Vi som visste allt – en betraktelse över en bok om 68-rörelsen

Publicerad i bl a webbtidningen Sourze, samt i tidningen Nationell Idag nr 36 och 37, 2010.

Skrivet av Lasse Wilhelmsonpalme_1004450c

Bild: Olof Palme talar på den så kallade kårhusockupationen.

Det kan vara av intresse att jämföra SvD:s artikel med nedanstående. Och visst verkar den unge mannen med trätofflor bekant?

För cirka två år sedan kom en bok om 68-rörelsen ut, Vi som visste allt – Minnesbilder från 1960-talets vänsterrörelse, Atlantis 2008, 366 sid. Den är skriven av historikern Håkan Arvidsson (HA) som sedan länge varit forskare och lärare vid Roskilde universitet i Danmark. HA har skrivit en i huvudsak personlig berättelse om sina erfarenheter från studenternas revolutionära rörelse i Lund och hur han successivt kom att lämna marxismen till förmån för en akademisk karriär och småningom även välsedd skribent inom det etablissemang han i sin ungdom bekämpade.

————————————————————————–

Jag har länge varit lite nyfiken på just den boken, eftersom jag själv är jämnårig med författaren och var med i samma rörelse. För min del låg dock tyngdpunkten på Vietnam och fackligt arbete utanför studentvärlden i Stockholm, vilket ger en i många stycken annorlunda och kompletterande bild av 68-rörelsen. Jag var själv mycket aktiv, även om jag av olika anledningar aldrig gjorde karriär inom den marxist-leninistiska rörelsen i likhet med HA. Nu har jag äntligen läst boken, som sommarlitteratur anno 2010, ungefär 40 år efter 68-rörelsens höjdpunkt.

Boken är välskriven, lättläst och omfattande. Läsvärdet reduceras dock av att den för mycket handlar om ”Jag som alltid hade rätt” (HA är alltid välkammad?) på bekostnad av vad ”Vi som visste allt” faktiskt uträttade. Som läsare väntar man hela tiden på några beskrivningar av vad författaren gjorde rent praktiskt för att skapa de förändringar som rörelsen påfodrade. Utöver de rörelseinterna diskussionerna som bestämde hackordningen i organisationen. Dessvärre blir denna väntan förgäves. Den bild som framträder av den mycket omfattande och för hela samhället omvälvande rörelsen som skakade om 1960 och 70-talen blir därmed onödigt begränsad och inkrökt. Det är dock befriande att HA inte nedlåter sig till att ångra sitt engagemang i 68-rörelsen. Det var rätt då, även om det blev fel.

Många av de namn som förekommer i boken är fortfarande aktiva inom Clarté eller i solidaritetsarbete med Irak och Palestina. Jag känner till de flesta, eftersom jag själv var med. Och HA:s beskrivningar av dem är träffande och inte alls illvilliga, men möjligen lite lakoniska. Något som jag tycker hedrar författaren. Med stor självbehärskning motstår jag dock frestelsen att diskutera dem i detta sammanhang.

HA lyckas ganska väl med att beskriva stämningar och diskussioner inom Clarté och framför allt lundavänstern i 68-rörelsen, men bara i viss mån inom KFML/SKP, KFML (r) med flera. Men Lund, liksom Uppsala och Umeå var och är typiska studentstäder, med ett speciellt studentliv, till skillnad från Stockholm och Göteborg. Jag vågar påstå att det politiska arbetet var betydligt mer praktiskt inriktat åtminstone i de kretsar jag själv verkade, än inom dåvarande lundavänstern så som det framgår av HA:s berättelse.

I mitt 68-Storstockholm gällde det att skapa förbättringar för folk i allmänhet genom arbete i hyresgäst- och fackföreningar, samt i olika så kallade aktionsgrupper för byggande av dagis, bevarande av omistlig miljö och andra konkreta frågor, men även inom konsumentkooperationen. Mycket arbete las ner på att blåsa liv i förstenade folkrörelseorganisationer med demokratiflaggan i topp. Det är säkert ingen slump att den fanatiska rebellrörelsen utvecklades främst i studentgettot i Uppsala och i en mycket begränsad krets i Stockholm.

