Sionismkritiken gör framsteg – intervju med Lasse Wilhelmson II

Publicerad på Mohamed Omars blogg den 21 maj 2009

Mohamed Omar

Sedan min intervju med Lasse Wilhelmson, ”Värstingen”, (31/3) har det pågått ett hätskt mediedrev mot min person. Man har kallat mig allt från ”fascist” till ”psykopat” och ”antisemit”. Till och med Åsa Linderborg, som jag tidigare haft viss respekt för eftersom hon försvarat irakiernas rätt att göra motstånd, har i Aftonbladet sällat sig till kören och kallat mig ”Förintelseförnekare”, (”Liberalerna skär tungan av yttrandefriheten”, 15/5).

Intervjun med Lasse Wilhelmson är faktiskt det mest lästa inlägget på min blogg. När jag skriver det här har fler än tio tusen personer läst den, vilket innebär en veritabel publiksuccé för sionistkritiken.

Utvecklingen efter den första intervjun gör att jag känner att jag behöver träffa Wilhelmson igen. Han tycker likadant och skulle gärna vilja ta tillfället i akt att förtydliga och fördjupa en del saker.

På sin egen blogg har Wilhelmson, som svar på kritiken, lagt till några kommentarer med vederhäftiga bevis för judarnas inblandning i bolsjevismen, Israels dolda hand i terrordådet den 11 september och siffran 6 miljoners symboliska karaktär.

Den här gången kommer Wilhelmson till Uppsala. Det är Kristi himmelfärdsdag den 21 maj, solen skiner, och vi tar en kopp kaffe på Café Ofvandahls.

MO: Intervjun med dig är det mest lästa inlägget på min blogg. När jag skriver det här har 10 000 personer läst den. Du är känd, eller snarare ökänd, Lasse.

LW: Ja det är ju kul att det vi diskuterar väcker intresse, men det beror nog mest på att jag tog bladet från munnen, som man brukar säga och sa en del saker som är tabubelagda. Men det var nog egentligen ditt eget beslut att komma ut som en radikal muslim som skapade det mediala intresset. Mycket är dock fortfarande osagt, men det kommer mera. Det skall bli kul att se hur det kommer att bemötas, nu när inga skällsord finns kvar. Att så många också sökt sig till min blogg för att läsa mina artiklar, som hittills varit mest lästa utomlands, är ju också glädjande.

MO: Det är väl inte första gången du står i rampljuset?

LW: Nja, jag väl inte direkt okänd sedan tidigare i Sverige. Jag har varit en politisk profil i Täby kommun i över 20 år, men även figurerat i dagspressen med anledning av mitt fackliga arbete. För 20 år sedan blev jag och min familj också rikskändisar på grund av problem med den kommunala myndigheten som ogillade att vi hade en flock höns som sällskapsdjur mitt i villaområdet där vi bor. Sverige är verkligen ett konstigt land. Folk drar omkring med stinkande och bullrande gräsklippare, har katter som skiter överallt och hundar som skäller – helt ostraffat. Och så skall man inte få ha lite höns som är så trevligt. Den striden vann jag med en brakseger och jag har i stor omfattning sålt vidare unghöns för husbehov alltsedan dess. Vi har förresten just fått tillökning i hönshuset, som brukligt är på våren. Om de sionistiska dörrvakterna i våra mainstream media kunde intressera sig lite mer för höns i stället för att kackla på alla de inte gillar, skulle världen bli mycket bättre.

MO: Intervjun med dig blev sista spiken i kistan för min del. Den ledde till att många ängsliga kulturnissar tog avstånd.

