Wilhelmson om en värld upp och ned – recension i tidningen Nationell Idag 5/2010

Skrivet av Johannes Schwarz

Tidigare i vinter gav den judiskfödde, antisionistiske debattören Lasse Wilhelmson ut Är världen upp och ner?, en bok sammanställd av artiklar skrivna mellan åren 2001 och 2009. I boken, egenhändigt tryckt och finansierad av författaren, summeras ett knappt decennium av engagerat pennfäktande med ett flertal av staten Israels namnkunniga försvarare i Sverige.

”Jag tror, liksom Hitler, på idén om blodets makt.”

(ur The Present Hour, 1934 av Chaim Nachman Bialik, betraktad som Israels nationalskald.)

I  Är världen upp och ned? inleder Lasse Wilhelmson genom att berätta om bakgrunden till varför han, som numera pensionerad universitetslärare och kommunpolitiker, kommit att ägna sig så mycket åt frågan om palestiniernas levnadsomständigheter, och hur den marxistiskt präglade sionistideologin påverkar världspolitiken. Wilhelmsons uppväxt som svensk jude och förflutna som en gång kommunist inom ’68-rörelsen har till en del behandlats i artikeln Antisionistisk idealist – ett samtal med Lasse Wilhelmson publicerad i NI 20-2009.

I förordet poängterar författaren även att hans uppvaknande som uttalad antisionist är av relativt nytt datum trots tidigare medlemskap i flera Palestina-vänliga vänstergrupper. Wilhelmson påpekar i förordet att den period i politiken som bokens artiklar täcker in mer eller mindre sammanfaller med den amerikanske presidenten George W. Bushs tid vid makten. Men de texter som utgör boken är inte bara en reaktion på aggressiv, amerikansk utrikespolitik under 2000-talets början, utan också en sorts antologi över Wilhelmsons gradvisa distanserande från en bakbunden svensk vänster och de svenska judar som menar sig sympatisera med palestiniernas sak.

Innan Wilhelmson ger sig i kast med de debatter som har förts i tidningar som DN, SvD, FiB Kulturfront, Flamman och Stockholms Fria tidning, presenterar han bokens enda text som avviker från det antisionistiska huvudtemat, När jag kom i kackel med myndigheterna, publicerad i KommunAktuellt. Texten, som avhandlar författarens första tid som dvärghönshållare på 1990-talet och de byråkratiska komplikationer som följde av djurhållningen, är också den enda artikel vars publiceringsdatum går utanför tidsramen om åtta år under 2000-talet.

I förordet förekommer Wilhelmson läsarna och motiverar valet att inkludera berättelsen om vådan av dvärghönshållning, med att det kort och gott är en bra text. Och det är bara att instämma, själv skulle jag gärna läsa mer i den något lättsammare, kåserande stilen av Wilhelmson. Trots det avvikande ämnet dvärghönshållning förmår texten att förmedla något om författarens grundläggande sätt att betrakta livet och möten med en mindre välvilligt inställd överhet.

Bokens kärna är hur som helst de tjugofem artiklar som på olika sätt kritiserar och upplyser om sionismen som ideologi och dess verkningar. Även artiklarna emellan finns en spännvidd med avseende på ändamål, tillfälle och karaktär. Sionismen – mer än traditionell kolonialism och apartheid är ett exempel på en idéhistorisk text som också behandlar de täta band som fanns mellan sionistiska judar och framväxt av världskommunismen.

Omväxlande mellan de mer resonerande texterna finns kärnfullt formulerade brev och kontroversiella inlägg i debatten. Utöver sin generella kritik av staten Israel och sionistiskt inflytande vänder sig Wilhelmson ofta mot amerikansk utrikespolitik, som även den sägs vara under sionistisk påverkan. På det temat utvecklar 11 september ifrågasatt och Kriget mot terrorismen är en bluff – skrota terroristlagen författarens mening om den supermakt som på sina ställen i boken benämns USrael.

Wilhelmsons intervju med den begåvade författaren och musikern Gilad Atzmon är särskilt läsvärd, och mot slutet av boken är de två intervjuerna av den svensk-iranske islamisten Mohamed Omar (se Post Omar – en sommar efter intervjun, NI 15 – 2009) med Wilhelmson själv placerade. Texten av senast datum i Är världen upp ner? är det tal vilket hölls av författaren i samband med demonstrationen på Sergels torg i september (Hätsk demonstration och motdemonstration, NI 21 -2009), en händelse (LW fick bl a utstå fysisk och verbal misshandel av vänsteraktivister) som Wilhelmson kommenterar efter talet i boken.

