Mitt tal och min berättelse om vad som hände på Al Quds-manifestationen på Sergels torg i Stockholm den 20 september 2009, med bilder som styrker det som hände.
Skrivet av Lasse Wilhelmson
Det bör sägas att polisens roll var tvivelaktig i och med att de inte hindrade motdemonstranterna från att sabotera manifestationen. Något som torde ingå i deras uppgift att värna om mötes- och demonstrationsfrihen.
Lasse Wilhelmson talar på Sergels torg. Mohamed Omar till vänster.
Tal hållet på Al Qudsdagen i Stockholm, Sergels torg, söndagen den 20 september 2009. Al Quds, som betyder Jerusalem på arabiska, är en antisionistisk internationell solidaritetsdag för befrielsen av Jerusalem och Palestina. Dessa är symbolen för värdens förtryckta folk, som denna dag samlas oavsett religiös eller etnisk tillhörighet. Stora demonstrationer genomfördes denna dag runt om i världen och i till exempel London demonstrerade muslimer och religiösa judar tillsammans.
Al-Qudsdagen – Jerusalemdagen
Det är nog nu. Gaza är droppen. Palestinierna är symbolen för den kamp som världens folk för mot USraels nykoloniala krig. Sionismens mål om en judisk stat i Palestina kan inte genomföras utan folkmord. Den judiska staten förutsätter en rad brott som finns definierade i FN:s konvention mot folkmord, antagen av Generalförsamlingen den 9 december 1948. Där sägs följande:
”Artikel II: I denna konvention förstås med folkmord envar av följande gärningar förövad i avsikt att helt eller delvis förinta en nationell, etnisk, rasmässigt bestämd eller religiös grupp såsom sådan nämligen,
(a) att döda medlemmar av gruppen;
(b) att tillfoga medlemmar av gruppen svår kroppslig eller själslig skada;
(c) att uppsåtligen påtvinga gruppen levnadsvillkor, som äro avsedda att medföra dess fysiska undergång helt eller delvis;
(d) att genomföra åtgärder, som äro avsedda att förhindra födelser inom gruppen;
(e) att med våld överföra barn från gruppen till annan grupp.”
Det innebär att åtminstone kraven a, b och c är uppfyllda och det räcker med ett av dessa för att det skall var folkmord. Här bör särskilt nämnas den omfattande etniska rensningen av palestinier 1948, Al Nakba, som Ilan Pappe så utförligt dokumenterat och som var ett resultat av en mycket noggrann planering, den så kallade Plan Dalet.
Sionismens kolonisationsprojekt har pågått över två sekelskiften. Det är en myt att det överhuvudtaget skulle kunna gå att upprätta en judisk stat i Palestina utan ett folkmord på palestinierna. Folkmordet är inbyggt i sionismen, det är dess innersta kärna. En judisk stat förutsätter en kraftig judisk majoritet och den kan inte åstadkommas utan fördrivning av de som bebodde landet. Resultatet ser vi nu i ett rasistiskt apartheidsystem som skiljer på judar och icke-judar i själva Israel, i Muren, i palestinska flyktingläger i närområdet och som ”facts on the ground” som de fyra kartorna illustrerar och nu senast i Gaza.
Palestinian Loss Of Land 1946-2000
Det är nog nu. Det är mer än nog.
En så kallad tvåstatslösning innebär att folkmordet legitimeras i efterhand, då en sådan lösning förnekar de fördrivna palestinska flyktingarna deras oförytterliga rätt att återvända i enlighet med FN:s resolutioner.
Det finns bara en lösning. En demokratisk stat mellan Medelhavet och Jordanfloden. Inom ramen för en sådan grundprincip kan de närmast berörda diskutera olika former av övergångslösningar och en tidplan för genomförandet av dessa.
