Hej Charles

Med anledning av artiklar i flera tidningar, bland andra SvD den 20 januari 2012, ”Hugo Stenbeck anmäld för rasistiskt påhopp” , samt att du 2004 undertecknade ett upprop ”Häv ockupationen av Palestina – riv Muren” skulle jag vilja ställa några frågor till dig i egenskap av ordförande för stiftelsen Expo.

Stiftelsen säger sig ju arbeta mot ”rasistiska tendenser i samhället” och dess tidning Expo och nyhetssajt Expo.se  ”har en kontinuerlig bevakning och analys av den organiserade intoleransen i Sverige och världen”.

1. Har stiftelsen Expos styrelse diskuterat Hugo Stenbecks påstådda ”rasistiska påhopp”?  Vad kom ni i så fall fram till? Om inte, vad tycker du själv?

Denna fråga torde vara viktig för Expos anseende och trovärdighet, eftersom Hugo Stenbeck är arvtagare inom familjen Stenbeck som bildat TV 3, där flera av Expos medarbetare arbetar, eller har arbetat.

2. Hur ser du på det faktum att Expo.se kommenterat detta först idag, fem (5) dagar efter det att det blivit allmänt känt?

Anledningen till min fråga är att Expo alltid sätter en ära i att vara först med att hänga ut personer som man anser vara rasister eller antisemiter, ofta med bild och även utan att de begått någonting brottsligt i anknytande frågor, vilket är fallet med Hugo Stenbeck.

3. Hur ser du på Expos samarbete med Martin Fredriksson, AFA-aktivist och dömd för misshandel med mera?

Frågan gäller dock inte bara hans olika brottsliga gärningar, som torde vara politiskt motiverade. Han arbetar dessutom inom tidigare nämnda  TV3 och driver ett mediaföretag tillsammans med Robert Achberg, tidskriften Expos ansvarige utgivare och medlem i stiftelsens styrelse.

4. Ser du något problem med att Cecilia Stegö Chilo är medlem i Epos styrelse?

Som du säkert minns, så tvingades hon att avgå som moderat kulturminister 2006, bland annat på grund av att hon anlitat arbetskraft svart och ”av princip” vägrat att betala TV-avgift, vilket ledde till en omfattande massmedial uppmärksamhet.

5. Står du fortfarande bakom din namnunderskrift till inledningsvis nämnda och redovisade upprop från 2004, eller har du ändrat uppfattning?

Anledningen till min fråga är att uppropet bland annat mycket tydligt slår fast att Israel är en rasistisk apartheidstat med lagar som särskiljer judar från icke-judar, samt att just detta påpekande idag, åtta (8) år senare, av Expo verkar ses som ett uttryck för antisemitism.

6. Hur ser du på frågan att Expo aldrig kritiserar den judiska apartheidstaten, de organisationer här hemma som mest energiskt stödjer densamma, eller de personer som aktivt propagerar för Israel, inte som en demokrati med lika rättigheter för alla medborgare oavsett religiös eller etnisk tillhörighet, utan som en judisk stat?

Dessa uttryck för rasism ryms mycket väl inom den verksamhet som Expo själv formulerar som sin uppgift, men av någon anledning aldrig behandlar. Expo anser sig ju vara en ”antirasistisk, demokratisk och ideologiskt obunden organisation”.

Ja, det var några frågor till dig Charles. Jag hoppas att du inte tar det personligt, utan som ordförande i stiftelsen Expo. För min egen del har jag enbart positiva erfarenheter av dig som person, från den tid då vi deltog i fredsforskningsgruppen vid Stockholms universitet och även skrev en uppsats tillsamman i detta ämne i mitten av 1960-talet.

Senast jag skrev ett öppet brev till en offentlig person var 2003 till Lena Posner-Körösi dåvarande ordförande i Judiska församlingen i Stockholm.  Hon har ännu inte svarat. Jag hoppas att du är lite snabbare i vändningarna.

Täby den 25 januari 2012

Med vänlig hälsning

Lasse Wilhelmson

”Behind the Mask of Humanity” is the title of an article in SvD (second biggest morning daily in Sweden), 12 January 2012, written by the Jewish professor Lars Dencik. He questions former leader of the liberal party Bengt Westerberg’s motives for wishing to ban circumcision of boys in Sweden. Dencik wants us to know that, deep down, it is not out of compassion for the children that Westerberg makes his point, but distrust of Jews’ ability to take care of their children. Dencik writes:

Is it really out of consideration for our Jewish boy-babies that Bengt Westerberg, and other like-minded persons, wishes to introduce a ban against a tradition, crucial to our identity and culture? Do they really imagine the we Jews in Sweden cannot ourselves look after our children’s best interests and care for them in the appropriate manner?

This argument can of course be used against all measures undertaken by our society to protect children’s rights. There are most certainly, among those who work for children’s rights in society, individuals who exaggerate parents’ unsuitability to care for their children. But is it what this discussion is really about? Dencik answers the question himself:

They don the mask of humanity which hides a classic, colonial and contemptuous attitude towards those who belong to “the Others”, in this case the national minority of Jews in Sweden.

It is difficult to interpret this in any other way than that Denik is implying that Bengt Westerberg is driven by racism and hatred of Jews, or emotions to that effect – behind his mask. We have heard this sort of thing before, when those who have taken it upon themselves to act as spokespersons for the Jews do not get exactly what they want. Soon we’ll probably be hearing that Bengt Westerberg is also a so-called holocaust denier as he evidently does not think that the suffering of Jews always awards them special rights.

Ritual physical interference in the sex organs of boys and girls is difficult to combine with a humane approach to children, hence they should themselves have the sole right to decide whether they wish to undergo this change when they reach adulthood – hardly an unreasonable point of view when all is said and done? And regardless of whether it is carried out by rabbis, imams, state medical care, or is compatible with medical ethics. According to Jewish tradition, the rabbi sucks blood from the boy’s penis during the operation. It could also be mentioned that Swedish law forbids parents hitting their children.