Avslutningsvis rundas boken av med en eftertänksam epilog som åtminstone faller mig i smaken. Med en summering om politik, makt, ekonomi, framtid, gemenskap och betydelsen av den egna familjen och lokalsamhället som källa till styrka manar Wilhelmson sina läsare att ta ställning.

För den som är ovan med ifrågasättanden av sionistisk hegemoni, de som häpnar över Israels användning av fosforbomber och att Lena Posner-Körösi aldrig svarade på Wilhelmsons brevfrågor, kan Är världen… fungera som en introduktion och ögonöppnare. För de redan insatta finns förmodligen ändå saker att ta till sig samt uppslag till vidare fördjupning.

Språket i boken är på det hela taget relativt värdeneutralt, men från och till förekommer fraser som ”…hur kul kan det vara att ha sin identitet kopplad till ett rasistiskt tjyvsamhälle som bedriver en folkmordspolitik gentemot de bestulna [palestinierna] ?” Wilhelmson skriver genomgående personligt, aldrig pretentiöst, och med tanke på hans motståndares beräknande hänsynslöshet förlåter man honom en och annan drastisk formulering.

Om det är något jag saknar bland de samlade artiklarna signerade Wilhelmson, är det det vidare perspektivet i fråga om svensk och därmed europeisk, kulturell överlevnad. Oftast framförs makropolitiska perspektiv färgade av en egalitär internationalism, möjligen ett arv till tankegods från författarens tid som vänsterman. För att med full trovärdighet kunna verka för andra folks rättigheter, bör man, enligt mitt förmenande, stå rotad i ett försvar för de egnas rätt innan allt övrigt engagemang.

Visst måste man tillstå att Är världen upp och ner? förvisso inte är ämnad att behandla de europeiska folkens demografiska situation, men jag kan ändå inte slå ifrån mig frågan om vilken reciprocitet, ömsesidigt gengäldande, vi västerlänningar kan räkna på från de folk som strider i främre Orienten. Är det över huvud sannolikt att araber eller israeliska judar i ett tänkt krigsscenario mellan exempelvis samer och svenskar skulle engagera sig så till den grad, att de åkte till ett ockuperat Sverige och bildade aktionsgrupper för det svenska folkets frihet? Skulle den dag kunna komma, då vi får se solidaritetskommittéer för svenskarna grundas i Arabförbundets alla tjugotvå medlemsstater, från Mauretanien till Jemen?

Hans Helighet Michel Sabbah, kristen arab född i Nasaret och latinsk patriark över Jerusalem, verkade som katolskt överhuvud under över tjugo års tid i den splittrade stad som betraktas som helig av flera religioner. Patriarken har befunnit sig, med vissa avbrott, mitt i en aktiv konflikthärd sedan sent 1940-tal och under den tiden gjort sig erfarenheter och iakttaganden.

I en intervju publicerad i boken Les chrétiens de l’Orient vont-ils disparaître? (Kommer Österns kristna att försvinna? – Éditions Salvator, 2008 ) av Mellanöstern-experten Annie Laurent kommenterar patriarken relationen till regionens muslimer på följande sätt: ”Vi, kristna palestinier, ber ofta för våra muslimska medpalestinier. Följaktligen väntar vi sedan länge på att minareterna och moskéerna ska förkunna: ’muslimer, älska era kristna bröder’. Men det har aldrig inträffat. Aldrig.”

Moderna västmänniskor som förlägger allt som det uppfattar som vackert, behjärtansvärt och brännande viktigt till andra länder, gärna så exotiska och avlägsna som bara möjligt är, har 1900-talet givit oss alltför många av. Just därför är det viktigt med ett sunt och balanserat förhållningssätt till Mellanösterns konflikter: Stridigheterna mellan muslimer och judar öster om Medelhavet får aldrig tillåtas att splittra svenskarna, ej heller fransmännen, ja, européerna i allmänhet till att undlåta att ta ansvar för den egna överlevnaden.


Annonser

Kommentarer inaktiverade.