En del menar att detta är orealistiskt på grund av det hat som skapats mellan palestinier och judar. Men då får de som genomfört kolonisationen, landstölden och folkmordet flytta någon annan stans, om de inte vill leva i fred och som jämlikar med sina offer i deras hemland. I Algeriet åkte de franska kolonisatörerna hem. I Sydafrika valde de flesta att stanna kvar.
Israel av idag är en entitet med försumbar legitimitet såsom stat i landet Palestina, vilket framgår av min och Snorre Lindquists artikel ”Israel skall uteslutas ur FN?”. Till exempel saknar Israel en konstitution och internationellt erkända gränser, vilket normalt krävs för att något skall kunna erkännas som en stat. Det finns klent stöd för påståendet att Israel är en FN-skapelse. Det finns ingenting som talar för att denna entitet någonsin kommer att kunna fungera i enlighet med FN-beslut och internationell rätt, eller existera i fred med sin omgivning. Tvärt om.
Israel är i dag det största hotet mot en fredlig värld och sionismen den ideologi som i första hand rättfärdigar USraels nykoloniala krig med hänvisning till ”Förintelsen” och ”antisemitism” och egenproducerad terrorism i form av ”false flag operations”. Hisbollahs heroiska seger över den israeliska armén senast i Libanon är ett föredöme för alla folk. Tillsammans med Hamas visar de vägen mot Palestinas befrielse, som dock även kräver att den judiska lobbyorganisationen AIPAC, den sionistiska makteliten på Wall Street och i USA:s privata (!) centralbank Federal Reserv detroniseras.
Allt motstånd mot USraels krigspolitik har vårt helhjärtade stöd. Vårt stöd är villkorslöst. Vi moraliserar inte över våra bröder och systrars politiska eller religiösa uppfattningar. Inte heller över de metoder de använder. Det är deras sak att avgöra. Vårt stöd grundar sig på etik, medkänsla och principerna om alla människors lika värde och rätt att göra motstånd mot förtryck och ockupation.
Jerusalem och Palestina är symbolen för alla förtryckta folk i världen. Palestiniernas kamp för att befria Palestina är en del av samma kamp som förs av afghanerna i Afghanistan och irakierna Irak med flera.
Därför kräver vi idag att de svenska trupperna skall tas hem från Afghanistan, att USA och dess allierade skall lämna Irak och att Israel skall bojkottas på samma sätt som tidigare skedde med Sydafrika.
Palestina, du finns i våra hjärtan. Befria Palestina – hela Palestina!
Min berättelse om det jag var med om på Sergels torg
När jag kom fram till Sergels torg pågick en manifestation mot Irans nuvarande regim. Den dominerades av exiliranier och iranska flaggor med Shahens symbol, samt Irans Arbetarkommunistiska Parti, som delade ut flygblad.
Motdemonstranterna.
Där fanns många svenskar som sålde den trotskistiska tidningen Internationalen, samt olika autonoma, anarkistiska och syndikalistiska grupper i sin karaktäristiska klädsel. Jag kände igen ledande personer från Palestinagrupperna och ISM (International Solidarity Movement) i Sverige, som båda tagit avstånd från Al Quds-manifestationen och uppmanat alla palestinavänner att inte delta med motiveringen att talarna, det vill säga Mohamed Omar och Lasse Wilhelmson, hade gjort ”uttalanden” som de inte kunde ställa sig bakom, utan att ange vad dessa bestod av. Där var även kända judiska sionister som fotograferade demonstranterna för framtida identifiering. Ovan nämnda grupper stannade kvar för att protestera mot den efterföljande Al Quds-manifestationen.
Sionisten Jonathan Leman från EXPO och SKMA med sina kameramän.
