande de vita? Själv har jag skrivit om det här. 

Jämförelsen med Sydafrika haltar betänkligt och leder fel, bortsett från att den Judiska staten och tidigare Sydafrika har/hade rasistiska lagar som åtskiljer. Den första judar från icke-judar och den senare vita från färgade.

Israel är en bosättarstat, utan ett moderland som traditionell kolonialism alltid har. Fördrivning av ursprungsbefolkningen är en förutsättning för dess existens. Den är byggd på ruinerna av palestinska byar på stulet land. Boerna fördrev aldrig de svarta afrikanerna från deras hemland Sydafrika, eller använde jaktflyg och förbjudna fosforbomber mot civila. Eller rev deras hus i massomfattning med bulldozers. Alla jämförelser med tidigare Sydafrika eller Nazityskland utfaller till den Judiska statens nackdel, som är unik i sitt slag.

Judarna är inte heller en etniskt enhetlig grupp, eller ett folk i vanlig mening. Man räknar med två stora grupper. Askenazim som i huvudsak är från år 740 e.k. konverterade Khazarer (nordturkar och mongoler). De beräknas utgöra cirka 80 procent av världens judar. Den andra gruppen är Sefardim som i huvudsak är konverterade Berber och utgör resterande cirka 20 procent.

Men det är ju många som anser att judarna är ett folk, inte minst de själva?

Detta är väl utrett och förkastat, främst av Shlomo Sand i boken ”The invention of the Jewish People”. Jag själv stammar från dessa Khazarer och såväl min storebror som min yngste son har typiska mongolida hudveck mot näsroten och brett mellan sina mandelformade ögon. Det är religiösa myter att de flesta judar skulle vara semiter, eller ha någon slags historisk hemortsrätt till Palestina.

I Israel är cirka 25 procent av medborgarna idag icke-judar och nästan alla är palestinier/araber, utan fullständiga rättigheter. Men där finns också många arabiska judar som är israeliska medborgare och som inte är palestinier. De kommer från andra arabländer, som till exempel Irak och Nordafrika. De från Jemen ser ut som alla andra i Jemen och är helt olika de judar som kommer från Europa, USA och Ryssland.

Det finns också en mycket liten grupp av arabiska judar som hela tiden levt i Palestina (nu på Västbanken). De har alltid levt i sämja bland sina palestinska grannar och blandäktenskap är där mer naturligt. Denna lilla grupp är i själva verket palestinier som har judendomen som religion. Andra palestinier har kristendomen eller islam som religion. I min artikel ”Vad är sionismen” utreder jag närmare frågan om vem som är ”jude”.

När Israel imploderar/upphör som ”stat”, kommer nog en hel del arabiska judar att vilja stanna kvar och de flesta övriga välja att åka tillbaks till sina hemländer. Den judiska rasismen gentemot palestinierna och araber är mycket allmän och väldokumenterad. Ja den är till och med grunden för den judiska staten, i lagar och administrativa bestämmelser som särskiljer judar från icke-judar. Men det finns också ett informellt rasistiskt ”kastsystem” inom Israel. Där står de vita Askenazim högst och de arabiska och färgade judarna lägst.

c) I Sverige finns ca 20 000 judar. Det räcker ändå för att kunna dominera mediasektorn och starkt påverka samhällsutvecklingen. Skulle inte något motsvarande kunna hända i en gemensam palestinsk stat? 

Nej knappast, de judar som vill leva i en judisk stat kommer att lämna. Den framtida palestinska staten kommer i huvudsak att vara palestinsk och arabisk och hoppas jag, få en konstitution som medger att olika religioner kan samsas. Det finns en stor grupp kristna palestinier främst i diasporan, som kommer att vilja återvända hem till Palestina. Det är ett vanligt missförstånd att alla palestinier skulle vara muslimer.

Men även en palestinsk stat mellan Medelhavet och Jordanfloden kommer säkert att ha motsättningar mellan klasser, religioner och etniciteter. Hur det skall lösas bör få vara deras egen sak.

8. Argument som förekommer, mot att engagera sig i Palestinakonflikten, är att a) det berör inte oss svenskar”, b) ”frågan är hopplös, kommer aldrig att kunna lösas” och c) ”vill man engagera sig internationellt finns andra konflikthärdar, där så många fler dör.

a) Det berör inte oss svenskar, vad säger du om det?

Alla internationella frågor och de nykoloniala krigen i Västasien och Nordafrika berör även oss i Sverige. Sverige deltar fortfarande i Natos folkrättstridiga krig i Afghanistan och medverkade även i dess likaledes folkrättstridiga angrepp på Libyen. Och norra Sverige har sedan flera år blivit övningsområde för Natos flyg. Sverige som inte ens är medlem av Nato. Sveriges medlemskap i EU har dessutom minskat vårt nationella oberoende och nu håller regeringen på att i smyg ansluta oss även till det ekonomiska samarbetet kring Euron.

Det är därför viktigt att verka för ett bilateralt samarbete mellan alla små och medelstora nationalstater i frågan om dessas nationella oberoende från USrael, EU, Nato, men även Kina och Ryssland. Nationalstaternas upplösning är en förutsättning för den nya världsordning som världens maktelit idag strävar mot. Vi bör stödja alla de krafter som verkar mot detta. I synnerhet de som för en aktiv kamp mot denna maktelit, deras ekonomi, krig och ockupationer.

Palestinafrågan är central eftersom dagens maktelit använder sig av sionismen för att kontrollera folken i Väst, så att de inte gör uppror mot krigen. Sionismens kortsiktiga mål är en Judisk stat i Palestina och palestiniernas kamp för sitt land blir därför central och speciell. Palestiniernas kamp blir då också en symbol för alla folks frihet.

Men allt handlar väl ändå inte om Palestina?

Den Judiska staten och dess lobby har ett stort inflytande över USA:s utrikespolitik och är numer helt öppen och tämligen oomtvistad. Makteliten, som även består av andra än judar, domineras dock av den judiska maffian, i synnerhet vad gäller ekonomin och ideologiproduktionen. Den utnyttjar den judiska gruppen för vilken identifikationen med den Judiska staten är det viktigaste sammanhållande kittet. Sionismen är den främsta orsaken till politiskt judehat och därför även judarnas värsta fiende.

I den sionistiska ideologin ingår även förintelsereligionen som används för att legitimera allt som sker i den Judiska statens intressen. Men även den outgrundliga idén att ”antisemitismen” är en del av alla icke-judars själsliv. Hitler kallas numer alla statschefer som man avser att avsätta, bekriga, eller mörda. I Sverige kan vi se hur denna världsbild ideligen pumpas ut från den kultur- och journalistnomenklatura som verkar inom ramen för medias ägarintressen.

När hörde vi senast någon inom detta etablissemang ställa frågan hur det kom sig att judarna omedelbart efter ”Förintelsen” utsatte palestinierna för det som de själva påstod sig varit med om? Eller om det inte också kan bero på judarnas eget beteende under historien, att de så ofta har kommit i konflikt med sin omgivning? Och varför pekas aldrig makteliten ut som brottslingar, med namn och bild?

b) Palestinakonflikten är hopplös och kommer aldrig att kunna lösas?

Det säger nog bara de som inte har förstått innebörden av den Judiska staten och dess betydelse för sionismen och Judisk makt, samt palestiniernas speciella öde. Den Judiska staten har ingen framtid. Den är till sin natur oförenlig med samlevnad och fred, såväl internt som med sin omgivning.

c) Vill man engagera sig internationellt finns andra konflikthärdar, där så många fler dör, t ex Kongo.

Själv engagerar jag mig i andra konflikthärdar, genom att i dessa sammanhang försöka synliggöra den Judiska statens, sionismens och den judiska maktens roll. Man måste alltid ställa frågan: Qui Bono? Vem tjänar på det som sker?

Sverigedemokraterna är här intressanta, eftersom de nästan alltid anklagas för rasism på grund av att de vill begränsa massinvandringen, vilket nog större delen av det svenska folket vill. Men de är inte rasister i detta avseende, utan främst därför att de är det mest Israelvänliga/sionistiska partiet i riksdagen. Att vilja begränsa massinvandring är inte rasistiskt, till skillnad från att förespråka en judisk stat i Palestina.

Självklart gör ledande sionister allt de kan för att avleda uppmärksamheten från detta och peka på Islam. Massinvandringen är dock varken islams eller invandrarnas fel, utan invandringspolitikens. SD blir härmed en önskemotståndare för övriga riksdagspartier som delar SD:s grundinställning till Israel och sionismen. De slipper därmed skylta med sin egen sionism/rasism och kan i stället anklaga SD för att vara islamofober och rasister.

Men ser du ingenting positivt med SD?

Det skulle i så fall vara att vi till slut får en diskussion om massinvandringen. Men frågan är om det är SD:s förtjänst. Nu rensar man partiet från alla systemkritiker och glider in i 7-klöverns trygga famn. Där är de välkomna som idealisk syndabock.

Jag ser SD som ett symptom på att invandringspolitiken har varit omöjlig att diskutera under många år. De är i praktiken en Trojansk häst i den svenska politiken, i vilken sionismen och Judisk makt i Sverige osynliggörs. En annan Trojansk häst är Expo, som klär sig i antirasistisk vänsterdräkt, men aldrig kritiserar den Judiska statens rasistiska grundvalar eller de som i Sverige aktivt stödjer denna.

Här ser vi tydligt hur ”vänster” och ”höger” bägge omsluts av den sionistiska ideologin. Och vad kan då vara bättre för sionismen och dess judiska intressen här i Sverige, än att SD och Expo bekämpar varandra i alla andra avseenden?