LW: Det som hände var att du slutade vara rätt slags muslim för att få vara kvar i den svenska kultureliten. Men värre ändå var nog att du blev en öppen och vältalig kritiker av sionismen och sionistiseringen av Sverige. Det är klart att detta måste förkastas av merparten av den nomenklatura som bär upp denna ideologi. Det hände också mig tidigare. Så länge jag uppträdde som en så kallade protestjude och förmodad vänsterman på grund av mitt förflutna i 68-rörelsen, så var jag firad och önskad överallt, som talhållare, föreläsare och artikelskrivare. Men så snart jag tog av mig kippan och det blev klart för folk att det var länge sedan jag var ”marxist”, då blev jag en så kallad självhatare, eller ”konspirationsteoretiker”. I min artikel “En myndighet för sionistisk ideologiproduktion” visar jag på några viktiga effekter av sionistiseringen av Sverige. Den artikeln vågade ingen publicera, utom en liten blogg som snabbt tog bort den, av rädsla för att bli ”smittad” av min person.

MO: Var det inte något liknande som hände med Hesham Bahari?

LW: Absolut, han var länge rätt sorts arab och nysvensk. Hans utgivning på Alhambra Förlag prisades av alla, inte minst tack vare att han gav ut en massa arabiska stora författare och klassiker. Många av dem han publicerat är ju som bekant dissidenter och kritiska både mot egna regimer och även religion. Men så snart han publicerade en (1) judisk dissident, Israel Shamir, så tog det hus i helvete. Sedan publicerade han några böcker som ifrågasätter den officiella versionen av 911 och då är det klippt. Som du så riktigt skriver i din artikel i Aftonbladet (”Nu lämnar jag Svenska Pen”, 24/4), så har vi ett gigantiskt hyckleri med sin udd riktad mot islam till förvar av sionismen och dess rasistiska apartheidstat.

MO: Du skrev en kommentar till alla påhopp på mig?

LW: Jag skrev ju ”Mohamed Omars vedersakare” som svar på drevet. Men jag vill verkligen protestera mot din liknelse med spiken i kistan. Det blev ju snarare en höjdpunkt. Det du gjorde var att öppna upp ett vattenhål i den konforma svenska debatten. Du har låtit många intressanta intellektuella som aldrig hörs i debatten komma till tals. Helt olika människor, med olika tro eller livsåskådning.

Det är en kulturgärning och ett slag för det fria ordet som kommer att gå till historien. Dina vedersakare däremot kommer att hamna på historiens sophög. Inte för att de inte håller med om allt du eller dina intervjuoffer säger, utan för att de idkar intellektuell fridlysning genom att konsekvent stigmatisera dig och ditt intervjuprojekt med hjälp av de begrepp som sionisterna täpper till käften på folk med: ”antisemit”, ”Förintelseförnekare” och ”konspirationsteoretiker”.

Rädslan för dessa tillmälen har idag en förlamande inverkan på alla som vill få slut på USraels brottsliga krig och utvecklingen av de orwelska Storebrorssamhällen som är en förutsättning för den nya världsordningen med en liten elit och slavar för övrigt. Men om alla bara håller käften av taktiska skäl, så blir det ingen förändring. Och några måste börja och får då ta skiten. När jag vid ett tillfälle beklagade mig inför Gilad Atzmon, skrattade han bara och sa: Lasse, it is the nature of our cause, we are lonely knights. But don´t worry, there are milions out there, who love reading what we write. Han är rätt kul Gilad, som sen skrev en liten ironisk pamflett “Selfhaters Unite”, en fullständig omöjlighet eftersom vi är så få och utspridda.

MO: Du räknar ju inte dig själv som troende. Hur ser du på moralfrågor?

LW: Nej, men inte heller som ateist. Jag vet inte hur det är för dig Mohammed och andra som är djupt religiösa, men för min egen del så är livet ett kollektivt projekt där man själv blir vad man gör för andra, speciellt de som är mest utsatta. Det brukar kallas för solidaritet, kärlek och humanism. Själv vill jag bara i all enkelhet orka se mig själv i spegeln varje morgon och inte ligga på min dödsbädd och förakta mig själv för att jag höll käften medan jag hade något att säga.

Till slut kokar livet ner till att vara ärlig mot sig själv, följa sitt hjärta och veta att man har gjort det som står i ens makt för att skapa en bättre värld för sina barn och barnbarn, som ju faktiskt inte bett om att bli födda. Till detta behövs det fler ”antisemiter”, ”Förintelseförnekare” och ”konspirationsteoretiker”, helt enkelt därför att världen är upp och ner, som jag skrev för några år sen i en populär och välspridd pamflett, till Sverker Åströms ära.