Jag anlände till Sergels torg på ”fel” sida, det vill säga ovanför den stora breda trappan mot Åhlens, men hann inte gå runt till andra sidan varifrån talen skulle hållas förrän en handfull yngre personer från ISM och möjligen AFA (antifascistisk aktion) fick syn på mig. De vet ju vem jag är och hur jag ser ut. Den störste och mest aggressive av dem okvädade mig, knuffades våldsamt och brottade ner mig på gatan. Övriga hjälptes åt att trampa sönder de plakat som jag hade med. På plakaten stod det ”Befria Palestina”, ”Bojkotta Israel”, ”Lägg ner Israel”, ”Leve Hezbollah och Hamas”, ”Warzawa och Gaza” (i ett kors med Z som gemensam bokstav), ”Sionismen” (överkryssat), ”Nej till USraels krigspolitik – Afgahanistan, Palestina, Irak, Somalia, samma ockupation” och ”Al Quds Jerusalem dagen”.
Lasse Wilhelmson med sina sönderbrutna plakat under armen.
Jag ropade på hjälp från kringstående personer och särskilt en medelålders palestinsk man ingrep resolut och framgångsrikt till mitt försvar, men även en yngre person. Ett gäng pojkar i nedre tonåren, upptäckte var som stod på plakaten, upplyste mig om att de var palestinier, varefter de ville ”spöa upp” våldsverkarna och frågade mig vilka de var. Jag lyckades dock avstyra detta med motiveringen att där fanns en del riktigt stora grabbar. De var dock ganska rörande och värmde mitt gamla hjärta.
Shora Esmailian (Andreas Malms kvinna) som länge varit en ledande person inom ISM i Sverige och har iransk släktbakgrund, gick efteråt fram till mig när jag samlade ihop spillrorna av mina plakat och sa att ”såna som du ska inte få vara här” (Jag känner väl igen henne sedan många år och vi har också tidigare arbetat tillsammans i Nätverket bojkotta Israel och deltagit i offentliga debatter). Därefter gick hon fram till den person som hoppat på mig, som stod kvar fyra meter bort och som jag känner till och gav honom en kram och kindpussar. Shora deltog senare i motdemonstrationen.
Jag blev inte skadad men polisanmälde överfallet och skadegörelsen på uppmaning av en polis som hörde mig berätta vad som hänt för arrangörerna, när dessa frågade vad som hänt med mina trasiga plakat. Det var principiellt viktig menade han eftersom det som skett hade politiska motiv och kan ses som hatbrott, vilket är en försvårande omständighet.
Motdemonstranterna kastade ägg och frukt på bland annat kvinnor och barn.
Motdemonstranterna var cirka 500 och något fler än vi och de uppehöll sig i den breda trappan och på ”läktaren” ovanför torget som var avspärrat fysiskt av en lång rad polisbilar och stängsel av plastband. De skanderade slagord mot islam och araber, så att talen svårligen kunde uppfattas. De kastade också ägg och frukt på bland annat kvinnor och barn, som utgjorde cirka hälften av demonstranterna.
Muslimska araber dominerade bland dessa. Trots detta genomfördes Al Quds-manifestationen som planerat. Palestinska ungdomar ledde talkörerna.
”Israel är en kolonialstat baserad på apartheid och rasism.”
Jag måste erkänna att det var en något besynnerlig upplevelse att se personer från palestinagrupperna och ISM och allsköns vänsterfolk – som kallar sig palestinavänner – tillsammans med marxistiska och rojalistiska regimkritiska iranier störa en värdig manifestation för Palestina och bua när vi skanderade ”Bojkotta Israel” och ”Befria Palestina”. Det som hände kommer säkerligen att få långtgående konsekvenser för det antiimperialistiska arbetet i Sverige och för solidaritetsarbetet med palestinierna i synnerhet.
Shora Esmailian från ISM protesterar mot arabiska muslimer som ropar ”bojkotta Israel” och ”befria Palestina”.
Det är endast på Al Qudsdagen som antisionistiska manifestationer
anordnats i Sverige till stöd för Palestina sedan flera decennier. Vid alla andra tidigare tillfällen har den sionistiska organisationen JIPF fått sätta gränserna för demonstrationernas huvudparoller, som därför aldrig kommit att omfatta de i Al Nakba fördrivna palestinernas mest grundläggande krav, nämligen den oförytterliga rätten till återvändande, vilket FN kopplade till sitt beslut om medlemskap för Israel 1948.