9. Hur vill du sammanfatta din syn på vänstern och de nationella i Sverige?

Dagens vänster och då särskilt de judiska marxisterna är i huvudsak de främsta dörrvakterna för judisk makt, men vänstern är delvis splittrad när det gäller synen på sionismen och massinvandringen. Dagens nationella är alla för ”det svenska” och kritiska mot massinvandring och islam, men mycket splittrade för övrigt.

Vänstern i synnerhet, men även de nationella, är dåligt förankrade i det svenska kulturarvet och vår egen historia. De nationella har idag i stort sett övertagit den systemkritiska roll som vänstern hade för 45 år sedan, inklusive kampen för yttrandefrihet och sökandet efter utländska förebilder i stället för svenska. Dock finns det en kraftfull gemensam nämnare bland delar av vänstern och delar av de nationella som gäller vikten av det nationella oberoendet och systemkritik av ekonomin. Något att bygga på?

Vi får följande fyra förenklade kategorier när det gäller analysen av variablerna sionismen och judisk makt i nedanstående 4-fältstabell:

1. De som är positiva till sionismen och judisk makt
2. De som negativa till sionismen och positiva till judisk makt
3. De som negativa till sionismen och judisk makt
4. De som är positiva till sionismen och negativa till judisk makt

Anm 1: Med sionismen avses bejakandet av en judisk stat i Palestina. Med judisk makt avses judiska/israeliska intresseorganisationer och judiska ägarintressen. Vilka individer eller grupper/organisationer som i huvudsak hör hemma i de fyra kategorierna överlåter jag åt läsaren att själv fundera över. Själv är jag väl en 3:a och både SD och Expo en 1:a. Men det var ju det enklaste …

Anm 2: Den som vill utöka antalet variabler, eller göra nya kombinationer, får använda sitt eget huvud. Ett tips är väl att inte låsa sig till det traditionella vänster/höger-perspektivet.

Jag kliver in i samma ruta som du, Lasse.

Ja, det var allt för denna gång. Tack Janne för att du hade tålamod med att intervjua mig.

Tack själv Lasse, det har varit ett intressant samtal.

——————————

Tips om några artiklar av olika slag av Lasse Wilhelmson:

Lasse Wilhelmsons blogg

Vad är sionismen?

Värstingen – intervju med sionismkritikern Lasse Wilhelmson

Vi som visste allt – en betraktelse över en bok om 68-rörelsen

Paideia – för alla eller bara de utvalda?

Om Jan Guillou, etniska svenska och anknytande frågor

Lasse Wilhelmson intervjuas av Gotiska Klubben

Uppdaterat den 6 april 2013:

Vad svarar ”vänstern” på detta?

Ny bok ”Invandring och mörkläggning”. En utförlig och bra recension finns här och här.

Åsas kackel och Ginas ”antisemitiska” höns.

I boken  Är världen upp och ner?, som kom ut hösten 2009, för drygt tre år sedan, kommenterar jag en del personer för vilka jag sedan länge varit ett populärt hatobjekt och fortsätter

Och så har vi Åsa Linderborg, som ju är en av de fåtaliga intellektuella på vänsterkanten som man kan ta på allvar och som dessutom kan skriva. Hon gjorde mig faktiskt besviken häromdagen, då hon i Aftonbladet (”Liberalerna skär tungan av yttrandefriheten”, 15/5) kallade dig (Anm.) för ”Förintelseförnekare”. Åsa borde ju veta att det inte handlar om att “förneka” Hitlers brott mot judar med flera, utan om att ifrågasätta delar av den officiella versionen, vilket är en annan sak. I synnerhet som denna används för att rättfärdiga nya folkmord i stället för motsatsen. Har hon inte läst den förra intervjun och är okunnig om detta, eller är hon ohederlig mot dig? Jag förstår inte, det är något som inte stämmer där.”(Sid 145 a.a.)

Anm. Mohamed Omar som intervjuade.

Och visst är det någonting som inte stämmer. Åsa har ju min bok och ändå skriver hon, i sitt av Expo initierade angrepp på mig, i AB ”Nu granskar vi skiten” att jag ”förnekar förintelsen”. Det var ju också av den anledningen jag ställde några frågor till henne i min refuserade replik. Frågor som är mycket enkla och som hon inte besvarade. Och det kommer hon aldrig heller att göra. Det vore att erkänna att hon enbart kacklat, vilket är just precis det hon har gjort.

Hon kan ju inte gärna tillstå att hon anser att Förintelsen är en religiös dogm som man inte får ifrågasätta, inte minst som marxist och antagligen icke-troende. Lika lite som hon kan hävda att historiska händelser inte får diskuteras och helt eller delvis revideras, eftersom detta är historikers vardagsmat. Det är väl dessutom så, att upptäckten av gamla falsarier och nya fakta är själva grunden för dessa ständigt pågående revisioner? Det som vi behöver för att förstå det som varit och som avgör vår förmåga att hantera framtiden.

Så visst är det fortfarande någonting som inte stämmer.

Men mer intressant är nog ändå – trots allt – om Åsa Linderborg med flera förstår denna tankeoreda, eller om det tabu som omgärdar den officiella berättelsen om det som brukar kallas Förintelsen hindrar dem?

Sug på den …

Flera som kommenterat Gina Dirawis blogg om ”kvällsläsningen” har tagit fasta på det hon själv säger, nämligen att hon bara ”läste nio sidor i boken”. Gina har visat sig vara väl insatt i Palestinafrågan inte minst tack vare sin palestinska bakgrund. På framsidan, i innehållsförteckningen och på baksidan framgår tydligt att det mesta i boken  Är världen upp och ner? handlar om Palestinafrågan. Självklart visste Gina vad boken handlar om, där om råder knappast något tvivel.

Men det slutar inte här.

Det lite lustiga i sammanhanget är nu att ingen, mig veterligt, verkar ha faktagranskat Ginas uppgift. Vare sig hennes kritiker eller hennes sympatisörer som skrivit i frågan. Observera att jag här bara avser personer som själva har boken. Jag vet eftersom det är jag som gett/sålt den till dem.

Inledningen till boken börjar på sidan nio. Nio plus nio är arton. Vad var det som fick Gina att sluta läsa på sidan arton? Jo på sidan arton hamnar vi långt in i den första artikeln i boken. Det är nog den mest läsvärda och välskrivna artikel jag överhuvudtaget skrivit. Den publicerades i Kommun Aktuellts sommarnummer 1992 och heter När jag kom i kackel med myndigheterna. Den har lästs av merparten av dåtidens landstings- och kommunpolitiker med flera. Den handlar om mina höns och deras kamp mot byråkratin i min hemkommun Täby, där jag då satt i kommunstyrelsen för Täbypartiet. En strid som jag vann, inte minst med hjälp av denna dråpliga artikel.

Det torde vara totalt uteslutet att någon som börjat läsa denna artikel slutar mitt i utan att ta reda på hur denna famösa historia till slut ändade. Men det torde även vara totalt uteslutet att en person, som har sitt hjärta i palestiniernas rättfärdiga kamp, inte sedan fortsätter att läsa Är världen upp och ner?. I synnerhet som de närmast efterföljande artiklarna publicerades i SvD och DN för nästan tio år sedan, varav en tillsammans med ledamoten i Svenska Akademin Per Wästberg. Och att boken därefter i huvudsak handlar om Palestina, men även om Palestinas plats i världspolitiken, sionismen och judisk makt.

Det intressant i detta är naturligtvis inte det självklara i att Gina Dirawi tagit del av betydligt mer i boken. Och kanske jag bör tillägga, det legitima i detta och det likaså legitima i att rekommendera ”Lite kvällsläsning”, även om hon hade kunnat förmoda att Expo och TV-chefen inte skulle komma att gilla det. Bara för att man är programledare, behöver man väl inte vara alla israelkramare till lags?

Eller att ingen av alla dem som kletat skit på min rygg i media varken belagt sitt smutsiga hantverk med konkreta citat ur min bok, eller gett mig replikrätt enligt god publicistiskt sed.

Det intressanta är ju i stället varför ingen av dem som har boken och dessutom har refererat till att det handlar om ”nio sidor”, själva verkar ha öppnat boken för att se vad där står om Ginas ”antisemitiska” höns.

Sug på den …

Täby den 12 mars 2013

Lasse Wilhelmson

PS. Dessa funderingar skrevs i december 2012. Av hänsyn till Gina Dirawi valde jag dock att avvakta publiceringen tills Melodifestivalen var överstökad för hennes del och stormen bedarrat något. DS

Ett skrik i mörkret – om ”näthat”.

Anonymt näthat inte detsamma som fängelsestraff för historisk forskning (förintelsen), lagar mot fel åsikter (hetslagstiftning), eller kultur- och journalistnomenklaturans grötmyndiga försök att uppfostra ”pöbeln” till att inte läsa vissa böcker, som för tanken till bokbål. Med mera …

Näthatet får sin näring i denna verklighet.

När jag för 10 år sedan ”debuterade” med min nu klassiska artikel ”Sionismen – mer än traditionell kolonialism och apartheid”, kunde jag aldrig drömma om den roll i den offentliga debatten som Jan Guillou, Åsa Linderborg och Katarina Mazetti, för att nämna några, skulle komma att spela idag. Ja, ännu för 3-4 år sedan hade jag fortfarande visst hopp om Jan, Åsa och några till inom vänstern.

Att det var Expo som i november förra året initierade den häxjakt på yttrandefriheten, som sedan kulminerade i den pågående häxjakten på ”näthatare” bör vi hålla i minnet. Till marxismens äktenskap med sionismen och vänsterns roll, som den främsta dörrvakten för den Judiska staten, sionismen och judisk makt, kan nu läggas dess roll som dörrvakt för yttrandefriheten.