Quite apart from the extent to which these operations are based on culture or religion, it is reasonable to suppose that we can discuss what is appropriate in Sweden, with our own culture and tradition of rights as the starting point. But no, apparently not, according to the next point of view, on the same page in SvD, by Lena Einhorn, well known Jewish writer and film maker. According to her article, “The demand to conform lies beneath the surface”, she tries, with the help of an anonymous Jew who does not wish to eat a ham sandwich at a meeting, to portray Bengt Westerberg, who also attended, as a contemptible person (almost anti-Semite?) when he is said to have rejoined “Next time I would like my sandwich without butter”. Quite an appropriate comment, I would think, if it is true, which we will never know. Perhaps it was just a friendly joke?

Indeed, it is fair to suppose that a person who has unusual eating habits should occasionally take responsibility for them and not rely upon “the Other”. Many of us have surely encountered similar problems when socialising with vegetarians. A triviality? Hardly when we are left wondering whether Bengt Westerberg, or anyone else, will be able to defend himself against the kind of sniping Lena Einhorn delivers? Furthermore, what sort of mentality does this sort of attack represent?

Westerberg seems to have been “killed” twice, just to make sure. How could he contest claims made by others about his innermost thoughts if not by openly stating his opinions? Or interpretations made by others of hearsay (rumours) about a sandwich incident? This is, of course, pure projection. Do these Jewish intellectuals never look in the mirror? If they did, they might find that what they dislike about themselves is exactly what they feel the need to ascribe to Bengt Westerberg, thus showing themselves as “good and righteous Jews”.

We may, of course, find Denick and Einhorn merely pathetic, but unfortunately it is worse. In fact, they demand special favours for Jews, simply because they think that what is right for Jews is morally untouchable, regardless of whether it is right for others, for example their own children who, as adults, may make the choice to no longer remain Jews.

It could be said that they apply a categorical imperative that is the opposite of Kant´s which is humanistic. The tribal orientated mentality they convey, similar to other tribal mentalities, is racist orientated and has, of course, nothing whatsoever to do with humanism. Paideia, The European Institute for Jewish Studies in Sweden, plays a significant part in the development of this mentality and received 40 million SEK from the Swedish government to start its work, a fact unknown to most Swedes and other Europeans; it plays a strategic part in teaching multi-culturalism to Europeans, according to its own director Barbara Spectre.

Most unfortunate for them, is that Denick and Einhorn do not realise that their actions can, in fact, add fuel to the fire of hatred of Jews. Jewish minority interests can never be boundless in a majority culture; it would, in extension, mean that we were faced with a dictatorship of minorities. Could this be what they really want “deep down”? However, I am still confident that not all of those who propagate “multiculturalism” or the slogan “we are all different” share this view.

And we all know the sort of debate it would have been if it were only Muslim boys who are subjected to circumcision?

Nu även på ArabNyheter och Sourze

Under rubriken ”Bakom humanitetens mask” i SvD den 12 januari 2012, skriven av den judiske professorn Lars Dencik, ifrågasätts den före detta folkpartiledaren Bengt Westerbergs motiv för att vilja förbjuda omskärelse av pojkar i Sverige. Dencik vill låta oss förstå att, innerst inne, det inte är omtanken om barnen och deras rättigheter som driver Westerberg, utan en misstro mot judars förmåga att ta hand om sina barn. Dencik skriver:

Är det verkligen av omsorg om våra judiska gossebarn Bengt Westerberg med flera likasinnade vill införa förbud mot en för vår identitet och kultur bärande tradition? Tror de verkligen att vi judar i Sverige inte själva har både förmågan att se till våra barns bästa och att ta den omsorg om dem som varje barn har rätt till?

Detta argument kan naturligtvis användas mot allt som görs i vårt samhälle för att värna om barnens rättigheter. Och säkert finns det bland dem som arbetar med barns rättigheter i samhället de som har en överdriven misstro mot föräldrars förmåga att ta hand om sina barn. Men är det verkligen det som denna diskussion handlar om? Dencik ger själv svaret när han fortsätter:

Man ikläder sig humanitetens mask, men bakom den döljer sig en klassisk kolonialistisk och föraktfull inställning till dem som hör till ´de andra´i detta fall den nationella minoriteten judar i Sverige.

Det är svårt att tolka detta på annat sätt än att Dencik försöker påskrina att Bengt Westerberg drivs av rasism och judehat, eller i varje fall nästintill – bakom sin mask. Vi har hört dessa tongångar förr, när självpåtagna språkrör för judarna inte får precis som de vill. Snart är väl Bengt Westerberg också en så kallad förintelseförnekare, eftersom han uppenbarligen anser att judarnas lidande inte alltid kan ge dem särskilda rättigheter.

Den principiella ståndpunkten att rituella fysiska ingrepp i pojkars och flickors könsorgan är svårförenligt med en human syn på barn och att det därför är rimligt att de själva har beslutsmonopol på dessa ingrepp när de blivit myndiga, är väl trots allt en ganska rimlig ståndpunkt? Detta oavsett om det utförs av rabbiner, imamer, bör belasta sjukvården, eller är förenligt med läkaretik. Enligt judisk sed suger rabbinen blodet från pojkens penis under ingreppet.

Helt bortsett från i vilken utsträckning dessa ingrepp är kulturellt eller religiöst grundade, så måste vi kunna diskutera vad som är lämpligt i Sverige, med utgångspunkt i vår egen kultur och rättstradition, kan man tycka. Men nej, det kan man inte, enligt nästa inlägg på samma sida i SvD Kultur, skrivet av den judiska författaren och filmaren Lena Einhorn. I sin artikel ”Under ytan finns krav på anpassning” försöker hon med hjälp av en skinksmörgås som en anonym jude inte ville äta, få den på samma möte närvarande Bengt Westerberg att framstå som en klandervärd person (nästan ”antisemit”?), då han påstås ha replikerat: ”Till nästa gång skulle jag vilja ha smörgåsar utan smör”. En enligt mitt tycke ganska passande kommentar, om den nu är sann, vilket vi aldrig kan få veta.