Jag tycker nog att de så kallade rebellerna som viftade med Maos lilla röda, i debatten nu 40 år efteråt, har fått alldeles för stort utrymme. Enda gången jag själv råkade några rebeller, var under den så kallade kårhusockupationen i Stockholm 1968, när några från Uppsala nedresta rebeller utan större framgång försökte frälsa oss andra. Anders Carlberg (sedemera vd för Fryshuset i Stockholm (2), som ledde ”ockupationen”, hade inte bara talets gåva, utan även förmågan att fylla det med konkret innehåll. Hans auktoritet och humor fick kontroll på tungomålstalarna – som jag minns.

Nämnda kårhusockupation (hur nu studenter kan ockupera sitt eget kårhus?) behandlas för övrigt inte alls av HA, trots att den framställdes med decimeterhöga krigsrubriker i alla tidningar. Men han var väl inte där, så det må vara honom förlåtet. Och även om studentprotesterna mot Olof Palmes universitetsreform (UKAS/PUKAS) behandlas av HA, blir det en snedträff. Det vi protesterade emot var ju att vi uppfattade att den akademiska friheten skulle ersättas med en styrning enligt näringslivetets/kapitalets behov, till förfång för det oberoende vetenskapliga sanninssökandet och inte att studenterna inte skulle bli ”nyttiga”. Det det handlade om var ju för vem vi skulle bli nyttiga. För kapitalet, eller för folket? Nota bene, det oberoende vi förfäktade skulle självklart grunda sig på marxismen-leninismen, som vi då såg det, då allt annat var ovetenskaplig borgerlig idealism.

Jag tycker dock att HA:s bild av 68-rörelsen är helt riktig när han betonar Vietnamfrågans stora betydelse som en tändande gnista. Men den var ju mycket mer grundläggande, inte bara för ungdomligt ideelt arbete, utan även för politik i allmänhet. Vietnamfrågans framträdande plats i 68-rörelsen gjorde solidaritetsfrågorna levande. I till exempel min hemkommun Täby, bildade vi FNL-gruppen som en protest och utbrytning från en testuggande studieledare från Clarte, som i en cirkel om Vietnam skapade förvirring och undran genom att prata väl om socialismen, kulturrevolutionen i Kina och fördöma våra svenska kulturrevolutionärer, när vi andra ville studera för att hjälpa Vietnams folk. Rebeller här eller där, var vi inte ett dugg intresserade av.

Inom några år hade vi en FNL-grupp i varje kommun inom Stockholm Nordost och i till exempel i Täby fanns FNL-grupper på alla gymnasieskolor och även högstadier. Där kämpade eleverna mot rektorerna med skollagen i hand bland annat för sin rätt att använda skolans anslagstavlor för att informera om sin verksamhet.

SL701852Och FNL-grupperna gick i spetsen för att Täby innetorg skulle betraktas som allmän plats för opinionsbildning, tillsammans med täbybor som ville ha snabbare utbyggnad av kommunalt vatten och avlopp, bevara Roslagsbanan och påskynda daghemsutbyggnaden.

Men det var solidariteten med folken i den tredje världen och då i synnerhet Vietnam som med sin energi även drog med sig så kallat vanligt folk i solidariskt arbete med andra frågor – inte marxismen. Folk som traditionellt inte var med i politiska partier men som lyftes av sångerna, glädjen och allt det arbete till förmån för ett litet folk i en annan del av världen, som utfördes i huvudsak av hängivna ungdomar som även drog med sina föräldrar.

Solidariteten, glädjen, musiken, teatern, hoppet om en bättre framtid för alla, insikten om kapitalismens avigsidor och imperialismens oförsvarbarhet blev den ljusa sidan i denna rörelse som hoppades på en bättre värld för alla förtryckta. Känslan av att framtiden var vår, bar upp rörelsen. Den sida som egentligen inte är knuten till en speciell politisk ideologi eller ett givet politiskt parti. Det är ju i den samhälleliga praktiken som det till sist avgörs vad som är bra och vad som är dåligt och inte namnet på den åberopade ideologin, eller för den delen religionen.

Den mörka sidan, som ledde till rörelsens undergång var oförmågan att se detta och försök att fånga in rörelsen till förmån för och i den enda rätta läran. Att välja kartan framför verkligheten, när de inte stämde överens. Här kunde HA ha varit tydligare. Rörelsen dog när folket blev ett medel för lärans framgång i stället för tvärt om.