MO: Är det några särskilda personer du vill säga något om? Alltså angående det som skrivits om oss efter den förra intervjun.

LW: Det mesta var ju förutsägbart. Jag menar vad är det för skillnad mellan en Rydberg, en Malm och en Sandelin, som bara försöker kvala in bland dem som ”är något” inom det kultursverige, där sionister som Carl Rudbeck, Torbjörn Elensky och Jackie Jakubowsky är riktkarlar? Dessa judiska nationalsocialister som inte skyr några medel i sitt försvar av den rasistiska judiska apartheidstaten som upprättats på det stulna landet Palestina och där det bedrivs en folkmordspolitik på dem som bodde där – den värsta skurkstaten i världen. Eller den ”vänster” som sluter upp i det sionistiska drevet när de hetsar med sin ”antisemitism”, med trotskistiska viktigpettrar som Svensson och Ejnemark i spetsen.

Låt mig i stället nämna några kritiker som jag faktiskt respekterar, som Jinge och Åsa. Jinge är en orädd öppen kritiker av Israels politik och det sionistiska inflytandet i Sverige. Ensam i sitt slag inom vänstern i Sverige. Han vet att jag i huvudsak har rätt, liksom många andra vet. Men han gör en lämplighetsbedömning av sitt samröre med mig, eftersom han driver ett så kallat vänsterprojekt inför nästa val. Jag har ju gjort klart att jag anser att vi nu fått en amerikansk situation med två block som tävlar om att bäst administrera den så kallade utvecklingen tillsamman med Storebror och att den bästa protesten mot detta är sofflocket – att ge dom fingret.

Vi har ju en utrikesminister i det ena blocket som gör politisk karriär inom maktelitens kanske viktigaste organ, Council for Forreign Relations (CFR) och en före detta minister i det andra blocket som drog igång hela arbetet med Storebrorslagarna i Sverige. Storebror förenar sig som bekant både med höger och vänster, när det gäller de stora frågorna och låter partierna spela politisk teater för övrigt. Det är klart att detta, plus att jag sa det som man inte bör säga högt om sionismen och ryska revolutionen, är oförenligt med Jinges och andras parlamentariska vänsterprojekt.

Och så har vi Åsa Linderborg, som ju är en av de fåtaliga intellektuella på vänsterkanten som man kan ta på allvar och som dessutom kan skriva. Hon gjorde mig faktiskt besviken häromdagen, då hon i Aftonbladet (”Liberalerna skär tungan av yttrandefriheten”, 15/5) kallade dig för ”Förintelseförnekare”. Åsa borde ju veta att det inte handlar om att “förneka” Hitlers brott mot judar med flera, utan om att ifrågasätta delar av den officiella versionen, vilket är en annan sak. I synnerhet som denna används för att rättfärdiga nya folkmord i stället för motsatsen. Har hon inte läst den förra intervjun och är okunnig om detta, eller är hon ohederlig mot dig? Jag förstår inte, det är något som inte stämmer där.

MO: Apropå Förintelsen, även Raul Hilberg, den främste försvararen av den officiella versionen, säger att det inte var 6 miljoner. Du som har en balanserad syn på saken, har du läst Thomas Daltons bok, Debating the Holocaust?

LW: Nej, men jag har läst lite olika böcker och artiklar från hela skalan alltifrån de som hävdar att mellan en halv och en miljon judar mördades, att inga bevis i kriminalteknisk mening finns för ihjälgasning av människor, till de som använder den officiella bilden som en religion. De senare hanterar varje ifrågasättande, om aldrig så litet, som gudsförnekelse. Jag lutar själv åt en tredje ståndpunkt mellan de mest extrema revisionisterna och den officiella bilden.

