Antisionistisk idealist – ett samtal med Lasse Wilhelmson

Intervju i Nationell IDAG september 2009

Av Johannes Schwarz

I en källarlokal i lärdomsstaden Uppsala, på betryggande avstånd från den eldhärjade förorten Gottsunda, har en brokig skara människor samlats för att lyssna till en föreläsning av debattören, författaren och den f d kommunpolitikern Lasse Wilhelmson. Arrangör för evenemanget är Gottsundas riksbekante islamist, Jonas Mohamed Omar.

De soffor och stolar som för ändamålet har flyttats till lokalen är fyllda till sista plats, och i den femtiohövdade publiken sitter ljushyllta, kortklippta män jämte unga kvinnor iförda slöja. Åhörare mellan de tjugo och sjuttiofem iakttar när Omar, i egenskap av arrangör, presenterar mannen som i svensk debatt benämnts ”värstingen”, Lasse Wilhelmson. Till professionen har Lasse Wilhelmson främst varit verksam som föreläsare och forskare i pedagogik vid Stockholms universitet och som ledamot i kommunfullmäktige för lokala Täbypartiet i Täby kommun där han bor.

Wilhelmson inleder med att för de församlade i korthet teckna sin bakgrund som född av en judisk mor och svensk far i Stockholm krigsåret 1941. Uppväxten i dåtidens judiska kretsar gavs den unge Wilhelmson en identitet och viss gemenskap, men i retrospektiv betraktar han den som i stort sett sekulär, areligiös. För en mer detaljerad redogörelse av uppväxten hänvisar Wilhelmson till de böcker han har skrivit och den bok som han just nu håller på att skriva. Men han delger publiken en kort anekdot från barndomen om när några judiska barn bildar en sammanhållen grupp som utvecklar en teknik för att spela av de andra barnen deras kulor på skolgården – gruppen kallar sig kuljudarna.

En mansålder senare är merparten av Wilhelmsons kontakter med forna ’kuljudar’, släktingar och bekanta från uppväxtåren brutna:

– Min släktgren är nog att betrakta som helt assimilerad. Jag var den siste som engagerade mig i det judiska, och det berodde på mitt politiska engagemang till stöd för palestiniernas sak och den israeliska folkmordspolitiken.

Under föredraget ringar Wilhelmson särskilt in en vistelse på en israelisk kibbutz i början av sextiotalet. På kibbutzen var alla boende uteslutande kommunistiska judar, och det kollektiva arbetet för den judiska staten togs för ett självklart, sammanlänkande kitt i samvaron. Det var i arbetet på kibbutzen, i samtal med andra judiska nationalister, som Lasse Wilhelmson för sig själv började att ifrågasätta det rimliga med sionismens mål och metoder. Dessa bryderier ledde in honom på en resa långt från det som merparten av världens judar i dag ställer sig bakom.

Efter föredraget övergår en allmän frågestund till bredare diskussion, och senare får jag tillfälle att ställa ett antal frågor till föreläsaren.

NI: Före det senaste världskriget var en tydlig majoritet av judarna i Sverige negativt inställda till den sionistiska ideologin och tankarna på att handgripligen ta över ett landområde för att flytta all världens judar dit. Sextio år efter den judiska statens grundande råder snarast motsatta förhållanden bland den svenska judenheten. Kan du i ett försök till förklaring peka på ett enskilt fenomen som har förmått att vända opinionen så radikalt?

LW: – Sionismen har kapat västvärldens judiska församlingar och skapat en ny religion kring ”Förintelsen” som blivit en del av de flesta judars identitet, men som även påverkar icke-judar i stor utsträckning. Denna nya religion är i själva verket att betrakta som en avgudadyrkan. Nu har vi alltså två avgudar till Mammon: ”Förintelsen” och ”antisemitismen”, för alla oss som inte är djupt religiösa förstås.

NI: Finns det, så vitt du känner till, någon som helst opposition mot Israel inom den svenska judenheten? Jag tänker t ex på de två till namnen ortodoxa synagogorna i Stockholm, Adat Jisrael respektive Adat Jeschurun – kan man tänka sig att där finns en opposition liknande den hos Neturei Karta och liknande grupperingar i Förenta staterna?

LW: – Nej, det finns bara några enstaka personer som identifierar sig som judar som delar min uppfattning att Israel bör läggas ner.

NI: Kan du dra dig till minnes några tillfällen där du faktiskt själv har erfarit antisemitism i bemärkelsen purt judehat?

LW: – Aldrig. Varken för mig personligen, eller att jag själv direkt sett eller hört det som skulle kunna betraktas som judehat.

NI: Finns det något, i din mening, som kan kallas ”judenoja”?

LW: – Jag tror att de flesta är rädda för judarna och därför undviker att prata om dem, trots att de har ett så oproportionerligt stort inflytande inom de flesta samhällsområden. Rädda för att bli anklagade för att vara ”antisemiter”. Eller motsatsen, sådana som jag som mest skriver om sionismen, judar och judendomen, kan nog också uppfattas som ”nojiga”. Men det beror ju på att några måste göra det, eftersom det är tabu, och då kan det nog uppfattas som att man har en så kallad hang up. Men jag har ju massor av andra intressen och en stor familj och det är bara under senare år som det blivit så för mig.