Kanske var det bara ett vänskapligt skämt? Det rimliga är väl dessutom att den som har annorlunda matvanor själv ibland bör ta ett ansvar för detta och inte alltid lägga detta ansvar på ”den andre”. Vi är nog många som diskuterat liknande problem i umgänget med vegetarianer. En bagatell? Knappast, eftersom den fråga som hänger kvar i luften är hur Bengt Westerberg, eller någon annan, skall kunna försvara sig mot det slag av krypskytte på SvD:s kultursida som Einhorn levererar? Och vidare, vad slags mentalitet är den typen av angrepp ett uttryck för?

Visst kan man tycka att Dencik och Einhorn enbart är patetiska, men det är nog dessvärre mer än så. De kräver i själva verket att särskild hänsyn skall tas till judar, helt enkelt därför att det som de anser är bra för judar är moraliskt oantastligt, oavsett om det är bra för andra, till exempel deras egna barn som i vuxen ålder väljer att inte längre vara judar.

Man skulle kunna säga att de tillämpar ett kategoriskt imperativ som är motsatsen till Kants humanistiska. Den stamorienterade mentalitet de ger uttryck för är, i likhet med andra stamorienterade mentaliter, rasistiskt orienterad och har naturligtvis inget som helst med ”humanism” att göra. En viktig roll  för att befästa och utveckla denna mentalitet har det judiska Paidea, ett europeiskt kultur- och utbildningsinstitut med säte i Sverige, som fick 40 miljoner kr i startbidrag av den svenska staten, vilket de flesta svenskar och andra europeér lever i lycklig okunnighet om.

Det tragiska i allt detta är att Dencik och Einhorn inte har förstått att deras eget agerande faktiskt kan underblåsa judehat. Ser de sig aldrig själva i spegeln? Det judiska minoritetsintresset kan aldrig bli gränslöst i en annan majoritetskultur, eftersom det i sin förlängning innebär att vi skulle få en minoriteternas diktatur. För det är väl inte det de ”innerst inne” vill? Jag hyser dock fortfarande förhoppningen att inte alla av dem som erkänner sig till slogans som  ”multikultis” eller ”vi är alla olika” delar denna uppfattning.

Alla vet vi hur debatten hade sett ut om det bara skulle vara muslimska pojkar som utsätts för omskärelse?

Täby den 12 januari 2012

Lasse Wilhelmson

Tal hållet i Stockholm den 13 februari 2010, vid högtidlighållandet av Dresdenmassakern.

Lasse Wilhelmson

Jag minns mörkläggningen av Stockholm under Andra världskriget. Jag minns de vita bussarna med judar från Nazityskland. Jag minns historierna om tvål och lampskärmar tillverkade av judars kroppar. Jag minns hur tyskhatet blev allmänt efter kriget och fortlevde långt in i 50-talet.

Självklart kom detta att prägla min person. Jag växte upp i en familj med judisk mor och svensk far. Där diskuterades hur vi barn skulle gömmas om Sverige blev ockuperat, som Norge och Danmark.

Det skulle aldrig få hända igen. Hitlers krigsförbrytelser skulle bli vaccinet mot kommande krig. Det hade segrarna bestämt i Nurenbergsrättegångarna. FN:s bildande och folkrätten skulle garantera detta.

Jag minns också atombomberna över Hiroshima och Nagasaki. Jag minns att de beskrevs som ett nödvändigt ont, eller som en naturkatastrof. Men jag minns inte att någon alls nämnde att också tyska städer jämnades med marken. Inte heller minns jag att man pratade om förintelsen förrän på 70-talet. Det blev som alltid segrarna som skrev lagar, dömde och lade historien tillrätta, alltmedan deras egna krigsförbrytelser sopades under mattan. Men verkligheten börjar nu komma ifatt dem.

I dag kan vi se, att alla folks lidande under Andra världskriget i efterhand har förminskats till att endast handla om judarnas lidande. Officiellt benämnt som ”Förintelsen” med stort F. Nu motiveras och rättfärdigas nya krig med denna ”Förintelse”, i stället för att förhindras. I dag sitter forskare som ifrågasätter den officiella bilden av ”Förintelsen” i fängelse, som vore de forna dagars gudsförnekare. Denna ”Förintelse” har idag blivit en religion för nya krig.

Irak är idag ockuperat och ödelagt därför att dess nye ”Hitler” påstods haft massförstörelsevapen som inte fanns. Nu finns en ännu nyare ”Hitler” – i Iran. Han påstås vilja ”Förinta” den judiska staten med kärnvapen som hon men inte han har. ”Förintelsens” offer utropade en stat i Palestina, med påföljande folkmordspolitik gentemot dem som bodde och bor där. Moraliskt rättfärdigat med den egna offerrollen. Kritik av allt detta bemöts med anklagelser om ”antisemitism”. Domarna i Nurenberg förhindrade inte nya krig. Tvärt om, ”Aldrig mer” blev ”Åter igen”.

Historierna om lampskärmar och tvålar visade sig vara påhittade. Ändå utnyttjades de av den Judiska Antifascistiska Kommittén. En av dess ledande medlemmar, den framstående författaren Ilja Ehrenburg, var Stalins främste propagandapostel i kriget mot Tyskland. I flera beryktade populära skriftställningar uppmanade han de ryska soldaterna att döda tyskar för att de var tyskar, så många som möjligt, inte bara soldater. Men även att krossa de tyska kvinnornas heder. Det blev allmän politik för Röda armén att tyska kvinnor skulle våldtas. Någon motsvarighet gällde aldrig för den tyska.

I dag har vi samlats här för att särskilt minnas och högtidlighålla det tyska folkets stora lidande under Andra världskriget, eftersom detta inte erkänts av dem som skrivit historien. Och därför att de som var ansvariga aldrig blev straffade.