I förra intervjun sa jag att jag inte tror på siffran 6 miljoner, helt enkelt därför att den figurerat tidigare, närmare bestämt i New York Times ett flertal gånger 1920, i samband med en kampanj till stöd för judar i Europa. Dessutom har ordet holocaust använts i olika sammanhang redan under första världskriget. I den judiska tidningen The American Hebrew, den 31 oktober 1919, skriver man om att just 6 miljoner judar hotas av en förestående holocaust – jaha. Skall vi gissa att detta faktum kommer att bli en ny arketypisk ”antisemitisk” myt? Myter och tabuer skapas ju ofta just för att dölja sanningen.

Men det största problemet med den officiella bilden av Nazitysklands brott mot olika folkgrupper, vilket numer reducerats till ”Förintelsen”, är naturligtvis det faktum att så kallade revisionister fängslas för sin forskning. Vem som helst inser ju att detta minskar trovärdigheten hos den officiella bilden. Man måste väl rimligen få tvivla på den historia som alltid skrivs av segrarna, utan att därför bli utsedd till ”Förintelseförnekare”. Det är ju stolligt.

Eller när jag säger att 911 har en israelisk anknytning, så påstår vissa att jag sagt att det är judarna som ligger bakom 911, som om inga andra vore inblandade. Härvidlag delar jag helt den tidigare italienske presidentens Francesco Cossiga uppfattning, nämligen att ledande politiker i Amerika och Europa mycket väl vet att terrordåden 911 planerades och genomfördes av CIA och Mossad med hjälp av sionisterna i och kring Vita Huset, för att kunna skylla på arabvärlden och få västvärlden att sluta upp bakom angreppen på Afghanistan och Irak. Här bör man komma ihåg att det inte bara är judar som är sionister.

Det är tur att min mor inte lever och slipper ta del av denna cirkus kring sin älskade son, som hon nästan förlorade till det Förlorade landet i hans ungdom. Om hon hade levat, skulle det inte förvåna mig om denna mycket självständiga och handlingskraftiga kvinna skulle ha lämnat Judiska Församlingen i Stockholm i protest mot dess sionistisering och stöd till den judiska apartheidstaten. I likhet med vad Eva Bonnier gjorde, enligt uppgift från en styrelsemedlem i svensk kommitteén mot antisemitism (SKMA). Något som denna politbyråmedlem uttryckte sig nedlåtande om, men som jag försvarade som en mogen och humanistiskt orienterad handling, i en diskussion på en blogg.

Vanligtvis sansade och förnuftiga människor verkar totalt tappa fattningen så snart judar kommer på tal och börjar projicera sina egna nojor på allt de läser. I själva verket tror jag att många är rädda för judarna.

Låt oss anta att jag skulle påstå att det var judarna som förklarade krig mot Tyskland. Då skulle ”j”-tabuet slå till och högljudda anklagelser om ”antisemitism” och okunskap med stor kuf-faktor komma som ett brev på posten. Och då menar jag just från dessa vanligtvis sansade och förnuftiga människor. Eller hur?

Men nu ”råkar” det faktiskt vara så att detta är sant.

MO: Jasså …

LW: Historiska fakta är att den så kallade världsjudendomen förklarade krig mot Tyskland redan 1933, det år Hitler och Roosevelt kom till makten under den stora ekonomiska krisens år och den stora hungerssvälten pågick i Ukraina. Om denna krigsförklaring med mera finns det skrivet i till exempel The Barnes Review Jan./Feb. 2001, pp, 41-45. Det finns också omskrivet i bland annat Daily Express, den 24 mars 1933, med stora rubriker.

Det handlade om en internationell ekonomisk bojkott av Tyskland och skedde samtidigt som de då små sionistiska judiska organisationerna inledde sitt samarbete med nazisterna för att få så många lämpliga judar som möjligt till koloniseringen av Palestina och före de egentliga judeförföljelserna hade startat i Tyskland. Kristallnatten ägde rum först 1938. Denna krigsförklaring innebar ju att judarna i Tyskland på goda grunder blev betraktade som presumtiva landsförrädare av Hitler. Han kände ju väl till judarnas roll i den ryska revolutionen och deras roll i den tyska socialdemokratiska revolutionära rörelsen, där han själv verkat i sin ungdom.