Denna vänster som knappast längre kan kallas intellektuell, tvingas nu till patetiska pajaskonster i sin strävan att behålla sin världsbild intakt och sina positioner i det av Bonnierkoncernen dominerade media- och kulturlivet. Jag tror faktiskt att jag träffade mitt i prick i mitt svar till Åsa Linderborgs häxjakt på yttrandefriheten.

Min egen personliga resa från att till dels vara identifierad som judisk marxist, till en strävan efter att inta en av ideologier och religioner så oberoende ställning som möjligt, har härmed nått en, ja hur skall man säga – provisorisk slutstation.

Det så kallade näthatet är naturligtvis i grunden ett politiskt – mer eller mindre medvetet men förståeligt – samhälleligt uttryck för maktlöshet. Även om det tagit formen av en skrik mot allt som är politiskt korrekt – mot mörkret. Och människors reaktioner på olika slags förtryck är ju inte alltid så trevliga och kontrollerade, det kan vi lära av historien.

Denna lilla bekännelse vid morgonkaffet tillägnar jag Gotiska Klubben, en ”näthatare”, som jag inte ens vet vem det är, men som med sin intellektuella hållning (vi har ju olika uppfattningar i flera frågor) och sitt ”salt”, är ett exempel på just det som vi idag får leta med ljus och lykta efter …

Läs till exempel här, här och här.

Jag vill slutligen lägga ett ord för min bok ”Är världen upp och ner?”. Jag har nu sålt slut på nästan hela den första upplagen. Den har givetvis inget förlag som utgivare. Men just den upplagan kommer kanske, inte minst på grund av turbulensen kring den, att få ett visst historiskt intresse för vår tidsanda. Så passa på och köp ett exemplar innan det är för sent :)

Täby den 12 februari 2013

Lasse Wilhelmson

PS. I min lilla artikel ”Everybody knows, eller hur Stina?” önskade jag henne lycka till med yttrandefriheten i Svenska publicistklubben. Här kommer ett sevärt utdrag ur debatten om näthatet som hölls där för några dagar sedan. Men se gärna hela debatten, ett utdrag är alltid ett utdrag … DS.

Everybody knows, eller hur Stina?

På AB Kultur polemiserar du Stina Darbowski, i egenskap av Svenska publicistklubbens ordförande, mot Åsa Lindeborgs något problematiska försök att värna om den svenska yttrandefriheten i AB. Jag tycker det är en bra artikel du skrivit. Och självklart är det så, som många redan påpekat, att de som har förmånen att få uttrycka vissa av sina åsikter i media också har ett medansvar till det så kallade näthatet. Redan tidigt i debatten konstaterade Karin Olsson på Expressen detta i artikeln ”När skiten når fläkten”. Visst skall vi diskutera i stället för att ”kasta skit” och demonisera personer, eller förbjuda åsikter – utom vissa åsikter förståss och vissa personer…

Själv har jag under de senaste månaderna pendlat mellan att vara stolt över att jag nu till sist officiellt blivit utsedd av hela media till ”riksantisemit” och en förtvivlan över den rådande antiintellektualism som råder inom det som ibland kallas för den svenska kultureliten och den foglighet som grasserar bland journalister i hela mediaetablissemanget. Men även inom den så kallade vänstern och bland ”yttrandefrihetsfundamentalister” som FiB-kulturfront och (?) publicistklubben.

Everybody knows …

Täby den 10 februari 2013

Lasse Wilhelmson

PS. Sverige är ett litet land och de flesta i vår generation som varit aktiva i sitt samhällsengagemang under de senaste 50 åren känner ofta till varandra, eller är till och med bekanta. Själv har jag ju haft rätt nära kontakt med stiftelsen Expos ordförande Charles Westin, som jag skrev ett öppet brev till, men även råkat Åsa Linderborg. Bara för att nämna några som i nära samarbete mera påtagligt har bidragit till att demonisera mig på ett sätt som passar deras uppdragsgivare. Du och jag har aldrig träffats, Stina, men det finns några rätt roliga kopplingar. Vi har ju båda rätt bra kännedom om ”det judiska”, du genom en äkta hälft och jag genom min släkt på min mors sida. Dessutom har våra yngsta barn faktiskt träffats på BB, när de var nyfödda. Och min fru har precis som du Leonard Cohen som … ja vad skall man egentligen kalla det utan att bli missuppfattad? Ska vi säga ”speciell favorit” :) Honom intervjuade du ju flera gånger. Jag önskar dig all framgång med yttrandefriheten i publicistklubben. Hur detta bör tolkas sitter naturligtvis helt i läsarens eget öga. DS

PS2 Min blogg exploderar av besökare för närvarande :) Måste nog bli snällare framöver … En kompis skickade denna kommentar (obs, den har ”antisemitvarning”): absolutely, everybody’s nose is also my special favourite :)) DS2

PS3 Nu verkar också utlandssvenskarna ha vaknat. Redan uppe i 15 olika länder över hela världen. Man kan undra om det är Kalles kaviar och hårt bröd som drar, eller … DS3

 

Gina Dirawi, Melodifestivalen, drevet i Media, Palestina och vänstern – Lasse Wilhelmson intervjuas av ArabNyheter

Lasse Wilhelmson har en judisk mor och en svensk far. Han bodde några år i Israel i början av 1960-talet. Han arbetade tidigare som universitetslärare och senare med andra former av utbildning. Lasse har en lång erfarenhet av politiskt arbete, i bland annat 68-rörelsen, Vietnamrörelsen, fackföreningsrörelsen och som lokal politiker i sin hemkommun Täby norr om Stockholm. Oftast i ledande positioner. Numera är han pensionär och ägnar sin tid åt att skriva, sin stora familj och sina höns. Lasse identifierar sig inte längre som jude eller marxist, utan ser sig som en oberoende humanist.

Först publicerat i ArabNyheter.

Uppdaterad den 7 februari 2013, Gina Dirawi om ”nationalismen” (underst)

ArabNyheter: Varför tror du att attacken mot Gina Dirawi blev så stark och omfattande?

Lasse Wilhelmson: - Av flera skäl. Hon är ung och en populär förebild för många ungdomar. Hon är kvinna och ett uttryck för feminism. Hon representerar mångkulturen genom sin släktbakgrund. Hon är dessutom vacker och verbalt begåvad. Hon uppfyller med andra ord alla de krav som den svenska kultureliten kan önska av en programledare som har miljoner tittare i STV.

Det har dock redan från början funnits ett problem. Hon har en palestinsk släktbakgrund och har sedan flera år visat sig ha god kännedom om palestiniernas öde och de brott som de som stulit deras land gjort sig skyldiga till. Hon har också gett uttryck för sina åsikter om detta. Problemet hänger ihop med att det dominerande ägarintresset inom svensk media – och följaktligen inom den journalist- och kulturnomenklatura som är beroende av detta för sin försörjning – anser att hon har fel åsikter i de frågor som handlar om Palestina och att dessa åsikter därför måste hållas under kontroll.

Säkert har man övervägt att ha en judinna som programledare i stället, men det är ju inte heller det helt oproblematiskt, eftersom det skulle bekräfta ägarintresset och därmed riskera att bli politiskt kontraproduktivt mot bakgrund av Israels politik. Bättre då med en ”motståndare” som gör jobbet åt dem. Men jag är inte så säker på att Gina Dirawi kommer att nedlåta sig till att bli en ”nyttig idiot”. Men vem vet, hennes manlige parhäst som programledare i Melodifestivalen kanske har någon slags judisk anknytning, eller är en Sabbath goy? (1) Vi får se om de har blivit instruerade att göra någon markering under Melodifestivalen.

Gina Dirawi har ju blivit angripen för sina åsikter tidigare, men denna gång blev det för mycket, när hon på sin blogg rekommenderade min bok ”Är världen upp och ner?” som kvällsläsning. Jag är ju numera Sveriges ”värsta antisemit”, efter den senast häxjakten i alla svenska media, som Expo startade. Särskilt som jag anser att palestinierna skall få tillbaks sitt land. Det kanske var det Åsa Linderborg i AB åsyftade när hon skrev att jag ”anser att Israel som nation skall utplånas”. Det är väl så Netanyahu brukar uttrycka sig. Dagens vänster, men även marxismen, har hela tiden matats med judisk ideologi.

Men det finns också ett större politiskt sammanhang. Världen står inför ett nytt världskrig där israeliska intressen väger tungt och den judiska staten håller på att falla ihop. Då blir kampen om människors tänkande och propaganda en försthandsfråga.

Tror du att Gina Dirawi läste din bok och att det var för att hon gillade den som hon rekommenderade den som ”kvällsläsning” på sin blogg?

- Jag har skrivit en del om detta och om reaktionerna på hennes rekommendation med mera, men det publicerar jag inte nu. Det kommer i min nästa bok.

Har attackerna på dig skadat dig, eller har de varit bra på något sätt?

- Jag har redan sedan länge varit kultur- och journalistnomenklaturans främsta hatobjekt när det gäller frågor som rör Palestina, sionismen och judisk makt. Det är alltid jobbigt att bli officiellt utsedd som ett ”avskum” av dem som varken känner mig eller läst det jag skrivit. Men nu blev jag utsedd till ”riksantisemit”. Till och med chefen för Sveriges TV ansåg sig tvungen att uttala att jag är ”en ökänd antisemit”, utan att veta vem jag är, vad jag gjort i livet, eller läst vad jag skrivit. Men det ingår ju i hennes arbetsuppgifter.