Bland de tyska städer som ödelades av USA och England är den gamla kulturstaden Dresden den främsta symbolen härvidlag. Dess totala ödeläggelse den 13 och 14 februari 1945, var ett uttryck för den terrorstrategi som USA och England använt sedan flera år. Syftet med bombmattorna och eldstormarna var att döda så många civila som möjligt. Den omfattning som detta illdåd innebar jämförde Fidel Castro med atombomberna över Japan i sitt besök i Dresden 1972. Som om detta ej var nog. De kvinnor och unga flickor som överlevde, utsattes därefter för den sovjetiska armens systematiska och exempellösa orgier i våldtäkter, vilka fortsatte långt efter Tysklands kapitulation.

Dresden i Tyskland går därför till historien inte bara tillsammans med Hiroshima och Nagasaki i Japan, utan även med Leningrad i före detta Sovjetunionen och Nanking i Kina, när det gäller det stora antalet civila krigsoffer. Song My i Vietnam, Deir Yassin och Gaza i Palestina, Gettot i Warzawa, samt Faludja i Irak är andra namn som fått stor symbolisk politisk betydelse.

I dag påbörjade ockupanterna sin sedan länge planerade offensiv mot den Afghanska staden Marjak. Kanske får vi här ett nytt namn att lägga till listan på civila massakrer? Det bästa sättet att idag hedra de oskyldiga civila offren i Dresden, är därför att vi kräver att de svenska soldaterna skall kallas hem från Afghanistan.

Relaterat

1. Fidel Castros tal

2. Ilya Ehrenburg

3. Ilya Ehrenburgs flygblad

4. Offer för både Stalin och Hitler

5. Hemligt Brittiskt tortyrläger

6. De allierades krigsbrott

7. Ve de besegrade

Bild: Anders Lindberg AB:s ledarblogg

Den världsledande jazzsaxofonisten och israelfödde Gilad Atzmon är inbjuden med sitt band till Umeå jazzfestival och spelar där den 29 oktober 2011. Atzmon är även sedan länge känd som en av de mest uppmärksammade och framgångsrika kritikerna av judisk mentalitet/ideologi, sionismen och den judiska lobbyn. Han har en judisk fru, judiska barn och delar av hans band är judar. Idag lever Atzmon sedan ett 10-tal år i självvald exil i London med sin familj, eftersom han inte vill leva i ett, som han själv säger, ”stulet land” som utropats i hans och alla andra judars namn.

Atzmon har, i likhet med ett fåtal andra judiska dissidenter, valt att även frigöra sig från och lämna sin judiska identitet bakom sig, till förmån för en oberoende och humanistisk intellektuell hållning som artist och skribent. Han är också aktuell med sin senaste bok ”The Wandering Who?” som redan innan den publicerades har väckt stor uppmärksamhet och nu av allt att döma är på väg att bli en bestseller. En utmärkt och informativ recension av boken finns bland annat på Sourze och Arabnyheter.

När jag först tog del av det sensationella TV-inslaget i BBC där aktiespekulanten Alessio Rastani chockade programledarna genom att säga att det inte är regeringar som styr världen utan investeringsbanker som Goldman Sachs, tänkte jag precis som han själv sa efteråt, att det här det vet väl alla redan. Det sensationella var kanske inte denna information i sig, utan snarare att den helt oförhappandes kablades ut till miljontals tittare, uppenbarligen helt oplanerat – från progamledarna vill säga.

Michael Delavante hann dock före mig med sin strålande artikel om detta bland annat på Sourze. (Och lika bra var väl det, eftersom det jag plitade på var mycket sämre, då jag saknar hans eminenta förmåga att i grunden kritisera makten utan att verka vara ett dugg arg.)

Först fick det mig att tänka på det som för några år sedan på liknande sätt kablades ut till svenska TV-tittare. Det var i en studiodebatt rörande en rapport om problemen i det invandrartäta bostadsområdet Rosengård i Malmö och den mycket omdiskuterade rapporten om detta. En rapport som även många forskare ifrågasatte. Den muslimske poeten och skribenten Mohamed Omar och terroristexperten Magnus Ranstorp diskuterade denna rapport, men på lite olika sätt som framgår av nedanstående videoinslag.

Jag minns också den panik som uppstod på aktuelltredaktionen efteråt, där man diskuterade hur man framledes skulle kunna undvika att de som medverkar säger vad de tycker och inte slaviskt följer programledarens upplägg. Det är faktiskt lite rörande att höra redaktionen efteråt säga bland annant  ”att det var verkligen inte meningen att det skulle bli så” och att ”jag är faktiskt arg på Omar”.

Man skulle ju kunna tänka att de i stället framförde åsikten att det kanske ibland måste bli på detta sättet i en direktsändning, eftersom vi lever i ett fritt land där alla har rätt att framföra sin åsikt, vilket är viktigt för publik service, även om det ibland kan uppfattas som opassande. Eller något liknande och vara lite diplomatiskt principfast.

Säkert är det så att man bara får en (1) chans om man som respekterad medborgare i direksändning säger fel saker. Mohamed Omar var ju faktisk nästan nationalskald, innan han trampade i klaveret och småningom blev förvisad utanför den allmänna debattens domäner av sina vedersakare som följer husbonden röst. Säkert har man på BBC-redaktionen på liknande sätt diskuterat fadäsen med Alessio Rastani. För visst är det obehagligt att inte ha full kontroll (på yttrandefriheten) när det gäller till exempel den politiska ideologin sionismen. Om Omar kritiserat religionen islam eller ”islamismen” hade det troligen varit helt ok. Tänk om Magnus Ranstorp hade sagt att det är USA:s och Israels statsterrorism som är det stora problemet …

Men, jag drog mig också till minnes ett framträdande från vårt svenska kulturarv, nämligen Hasse och Tage. Deras folkkära och underfundiga samhällskritik ser vi dessvärre inte mycket av i dagens politiska debatt. Aldrig kunde de väl drömma om hur rätt de hade, mot bakgrund av dagens ekonomiska kris. Den beror ju knappast på några elaka företagsdirektörer, utan snarare på en bank- och skuldkris där pengar förvandlats till siffror i datorsystem utan täckning i reella värden, bortsett från det som av någon outgrundlig anledning hamnar i bankelitens egna fickor.