Det är fortfarande inte förlorarna i andra världskriget som skrivit historien, utan segrarna. Och den officiella bilden av ”Förintelsen” som ett exklusivt judiskt offer för ondskan i Nazityskland tål inte denna sanning, eftersom ”Förintelsen” är en absolut och odelbar religiös företeelse. Och detta är bara ett exempel, av den uppsjö jag skulle kunna nämna, där segrarnas roll är allt annat än hedervärd.

Det är faktiskt så, att hela historien från mitten av 1800-talet till i dag behöver skrivas om, eftersom den är tillrättalagd av ryska och anglo-amerikanska historiker. En sådan omskrivning måste för att bli begriplig även behandla judarnas roll, eftersom de varit drivande i så gott som alla samhälleliga förändringsprocesser och som grupp lyckats tillskaffa sig ledande positioner inom de flesta samhällsområden, särskillt inom ekonomin och ideologiproduktionen. Om detta må vi dock inte berätta, däremot må vi gärna berätta om den zigenska maktlösheten. Frågan om den tabubelagda ”Judiska makten”, behandlar jag bland annat i min artikel ”Mikael Nyberg och vänsterns haveri”.

MO: Fakta verkar inte vara något som intresserar dina kritiker?

LW: Det var väldigt få reaktioner på den förra intervjun som handlade om ifrågasättande av fakta. De flesta bara citerade vad jag sagt som om det skulle vara så hemskt, utan att bemöta det i sak. Rätt kul är ju att flera försöker få mig till en okunnig kuf, men jag är ju som bekant en i många avseenden rätt vanlig svensson med ett akademiskt och vänster förflutet.

En person höll på och tjatade om en massa självklarheter och gav sig inte förrän jag frågade om han egentligen inte ville att jag skulle ta på mig kippan igen, för att slippa misstankar om att anklaga judar för allt ont i världen. Men jag hatar inte människor, utan bara åsikter och handlingar. Dessutom menar jag att de flesta judar faktiskt utnyttjas av sionisterna som dessutom har kapat judendomen. I själva verket är det sionismen som är det största hotet mot judarna.

Min enkla ståndpunkt är exakt densamma som Israel Shahaks, nämligen att judarna som grupp behöver sopa framför sin egen dörr och sluta med den där offermentaliteten som de anser ger särskilda moraliska rättigheter. Men också ta itu med de delar av judendomen som underblåser detta. Det har funnits mycket blod på judiska bolsjevikers händer och Stalins villiga skarprättare fanns ju i första hand inom den judiska eliten i Sovjetunionen. Det pågående folkmordet på palestinerna och den förfärliga massakern på civila Gazabor med bland annat vit fosfor är dessvärre en del av samma stammentalitet enligt vilken ”Den andre” inte är en riktig människa, som det står i den judiska lagen Halaka. Hur skall vi någonsin kunna förstå den mentalitet som leder till dessa monstruösa brott och som även medfört osannolika framgångar inom vetenskap, kultur med mera? Om vi inte får diskutera det, återstår endast den rasistiska förklaringen om ”Det utvalda folket”. Vilket skulle bevisas… eller?

På min egen blogg, där den första intervjun också finns, har jag kompletterat med material om sådant som många kommenterat. Det gäller Monica Lewinskyaffären, den judiska dominansen i ledningen för bolsjevikerna och ryska revolutionen, att 911 var ett insider jobb och den israeliska anknytningen, men även om lagar mot kritik av Israel, sionismen och judendomen, samt hur jag lite förenklat ser på den ”judiska världskonspirationen”.

MO: Du sa inledningsvis att det ”kommer mera”. Det där med att judarna förklarade krig mot Tyskland var nytt för mig. Har du något mer i bakfickan?