Det är klart att jag blir påverkad och är inte mer än en människa. Jag har ju en stor familj och många vänner. Alla påverkas, men det är också bra att bli angripen av fienden. Det visar att jag har rätt, eller åtminstone ligger nära sanningen i alla de frågor som rör Palestina, judisk mentalitet, sionismen och judisk makt.

Fler människor vaknar och förstår att media är ett propagandaorgan för dem som har makt och att det är något skumt med alla tabun som rör dessa frågor. Och att jag aldrig får gå i svaromål, enligt god publicistisk sed i Sverige. Men jag har fått sälja mycket böcker tack vare uppmärksamheten.

Vänstern stödjer ju palestinierna, men enligt din uppfattning är de sammankopplade med sionismen. Kan du förklara vad du menar?

- Större delen av det som brukar kallas för vänstern har ett långvarigt äktenskap med sionismen. Det har sin grund i att sionismens anfader Moses Hess var Karl Marx mentor in i socialismen, judarnas dominerande ställning i statskuppen i Ryssland 1917 och de marxistiska judarnas ledande roll i erövrandet av Palestina och formandet av den judiska staten. Men även beroende på att Sovjetunionen var drivande i FN 1948 för att uppta den självutnämnda Judiska staten som medlem, med mera. Dock tror jag inte att alla är medvetna om detta, men klart är att dessa frågor aldrig diskuteras i dessa kretsar, trots att allt sedan länge är väl etablerade historiska fakta.

Både större delen av vänstern och Sverige demokraterna (SD), som är det mest israelvänliga partiet i Sveriges riksdag, anser ju att Israel skall bestå som judisk stat i Palestina (sionismens kortsiktiga mål) och att de fördrivna palestinierna bara kan få komma hem i symbolisk mening. Men enligt min mening är vänstern ganska ointressant idag. Till skillnad från de nationella har den sedan länge helt försummat problemen med Sveriges nationella oberoende, massinvandringen och judisk makt.

Mest sysslar vänstern med att peka ut alla som inte tycker som dem som ”nazister” eller ”rasister”. De tycks dock helt omedvetna om att alla som anser att den judiska staten skall bestå är just rasister, åtminstone i denna fråga. Mer om vänstern och de judiska marxisterna finns i ett appendix till den förra intervjun som ArabNyheter gjorde med mig. (Länken till den finns underst, anm AN).

Hur ser du på framtiden för den entitet som kallas för Israel i Mellanöstern, eftersom de extrema sionisterna går framåt?

- Jag tror inte det spelar någon roll om det är ”extremistiska sionister” eller ”vänstern” som har makten. Bägge vill bevara den judiska staten vilket är oförenligt med palestiniernas enligt FN legitima krav på att få återvända.

Den judiska statens problem med de kvarvarande palestinierna mellan Medelhavet och Jordanfloden har sedan länge varit omöjligt att hantera. Här finns bara en lösning och det är att låta Jordanien och Egypten ta hand om problemet. Antingen genom en slutgiltig fördrivning, eller som ansvariga för ”säkerheten” på Västbanken och i Gaza. Den Judiska staten har ingen framtid och har aldrig haft det. Den håller på att implodera och snart exploderar den.

Tror du att den Judiska staten kommer att attackera Iran?

- De har sedan länge försökt få USA och Nato att göra det jobbet åt dem, som alltid annars. De kommer inte att göra det utan försäkringar om stöd från dessa. Israel är ett mycket litet geografiskt område som inte kan försvaras av dem själva. De har dessutom inte längre, efter det att Hizbollah besegrade dem i senaste Libanonkriget, soldater som på marken har moral att vinna några avgörande slag. Deras enda vapen är krig på avstånd och kärnvapnen.

Vad tror du om framtiden i Mellanöstern?

- Mer kaos och mer krig som på olika sätt understöds av USrael och Nato, samt deras kujoner i området. Det som oroar, inte bara mig, utan alla med rudimentär kunskap i frågan, är vad Israel kan ställa till med om/när de inser att de inte har någon framtid. Den Judiska staten har länge med framgång utövat kärnvapenutpressning mot resten av världen när de riskerar att inte få som de vill. Det som krävs för en förändring är att det judiska inflytandet över USA:s utrikespolitik bryts. Mycket tyder på att så nu håller på att ske. Den stora frågan är vem/vilka som kan eller är beredda att oskadliggöra denna ”maddog” i Mellanöstern.

Vilken är den bästa lösningen för konflikten mellan de judiska bosättarna och palestinierna, enligt din mening?

- Helt enkelt att den fördrivna palestinerna får återvända hem i enlighet med FN:s resolutioner och att de judar som inte vill leva i sämja och jämlikt med palestinierna återvänder till de länder de kom ifrån. Hur det nya Palestina skall se ut är upp till dem som då lever där att avgöra. Detta är inte bara den bästa lösningen – det är den enda som är moraliskt försvarbar.

Tack för intervjun.

- Det är jag som skall tacka

1) Sabbath goy är en icke-jude som gör tjänst åt judar på Sabbath, när de inte får arbeta enligt judisk religion. Politiskt uttryck för en ”nyttig idiot” till förmån för judiska intressen.

Relaterat

Lasse Wilhelmsons svar till Expo

http://lassewilhelmson.wordpress.com/2012/11/30/svar-till-expos-artikel-tv-profil-tipsar-om-antisemitisk-bok/

LW:s svar till Åsa Linderborg i AB

http://lassewilhelmson.wordpress.com/2012/12/01/svar-till-asa-linderborg-i-aftonbladet/

LW intervjuas av bloggaren Goten

http://lassewilhelmson.wordpress.com/2012/12/10/lasse-wilhelmson-intervjuas-av-gotiska-klubben/

LW intervjuas av ArabNyheter (tidigare intervju, mest om vänstern)

http://lassewilhelmson.wordpress.com/2010/09/09/arabnyheter-intervjuar-lasse-wilhelmson

In English

Lasse Wilhelmson and freedom in Sweden (his two answers to the witch-hunt on him)

http://lassewilhelmson.wordpress.com/2012/12/10/lasse-wilhelmson-and-freedom-in-sweden/

ArabNyheter interviews LW (first interview, most about the left)

http://lassewilhelmson.wordpress.com/2012/05/28/arabnyheter-interviews-lasse-wilhelmson/

Uppdaterad den 7 februari 2013:

I en Intervju i DN uttalar sig Gina Dirawi om ”Nationalism”:

– Han frågade var flickan kom ifrån, och när jag svarade Sverige sade han nej. Maten var till danskarna. Sedan gav han en macka till en femtioårig man som var pigg och glad medan den här fyraåringen i princip hade svimmat. Ibland är folk så dumma, så begränsade i sin nationalitet. Det blev ännu mer tydligt för mig hur mycket jag avskyr nationalismen, att man ska definiera sig utifrån ett land, att säga att du är sådär – jag är såhär.

Det är svårt att vet om Gina blivit instruerad att ta avstånd från ”nationalismen”, eller om hon bara kände på sig att det kanske passade, när hon berättade ovan citerade historia. Hur som helst, så är det ju knappast ett särskilt bra exempel på nationalism. Det är ju ett mycket viktigt begrepp för alla folk och stater och kan betyda väldigt olika saker varav en del är direkt motsatta varandra, men alltid central för alla nationalstater.

Den judiska nationalismen (sionismen) har lett till att judarna har stulit ett land och fördrivit merparten av de palestinier som bodde där. Den palestinska nationalismen handlar om att få återvända till sitt land och/eller få det tillbaka. Och den svenska nationalismen har även den en egen historia med tydliga inslag både från höger och vänster i politiken.

Mer om nationalism: Wikipedia och Metapedia

Merry Christmas and a Happy New Year to all my friends and even to my enemies

Julkort 2012

To all of you I only want to say that truth will prevail in the end. Of course my heart is with the swedes who are proud of our own country and want to protect it and with the palestinians who want their country back. But most of all my heart is with my family.

Peace

Lasse Wilhelmson

PS In case you missed my two answeres to zionist Expo (swedish searchlight) and the marxist Åsa Linderborg in Aftonbladet who seemingly wants me in jail, you have the links here.

In English

In Swedish

Lasse Wilhelmson and freedom in Sweden

Sourze

Introduction by Gilad Atzmon: For some time, Swedish Palestinian female TV presenter Gina Dirawi has been chased by Sweden’s Zionist protagonists within the media. Dirawi has been outspoken about Israeli crimes and Palestinian rights. But recently when she referred to Lasse Wilhelmsons book  ‘Is The World Upside down?’, hell broke loose. Wilhelmson is critical of the Jewish state, Zionism and Jewish power.  Wilhelmson was one of the first thinkers who pointed at clear ideological and spiritual  affiliation between Zionism and the Left, a theme I myself developed in my work. The Swedish media would prefer to keep Wilhelmson in the fringe. The Swedish tabloid Aftonbladet now seems to want him in jail. What we see here is an outrageous and unacceptable assault on freedom of expression. The following are two of Lasse’s answers to his detractors.

——————————————-

Lasse Wilhelmson’s Reply to Åsa Linderborg  - Cultural Editor of the tabloid newspaper Aftonbladet

Dear Åsa

In your capacity as Chief Cultural Editor for Aftonbladet, in your article Let’s take a look at this shit (28th November 2012), and in front of the entire Swedish nation you have ‘named and shamed’ me (including a photo) as an evil person who deserves condemnation and also probably to be locked up. And why? Simply for holding some opinions. (1)

Reading through the article, which incidentally does not include one single quote from my book Is the World Upside Down?, I ask myself, why would you do that? After all, you’re an educated person, an intellectual, a significant representative of the Swedish cultural elite. You have written a prizewinning book about your childhood, you’re an influential voice of the Swedish left and you have presented yourself as a ”free speech fundamentalist”.