Eller kanske visste Hasse och Tage, i likhet med Rastani, att det är på Wall Street och i den privata amerikanska centralbanken Federal Reserv som de viktiga konspirationerna sker. För nog är de lite konspiratoriska i en av sina tidigaste klassiker – eller hur? Och visst är Gösta Ekman gullig, när han 1967 personifierar de tonåringar som i källarlokaler utvecklade undergroudmusiken Skiffle från 50-talet, som på 70-talet kom att efterföljas av Punken.

Kommen så här långt, slår det mig att jag faktiskt liksom Valfrid Lindeman lyckades ”knyta ihop västen med jylfen”.

Skrivet av Lasse Wilhelmson

Tillägg: För de yngre läsarna kan det vara av intresse att kvinnan i kvartetten är Fatima då gift med Gösta. Hon är adoptivdotter till den legendariske revyartisten Karl Gerhard som nog också bör anses tillhöra det svenska kulturarvet och som bland mycket annat skrev och framförde den kända ”Den ökända hästen från Troja”.

Finns nu också på Arabnyheter och Sourze

The uprisings in the Arab World are far from clear-cut. Some consider they were initiated by the West to get rid of leaders who are washed-out (Mubarak), or hated (Assad), or to gain control over oil (Gadaffi). Even though this is part of the picture, it can hardly be denied that that the uprisings are genuine protests against systems that repress, persecute and kill their critics. In this sense the uprisings are ”apolitical”, despite the fact that it is in the interests of various political and religious groups to try to start them off, or exploit the turbulence and take control when the storm dies down. And what will become of the Palestinians? Will they, as always, be victims of international politics, driven from their country, their lands stolen?

While writing this, there are reports on Mainstream media that the rebel army in Libya has now captured Gadaffi’s base in Tripoli. At the same time, we are also told that the rebels, who engage in plundering, have worked closely together with Nato and that England and France have special troops on the ground. Large headlines tell us ”Oil Companies on the way to Libya”. As yet, we have no knowledge of what will happen to Libya, but we may well ask whether the country will remain independent in any important way.

Who are we to believe?

It is difficult to assess information about the Arab uprisings. The first victim of wars is always the truth. But even with journalists on the scene information becomes biased. However, Al Jazeera has played an important role in offsetting western media. The tabloid Expressen (largest in Sweden) has established a direct link on its website in order to offer its readers Al Jazeera’s live coverage.

There is, however, no getting away from the fact that Al Jazeera’s owners sit in Qatar, a small artificial kingdom and former British protectorate that won its independence as recently as 1971. Both oil and Sunni Islam underpin its interests. Journalists and the media are always, to a certain extent, their master’s voice – everywhere. However, there is still supplementary information to be had on the internet for anyone with an inquiring mind.

At the onset of the revolt in Syria, there were reports of the murder of peaceful demonstrators and as well of soldiers and police. But it was when some mass graves containing many soldiers was discovered that it became clear that this could not possibly have been carried out by a few armed demonstrators, or even by special forces from CIA or Mossad. It was more likely that Syrian security forces had executed soldiers who had refused to shoot at their own people. We who are old enough to have been called upon to do national service, today transformed into task forces in foreign countries, will perhaps find this easier to understand.

Is it the UN’s new role to legitimise wars and interventions?

The UN has also been dealt a new role during the past six months, legitimising NATO’s interference in the affairs of sovereign states, as now, in Libya. According to the UN charter, intervention in a conflict can only take place if world peace is at stake which is hardly the case here. The UN preamble has been twisted and turned around.  The eminent American lawyer within the field of human rights and international law, Curtis Doebbler, has commented on this in the article ”The use of Force against Libya: Another Illegal Use of Force” (1).

But even if Doebbler is right, it does not necessarily follow that people’s protests against Gaddafi are wrong. On the contrary, many have lost their dear ones to torture or execution because of critique of the regime. Afghanistan was never a UN mission; nor was NATO’s intervention in the former Yugoslavia, or the occupation of Iraq. It is obvious that these wars bypassed the UN and international law and that attempts were made after the event to cover up.

The western model of puppet regimes, or manageable despots who keep their own people under the heel of a boot, is now a thing of the past. Ordinary folk have had enough. They want a say in the matter. This is the reason for the uprisings in the Arab world and for the UN’s new role as the legitimiser of war, or guarantee for democracy, depending on whether or not you are capable of seeing the world as ”upside down”.

Everybody wants democracy, but what is it?

Yes, of course it is indeed contradictory when people in the Arab world say that they want democracy while, at the same time, their culture and economy has been torn apart by the colonialism and imperialism of ”democratic” countries in the west. This is the subject of the article “The Uprising in the Arab World –Reflections on Democracy” (2). The power of the people, liberal parliamentarism or theocracy – they are all different. Whether people in the US have more power than people in Iran is, to say the least, a tricky question.

What is the role of Israel?

You do not have to be a military strategist or a prize-winning journalist to see that it is in the interests of Israel to weaken and divide its surroundings in order to consolidate, defend and expand the Jewish state. What Israel does not want is a democratic government in one of the Arab countries; that is to say a government that, by and large, expresses the will of its people. The reason for this is that Arabs, as a rule, sympathise with their brothers and sisters who have been expelled from their country and had their lands stolen, that is to say the Palestinians. And people are not easily bought, especially these days when money will shortly be worthless pieces of paper. History has taught us that great wars follow crises of economy.

The 1982 Zionist plan for the Middle East, the so-called Kivunim Plan, spoke of dividing and weakening the Arab countries, partitioning Iraq into 3-4 parts and other things. See further the article, “Israel and the new American Century” (3). The article discusses Israel’s role in American foreign policy, with its sights firmly set on Iran, an Iran that is today so strong that it would lead to a devastating war if the plans were put into action. And the Persians are not easy to handle. Old warriors and incurable patriots, whatever their opinion of their own regime.

