Isolera apartheidstaten Israel!

Publicerad på DN Kultur den 30 juni 2004.

Den 17 april publicerades på DN Debatt ett upprop ”Israel måste riva muren och häva ockupationen”, undertecknat av över 200 personer, bland dem ledande författare, kulturjournalister och forskare.

I uppropet visas konkret att Israel inte kan betraktas som en liberal demokrati samt att muren leder till en ny massfördrivning av palestinier från de 10 procent som återstår av det ursprungliga Palestinamandatet, det vill säga områden som inte redan är införlivade i Israel, annekterade eller exproprierade utan ”bara” ockuperade.

Artikeln har hittills inte bemötts, sannolikt därför att det faktamässigt står på solid grund. Sedan dess har Israel skärpt sin politik, genom morden på palestinska ledare, omfattande husrivningar i Rafah på Gazaremsan och den grymma, förödmjukande behandlingen av alla palestinier. Som utrikesminister Freivalds sade 11/2-04 pågår här ”den allvarligaste regionala konflikten i världen”.

I Israel är de politiska ambitionerna öppna: ”De judiska samhällena i Judéen, Samarien (Västbanken vår amn.) och Gaza är förverkligandet av sionismens värden. Bosättning på marken är ett tydligt uttryck för det judiska folkets oantastliga rätt till Israels land och konstituerar en viktig ägodel i försvaret av staten Israels vitala intressen. Likud kommer fortsatt att stärka och utveckla dessa samhällen och kommer att förhindra att de utrotas. – – – Israels regering avvisar blankt etablerandet av en palestinsk arabisk stat väster om Jordanfloden – Jordanfloden kommer att förbli staten Israels permanenta östliga gräns.” (Likuds valplattform i valet i januari -03)

Israel saknar fastslagna gränser och för många judar i Israel finns ingen avgörande skillnad mellan judiska bosättningar före 1948 då staten Israel utropades och efter kriget 1967 då hela Palestina ockuperades.

För att göra sig oberoende av den palestinska arbetskraft som man vill jaga på flykten har Israel de senaste tio åren importerat både lågavlönade gästarbetare från främst Sydöstasien och människor med avlägsen eller oklar judisk anknytning från bland annat före detta Sovjetunionen och före detta Jugoslavien. Bosättningarna befolkas främst av dessa och av fanatiska amerikanska judar, då det trots omfattande bidrag är svårt att få israeliska judar att bli bosättare. Samtidigt växer en ny ”diaspora” fram, bestående av intellektuella judar födda i Israel. De emigrerar till Europa och USA, då de inte står ut med att leva i det moraliska och politiska sönderfallet i Israel. Militär hoppar av i vånda. En av dem, Arik Diamond, säger att ”sanningen är att vi i dag kan skjuta araber hur som helst utan att bli straffade”.

Denna utveckling är ett grundläggande problem för den judiska koloniseringen av Palestina. Andelen människor med svag eller ingen judisk anknytning minskar inom 1967 års gränser, där redan de 23 procent palestinierna har högre nativitet än judarna. En ny våg av etnisk rensning, denna gång av Västbanken och Gaza, krävs därför om sionismens och Sharons mål om en judisk stat fram till Jordanfloden skall uppfyllas. Detta mål kan förverkligas enbart med förtryck, ockupation och markstöld.

Israel och dess lobby i västvärlden går nu till våldsam offensiv för att legitimera en uppenbart planerad etnisk rensning. Dels genom att anknyta till den USA-anförda kampen mot terrorismen, där varje palestinskt försvar, även folkrättsligt legitimt, benämns terrorism. Dels genom att definiera Israelkritik som uttryck för antisemitism – något som klassar många av världens judar som antisemiter. Israels ambassadör Zvi Mazel agerade i den andan i sin av Sharon godkända attack på konstinstallationen ”Snövit”. En desperat handling som är svår att förstå om man inte beaktar det prekära läge den judiska staten befinner sig i.

Sionismens paroll ”ett land utan folk till ett folk utan land” kunde vinna anklang i skuggan av Förintelsen, men har nu återigen blivit beroende av antisemitism, verklig eller påhittad. Antisemiter och sionister är överens om att judarna är en särskild ras som behöver ett eget hemland (getto).

En ledande historiker i Israel, Benny Morris, har tagit fram dokument om hur Ben-Gurion och andra sionistledare i april 1948 gav order om att de palestinska byarna skulle förstöras och byborna fördrivas – med hjälp av massakrer, våldtäkter och avrättningar där palestinier ställdes mot en mur och sköts. Morris medger att utan en brutal etnisk rensning skulle en judisk stat inte varit möjlig. Därför anser han det berättigat att oskyldiga mördades. Morris visar att som judarna betedde sig 1948 beter de sig idag. (Se New York Review of Books 26/2 -04)

Vi som tog initiativet till uppropet har judisk släktbakgrund. Vi är medvetna om hur kritik både kan gynna antisemitism och hejda den. Varken Israel eller antisemiter har rätt att definiera en kulturell och historisk judisk identitet, föränderlig och omöjlig att fånga i en formel. Men judar utanför Israel förknippas outtalat med Israels politik, fast den mycket väl kan tolkas som oförenlig med judendomens värderingar. De hålls som gisslan av en judisk stat som begår krigsförbrytelser, bryter mot internationell rätt och förintar ett annat lands infrastruktur.

Vi vill särskilt vända oss till den majoritet av judar utanför Israel, även i Sverige, som önskar leva i stater med lika rättigheter för alla medborgare oavsett etnisk eller religiös anknytning. Varför stödja en apartheidstat där hundratusentals palestinier görs hemlösa och rättslösa och där medborgarna rangordnas efter etniska och religiösa kriterier? Ert stöd är måhända psykologiskt förståeligt som uttryck för en identitet kopplad till Israel, antisemitismen och Förintelsen, men det bidrar till en hotande katastrof för båda folken.

Först då Israels militära kontroll av 3,5 miljoner palestinier – undernärda, ofta utan vatten och medicin – ersatts med internationellt erkända gränser och västerländsk demokrati – Sydafrika är mönstret – kan en fredlig utveckling inledas utan desperata självmordsbombare. Hur en sådan fred skall se ut bör överlåtas till dem, inräknat de palestinska flyktingarna, som lever i det ursprungliga Palestinamandatet.

Den svenska regeringen torde ha funnit att åratals medlingsförsök och politiska påtryckningar varit fruktlösa. Priset för fortsatt passivitet är dock högt. Vi utgår från att den sorg och besvikelse vi känner inför Israels brott mot de mänskliga rättigheterna och dess förakt för alla fredsförslag delas av regeringen. Vi uppmanar regeringen att i samverkan med EU arbeta för närvaron av en internationell fredsstyrka samt överväga ett bestämdare avståndstagande som inbegriper sanktioner.

Lennart Grosin, Lasse Wilhelmson och Per Wästberg

Annonser

Kommentarer inaktiverade.