Gilad Atzmon – EXILE

Publicerad 9 Fib kulturfront nr 3/2006 och på engelska.

Intervjuad av Lasse Wilhelmson i januari 2006.
Atzmons böcker, artiklar och musik finns på hans hemsida http://www.gilad.co.uk/

Gilad Atzmon är född i Israel och uppväxt i ett sekulärt judiskt hem. Han gjorde sin militärtjänst under Libanonkriget 1982, vilket blev den vändpunkt som gjorde honom skeptisk till sionism och Israels politik. Tio år senare utvandrade han till England med enkelbiljett. Efter avslutade filosofistudier valde han musiken framför en akademisk karriär. Hans förra album EXILE fick BBCs pris som ”Årets bästa album”. Hans egen mångkulturella grupp heter ”The Orient House Ensemble”. Atzmon har skrivit två böcker som tillsammans är översatta till 17 språk (A Guide to the Perplexed och My One and Only Love) och ett stort antal artiklar som främst kritiserar sionism och ”judisk identitet” ur ett ideologiskt och filosofiskt perspektiv.

LW: Varför lämnade du Israel och kommer du någonsin att återvända?
GA: Efterhand kom jag till insikt om att bo i Israel som enskild Hebré bidrar till koloniseringen av Palestina. Jag bestämde mig för att inte vara en kolonisatör. Jag har inga planer på att återvända.

LW: Inte ens om den judiska staten upplöses och ersätts med en demokrati för alla sina medborgare?
GA: Det vore ett stort framsteg, men jag kan inte se några tecken på att de israeliska judarna söker en sådan lösning. Dessutom är jag inte jude, utan snarare en palestinier som talar hebreiska.

LW: Hur skulle du beskriva dig själv? Vem är Gilad Atzmon?
GA: Jag är en jazzmusiker med målet att dagligen återskapa mig själv. Självklart en stor uppgift och jag misslyckas för det mesta. Hursomhelst, att jag är jazzmusiker innebär också att jag inte tar politiska antaganden särskilt allvarligt.

LW: Inte ens de som är bra? Och hur är det med dina egna antaganden?
GA: Hur skulle man kunna veta vilka antaganden som är bra? Jag tillbringar större delen av min tid med att kritisera och revidera mina egna antaganden. Jag tror att det är vad “tänkande” handlar om, alla andra former av tänkande borde kallas för acceptans eller till och med samtycke.

LW: Vad vill du med din musik och ditt skrivande, och hur påverkar de varandra?
GA: Jag tror verkligen att skönhet kan förändra, eller åtminstone påbörja en förändring. I mitt förra album Exile, försökte jag blottlägga den hycklande naturen i judisk och israelisk kultur och mentalitet. Jag försökte än en gång ställa frågan: Hur kan gårdagens offer förvandlas till dagens förtryckare? När jag skriver gör jag samma sak, jag försöker plocka isär det sionistiska tänkesättet och den västerländska diskursen om rättvisa.

LW: Du verkar vara en mycket kontroversiell person, som inte lämnar någon oberörd. Vad beror det på?
GA: Intressant! Jag tror att jag alltid börjar med att förlöjliga mig själv. I min första och andra bok plockade jag isär min egen identitet, som en före detta sionistisk man. Där trampade jag uppenbarligen på en öm judisk tå, som jag lär mig att leva med, men som de trakasserar mig för. Så har de alltid gjort, det är ingenting nytt.

LW: Så, de som anklagar dig för att vara en “självhatare” har på sätt och vis rätt?
GA: Det tog tid att erkänna det. Det var först efter att jag återbesökte Weiningers “Sex and Character” som jag insåg att detta är den dolda hemligheten bakom judiskt dissidentförfattande.

LW: Skulle du kunna utveckla det lite mer?
GA: “Människor älskar hos andra de egenskaper som de själva skulle vilja ha, men faktiskt till stor del inte har. Därför hatar vi hos andra bara det som vi inte önskar vara och som vi trots allt delvis är. Vi hatar bara egenskaper som vi har nära, men som vi först förstår hos andra personer… På så sätt förklaras det faktum att de bittraste antisemiterna finns bland judar” (Weininger, Sex and Character, sid 304)
Helt klart opponerar sig vissa judar mot det som de föraktar bland sig själva. Denna tendens kallas ofta för antisemitism. Men Weininger går längre än så. Som vi alla vet är judar inte ensamma. En del icke-judar hittar judiska tendenser inom sig själva.

