Demokrati eller folkmord?

Publicerad på SVD Brännpunkt den 3 juni 2003 och även på engelska i en rad olika webbtidningar/hemsidor.

Israel är inte en demokrati. I realiteten är det en apartheidliknande sionism vid makten. Verklig fred i Mellanöstern kräver att Israel omvandlas från en judisk kolonialstat till en sekulär demokrati. Ytterst handlar problemet om demokrati eller folkmord, skriver Mellanösterndebattören Lasse Wilhelmson, verksam i organisationen Judar för fred, JIPF.

Sionismen är den politiska ideologi som ligger till grund för visionen om en judisk stat – Eretz Israel – fram till Jordanfloden och även öster om den. Sionismens paroll ”ett land utan folk till ett folk utan land” förbisåg att landet redan var bebott.

För att skapa en judisk stat 1948 måste man flytta bort tillräckligt många människor som redan fanns där. Sionismen förutsätter det vi i dag kallar etnisk rensning, eller ”transfer” med sionistisk terminologi. Israel utropades följaktligen först sedan en kraftig judisk majoritet säkrats, genom invandring, terror och etnisk rensning. Än i dag saknar Israel en författning och fastslagna gränser, vilket är helt i överensstämmelse med sionismens krav på ytterligare expansion. Att Israels lagstiftning och administrativa bestämmelser innebär såväl apartheid som rasism är den logiska följden av detta.

Det är en utbredd myt att Israel är en vanlig demokrati. I Israel år 2003 gäller bland annat att:

– Judar utanför Israel har rätt att omedelbart invandra och bli
israeliska medborgare, medan cirka 800 000 fördrivna palestinier förvägras rätten att återvända till sina hem.
– Icke-judiska medborgare (20 procent) i Israel kan inte förvärva statsägd mark.
– Ett stort antal arabiska byar i Israel har inte legal status som bosättningsorter och saknar därmed tillgång till allmän service, energi, vatten m m.
– Judar i Israel kan inte gifta sig med icke-judar.
– Israeliska ID-kort visar om innehavaren är jude eller icke-jude.
– Arabiska israeler får inte göra värnplikt (med få undantag), vilket medför diskriminering avseende sociala förmåner, studier m m.

Israels premiärminister Sharon är, utöver en duktig militär, en mycket framgångsrik sionist. Han fullföljer den sionistiska visionen om Eretz Israel, med fortsatt kolonisering och smygande etnisk rensning av Västbanken, i syfte att uppnå en judisk majoritet i hela Eretz Israel. De folkrättsbrott och den statsterrorism som är en förutsättning för detta har stöd i demokratiska val i Israel. Palestinierna har inte röstat fram den individuella terrorismen (självmordsbombningarna) och Arafat är satt i husarrest av Israel.

Israel har en slagkraftig krigsmaskin med massförstörelsevapen, inklusive kärnvapen. Det pågår en omfattande förstörelse och militär kontroll av allt palestinskt liv på Västbanken och i Gaza. Israeliska agenter genomför s k utomrättsliga avrättningar (lönnmord) av palestinier som anses hota Israel.
Internationella fredsaktivister mördas. Olivträd grävs upp, den odlade marken avskiljs från byarna med den s k säkerhetsmuren, bostadshus sprängs, ambulanser beskjuts osv. Undernäringen bland palestinska barn ökar. Palestinier tvingas återigen lämna sina hem. Utegångsförbud och 100-tals militära checkpoints har gjort palestinierna till fångar i sina egna byar och städer.

Sionismen fortsätter att ”konsumera” en möjlig palestinsk stat, genom att etablera geografiska fakta. Cirka 200 olagliga judiska bosättningar har uppförts på Västbanken och över hälften av markytan är exproprierad av Israel.
90 procent av palestinskägd mark inom Israels gränser 1948 är tidigare konfiskerad. Det är sionismen som skapat en judisk kolonialmakt – med rasism, apartheid och etnisk rensning. Vem som varit premiärminister i Israel har varit tämligen betydelselöst i ett 50-års perspektiv, eftersom alla varit sionister.

Såväl Osloavtalet som Baraks s k generösa erbjudande liknar Bantustanöar, utan en lösning av det palestinska flyktingproblemet och med israelisk överhöghet.
Israels skriftliga invändningar mot de fyras (FN, EU, Ryssland och USA) aktuella ”Färdplan för fred” är mer av samma politik och stick i stäv mot Sharons uttalanden.

Västbanken hackas upp i områden avskilda av israeliska motorvägar och nuvarande judiska bosättningar. Tunnlar kontrollerade av Israel förbinder dessa palestinska enklaver. Palestiniernas mänskliga rättigheter begränsas. De palestinska flyktingarnas rättigheter, enligt internationell rätt och FN-beslut, avvisas kategoriskt.

Det är dags att syna USA:s dolda agenda för Färdplanen. Hur ska fred kunna nås på ett område motsvarande Smålands storlek, mellan en apartheidstat och en ny palestinsk stat? Den förra diskriminerar en stor grupp egna medborgare, som etniskt tillhör den senare. Den förra är en militär och ekonomisk Goliat och den senare en David.

Det är alltmer uppenbart att en varaktig och rättvis fred, bland mycket annat, kräver att Israel väljer demokratins väg, d v s omvandlas till en sekulär demokrati och blir en stat för alla medborgare, en stat med lika rättigheter för alla etniska och religiösa grupper, en stat som inte diskriminerar sina icke-judiska medborgare.

Att förespråka en tvåstatslösning, utan att ifrågasätta Israels apartheidsystem, innebär att Israels koloniala karaktär indirekt accepteras. Detta har dämpat kritiken av Israels politik och underlättat fortsatt expansion och etnisk rensning.
En rättvis fred i Israel/Palestina förutsätter en eller två sekulära demokratier, d v s en omvandling av den judiska kolonialstaten.

Israel fullföljer nu det sionistiska projektet, där alternativen klarnar: demokrati eller folkmord. Ett första steg på demokratins väg och fred är ett slut på ockupationen av Västbanken och Gaza.

Lasse Wilhelmson
medlem i JIPF (Judar för Israelisk-Palestinsk Fred), ledamot i Täby kommunfullmäktige i 23 år, varav fyra i kommunledningen.

Källa: Bland annat ”Mänskliga rättigheter i Israel och på de av Israel ockuperade områdena 2002”, Utrikesdepartementet.

Kommentarer inaktiverade.