Syria has a key role

The Palestinians have enjoyed better lives in Syria than in Lebanon and Jordan, but they now risk becoming very trapped. Hamas and other Palestinian resistance movements, both Islamic and others, have their offices in Damascus. How will these be affected? They have to do some quick thinking. The regime has already attacked a large Palestinian refugee camp. It is over for Assad, it is not possible to keep people’s trust while at the same time shooting unarmed, peaceful demonstrators.

Hamas may have to leave Damascus and distance itself from the present regime. There is otherwise a risk that mass graves with Palestinian bodies will be discovered after Assad has gone. We have Lebanon 1982 in fresh memory, and the massacres in Sabra and Shatila under the surveillance of Israel’s military. And Hizbollah risks losing credibility if it does not become more independent of Syria, or perhaps even more so of Iran, whose double-dealing in Afghanistan and Iraq divides the Arab people’s resistance to the new crusaders – despite anti-Zionist rhetoric. It is a mistake, however, to believe that it is the contradiction within Islam between Shia and Sunni that is the driving force. Both phalanxes resist, or cooperate with their occupiers, but in different countries.

The Golan Heights remain occupied regardless of who rules in Damascus, so we shall probably not see a rapprochement between Syria and Israel, but in a civil war the alliance between Syria and Iran would weaken. One wonders how much power Assad really has? Assad is just one of many players and the question is how freely can he move? He is probably stuck in the system, as opposed to Gaddafi who personifies the system in Libya. The corrupted power elite is fighting for its privileges now. If Assad falls, all those who live by the system fall, within the military, secret police and bureaucracy. They are fighting for their lives and their positions. If civil war breaks out, it could go on for a long time.

The popular uprisings in the Arab world will probably spread to Iran, where it will surely not be enough to continue blaming Usrael, even though the opposition, up until now, has been fuelled from there. The demonstrations in Israel have not been about changing the regime, replacing the Jewish state with democracy and equal rights for all, and hence will not affect relations between states in the Middle East. This will happen only when the UN resolutions concerning evicted Palestinians’ right to return are obeyed.

What is most worrying at present is the UN’s and the western alliances’, and also Turkey’s, threat of intervention in Syria. This could be the start of a great war in Western Asia if Assad does not surrender in one way or another. It is difficult to believe that Hizbollah and Iran would be content to watch from the sidelines if Syria is attacked.

Final words

To finish, I would like to quote the epilogue from the legendary journalist David Hirst’s classic “The Gun and the Olive Branch”, recently published in Swedish by Alhambra Publishers, 2011. Hirst lets the renowned professor of military history at the Hebrew University in Jerusalem, Martin van Crevald , speak of the necessity of implementing the final ethnic cleansing of Palestinians from Palestine, in order to save the Jewish state. Hirst wonders “But would the world allow such an ethnic cleansing?” and hands over to Creveld:

That depends on who does it and how quickly it happens. We possess several hundred atomic warheads and rockets and can launch them against targets in all directions, perhaps even at Rome. Most European capitals are targets for our force … Let me quote General Moshe Dayan: `Israel must be like a mad dog, too dangerous to bother.´ I consider it all hopeless at this point. We shall have to try to prevent things from coming to that, if at all possible. Our armed forces, however, are not the thirtieth strongest in the world, but rather the second or third. We have the capability to take the world down with us. And I can assure you that that will happen, before Israel goes under. (Page 119-120)

Notes

1. The use of Force against Libya: Another Illegal Use of Force, by Curtis Doebbler

2. The Uprising in the Arab World –Reflections on Democracy, by Lasse Wilhelmson

3. Israel and the New American Century, by Lasse Wilhelmson

Upproren i Arabvärlden är långt ifrån entydiga. En del menar att de initierats av intressen i Väst för att bli kvitt ledare som är förbrukade (Mubarak), förhatliga (Assad), eller för att få kontroll över oljan (Gaddafi). Men även om detta finns med i bilden så kan man knappast förneka att folkresningarna är genuina protester mot system som förtrycker, förföljer och dödar sina kritiker. I den meningen är upproren ”opolitiska”, trots att olika politiska och religiösa intressen försöker trigga igång dem, eller utnyttja turbulensen och ta kontroll när stormen bedarrat. Och vad händer med palestinierna? Blir de som alltid tidigare ett offer för storpolitken, fördrivna och bestulna på sitt land.

Bild: Massakern i Sabra och Shatila, Libanon 1982

Nu även på Arab Nyheter och i en något förkortad version på Sourze

I skrivande stund rapporteras i Stormedia att rebellarmén i Libyen nu intagit Gaddafis bas i Tripoli. Samtidigt får vi veta att rebellerna, som även ägnar sig åt plundring, samverkat nära med Nato och att England och Frankrike har specialförband på marken. Stora rubriker meddelar ”Oljebolagen på väg tillbaka till Libyen”. Än har vi inte facit om Libyen, men frågan är i vilken utsträckning som hon kommer att förbli en självständig nation?

Vem skall man tro på?

Det är svårt att värdera informationen om arabupproren. Krigens först offer är alltid sanningen. Men även med journalister på plats blir informationen vinklad. Al Jazeera har dock fyllt en viktig funktion som motvikt till Media i Väst. Expressen har upprättat en direktlänk på sin webb för att kunna erbjuda sina läsare Al Jazeeras livesändningar. Ingen kan dock undgå att konstatera att dess ägare finns i Qatar, ett konstgjort litet konungadöme och före detta brittiskt protektorat, som blev självständigt först 1971. Dess intressen är grundade i både olja och sunniislam. Journalister och Media är alltid i större eller mindre utsträckning husbondens röst – överallt. Minst genom SvD:s journalist Bitte Hammargren som sedan länge övertagit Sven Östes legendariska roll under Vietnamkriget. Fortfarande är det dock möjligt för den vetgirige att skaffa sig kompletterande information på nätet.