Vi såg med rätta Vietnam som brännpunkten i motsättningen mellan USA- imperialismen och världens folk. Det var försvaret av det nationella oberoendet och att därmed Vietnams sak också var vår sak, som blev grundbulten i kritiken mot imperialismen, men som också, då denna kritik ej nödvändigtvis är socialistisk, även blev en självklar kritik av den sovjetiska imperialismen som bedrev nykolonial politik i Europa och Afrika viftandes med röda fanor.

Avgörande för detta blev när fem länder under Sovjets ledning invaderade Tjeckoslovakien 1968. De små staternas nationella oberoende mot de två supermakternas imperialism var det som förenade Vietnam med Sverige. Just på denna punkt, borde vi nog ha sett Olof Palme som en allierad – vilket vi inte gjorde. Undantaget var Ulf Mårtensson, ordförande i FNL-grupperna, som intuitivt fattade detta. Han drev också fram breda manifestationer för Vietnam, som dock aldrig fick några egentliga efterföljare inom andra samhällsområden.

Den ledande kadern inom KFML/SKP dominerades till att börja med av ledande personer inom FNL-grupperna, där man lärt sig att arbeta praktiskt politiskt med människor som inte var ”socialister”. Kinas roll som väckarklocka för den sovjetiska imperialismen inte att förglömma. Kinas försök att omdana ett feodal bondesamhälle vingklippt av västerländsk kolonialism till ett land för solidariska likar såg vi då som en möjlighet för att skapa den nya människan.

Något förvånad läser jag att HA ser det enligt honom grundläggande solidaritetskravet inom Vietnamrörelsen ”Stöd Vietnams folk på dess egna villkor” som ett uttryck för ”vänsterns största svaghet” innebärande ”en lojalitet bortom det kritiska förnuftet”.  Det ovillkorliga stödet innebar ju inte att vi stödde alla enskilda handlingar som vietnameserna utförde, utan att vi inte satte oss till doms över hur de själva valde att föra sin kamp. På de pengar vi skänkte stod det aldrig till vad de fick användas. Det villkorade stödet som han själv och större delen av vänstern idag förespråkar går ju stick i stäv mot det oberoende som är målet för kampen och som man säger sig vilja stödja. HA:s förvirrade slutsats är att

”… ett nationellt självbestämmande är bara möjligt under en demokratisk styrelseform som tillförsäkrar varje medborgare rätten att säga vad han menar med självbestämmande. I annat fall blir det nationella självbestämmandet ett förtryckande privilegium förbehållet en elit.” (a.a. sid 353)

Naturligtvis är det nationella självbestämmandet möjligt oavsett statsskick, eftersom det avser en nations förhållanden till andra nationer och då i synnerhet så kallade supermakter. Jag undrar om inte HA:s resonemang i denna fråga helt enkelt bara är en förskönande omskrivning av att det är helt okej med ockupationer som sker i demokratins namn? I den västerländska liberala parlamentarismens namn, nota bena.

Den svenska FNL-rörelsen stödde FNL i Sydvietnam som var en paraplyorganisation för ett enat och självständigt Vietnam. FNL-gruppernas ledning, i vilken jag då ingick, utsattes för grova påtryckningar av Nordvietnams ambassadör i Moskva, för att sluta kritisera Sovjetunionens utrikespolitik. Detta undanhöll vi offentligheten, då vi trodde att det skulle försvaga vietnamesernas kamp. Jag tror att det var ett misstag, särskilt som Nordvietnams moskvatrogna kommunistparti tog makten i hela Vietnam efter befrielsen 1975 och kort därefter inledde ett angreppskrig mot det kinatrogna Kambodja 1977. Vår tystnad kom nog mer att gynna detta angrepp än Vietnams befrielse.

När sedan även Röda khmerernas politik kom att påminna om Stalins illdåd mot den egna befolkningen och den kinesiska kulturrevolutionen urartade, stod 68-rörelsen handfallen i brist på en egen självständig svensk politik. Det finns ett nära samband mellan 68-rörelsens och den kinesiska revolutionens fall. Verkligheten avslöjade obönhörligt kartans ofullkomligheter.