You write: ”Wilhelmson hates Jews and denies the Holocaust – he always puts inverted commas round it, and he thinks Israel as a nation should be wiped off the map”. I have already accounted for my view on ”Holocaust deniers” in my reply to Expo (can be read after this), so here I will do it in the form of some questions for you:

1. Do you consider that what happened to the Jews during the Second World War as a historic event that can be legitimately researched, discussed and revised as we do with other historic events?

If the answer is no then my next question is: Why?

If the answer is yes, the question is: In that case, why is it that, in so many western countries, so many who have done so, have been sentenced to prison?

2. Do you know of any other historic events in our time where people have been imprisoned for having an opinion that differs from the norm?

And lastly to you as a ”free speech fundamentalist”:

3. Do you think opinions should be punishable?

Accusations of hating a whole population carries with them, I think, a considerable burden of proof. You have produced none. Asa, I do not hate people, only deeds and ideas, and above all, hypocrisy. But perhaps it is you who hates people who do not share your views – for example, me.

You say that I believe that Israel should be obliterated, though I have never expressed myself in that way. I could say that you are lying, but I prefer to think you are simply deluded..

In my lifetime, I have appeared many times in the media and I have always been given the chance to defend myself when attacked – except that is, when the questions concern Zionism and its short-term goal of a Jewish state in Palestine. Why is this? Could it be that what I have to say is dangerous – perhaps just a little too close to the truth?

Why do you behave in the manner of witch hunts and book burnings when I am simply trying to understand how the world works and which forces lie behind war and misery? My book includes much about this, complete with notes and references.

Over time, I have indeed come to embrace views other than your comfy ”leftist” ones. Nowadays, I think ideologies and religions have both light and dark sides – sometimes they are used to liberate people, sometimes to persecute. But, above all, I believe that in order to set ourselves and others free, our thinking must be liberated from the prohibition of forbidden thoughts and from limited thought systems.  

In my book you have probably read the introductory ‘chicken’ article, which shows that, even at a basic level, the world can be not exactly as we think it is. And the epilogue too which is an attempt to indicate a direction for our lives which incorporates love and solidarity, without resorting to violence. (2)

You’ve probably also read about my personal background and how my thinking has changed and why. You will know that, in my very full life, I have achieved quite a lot as an activist in the left movement, for the people of Vietnam, as a trade unionist, as a member of one of the contemporary Communist parties and also in many other non-profit organisations. Why, it could it be that I am even more versed in Marxism and its classical texts than even you are?

In my home municipality of Täby, I have taken part in local politics for 24 years, working on very real issues there and in the surrounding region. I was a member of the district council and, at one point, I was on the board. I am currently the chairperson of a road committee in the countryside and have just written its Jubilee brochure, with many stories about how an old Swedish farming community has changed over a century.

I have always been a public person and have never hidden behind anonymity. Many know me, or have heard of me, in various contexts. I have five children and many grandchildren and I am married. Have you thought about how your, and the rest of the media’s attempts to make me an object of hate will affect them all? Perhaps that might give you pause for thought?

You know Asa, I think the real reason for your hatred (?) of me lies in the fact that I have pointed out the connection between Zionism and Marxism, between your left and the Jewish Zionist ‘left’, and, of course, the glaring similarity between rightwing-Zionism and Nazism. Zionism is, in fact, both left- and right-wing, its goal is a Jewish state in Palestine. (3)

This is why the Sweden Democrats, the most Israel-friendly party in our parliament, have the same fundamental attitude as most of the ”left” that claim to support the Palestinians: that the Jewish state is permanent and that the exiled Palestinians can never, as UN resolutions say they must, return home in any way other than symbolically.They must content themselves with a pseudo-state of 10-20 percent of the original Palestine (the two-state solution) – a situation which can lead to neither justice nor peace between the Mediterranean Sea and the Jordan River, nor in the whole of the Middle East and beyond.

Because Zionism (or rather now, post-Zionism), has the whole world as its goal. It is the most significant expression of Anglo-American imperialism and its criminal wars and, to achieve its new world order, its power elite controls the making of ideologies (media) and central banking (the dollar).

Åsa, you don’t have to freak out just because someone suggests that your lifelong right/left map does not actually reflect reality. Such behavior gives the impression that the left that you so personify, is really completely and utterly anti-intellectual.

PS. Do you remember that we once met? It was at a meeting about ten years ago when the social democrats manoeuvred you and other communists off the board of Ordfront (publisher & culture magazine). I gave you a copy of Folket i Bild (leftwing magazine) in which I had published a long article on Zionism. The article included the revelation that Karl Marx had, the somewhat older, Moses Hess as his personal socialist mentor – my ”communist rabbi”  Marx was wont to call him. Hess wrote three fundamental articles that leave clear tracks in The Communist Manifesto and, soon after, Hess wrote the book ”From Rome to Jerusalem”,Zionism’s magnus opus. According to the official founder of Zionism, Theodor Herzl, this book says everything you need to know about Zionism. I’ve often wondered if you ever read that article. (4)

Lasse Wilhelmson

1 December 2012 

1. Let´s take a look at this shit

2. Epilogue (Quo vadis)

3. What is Zionism?

4. Zionism – more than traditional colonialism and apartheid

—

Expo’s article ”TV-profile recommends an anti-Semitic book”

The above-mentioned article (1), published on November 23rd, 2012, and which has been widely distributed throughout the media, is an assault on Gina Dirawi, a young TV presenter of Palestinian origin.

It is no secret that Expo (Swedish Searchlight) dislikes Gina Dirawi, and any other Palestinians, who occasionally express dismay that their homeland has been stolen and many of its citizens exiled. Expo never criticises the racist nature of the Jewish state and its genocidal policies (see UN Convention) vis a vis the Palestinians, but rather launches witch-hunts against those that do.

The book referred to as ‘anti-Semitic’ is mine. It is “Is the World Upside Down?” (2009), a selection of articles I wrote and interviews I gave from 2003 to 2009.  Several articles are co-written with others. The book is about Palestine, the neocolonial wars and Zionism (2), and also contains a re-evaluation of certain ”truths” about twentieth century history as imposed by the victors of both the Russian Revolution and the two World Wars. The book can also be understood as a personal journey – an attempt to assume a humanitarian approach, independent of ideologies and religions.

The campaign against Gina Dirawi is a clear case of guilt by association – a common, but extremely distasteful and unethical, tactic. This campaign uses distorted interpretations and a false taboo-image of the book and its author.

A few things to ponder ….

• Are we to no longer read  books that do not comply with our preconceived ideas? Are we to no longer read books to improve our knowledge and even, perhaps, to understand our lives and the world we live in? Are we no longer to read books other than for pure entertainment?
• Do we need moral gate-keepers to tell us which books we may read? Rather than being openly and freely discussed, are readers and writers to be simply branded? Have we really gone back to book burning? Is it only the elderly among us that remember Arthur Miller’s play The Crucible (1953).

• Why is it that the media always and routinely publishes Expo’s articles but seldom checks for accuracy, out-of-context facts and quotes, interpretations, value judgments and sources?

I can see no humanitarian and righteous solution to the situation in Israel/Palestine except that all exiled Palestinians be permitted to return home and regain their possessions. This is in full accordance with UN resolution 194. Jewish settlers who do not wish to live in equality and harmony with other Palestinians between the Mediterranean Sea and the Jordan River, should return to the countries from which they came. This may seem utopian, but all else leads only to catastrophe – even for the Jews themselves in Israel/Palestine and the surrounding world.

I always try to be careful not to blame whole groups when certain members of those groups behave badly or illegally and, as far as I know, I have never done so. Yet it is often precisely this of which I am accused – but only when it comes to Jews. I still wait for some substantial, contextual proof of my transgressions so I can correct or explain myself.

I do not hate people, but I do hate double standards – especially hypocrisy – a hypocrisy most blatant when it is about anything to do with Israel/Palestine, Jews and Zionism. Hypocrisy disgusts me as totally incompatible with ethics and morals. It is this which underpins the harsh words I often use in my political articles.

For the most part, I criticise the Jewish ”Mafia” who are among the richest and most influential people in the western world, and also all those who serve their cause. I also criticise Jewish lobbies and Jewish settlers. If I speak of ‘Jews’ I do so in the same way I might speak of  ‘Palestinians’, ‘Swedes’ or any other group. Obviously, ideologies, religions, mentalities and cultures can be criticised in more general terms.

In my opinion, it is no myth but a fact that there is a Jewish Mafia (just as there are Chinese and Italian Mafias) which has a disproportionate influence on the world economy, ideology (media and Hollywood etc) in the western world and on American foreign policy. And this situation is repeated in most European countries. This influence is used, for the most part, quite openly and by many very famous people.

It is also true that Jews often put loyalty to the Jewish state before loyalty to the country in which they live.

It must be legitimate to discuss all these things openly and freely without witch hunting and book-burnings.

Most of what I write, I base on articles found in Israeli newspapers and documents in Jewish libraries, together with books from Jewish professors of history and political scientists. So far, most of the information can still be found on the internet.

I believe that Zionists misuse Judaism, similar to the way in which Crusaders misused Christianity, let alone the Wahhabites’ misuse of Islam. I have warned that the international crimes of the Jewish state and the Jewish Mafia could well have a boomerang effect on all Jews if they are not able to distance themselves from it. After all, the Jewish state is proclaimed in the name of all Jews, and all Israel’s wars are waged by weapons bearing Jewish religious symbols.