PS1 Jag vill rikta ett varmt tack till de personer som hjälpte mig när jag blev överfallen och känner en stor glädje och ära i att få ha varit en av de två huvudtalarna på Al Quds-manifestationen i Stockholm år 2009. De tårar som strömmade ner över den gamle palestinske mannens ansikte när han omfamnade och tackade mig för mitt tal, kommer jag aldrig att glömma. Han berättade att han var med om Al Nakba 1948. DS
PS2 I skrivande stund ser jag att FiB kulturfronts ordförande i en kommentar på SvD:s ledarblogg, nu har sällat sig till dem som sprider lögner och förvränger mina politiska uppfattningar. Han skriver bland annat att jag anser att det är judendomen, det vill säga den judiska religionen, som är en viktig maktfaktor i världspolitiken. Alla som läst mina artiklar vet dock att även om jag är kritisk till judendomen, så är det judisk identitet, judisk mentalitet och sionismen som är min måltavla och att min kritik av ”judar” aldrig är kategorisk, emedan den i första hand riktar sig mot den judiska maffian i makteliten och att det är denna som är en maktfaktor i världspolitiken. DS
Al Oudsdagen är en dag för bred enhet mot sionismen och gränslös solidaritet med Palestina och palestinierna som symbol för världens förtryckta folk.
Officiellt definierades Al Qudsdagen 2009 i Stockholm dels av affichen, dels av innehållet i de annonserade talarnas tal, samt av de plakat och banderoller som förekom bland demonstranterna. Därutöver sades saker på arabiska som jag själv inte förstod. Möjligen saker som var mindre lämpliga och uppstod som ett resultat av den provokation som motdemonstranterna gjorde sig skyldiga till. Självklart skall vi göra självkritik för sådant och kamratligt diskutera hur vi skall göra på ett bättre sätt nästa år, även om det inte på något sätt kom att ändra demonstrationens allmänna inriktning. Men vi bör inte heller döma för hårt, eftersom den situation som uppstod kräver en omfattande politisk erfarenhet hos alla deltagare för att rätt hantera. Det är lätt att i stridens hetta förivra sig.
Det finns all anledning att i stället hylla Al Qudskommitteén och demonstranterna för deras mod att genomföra manifestationen, trots motdemonstranternas våld och sabotage mot demonstrations- och yttrandefriheten. Jag tänker då speciellt på kvinnor och barn som inte förskonades från fysiska angrepp.
Al Qudsdagen bör, enligt min mening, undvika att vara en allmän hyllning till Iran, eller till någon speciell grupp inom det iranska samhället. Inte heller bör den, enligt min mening, vara en allmän hyllning till islam, eller någon religiös ledare. Självklart försvarar vi på Al Qudsdagen Irans nationella oberoende inför de hot hon utsätts för, på liknande sätt som vi gör med Afghanistan, Irak och Palestina. Det vi hyllar är motståndet mot sionismen och där finns det grund för att framhålla Irans roll som NATION och dess president i egenskap av STATSCHEF, liksom vi – som inte är muslimer – hyllar Hizbollah och Hamas, inte av religiösa skäl, utan därför att de bekämpar sionismen och dess judiska stat.
Al Qudsdagen, som jag uppfattat den, är en bred manifestation för befrielsen av Jerusalem och Palestina, då dessa symboliserar all världens folk i deras kamp mot sionismen. Den dag då muslimer inbjuder icke-muslimer att på lika villkor tillsamman manifestera global solidaritet. Självklart går det bra för dem som så önskar att hylla, eller kritisera den nuvarande regimen i Iran och någon inriktning av islam, men inte på Al Qudsdagen, när vi demonstrerar tillsammans oavsett etnisk, nationell, eller religiös tillhörighet.
Den politiska innebörden av Al Qudsdagen 2009 i Stockholm.