“Till och med Richard Wagner, den bittraste antisemiten, kan inte frånkännas tilltagande judiskhet även i sin konst“ (Weininger, sid 305).

Jag tillåter mig således att hävda, att för Weininger är judiskhet inte alls en raskategori. Det är uppenbarligen en mentalitet som en del av oss har, men mycket få av oss försöker motstå. Med andra ord är det judiska självhatet centralt i utvecklingen av kritiskt tänkande.

LW: Och vad består denna “judiska mentalitet” av?
GA: Jag tror att om vi verkligen letar efter ett ord, så föreslår jag överlägsenhet. Överlägsenhet är uppenbarligen resultatet av en feltolkning av den judiska föreställningen om utvaldhet. Medan ortodoxa judar ser utvaldheten som moraliskt förpliktigande, tenderar mera sekulariserade former av judendom att betrakta utvaldheten som en medfödd gåva.

LW: Vad av det du skrivit har lett till störst uppståndelse och varför?
GA: Svårt att säga. Antagligen artikeln om Sion Vises protokoll. Jag hävdar där att med nuvarande läge med judisk makt, ekonomiskt och politiskt, så är debatten om protokollens sanningshalt meningslös.

LW: Det finns ett annat tabu, det om Förintelsen. Hur ser du på det?
GA: Detta tycks bli min nästa strid, det är ett mycket komplicerat ämne. Till att börja med köper jag inte den officiella bilden av Förintelsen, som är full av motsägelser. Jag helt övertygad om att det inte är en sionistisk bild. Jag lägger den största skulden på Angloamerikanerna. Jag anser att Förintelsen har blivit kärnan i efterkrigstidens liberala demokratiska nonsens. Som du vet är titeln på mitt senaste album musiK -RE ARRANGING THE 20th CENTURY.

LW: Menar du att efterkrigstidens imperialister skapade den rådande bilden av Förintelsen för att kunna använda sionismen ideologiskt och judarna som syndabock?
GA: I själva verket är det mer komplicerat. Det är användandet av den personliga berättelsen som är avgörande för den liberaldemokratiska diskursen. Auschwitz är grundförutsättningen för att Angloamerikanarna tillåts döda i demokratins namn.

LW: Många tycker förmodligen att det är konstigt att judar som är antisionister har demonstrerat mot dina föreläsningar, trots att du anser dig själv vara antisionist och förespråkar lika rättigheter för alla i Israel/Palestina. Hur kommer det sig?
GA: Vet du vad Lasse, jag tänkte på detta nyligen. Jag är inte säker på om jag är en ”antisionist” längre. Att vara antisionist är att ge sionismen för stort erkännande. Sionism liksom rasism är i grunden en mänsklig svaghet. Det känns inte rätt att vara mot en “antimänsklig svaghet”. Under den första hälften av 1900-talet var sionismen en marginell rörelse bland judar. Nu har denna svaghet blivit det judiska folkets röst. Det är sannerligen ganska skrämmande.

Men för att återgå till din fråga. Svaret är ganska enkelt. Jag hävdar att de som driver politik under judiskt baner i grund och botten är sionister. Det är klart att de opponerar sig mot mig eftersom jag har avslöjat denna skavank i deras världsbild. Vidare hävdar jag att om sionism är så hemsk som de säger, så borde vi snarare bekämpa den i egenskap av människor än som judar.

LW: Gäller det alla som kallar sig “judar mot sionismen” och liknande?
GA: I själva verket har jag inga invändningar mot ortodoxa judars avvisande av sionism. Så länge man bekämpar sionism med judendom är ens judiskhet äkta och begriplig.

LW: Och vad med det marxistiska ”Judar mot sionismen”?
GA: De är antingen ett dåligt skämt, eller bara någonting löjligt. Om de verkligen vore sanna marxister borde de ta till sig arbetarklassens politik. Med andra ord borde de vara ateister, avstå från sitt etniska eller rasmässiga ursprung, eller åtminstone inte använda sig av det. Vi bör fråga oss varför marxistiska judar tar till sig en sådan rasistiskt orienterad politisk argumentation. Svaret är enkelt. De är antingen “nationalsocialister” det vill säga sionister, eller bara obildade. För det mesta är de både och. I de debatter jag haft med dessa konstiga marxister under åren, har jag mött två unika argument:

1. Det är Hitler snarare än Moses som har gjort oss till judar. Detta argument är uppenbart dumt eftersom a) Hitler har varit död i flera år, b) den marxistiske juden erkänner att han inte är autentisk, det är inte han som är judisk, utan det är en titel som påtvingats honom av Den Andre.