In the Expo article I am quoted: ”There has been animosity against Jews all through history. But it is often induced by the Jews themselves through their behaviour”. What is wrong with that? The same applies to all groups especially any group of people who see themselves as better than other people and particularly, ”God’s chosen people”. But my strongest reaction is reserved for the way Jews have taken upon themselves a monopoly of suffering that overrides the suffering of others and is used to legitimize Israel’s policies and treatment of the Palestinians.

Furthermore, rather than history, always subject to discussion and revision, the Holocaust with its capital H, has, I believe, been transformed into a religious taboo dogma, Most outrageous is when it is used for political reasons to start new wars and legitimize genocide against the Palestinians who, we must always remember, had nothing whatsoever to do with any persecution of Jews.

As far as I know, there are no Holocaust deniers who deny that brutal crimes and atrocities were committed against the Jews, as well as other groups, during the Second World War. All the so-called Holocaust deniers, including those who have been convicted and imprisoned, have merely observed and reconsidered various parts of the official dogma. (3)

The term ”anti-Semitism” (4) is no longer viable because of its political use to discredit various critics of Israel, or to vilify people. As Shulamit Aloni, former Israeli MP, said in an interview to the famous American radio/TV reporter Amy Goodman: ”It’s a trick, we always use it”. (5)

As far as the term ”conspiracy theorist” goes, that too is misused for political reasons. There have, and always will be, conspiracies in the corridors of power, and the powerful and their geeks will always call those who try to understand their conspiracies, conspiracy theorists – meaning some kind of sick fantasisers. This is Orwellian doublespeak. There are, indeed, so-called crackpots all over the place  - many planted by those in power to create confusion.

And finally: I talk and discuss with everyone. My articles are published anywhere. I am always a public person and I wish to debate facts – something that rarely been offered to in the ten years I have been writing about these issues. Free speech, what free speech?

If what I have written here and elsewhere means that I am a ”conspiracy theorist”, ”anti-Semite” and ”Holocaust denier”, then so be it. I hope and expect that soon there will be many more of us.

Lasse Wilhelmson

30 november 2012

1. Expo´s article

2. What is Zionism?

3. Why is the Truth Dangerous?

4. Anti-Semitism as a political weapon

5. It’s a trick. we always use it.

Lasse Wilhelmson intervjuas av Gotiska Klubben

Goten:  Hallå Lasse Wilhelmson! Ärligt talat, att bli kallad ”ökänd antisemit” i en av Sveriges största tidningar utan att få försvara sig, hur kändes det?

Lasse Wilhelmson: Det är inte första gången, men nu skedde det ju brett över hela media. Jag lät det hela sjunka undan lite innan jag skrev mina två svar, väl medveten om att jag inte skulle få någon replik någonstans. Det har jag aldrig fått tidigare heller, när det gäller dessa frågor. Men visst är det obehagligt. Det sätt på vilket det skedde denna gång var annorlunda än tidigare. Det är ju helt uppenbart att det inte handlar om vare sig Gina Dirawi eller mig och min bok som jag publicerade redan för tre år sedan.

Nu är den västerländska civilisationen i upplösning och vi står inför ett nytt världskrig. Folk är rädda och ser bort. Den judiska staten håller på att implodera, liksom det ekonomiska systemet. För att de som är ansvariga för detta skall klara sig med skinnet i behåll, måste de kontrollera människors tänkande. Det sker genom massiv propaganda, begränsningar av tryck- och yttrandefrihet, samt tillskapandet av tanketabuer. Alla försök att bryta dessa och revidera den historia som segrarna skrev om 1900-talet, kan därför inte tillåtas.

Jag tror att det var ungefär så här de ”kloka gummorna”, det vill säga häxorna, kände när de skulle bevisa att de var oskyldiga. Vad de än sa, vändes det emot dem. Man kan ju också jämföra med McCarthy-tiden i USA som Arthur Miller skrivit flera pjäser om. Eller Spinnoza den store filosofen och judiska dissidenten, vars böcker brändes på bål. För att inte tala om de som vågade påstå att jorden är rund och inte universums medelpunkt.

Naturligtvis skickade jag mina svar direkt till AB:s kulturchef Åsa Lindeborg och Stifelsen Expos ordförande professor Charles Westin. Han är för övrigt en tidigare god vän till mig. Vi skrev vår uppsats om Fredsforskning tillsammans på 60-talet med en tredje person. Ingen av dem har svarat. Skrev förresten ett öppet brev till Westin för ett tag sedan, där han inte ville bekräfta om han fortfarande står för sin underskrift i ett äldre upprop mot den judiska statens rasism och apartheid.

Goten: ”ökänd antisemit”… jag har svårt att släppa det där…hm, starka ord – hur ökänd är du egentligen?  Har du inte publicerat dig i media några gånger de sista åren? Och Antisemit, vad betyder det egentligen? I Wikipedia står det att ”Antisemitism är religiös förföljelse och hatbrott mot judar, diskriminering av judar, fientlighet mot judar och fördomar gentemot judar”. Är det så? Känns inte ordet utnött både ur ett europeisk perspektiv och ett  Mellanösternpersepektiv?

Lasse Wilhelmson: Jodå, men det är först under senare år som jag har blivit etablerad ”antisemit”. Tidigare blev jag publicerad, tillsamman med Per Wästberg och Lennart Grosin i DN och även själv i SVD, samt i en del mindre tidningar och tidskrifter. Men det var då det, då uppfattades jag som en ”judisk marxist”, något som jag småningom vuxit ifrån. Och då är man ju inte längre så populär.

Jovisst är beteckningen ”antisemit” numera helt obrukbart annant än för smädelse och brännmärkning. Tidigare betydde det ungefär ”judehat” eller ”rasistiskt grundat judehat”. Numera är det lätt att få intrycket att ”antisemit” enbart är någon som hotar judiska eller sionistiska intressen och det vet ju dessa bäst av alla vad det är, eller hur? ”Antisemit” och ”Förintelseförnekare” är ett trick som de alltid använder.

Goten: Om du fick läsa en godnattsaga för Gina Dirawi  från din bok ”Är Världen upp och ned”, vilket kapitel skulle du då välja? Vad skulle du vilja säga henne? Är Gina feg tycker du?

Lasse Wilhelmson: Först skulle jag läsa hönsartikeln som är den första i min bok. Det är nog en av de bästa jag skrivit. På sin tid publicerades den i sommarnumret av Kommun Aktuellt och blev därmed spridd till alla politiker i hela Sverige. Den artikeln är inte bara rolig, den visar också att ”Världen är upp och ner” även i det lilla livet. Sen skulle jag lästa epilogen i min bok (Quo vadis? på min blogg). Där förbinds formandet och kampen om vårt tänkande med både det lilla och det stora livet. Sen skulle jag be henne att sova på saken, innan hon tar ställning om det finns något annat hon är nyfiken på i min bok. Trots allt så handlar den ju mest om Palestina, men även om världspolitiken.

Jag tror uppriktigt sagt inte att jag har några goda råd till henne. För mig är det uppenbart att hon följer sitt hjärta. Hon är ju av palestinsk härkomst och vet vad som drabbat hennes närmaste och alla palestinier. Gina har en utsatt position nu, i synnerhet som hon skall vara programledare för Melodifestivalen. Klart att det finns krafter som vill åt henne och tvinga henne att ta avstånd inte bara från mig, som hon aldrig träffat, min bok och sitt eget hjärta. Hittills tycker jag hon har klarat det med bravur. Hon är inte feg och faktiskt har jag stor respekt för hennes mod. Förr eller senare kommer hon antagligen att tvingas välja mellan att följa sitt eget hjärta eller sin karriär, som så många av oss andra. Men jag hoppas att palestiniernas rättfärdiga kamp ger henne den styrka hon behöver.

Goten: I Wikipedia står det: ”Wilhelmson har enligt egen uppgift judisk bakgrund på sin mors sida” Enligt egen uppgift?  Hur är det med din judiska bakgrund? Är du uppfostrad som jude, omskuren, judisk skolgång, jobbat på kibbutz etc.

Lasse Wilhelmson: Wikipedia är ju helt i händerna på sionisterna. Där finns mycket bra information, men man bör ha detta i åtanke när det handlar om sådant som har anknytning till den judiska staten, sionismen och personer som är kritiska till detta. Det är bara att jämföra vad som står om mig där och i Metapedia, som är helt korrekt, så förstår man nog. Vem som helst kan bara ringa till Judiska församlingen i Stockholm och fråga, eller gå till judiska begravningsplatsen i Solna och se efter. Min mor var judinna min far svensk. Under min uppväxt umgicks vi mest med min mors släkt. De flesta var tämligen sekulära, liksom min mor. Jag har bara ljusa minnen från min uppväxt. Min far var ateist. I vår familj firade vi både svenska och judiska högtider, utan religiöst innehåll. Många av mina kompisar var grymt avundsjuka på det.

Jag har gått i en vanlig svensk skola. Jag är inte omskuren, vilket beror att jag är född under Andra världskriget och i Sverige var alla rädda för tysk ockupation. Vi visste vad som hänt med judar i Norge och att det fanns listor på oss i Sverige. Den icke omskurne blonde sonen skulle gömmas hos en svensk bondfamilj på landsbygden, var planen. Den hade nog hållit. Jag tycker det är oetiskt att karva i barns könsorgan, även om det sker med religiösa förtecken. Om jag hade befunnit mig enbart bland judar, hade jag kunnat skämta: ”Jag är glad att jag aldrig blev omskuren och det får jag väl tacka Hitler för”. Judar är grymma på att skämta om sig själva. Men alla andra som gör det är ”antisemiter”. Då är det bara beröm som gäller, det vill säga filosemitism. Det är rätt kul egentligen men den är ju egentligen rasistisk. Det tänker få på. Och dagens judehat är ju i första hand politiskt.