FiB Kulturfronts ordförande har offentligt i SvD tagit avstånd från mig som medlem i organisationen, utan att försvara den yttrandefrihet som motdemonstranterna saboterade, eller kommentera innehållet i mitt tal. Palestinagrupperna (PGS) och International Solidarity Movement (ISM) har offentligt uppmanat alla palestinavänner att inte delta i demonstrationen, med hänvisning till att talarna tidigare gjort ”uttalanden” som dessa organisationer inte kan ställa sig bakom, utan specifikation. Det är alltför uppenbart att detta grundar sig på en vacklan inför att ta ställning mot sionismen och en rädsla för att bli utsatt för smutskastningskampanjer genom anklagelser om ”antisemitism”.
Man kan inte samtidigt försvara yttrande- och tryckfriheten, inklusive rätten att demonstrera och undvika att dra på sig dessa smutskastningskampanjer, eftersom syftet med dem just är att strypa yttrandefriheten. I valet mellan dessa, har FiB Kulturfront nu inte bara offrat sin portalparoll – försvar för yttrande- och tryckfriheten – utan även frivilligt underkastat sig den sionistiserade kulturelitens hegenomi i svensk debatt. På samma sätt som PGS och ISM gjorde redan före demonstrationen, genom att uppmana palestinavänner att ej delta. Denna frivilliga underkastelse är i själva verket lika ömklig som den svenska utrikespolitikens knäfall inför de folkrättsstridiga nykoloniala krigen. Sionismen är själva motorn i dessa angreppskrig och för närvarande imperialismens viktigaste uttrycksform. Därmed försvagas även antikrigsarbetet i stort, eftersom den sionistiska makteliten främst i USA, ges frikort och får sitta i orubbat bo.
Detta haveri är ett resultat av att vänstern ännu inte gjort upp med sitt gemensamma historiska förflutna med sionismen. Så länge den antiimperialistiska (o)rörelsen, inklusive palestinarörelsen, kontrolleras av ett tiotal politiskt erfarna marxist-leninister från 68-rörelsen och ”fredsgruppen” Judar för en Israelisk/Palestinsk fred (JIPF), blir därför varje samverkan med dessa organisationer som i praktiken försvarar den judiska statsbildningen en kvarnsten för alla antisionister och bör därför tillsvidare undvikas.
Al Qudsdagen på Sergels torg har redan blivit en vattendelare mellan antisionister och sionister inom både vänstern och högern. De diskussioner som nu pågår kommer att leda till att delar av vänstern avgränsar sig gentemot sionismen (som är den vidrigaste formen av rasism) och att delar av högern avgränsar sig gentemot rasismen i sin syn på invandrare och invandringspolitiken. Vi kommer också att få se ett närmare samarbete mellan den sionistiserade delen av vänstern och högern, där trotskister kommer att inta en ledande roll tillsammans med den sionistiska frontorganisationen EXPO och den judiska ”fredsorganisationen” JIPF.
Detta kommer att göra det möjligt att skapa en antisionistisk enhetsfront i Sverige oberoende av partipolitisk eller religiös tillhörighet. Detta är nödvändigt, på grund av sionismens ideologiska hegenomi inom Väst. Vägvalet sker nu överallt i Västvärlden och är ett uttryck för de ökande motsättningarna mellan världens folk och den sionistiska maktelitens strävan mot en ny världsordning med en Storebrorsstat och upplösta nationalstater genom ständiga krig.
Leve Al Qudsdagen på Sergels torg 2009, nästa år är vi tiofalt fler.
Lasse Wilhelmson
(1) Israel och ”Det nya amerikanska århundradet”
(2) Sionismen – mer än traditionell kolonialism och apartheid
(3) Kartor över ”facts on the ground”
(4) Israel bör uteslutas ur FN?
(5) Kommer världen att förändras nu?
(6) Med ”antisemitismen” som politiskt vapen
(7) Varför är sanningen farlig?
Foton från Nationell.nu
Lasse Wilhelmson 