2. Judiskhet är ett kulturellt arv (se bl a Bund). Jag brukade då fråga vad som återstår av det kulturella arvet, efter att man filtrerat bort det religiösa innehållet, utöver hönssoppa och några fräcka skämt. Mitt svar är ganska enkelt: Jovisst, hönssoppa är en kulturell tillgång, men knappast ett politiskt argument. Till exempel är ett stöd till det palestinska motståndet i namn av hönssoppa, långt ifrån ett vinnande politiskt argument.

LW: Hur ser du på den politiska situationen i dagens Israel? Är det möjligt att ändra Israel inifrån, eller måste först stödet från USA och judarna utanför Israel upphöra?
GA: Mycket komplicerad fråga. Israel är ett delat samhälle. Jag har svårt att se en möjlighet till förändring så länge den europeiskt centrerade askenasi-judiska filosofin anger den politiska tonen. Askenasifilosofin är alltigenom en herrefolksfilosofi, både religiöst och sekulärt. Å andra sidan tror jag att de arabiska judarna, som utgör majoriteten av de israeliska judarna, förr eller senare kommer att sluta fred med sina arabiska bröder. Jag lutar åt att Amir Peretz (ny laborledare, LW:s anm) är den första sprickan i askenasernas dominans. Den närmaste tiden kommer det att visa sig om jag har rätt…

LW: Hur kan man slå an den humana strängen i den israeliska kolonisatörens mentalitet?
GA: Jag är inte säker på om jag förstod frågan.

LW: Rätt och slätt, hur ändra på de judiska kolonisterna?
GA: Det gör man inte, man låter dem bli besegrade av sin egen undergångsfilosofi. Det stora problemet är att deras filosofi nu blivit västvärldens röst.

LW: Vilken av dina artiklar skulle du rekommendera någon som aldrig har hört talas om dig?
GA: Antagligen intervjun med Manuel Talens och ”Den tredje kategorin och Palestinarörelsen”, som nyligen översatts till svenska: http://altahrir.blogspot.com/2006/01/den-tredje-kategorin-och.html

LW: Jag trodde du ogillade att bli placerad i fack och nu rekommenderar du din artikel om tre kategorier av judar? Är inte det att placera folk i fack?
GA: Bra poäng. Till att börja med placerar jag inte folk i fack, jag använder mig av kategorier. Men din fråga är på sin plats. Exakt här behöver jag Weininger på min sida. Det är just juden i mig som är så kritisk mot den judiska och sionistiska rörelsen. Listan på alla stora judar som vi älskar så mycket, eller älskar att älska, innehåller Kristus, Marx, Spinoza, Adorno etc, de gör alla samma sak. De tillämpar sin judiska humanistiska insikt mot sitt judiska arv. Kanske Kristus uppfann det, Marx skrev om det i Den judiska frågan och Adorno avslöjade den judisk-centrerade kulturindustrin. Min metod är snarlik. Jag säger till mina f d bröder: “Ni gillar att placera folk i fack (självhatare, antisemiter, Förintelseförnekare etc.). Okej, men låt oss se vad som händer när vi placerar in er i fack.” I själva verket använder jag sionistisk taktik mot sionisterna. Och återigen i denna artikel placerade jag folk i fack som en ordentlig jude gör. Det finns ett gammalt talesätt: ”Man kan få ut en person ur Israel, men man kan inte få ut Israel ur personen.” Jag har definitivt lämnat Israel fysiskt, men jag är ordentligt skolad i israeliska, sionistiska och judiska tankemetoder.

LW: När får vi se dig i Sverige?
GA: Så snart jag blir inbjuden kommer jag med glädje att uppträda där.

LW: Både som musiker och författare?
GA: Självklart.

LW: Tack Gilad!
GA: Nöjet är helt på min sida – Peace.

Kommentarer inaktiverade.