I tonåren hade jag som alla med utländsk släktbakgrund en identitetskris. Efter lumpen åkte jag till Israel i början på 60-talet för att besöka alla våra släktingar där. Jag var beredd att ge mitt liv för den judiska staten när jag väl varit där ett tag, men olika omständigheter gjorde att jag återvände till Sverige. Hela kibbutzrörelsen var då ett slags socialistiskt experiment, utan pengar, i enkla kläder och där man värderades efter i vilken utsträckning man efter förmåga bidrog till allas bästa. Endast judar fick vara medlemmar. Att palestinierna fördrivits och att marken var stöldgods hade jag inte en tanke på då.

Goten: Du som varit med i debatten ända sedan 60-talet, har det alltid varit så här, dvs att man utpekas och inte får möjlighet att försvara sig.

Lasse Wilhelmson: Nej aldrig, bara när det gäller frågor som har med judar, den judiska staten och sionismen att göra.

Goten: Nationella grupper angriper ”judarna” för att ha skuld till mångkulturalismen och för annat i Europa, vänstern angriper Israel för att ha stulit palestiniernas land. Samtidigt hatar dessa två grupper varandra. Är inte detta märkligt? Finns det något samband mellan deras kritik, anser du?

Lasse Wilhelmson: Ja, allt detta framgår ju i flera av mina artiklar t ex ”Vad är sionismen?”, ”Sionismen – mer än traditionell kolonisation och apartheid” och den långa intervju som Mohamed Omar gjorde med mig ”Värstingen” och som fick hela den svenska kultureliten att gå i taket. Men även i mitt svar till Åsa Linderborg. Ja detta är verkligen en intressant fråga som behöver diskuteras. Jag menar att det finns en vänster som är nationalistisk och nationalister som är för internationell solidaritet. Om dessa grupper förstod att det är sionismen som är det gemensamma problemet, så skulle någonting intressant kunna utvecklas.

Goten: Jaha, Lasse, och vad gör du i jul? Går omkring och är ökänd i största allmänhet eller firar du en kristen, judisk, hednisk jul?

Lasse Wilhelmson: Jag kommer att fira jul med alla mina fem barn och deras familjer. Med tomte för dem som fortfarande tror på honom, julgran. presenter och allt annat som hör till. Vi skall inte ha en hen-tomte med kippa och huvudduk. Det blir som i de flesta svenska familjer en sekulär jul. Vi hoppas kunna vara i den lilla ”skogsby” utan väg, som jag byggt vid en liten sjö. Du vet Goten, jag är en formidabel husbyggare, har höns, även i Täby, samt leker hulk på gymmet. Sen är det ju en del annat som vi pensionärer försöker hinna med, när tiden inte räcker till. Hämta barnbarn på dagis, hjälpa döttrar med hästarna, you name it. Och ibland så skriver jag någon artikel. Men det är mest när jag blivit riktigt förbannad på något. Mina fiender har därvidlag alltid varit mina bästa vänner. Tror inte de fattat det. Någon riktig författare blir jag nog aldrig.

Förresten jag glömde nämna några saker. Ett tag hade vi också ankor i vårt pörte mitt i Täby kommun. Som mest var där över trettio stycken. Jag hägnade av nedre delen av vår tomt och min yngste son hjälpte mig att gräva en ansenlig ankdamm. En fiskdam och höns hade vi redan och tre katter. Men det tog slut när min fru slog näven i bordet. Och så har vi historien om min morfar som var gårdfarihandlare i de trakter där jag nu har mitt sommarviste. Eller historien om mitt samarbete med Fredrik Reinfeldt i Täby kommun, när han var en ung spoling och var först med personaval. Eller när jag som utvärderingsexpert skrev en rapport om hanteringen av socialbidragssystemet som hamnade i det runda arkivet, eftersom jag kom fram till fel resultat. De historierna tar vi någon annan gång.

Kanske är det trots allt så att de som försöker få mig att framstå som en konstig prick har rätt.

Goten: Tack, Lasse, för samtalet och God Jul!

Lasse Wilhelmson: Tack själv Goten, som alltid är det ju kul att få tillfälle att berätta lite om sig själv ….

Artiklar av Lasse Wilhelmson:
Svar till Expo:s artikel ”TV-profil tipsar om antisemitisk bok”
Svar till Åsa Linderborg i Aftonbladet

Gotens intervju av Lasse Wilhelmson ligger även parallellt på Gotens blogg och kan kopieras i sin helhet eller i enskilda citat av den som så önskar. Ange gärna källa.

We Who Knew it all – Comments on a Book About the ’68 Movement

by Lasse Wilhelmson

A book about the ’68 movement was published in 2008, We who knew it all – Memories of the 1960s Left Movement (Atlantis, 366 pages). The author is historian Håkan Arvidsson (HA) long-time researcher and tutor at the university of Roskilde in Denmark. The book is mainly a personal account of his experiences of the revolutionary student movement in Lund, in the south of Sweden, and how he gradually came to leave Marxism for an academic career and was eventually hailed as an esteemed writer by the establishment he had deplored in his youth.

—————————————————–

I have been curious about this particular book for some time because I am the same age as the author and was part of the same movement. However my main areas of activity, Vietnam and the trade unions were outside the Stockholm student movement and gave different and added aspects to the ’68 Movement. I myself was extremely active although, unlike HA, for various reasons I never pursued a career within the Marxist-Leninist movement. Now I have at last read the book this summer of 2010, almost 40 years after the zenith of the ’68 movement.

The book is well-written, easy to read and comprehensive. However, enjoyment is somewhat marred by too much emphasis on ”I who was always right” (is HA never wrong?) instead of on what ”We who knew it all” actually achieved. The reader is forever waiting for examples of what the author actually did to promote the changes required by the movement – apart from the internal discussions that decided the pecking order in the organisation. Unfortunately, the reader waits in vain. Thus, the picture that emerges of this extensive and revolutionary movement that shook the establishment in the 1960s and 70s is unnecessarily limited and self-centred. It is liberating, however, that HA does not demean himself by expressing regret at having been involved in the movement of ’68 . It was right then, even if it became wrong.

Many of those mentioned in the book are still active, involved in the left-wing magazine Clarté or the solidarity movements for Palestine and Iraq. I know most of them because I was there myself. And HA describes them well without malice but possibly somewhat laconically. This does him credit I think. However, exerting great self-control, I resist the temptation to discuss them in this context.

HA is quite successful in describing the atmosphere and the discussions within Clarté and he is especially good at describing the left movement in Lund, but less so within the communist movements KFML/SKP, KFML(r) and more. But Lund, together with Uppsala and Umeå were, and are, typical university towns with their special student way-of-life, as opposed to Stockholm and Gothenburg. I would go as far as to say that political activity was considerably more practical where I worked than it was at that time in the student movement in Lund as described in HA’s book.

In my greater Stockholm of ´68 we worked to create change for people in general by joining workers’ unions and tenants’ associations, together with forming so-called action groups demanding more pre-schools and the protection of natural environments and other concrete issues, but also within the Swedish Cooperative Union. Much effort was put into reviving popular movements, holding high the flag of democracy. It is surely no coincidence that the fanatic rebel movement evolved mainly from the student ghetto in Uppsala and in only a very limited circle in Stockholm.

Indeed, I think the so-called rebels who waved Mao’s Little Red Book have been given far too much attention in the public debate 40 years on. The only time I ever met any rebels was during the so-called occupation of the Student Union premises in Stockholm 1968 when some rebels from Uppsala travelled down and sought to deliver us, with very little success. Anders Carlberg who led the ”occupation” not only had the gift of the gab but also conveyed a concrete message. His authority and humour outwitted their gibberish  – as I recall.

However, HA does not mention the occupation of the Student Union at all (how do students occupy their own union premises?) although it got huge warlike headlines in all the newspapers. Perhaps he wasn’t there and is thus forgiven. He does discuss the student protests against Olof Palme’s plans for reforming the universities, but misses the point. We were protesting against what we considered a threat to academic freedom which was to be replaced by the needs of corporate capital, to the detriment of independent scientific truth-seeking; for us it wasn’t about students being ”useful” or not. It was about to whom we would be ”useful”. To capitalism or to the people? Nota bene, the independence we advocated would of course be founded on Marxism-Leninsm as we saw it then, given that all else was unscientific bourgeois idealism.

I believe however that HA is correct in stressing the importance of Vietnam as significant  in sparking off the ’68 Movement. This was a far more fundamental issue, not only for youthful idealistic activity but also for politics in general. The Vietnam issue’s prominent place in the ’68 Movement made matters of solidarity real. In my home county Täby for example we formed an FNL support group to protest against the sectarian rantings of a circle leader from Clarté who caused confusion and dismay by speaking well of socialism and the Culture Revolution in China while condemning our Swedish culture revolutionaries; the rest of us wanted to study how to help the people of Vietnam. Rebels, be they here or there, were of no interest at all to us.

Within a few years there were FNL groups in every county north west of Stockholm. Täby had groups at all secondary and some primary schools. Pupils challenged head teachers, who waved school legislation at them, for their right to use the schools’ notice boards to inform about their activities. FNL groups led the campaign for the right to call the indoor shopping mall in Täby a public place for raising awareness, together with residents of Täby campaigning for more rapid expansion of local water and sewage, preserving local commuter trains and pushing for more pre-schools.