LW: Ja och det handlar om framväxten av neocons. Här finns det två spår efter Moses Hess, grundare av både sionismen och den tyska socialdemokratin, samt Karl Marx mentor. Marx som vidareförde arvet från franska revolutionen till den ryska, genom sina epokgörande studier och med det Kommunistiska manifestet, som han skrev tillsammans med Engels och med bistånd från sin mentor Moses Hess.

Det första går från Tyskland, via Israel, där den Sionistiska planen för Mellanöstern skrevs 1982 som sedermera i USA blev förlaga till först Clean Break och sedan Project for the New American Century (PNAC). Det projekt som ligger till grund för neocons nykoloniala politik för vilken 911 blev startskottet 2001. Om detta har jag skrivit i artikeln ”Israel och det nya amerikanska århundradet”. I Israel finns det två förgrundsfigurer. David Ben Gurion som var en marxistisk sionist (han kallade sig själv för bolschevik) och Zeew Jabotinsky som var fascistisk sionist – en så kallad revisionist – med Franco som förebild. Dessa två sionistiska riktningar är dock mycket snarlika och den revisionistiska var i klar minoritet. Sionismen är den judiska nationalsocialismen. Om detta har jag skrivit i ”Sionismen – mer än traditionell kolonialism och apartheid”.

Det andra spåret leder från Sovjetunionen och Tyskland direkt till USA. Det består av Leo Strauss och Trotskij. Strauss var den person som kom att bli en viktig idékälla och portalfigur för sionismens utveckling i USA efter andra världskriget. Han var en tysk jude som flydde från Hitlertyskland. Han var sionist och motståndare till judisk assimilation och därmed i grunden en förvaltare av judisk mentalitet. Strauss var filosof, politisk teoretiker och en kritisk lärjunge till Heidegger. Han var inte intresserad av rättvisa, utan ville skapa en motvikt till moralisk relativism och var förgrundsgestalten till den neokonservativa ekonomiska rörelsen. Han ansåg till exempel att Sokrates gjorde fel som torgförde sina filosofiska samtal, eftersom det skapade oro.

Moral är enligt Strauss en naturgiven rättighet och inte en skyldighet och staten är dess främste beskyddare, som dock skall vara avskild från ekonomin. Eliten avgör vad som är moraliskt rätt, givet av gud. För att nå sina mål måste myter, så kallade ädla lögner, skapas enligt Strauss. Buschs lögner inför Irakkriget och gudagivna moral, är helt i linje med detta tänkande, liksom de myter med vilka sionisterna försöker legitimera den Judiska statens existens och befästa sin egen makt. Det var dock inte förrän efter Israels krig 1967 som neocons började ta form i en ohelig allians mellan kristna och judiska sionister, samt nyliberala konservativa.

Den andra förgrundsfiguren i USA är Trotskij som ju redan under revolutionen var Rothschilds man. Flera av de ledande figurerna i neocons som influerat politiken i Vita Huset sedan i slutet av 1900-talet har kopplingar till antistalinister och trotskister som Irving Kristol, Stephen Schwartz, James Burnham och Whittaker Chambers.

Strauss är närmast att betrakta som fascist och ideologisk bror med Jabotinsky, alltså högersionist (revisionist). Trotskij är liksom Ben Gurion bolsjevik, till skillnad från Stalin. Det intressanta med dessa jämförelser är att bägge dessa ”spår” har judiska förgrundsfigurer där höger och vänster samverkar och att båda tillsammans skapar framväxten av neocons och dess politik. Mot den bakgrunden är det inte så konstigt att den anglo-amerikanska imperialismens främsta uttrycksform idag är sionismen.

Den svensk-amerikanske professorn Claes Ryn skrev i sin artikel ”USA världens frälsare”, på SvD Brännpunkt den 7 februari 2005, om neocons som de nya jakobinerna från franska revolutionen. Idén om den “permanenta revolutionen” kan också ses som det trotskistiska arvet till “kriget utan slut” som neocons förespråkar.

Men den kanske viktigaste pusselbiten, nämligen den som består av The King of the Jews, det vill säga Rotschilddynasin, dess historiska framväxt och kontroll av bankväsendet och Wall Street, återstår. Den historien tar vi en annan gång.