The Arab-International Forum for the Support of the Resistance, Beirut Libanon 15-17 jan 2010

Posted on 22 januari 2010 | Kommentarer inaktiverade

Rapport av Lasse Wilhelmson

Konferensen i Beirut om motståndet 15-17 januari 2010.

Konferensen i Beirut om motståndet 15-17 januari 2010 blev en omtumlande upplevelse för mig personligen, med sina uppemot 10 000 deltagare från hela arabvärlden och ett litet antal från Europa och USA. Det får anses vara en stor ära att Sverige fick en delegation på fyra personer, där även Mohamed Omar ingick. Konferensen öppnades i Unescopalatset och ledarna för Hezbollah, Hamas och Iraks väpnade motstånd inledde i nämnd ordning och anslog tonen. Framstående religiösa muslimska ledare och representanter för Syriens regering talade också. Det var en mäktig manifestation i enhet mot USA och Israels politik, med hård, om ej med namn nämnande, kritik av Egypten och lovord för Irans hållning.

Öppningsanförande i aulan. De vitklädda är sudaneser.

Hizbollas ledare Hassan Nasrallah via länk av säkerhetsskäl. Här i ett angränsande rum till den överfulla aulan.

Det var första gången jag besökte Libanon. Nästan 50 år tidigare hade jag bara kunnat se landet från den israeliska sidan, när jag som ung några år bodde i Israel som en del i utforskandet av min identitet. Då blickade jag in över fiendeland. Då var den judiska staten en del av min identitet och jag övervägde att bli kvar där. Även denna gång blickade jag in över fiendeland, fast från andra hållet. Nu stödjer jag helhjärtat palestiniernas motstånd och deras rätt att få återvända hem i enlighet med FN:s beslut. Ja, min ståndpunkt är ännu mer långtgående. Jag anser att hela den judiska bosättarstaten är illegitim och därför skall återlämnas till dess rättmätiga ägare, som bör få bestämma vilka bosättare som skall få stanna kvar.

Gränsen till Palestina och en israelisk kibbutz på kullen.

Under konferensens andra dag deltog jag i ett seminarium där representanter för de flesta länder som befriat sig från kolonialismen redovisade sina erfarenheter. Särskilt fäste jag mig vid att inga befrielserörelser gick med på att avväpna sig som ett villkor för att få förhandla om friheten och att den kamp som historiskt nu ses som en rättfärdig befrielsekamp, idag inom västvärlden kallas för terrorism, som i Palestina, Irak och Afghanistan, trots att karaktären av den väpnade kampen inte i grunden förändrats och fortfarande är garanterad i folkrätten.

En journalist från Syriens största dagstidning som intervjuade mig, frågade särskilt varför jag, som en följd av mitt politiska engagemang för palestiniernas sak, övergivit min judiska identitet och hur det gick till. Mitt svar var att jag även som sekulär jude kände skuld för behandlingen av palestinierna, eftersom det sker i alla judars namn och att jag omvandlade denna skuld till ett ansvar genom att arbeta politiskt för att den judiska staten skall upphöra. Då jag aldrig varit religiös försvann därmed grunden för min identitet som jude. Slutligen uppmanade jag alla judar i diasporan att avgränsa sig från den judiska apartheidstaten, främst för palestiniernas skull, man även för deras egen skull, då de annars riskerar att få lida för Israels brott den dag räkningen görs upp.

Jag fick också tillfälle att diskutera med ledare för olika palestinska organisationer från flyktinglägren i Libanon. De var mycket angelägna att framhålla sitt nära samarbete med både Hezbollah och Hamas och att de var ”openminded” och islamister. Jag har nu en stående inbjudan att besöka dessa flyktingläger med deras guidning.

Lasse Wilhelmson med ledare för olika palestinska organisationer från flyktinglägren i Libanon.

Det bör noteras att palestinierna i Libanon inte får köpa mark, bostäder eller arbeta utanför lägren, inte får bli libanesiska medborgare och att de som statslösa har sämre rättigheter än de palestinier som lever under apartheidlagar i Israel. De kan inte heller utföra några väpnade aktioner mot Israel, utan tillstånd, eftersom hela södra Libanon och gränsen kontrolleras av Hezbollah, som dock helhjärtat stödjer palestinierna och försöker förbättra deras situation i Libanon. Men Hezbollah är en libanesisk nationell rörelse som inte ensam är statsbärande och som framgångsrikt försvarat sitt land mot den israeliska angriparen – ej en palestinsk befrielserörelse.

Vid vägen som går längs gränsen till Palestina finns bilder av martyrer från senaste kriget och av Hezbollahs ledare, Nasrallah, samt krigsbyten. Särskilt tillstånd krävs för att färdas på denna väg. Vi passerade flera FN-posteringar.

FN-personal.