It was solidarity with the people of the third world, especially Vietnam, that energised and inspired  so-called ordinary people to commit themselves to other issues – not Marxism. People who weren’t traditionally members of political parties but who found the songs and the pleasure of working in aid of a small country far away exhilarating. Most of the work was done by dedicated young people who brought their parents along.

Solidarity, joy, music, theatre, hope for a better future for all, insight into the downsides of capitalism and the in-defensibility of imperialism made up the bright side of this movement that hoped for a better world for the oppressed. The feeling that the future belonged to us carried the movement. The side that is not really linked to any specific political ideology or political party. Indeed, it is what can actually be achieved for society that will, at the end of the day, determine what is good and what is bad, not the name of the ideology or, for that matter, religion.

The dark side that led to the downfall of the movement was its inability to see this and attempts to hijack the movement for the One True Doctrine. Choosing the map instead of reality when they didn’t match. HA could have clarified this.  The movement died when the people became a means to the success of the doctrine instead of the opposite.

We rightly saw Vietnam as the focal point of the contradiction between US imperialism and the people of the world. They were defending their right to independence, thus their fight was also ours, and this became the linchpin of the critique of imperialism. Because this critique was not necessarily socialist it came, of course, to include criticism of red- flag-waving Soviet imperialism and its neocolonial policies in Europe and Africa.

The crucial time came when five countries led by the Soviet Union invaded Czechoslovakia in 1968. Small nations’ independence up against the two super powers’ imperialism linked Vietnam  to Sweden. In this respect, we should have recognised an ally in Olof Palme – but we didn´t, with the exception of the chairman for the united FNL groups in Sweden, Ulf Mårtensson. He understood this intuitively. He initiated extensive manifests for Vietnam which, however, never really had wide support from other sectors of society.

The leading cadre of KFML/SKP (Swedish Communist Party) consisted initially of people who had gained political experience by working alongside people who were not ”socialists” in the Swedish Vietnam movement. China’s criticism of Soviet imperialism also served as a wake-up call. At that time, we saw China’s struggle to remodel a feudal farming society, diminished by western colonialism, into a country of equals, as a chance to create a new world.

Somewhat surprised I read that HA sees what he calls the fundamental expression of solidarity within the Vietnam movement ”Support the People of Vietnam on their Own Terms” as an example of ”the left’s biggest weakness” resulting in ”loyalty beyond critical reason”. The unconditional support did not mean that we supported every single action the Vietnamese undertook, but that we did not judge how they themselves chose to fight their struggle. The money we collected never held conditions as to how it was to be used. The conditional support that he, and the majority of the left today advocate, goes completely against the independence that is the objective of the struggle that they wish to support. HA’s muddled conclusion is

… independence is only possible in a democracy that guarantees each citizen the right to express what he means by independence. In any other context, independence is an oppressive privilege reserved for an elite. (page 353)

Independence is of course possible regardless of method of government because it concerns a nation’s relations with other nations, in this case the so-called super powers. I wonder if HA’s reasoning here is simply a polite way of saying that it is quite all right if an occupation is undertaken in the name of democracy? In the name of western liberal parliamentarism that is.

The Swedish Vietnam movement supported the FNL in South Vietnam. The FNL was an umbrella organisation whose goal was a unified and independent Vietnam. The FNL groups’ leadership, of which I was part at that time, was under much pressure from North Vietnam’s ambassador in Moscow to cease criticising the Soviet Union’s foreign policy. We kept this from the public because we thought it might weaken Vietnam’s struggle if it got out. I think this was a mistake, especially since North Vietnam’s communist party, loyal to Moscow, came to rule the whole of Vietnam after the liberation in 1975 and shortly after, in 1977, started a war of aggression against China-friendly Cambodia. Our silence probably benefited this aggression more than the liberation of Vietnam.

Later on, when the rule of the Khmer Rouge came to resemble Stalin’s terror against the people and the Culture Revolution in China degenerated, the ’68 Movement was at a loss, lacking its own independent Swedish policy. There is a close connection between the fall of the’68 Movement and the fall of China’s revolution. Reality relentlessly revealed the shortcomings of the map.

Furthermore, I do not think HA has succeeded in capturing the formidable impression the so called New Left made on the trade union movement in Sweden. He misses completely the connection between the ’68 Movement and the great strike at the ore mines 1969 to 1970. But there was an overall surge of union activity. Both were typical of the times. Many of us achieved a great deal in the trade union movement and took the lead because of this, especially at levels where members voted for their own leaders in direct elections.

Judging by his own story, HA never seems to have become very involved in the practical activities of the Vietnam and trade union movements; perhaps this explains why his account of these issues, so fundamental to the ’68 Movement, is so limited.

However, HA succeeds very well in capturing the intellectual culture that came to dominate the ’68 Movement and which led to its own destruction, namely ”We knew it all”, and that the answer to every important question could always be found, above all, in works of Marx, Lenin and Mao Tse Tung (at a pinch Stalin). Soon, those who had read the most books, not those who had been most successful at practical political work, came to dominate the Movement’s leadership and the internal disruption that eventually led to disintegration. There was an inability to comprehend ideologies as, according to Marx, false consciousness. The fact that ideologies, like religions have light and dark sides, applied to all but their own ideology. Thus they did not seek the truth and ideological/political advancement.

HA does not mention why the ’68 Movement never seriously discussed the Russian revolution or the two World Wars. Of course we knew that history is written by the conquerors in the interests of their own politics and ideologies. I would argue that the left in ’68 knew more about the political struggles and interests of the different groups in Vietnam, and the conditions under which farmers lived in China, than they did about a Europe that had endured two World Wars and was the context in which our own movement came to life.

By and large, we accepted the demonisation of Hitler and Nazism and the history written by Soviet, British and American historians where Churchill and Stalin, although not quite heroes, were the ones who saved us from the evil of Hitler. The simple matter of why Hitler, and not Stalin, had people’s support or whether it mattered who was elected by the people was never an issue. Or whether Churchill was less racist than Hitler – just to mention a few things.

We never really questioned history written by the conquerors, we were history-less. As I recall, we never discussed the allies’ terror-bombing in Germany’s cities, or the Soviet army’s systematic raping of millions of the German women they came to ”liberate”. Or the fact that the Soviet Union pushed for the Jewish state to become a member of the UN in 1948, despite the fact that this was an obvious contradiction of an anti-colonial and anti-imperialistic point of view?

Why did we never discuss how Israel had become a utopian socialistic project (according to the Zionists themselves) and that it was Jewish Marxists from eastern Europe who led the colonisation and ethnic cleansing of the Palestinians? Or that the kibbutzim were socialist experimental societies only for Jews? Therefore racist. Nowhere in his book does HA concern himself with how the left viewed the Palestine question or Zionism.

It was late in life when I myself unearthed the history that shows that Moses Hess was the ”founder” both of Zionism and socialism and furthermore Karl Marx’s mentor. Only a few years back, I became aware of the existence of The Transfer Agreement and the circumstances that led up to it during the Second World War. With my background, this was something I should have long been very familiar with. We never asked ourselves questions, or investigated what interests businesses, banks and people could have had in funding the Russian Revolution and both the World Wars – often both sides. The historian Antony Sutton’s books from 1973 and onwards perhaps came too late.

Should this not be of interest to a historian who has renounced Marxism? HA has thrown in the towel and given up the hallmark of a historian – to never stop re-appraising history. However, he is in good company as far as keeping silent on these matters goes, both of his old friends in the ´68 Movement and his new ones in the culture elite, where incidentally many have reunited. They are all agreed that Zionism is a non-question, although – or perhaps because – of the fact that today it is the most significant expression of Anglo-American imperialism. Instead, HA the historian worries that ”historylessness” in the shape of ”memory loss” has become widespread – the memory that the conquerors have written down, not what has been ”forgotten”.

When reading this well-written, and in parts very informative book about the ’68 Movement, especially the occasionally very interesting reflections at the end, I get the impression that HA is stuck in a right/left paradigm. Large sections of the ’68 Movement have tried to break with this, something he does not mention at all. For him the question of whose interests dominate world politics today and who the leaders are, boils down to a matter of the perils of so-called conspirators. Here, he does not mean the conspiracies that ”the powers that be” are always busy with, but the attempts of the ”powerless” to analyse them.

Eventually he ends in cynical reasoning that a global Leviathan-socialism, bearing an unmistakable resemblance to the New World Order the power elite of today strives towards, will probably be necessary, even if he doesn’t like it himself.  He is of the opinion that the oldest conflict in the history of man, between state and civil society, takes precedence over the conflict between labour and capital and this is well worth discussion; also taking into account the current trend towards de-nationalised Big Brother societies.

HA has moved from ”left” to ”right” within the same political/ideological paradigm; he has never discussed – along with the current left and his mates from the ’68 Movement – let alone questioned the historic connection between Zionism and socialism, or between Zionism and national socialism. (1).

In this, he is fairly typical of those who think it necessary, in order to uphold their position in the current academic and culture elite, to place themselves on a balanced level with the Zionist whips who regularly name nonconformists  ”anti-Semites”, ”Holocaust deniers” and ”conspiracy theorists”. The elite that must carefully read the leading newspapers’ culture supplements in order to know how to formulate the problems they write about, and who make their living by fishing in the intellectual duck pond that seems to be as specifically Swedish as the Welfare State.

The international picture is completely different. There we find for example the two heavyweights Paul Craig (traditional right-wing) and James Petras (traditional left-wing) criticising ”the globalists” – the new power elite – against the grain of mainstream media.

Although it was Mao Tse Tung who coined the phrase ”It is right to rebel”, it is possible today to ask what this would entail – even for an ex Marxist Leninist.

I know because I have done it myself.

1. What is Sionism?