I början av revolten i Syrien fanns uppgifter om mord på både fredliga demonstranter och på soldater och poliser. Det var först när man hittade flera massgravar med  soldater som det blev klart att detta omöjligt kunnat utföras av några beväpnade demonstranter, eller ens av några specialförband från CIA eller Mossad. Mer troligt har syriska säkerhetsstyrkor avrättat soldater som vägrat att skjuta på sitt eget folk. Vi som är gamla nog att ha tjänstgjort i det folkförsvar som numera omvandlats till insatsstyrkor i främmande land, förstår måhända detta lättare.

Är FN:s nya roll att legitimera krig och interventioner?

Under det senaste halvåret har även FN fått en ny roll genom att legitimera NATO:s inblandning i suveräna staters inre angelägenheter, som nu i Libyen. Enligt FN-stadgan är det bara om en intern konflikt hotar världsfreden, som ett ingripande får ske, vilket är svårt att hävda i detta fall. Här hårddras och vrängs FN:s portalparagraf. Detta behandlar bland andra den framstående amerikanske juristen inom folkrätt och mänskliga rättigheter Curtis Doebbler i sin artikel ”Anfallet på Libyen är olagligt” (1). Men även om Doebbler har rätt, behöver det inte innebära att folkliga protester mot Gaddafi därför är fel. Tvärt om, många är de som fått nära och kära torterade eller avrättade för sin regimkritik.

Afghanistan var aldrig ett FN-uppdrag. Det var inte heller NATO:s intervention i forna Jugoslavien, eller ockupationen av Irak. Dessa krig har på ett tydligt sätt kringgått FN och folkrätten, vilket man försökt släta över i efterhand.

Västs modell med marionettregimer, eller hanterbara despoter som håller det egna folket under stövelklacken är nu över. Det är vanligt folk som har fått nog. De vill ha något att säga till om. Det är detta som är grunden till upproren i Arabvärlden och FN:s nya roll som krigslegitimerare, eller demokratigarant, beroende på om man ser världen som ”upp och ner” eller ej.

Alla vill ha demokrati, men vad är det?

Och visst är det motsägelsefullt när folken i Arabvärlden säger att de vill ha demokrati, samtidigt som de är kulturellt och ekonomiskt sönderslagna av kolonialism och imperialism från ”demokratiska” länder i Väst? Detta behandlas i artikeln ”Demokrati lösningen på arabvärldens problem?” (2). Folkmakt, liberal parlamentarism, eller teokrati är ju inte precis samma sak. Frågan om det är i USA eller Iran som folket har minst makt, är nog inte så lätt att besvara.

Vilken roll spelar Israel?

Man behöver inte vara vare sig militärstrateg eller prisbelönad journalist för att förstå att det ligger i Israels intressen att försvaga och splittra sin omgivning, för att befästa, försvara och expandera den judiska staten. Israel vill minst av allt ha en demokratisk regering i något arabland. Det vill säga i betydelsen regeringar som i stor utsträckning uttrycker folkets vilja. Helt enkelt därför att araber i gemen genomgående sympatiserar med sina bröder och systrar som blivit fördrivna och bestulna på sitt land, det vill säga palestinierna. Och folken är ju inte så lätt att köpa i synnerhet inte i dessa tider när pengar snart bara är värdelöst papper. Storkrig som ett följd av ekonomisk kris är något som historien lärt oss.

Redan i den Sionistiska planen för Mellanöstern från 1982, den så kallade Kivunimplanen, talar man om att splittra och försvaga arabländerna, dela Irak i 3-4 delar med mera. Se vidare i artikeln från 2005 ”Israel och det nya amerikanska århundradet” (3). Där påvisas Israels roll i amerikansk utrikespolitik, med siktet sedan länge inställt på Iran. Ett Iran som numera hunnit växa sig så starkt att det kommer att leda till ett förödande storkrig om planerna nu sätts i verket. Och Perserna är inte lätta att tas med. Ett gammalt krigarfolk och obotliga patrioter, oavsett vad de anser om sin egen regim.

Syrien har nu en nyckelroll

När det gäller Syrien, så har palestinierna haft det betydligt bättre där än i Libanon och Jordanien, men nu riskerar de att komma riktigt i kläm. Hamas och andra palestinska motståndsorganisationer, både islamiska och andra, har sina kontor i Damaskus. Hur kommer dessa att påverkas? De måste tänka om snabbt. Regimen har redan angripit ett stort palestinsk flyktingläger. Det är kört för Assad, det går inte att behålla folkets förtroende och samtidigt skjuta obeväpnade fredliga demonstranter.

Hamas måste snabbt ta sig ur Damaskus och distansera sig från den nuvarande regimen. Annars finns en risk att man kommer upptäcka massgravar med palestinska lik efter att Assad är borta. Vi minns hur det gick i Libanon 1982 med massakrerna i Sabra och Shatila, under övervakning av Israels militär. Och Hizbollah riskerar att tappa i trovärdighet om de inte blir mera självständiga gentemot Syrien, men kanske främst i förhållande till Iran, vars dubbelspel i Afghanistan och Irak splittrar det arabiska folkets motstånd mot de nya korsfararna – den antisionistiska retoriken till trots. Men det är ett misstag att tro att det är motsättningarna inom islam mellan Shia och Sunni som är drivande. Båda falangerna gör motstånd mot, eller samarbetar med sina ockupanter, fast i olika länder.

Golanhöjderna är ockuperade oavsett vem som bestämmer i Damaskus, så vi får nog inte se ett närmande mellan Syrien och Israel, men i ett inbördeskrig så försvagas alliansen naturligtvis mellan Syrien och Iran. Man kan också undra ur stor makt Assad egentligen har? Assad är bara en av flera aktörer och frågan är om han har så stor rörelsefrihet. Han sitter nog fast i systemet, i motsats till Gaddafi som personifierar systemet i Libyen. Den korrumperade maktapparaten kämpar för sina privilegier nu. Faller Assad, så faller alla som lever på systemet inom militär, säkerhetspolis och byråkrati. De slåss för sitt levebröd och sin ställning. Om inbördeskrig bryter ut kan det bli långvarigt.