Målet för vår busskaravan från motståndskonferensen var toppen på ett berg vid porten till Bekaadalen och gränsen till Palestina. Där rastade vi på en stor utomhusanläggning med restaurang, där endast den iranska flaggan vajade och som därför troligen var uppfört av Iran. Vid åsynen av terrängen söder om Litanifloden i Libanon, med sina berg och djupa dalar och serpentinliknande smala vägar, är det lätt att förstå att de israeliska stridsvagnarna hade stora problem mot de små och lättrörliga hezbollahenheterna i senaste kriget 2006.

Porten till Bekaadalen och Palestina till höger.

Ett av flera stora rum med delikat middag på hemvägen från utflykten till gränsen mot Palestina.

Samtidigt som jag kunde känna stor glädje över det stora stödet från alla till palestinierna, kunde jag inte undgå att konstatera att deras möjligheter att befria sig själva, i synnerhet genom militär kamp, idag är mindre än någonsin, inte minst beroende på att de har splittrats genom Abbas samarbete med Israel. Med Muren och uppstyckningen av Västbanken, samt Gazaremsans tätbebyggda slättlandskap och en fiende som är en av värdens fem starkaste militärmakter är förutsättningarna för en väpnad kamp mycket dåliga. Min uppfattning är därför att en förutsättning för Palestinas befrielse är att Israels inflytande över USA:s utrikespolitik måste brytas, liksom sionismens grepp över massmedia i hela västvärlden.

Sheik Dr. Mohemmed-Nemer Zaghmout President, Palestinian Islamic Counci Lebanon/Overseas och jag.

I de diskussioner jag hade med religiösa ledare, frapperades jag av deras stora allmänna politiska kunskaper och insikter, men även av att de var så angelägna att skilja mellan judiska bosättare, israeliska ledare, vanliga judar i diasporan och den judiska maffian i sin kamp mot den sionistiska fienden. Mitt intryck är dock att de inte riktigt förstår att de flesta som identifierar sig som judar faktiskt är sekulära och att gränsen mellan judendom och sionism är flytande för de flesta judar.

Dr Sheik Hareth Al-Dari.

Den svenska gruppen fick en lång särskild audiens hos talesmannen för merparten av det irakiska motståndet, Dr Sheik Hareth Al-Dari, som också är generalsekreterare för Association of Muslim Scholars in Irak (AMSI). Han lever nu i landsflykt i Jordanien, tillsammans med sina närmaste medarbetare. En delegation därifrån var på besök i Stockholm våren 2009, som jag hjälpte till att planera och genomföra. Jag framförde mina varmaste hälsningar till dem innan jag ställde några frågor, i syfte att förbättra underlaget för hur vi bäst skall stödja motståndet i Irak. Jag påpekade att delegationen hade mötts av ett strålande väder och värme som nog inte riktigt motsvarade deras förväntningar av Sverige. Al-Dari svarade att även snö och sträng kyla hade smält som ett resultat av det varma mottagandet som de fick.

Dr Sheik Hareth Al-Dari (AMSI) och jag.

Av Al Daris svar framgick att motståndet fortsätter med obruten kraft, men att informationen på webben varit knapphändig på grund av att motståndets hemsidor hackats ner av fienden. Al Dari var angelägen att framhålla att alla stammar/familjer i Irak i varierande grad är blandade mellan shia och sunni, samt att den överväldigande delen av befolkningen är motståndare till ockupationen och även kritisk till Irans inblandning.

Ett lite roligt exempel på detta är att den numera världsberömde journalisten som kastade skor på Bush, själv var shiamuslim. Hans bror var med under audiensen och ses här tillsammans med mig.

Skokastarens bror och jag.

Det väpnade motståndet består dock mest av sunnimuslimer. Det har hittills varit svårt att på bred front få med shiamuslimer i det väpnade motståndet. Enligt Al Dari, dels därför att USA före invasionen köpslog med vissa shialedare att de skulle få fördelar om de inte gjorde motstånd, dels då shialedare i södra Irak hela tiden skjuter upp sina löften att göra väpnat motstånd.

Själv tror jag att det faktum att Quislingregimen både är beroende av ockupationsmakten och av det shiastyrda Iran försvårar anslutningen av shiiter till det väpnade motståndet. Att Quislingarnas utrikesminister och samtliga ambassadörer utomlands är kurder, gynnar också ockupanternas försök att dela upp landet.

Al Dari var angelägen om att påpeka att ockupationsmaktens bild av splittringen mellan sunni och shia är kraftigt överdriven, samt att det är ockupationsmakten som är ansvarig för terrorn mot civilbefolkningen och oftast själv utför den. Al-Dari avslutade med att framhålla den muslimska plikten till motstånd och vikten av nationell enhet mot USA:s krig – som ju i själva verket i första hand är ett krig för Israel, fyllde jag i, vilket besvarades med en nick och ett brett leende.