NI: Hur ställer du dig till lagen mot hets mot folkgrupp som den nu är skriven, är den skälig och behövs den som separat lag?

LW: – I samband med pastor Åke Greens predikan för några år sedan, skrev jag, att det han sa vägde lätt mot det man kan få höra av judiska rabbiner när de uttolkar den judiska lagen Halacha. För övrigt anser jag lagen om hets mot folkgrupp vara helt onödig och att den innebär en inskränkning av yttrandefriheten.

NI: Hur beläst skulle du säga att du själv är i judiska, religiösa källor exempelvis Talmud?

LW: – Ganska dåligt, beroende på att de viktigaste källorna är på hebreiska och att de uttolkas av rabbiner. I det avseendet är Israel Shahak min främsta källa.

NI: Varför, enligt ditt förmenande, bör etniska svenskar i nuläget engagera sig för en till synes oändlig tvist mellan araber och judar i främre Asien, när det svenska folket hotas av så mycket närmare problem och potentiella scenarier?

LW: – Jag anser att alla människor bör engagera sig i palestiniernas sak, eftersom de symboliserar alla förtryckta folk i världen. Sionismen är enligt min uppfattning det största hotet mot mänskligheten och är i dag imperialismens främsta uttrycksform. Sionismen är den förhärskande ideologin i Väst. Se bara på den pågående debatten om Forum för levande historia. Där säger dess direktör Eskil Frank att de minsann hänger ut både nazister och kommunister. Just det, det är det som är denna statliga myndighets huvuduppgift, att dölja sionismens brott och få alla att titta någon annanstans. I själva verket är denna myndighet ett orwellskt sanningsministerium och den kommer aldrig att ”hänga ut” sionister eller den judiska nationalsocialismen, det vill säga sionismen. Jag skrev om detta för ett drygt år sedan i artikeln ”En myndighet för sionistisk ideologiproduktion”.

NI: Hur tänker du kring det faktum att kommunismen (med närliggande ideologier) historiskt har en nära koppling till judar när det i den moderna västvärlden mestadels är utpräglade vänsterrörelser som kritiserar Israel som stat och israeliskt agerande i allmänhet?

LW: – Vänstern har ett gemensamt förflutet med sionismen som den inte gjort upp med. Det är därför de aldrig konfronterar den judiska lobbyn till exempel AIPAC i USA eller den sionistiska maffian på Wall Street och i Federal Reserve. Det är därför de säger att sionismen och judendomen inte har med varandra att göra. Det är därför de inte bekämpar den sionistiska ideologins utbredning i Sverige och västvärlden i övrigt. Det är därför de flesta accepterar bevarandet av en judisk stat – rasism – det vill säga en tvåstatslösning. I själva verket är större delen av vänstern i Sverige lika sionistiserad som alla andra, men de har en radikalare framtoning. Värst är nog trotskisterna, de ställer alltid upp tillsammans med ”antisemitjägarna”, senast i hetsen mot Mohamed Omar och mig.

NI: Ser du något av de nuvarande politiska partierna som trovärdigt, som något du hypotetiskt skulle kunna tänka dig att stödja?

LW: – Nej, jag har aldrig i hela mitt långa liv röstat i riksdagsvalet. Vi har för närvarande två politiska block, som på samma sätt som deras motsvarigheter i USA tävlar om att administrera den politiska så kallade utvecklingen. Den politiska debatten rör inga grundläggande frågor för samhällets utveckling, utan är ett skådespel för folket. Den dagen det finns ett politiskt parti som konfronterar sionismen och Storebror, kommer jag att rösta på det.

NI: Under föreläsningen och efterföljande frågestund uppvisade du ett stort tålamod med människors vitt spridda synpunkter och resonemang. Jag har förstått att inte heller du tycker att den guilt by association som är så vanlig i svensk debatt är acceptabelt som argument. Sätter du några gränser för vilka du kan tänka dig att samarbeta med? Ser du några potentiella eller manifesta problem med alltför nära och långtgående allianser med muslimer?

LW: – Jag samarbetar gärna med alla antisionister som är humanister. Det vill säga inte med rasister som tror att det finns genetiska skillnader mellan olika folkgrupper som rättfärdigar samhällelig apartheid eller krig. Utöver motståndet mot sionismen har jag ingen religiös eller politisk agenda.

Anno 2009 säger sig Wilhelmson en gång för alla ha lämnat kommunismen bakom sig, men efter att ha levt den största delen av sitt vuxna liv i en mängd vänsterrörelser, går det som har varit inte att ta miste på. De gamla vänsterperspektiven framkommer fortfarande då och då hos Wilhelmson, inte minst i materialistiska analyser, vilket för övrigt är något som marxismen har gemensamt med sin spegelvända tvilling kapitalismen.

Lasse Wilhelmson av i dag torde knappast för någon framtona som en hetsande antisemit, eller just något av det som hans kritiker vill göra gällande. I stället framstår han i första hand som den pensionerade universitetslärare med stort intresse för familj och sina många barnbarn han faktiskt är. Politiskt engagerad excentriker? Visst. Idealist ibland på gränsen till det naiva? Om man så vill. Fanatisk hatpredikant mot allt vad judiskt vill säga? Långt därifrån.

Advertisements

Kommentarer inaktiverade.