De folkliga upproren i Arabvärlden kommer säkerligen även att spilla över till Iran och där håller det nog inte att bara fortsätta att skylla på USrael, även om oppositionen hittills varit underblåst därifrån. Demonstrationerna i Israel har inte handlat om ett regimskifte, där den judiska staten skulle ersättas med en demokrati med lika rättigheter för alla och kommer därför inte att påverka relationerna mellan olika stater i Mellanöstern. Så sker först när FN:s resolutioner om de fördrivna palestinernas rätt att återvända åtlyds.

Det som oroar mest nu är FN:s och Västmakternas, men även Turkiets, hot om intervention i Syrien, som kan bli början till ett storkrig i Västasien om Assad inte kastar in handduken. Det är svårt att tro att Hizbollah och Iran då skulle nöja sig med att vara åskådare.

Slutord

Avslutningsvis kan det vara på sin plats att avrunda med ett citat ur epilogen i den legendariske journalisten David Hirsts klassiker ”Geväret och olivkvisten”, nyss utkommen på svenska på Alhambra Förlag, 2011. Hirst låter den välkände professorn i militärhistoria vid Hebreiska universitet i Jerusalem, Martin van Creveld, komma till tals angående nödvändigheten att genomföra den slutgiltiga etniska rensningen av palestinier från Palestina, för att rädda den judiska staten. Hirst undrar ”Men skulle världen tillåta en sådan etnisk rensning?” och ger ordet till till Creveld:

”Det beror på vem som utför den och hur snabbt den sker. Vi har flera hundra atomstridsspetsar och raketer och kan avfyra dem mot mål åt alla håll, kanske till och med mot Rom. De flesta europeiska huvudstäder är mål för vårt luftvapen … Låt mig citera general Moshe Dayan: ´Israel måste bli som en galen hund, allför farlig att oroa.´Jag anser det hopplöst för närvarande. Vi måste förhindra att det kommer därhän, om det alls är möjligt. Men vår krigsmakt är inte den trettionde starkaste i världen utan snarare den andra eller tredje. Vi har förmågan att slå ner världen tillsammans med oss. Och jag kan försäkra att det kommer att ske innan Israel går under.” (a.a sid 506)

 (1)   ”Anfallet på Libyen är olagligt”

(2)   ”Demokrati lösningen på arabvärldens problem?”

(3)   ”Israel och det nya amerikanska århundradet”

Nydligen gjorde USA:s president Barack Obama ett uttalande där han nu verkar anse att det är enskilda vita galningar som är det största hotet mot den västerländska demokratin, eftersom de är så svåra att spåra. Jag har tidigare behandlat den så kallade terrorismen i min mest lästa artikel på Sourze, ”Kriget mot terrorismen är en bluff”. Den behöver nu aktualiseras, med hänsyn till de hemska terrordåden i Norge. En intressant sammanställning om dessa finns bland annat på Webbtidningen Arabnyheter.

Av någon underlig anledning verkar det som om det bara är ensamma muslimer som ingår i internationella terrornätverk. Kanske tror president Obama att muslimer har bättre organisationsförmåga, större resurser och mer tillgång till välutbildade experter i dessa frågor, än de västerländska underrättelsetjänsterna? Här är föresten en sådan  ”muslim”.

Nu har terrorismen fått ett nytt ansikte och den norske ensamma galningen Anders Breivik fick ersätta den gamle nätverksterrorisen och mannen i grottan som efter hand tappat något i trovärdighet och vars lik man därför till slut tvingades avliva. Se vidare min artikel på Sourze, ”Att döda ett lik – bin Laden går igen”.

Den gamle med nio liv som överraskade hela världen med att – som man sa – från sin grotta i Tora Borabergen organisera och leda de sofistikerade terrorattackerna på World Trade Center 9/11 år 2001. Där imploderade tre (3) byggnader, efter att två (2) träffats av flygplan, enligt klassiskt mönster från så kallad controlled demolition. Väl dokumenterat (filmat) av glädjedansande mossadagenter som senare skröt med sin bedrift i israelisk TV. De ”råkade” bara vara på rätt plats vid rätt tidpunkt. Och där Pentagon samtidigt rammades av en Boeing av hittills okänt dvärgformat – att döma av skadorna och vrakdelarna .

Jag slutar aldrig förvåna mig över att den officiella sagan om 911, som ingen med rudimentär faktakunskap i frågan längre tror på, fortfarande tycks ha lyskraft. Men det kanske är som med ”Kejsarens nya kläder”, det är bara barn och dårar som vågar se att han är naken.

Och vad skall man säga om Breivik annat än att han förutom att vara ensam och galen, tycks ha en besvärande skrivklåda. Jag menar, behöver man författa ett manifest på 1500 sidor för att förklara sina syften, när det är betydligt enklare med ett par A4-sidor, som dessutom kommer att läsas av betydligt fler? Tänk om någon konspirationsteoretiker nu avslöjar att han dessutom har dyslexsi …

Usama Obamas slutsats, liksom hans knähundars i alltför många av världens regeringar, är lika solklar som förutsägbar? Det behövs nu mera övervakning av enskilda medborgare och varför inte ett och annat tillslag mot de grupper till ”höger” som Stormedia nu pekar ut som Breiviks ideologiska drivkraft.

Men man avser väl knappast EDL (English Defense Leaue), dess Jewish Division, eller ideologiska meningsfränder och samarbetspartners i Sverige med SD:s Kent Ekeroth i spetsen? De som i likhet med Breivik älskar Israel och hatar islam. Eller salongssionisterna i Sveriges politiska och kulturella nomenklatura och varför inte neo-conskramarna Lundberg i Axess och Gudmundsson i SvD? Det är nog snarare här Breivik hör hemma, än bland de så kallade nationella. Neo-cons som står stadigt på sina två ben. Det ena trotskistiskt och det andra högersionistiskt.

Och om så mot förmodan skulle ske, vore det inte än bättre att följa pengarna till vägs ände? Från bin Laden och alla hans alias till Breivik – different patsies, same masters ….

Se även i en något förkortad version på Sourze