Inte heller tycker jag att HA lyckats fånga den oerhörda kraft och omfattning som den så kallade vänstervågen utgjorde inom fackföreningsrörelsen. Helt försummar han kopplingen mellan 68-rörelsen och den stora gruvstrejken i malmfälten 1969-70. Men det var ett stort uppsving i det fackliga arbetet överlag. Båda var ju barn av samma tid. Och många av oss gjorde betydande insatser inom fackföreningsrörelsen och i kraft av detta hade vi också ledande positioner i synnerhet på de nivåer där medlemmarna själva utsåg sina ledare i direkta val.

Av sin egen berättelse att döma verkar HA aldrig riktigt ha varit djupare indragen i det praktiska arbetet inom vietnam- och fackföreningsrörelsen, vilket kanske förklarar hans begränsade behandling av dessa för 68-rörelsen så centrala områden.

HA lyckas dock mycket väl fånga den intellektuella kultur som till slut kom att dominera 68-rörelsen och gjorde att den tog död på sig själv, nämligen att ”Vi visste allt” och att svaret på alla viktiga spörsmål, alltid fanns att uttyda i skrifter framför allt av Marx, Lenin och Mao Tse Tung (och i nödfall Stalin) Och att detta snart ledde till att de som var mest pålästa, inte de som var mest framgångsrika i praktisk politik, kom att dominera ledningen av rörelsen och de därav påföljande inre splittringarna och upplösningen. Oförmågan att uppfatta ideologier som, enligt Marx, falska medvetanden. Att dessa liksom religioner har både ljusa och mörka sidor, gällde bara allt annant än den egna ideologin. Därav uteblev sanningssökande och ideologisk/politisk utveckling.

HA behandlar inte varför vi inom 68-vänstern aldrig på allvar diskuterade ryska revolutionen och de två världskrigen. Vi visste ju att det är segrarna som skriver historien utifrån sina politiska och ideologiska intressen. Jag vågar påstå att 68-vänstern visste mer om de politiska striderna och olika gruppers intressen i Vietnam och om bondebefolkningens villkor i Kina, än i det Europa som gått igenom två världskrig och varit den förhistoria ur vilken vår egen rörelse föddes.

I mångt och mycket svalde vi demoniseringen av Hitler och Nazismen och godtog den historieskrivning som gjorts av sovjetiska, engelska och amerikanska historiker, där Churchill och Stalin blev, om inte hjältar, så åtminstone de som räddade oss från Hitlers ondska. Den enkla frågan hur det kunde komma sig att Hitler och inte Stalin hade störst stöd av sitt folk, ställdes aldrig, eller om det spelade någon roll vem som var folkvald. Eller om Churchill var mindre rasist än Hitler, bara för att nämna något.

Vi ifrågasatte aldrig i grunden segrarnas historieskrivning, utan var historielösa. Vad jag minns diskuterade vi aldrig de allierades terrrorbombningar av civilbefolkningen i Tysklands storstäder, eller den sovjetiska arméns systematiska våldtäkter på milijontals tyska kvinnor, när de kom som ”befriare”. Eller det faktum att Sovjetunionen var drivande i upptagandet av den judiska staten Israel i FN 1948, trots att detta ju var en övertydlig motsägelse för en antikolonial och antiimperialistisk ståndpunkt?

Varför diskuterade vi aldrig hur det kunde komma sig att Israel var ett utopiskt socialistiskt projekt (enligt sionisterna själva) och att det var de judiska marxisterna från Östeuropa som gick i spetsen för koloniseringen och den etniska rensningen av palestinierna? Eller att kibbutzerna var socialistiska experimentsamhällen, enbart för judar? Och således rasistiska. Inte någon stans i sin bok behandlar HA vänsterns förhållande till Palestinafrågan eller sionismen.

Först på gamla dagar har jag själv grävt fram den historia som visar att Moses Hess var både sionismens och socialismens ”grundare” och dessutom mentor till Karl Marx. Bara för några år sedan blev jag själv varse existensen av The transfer Agreement och omständigheterna till dess tillkomst under Andra världskriget. Något som jag med min bakgrund borde ha haft ingående kännedom om sedan 50 år tillbaks. Aldrig ställde vi oss frågan, eller undersökte vilka intressen och vilka företag/banker/personer det var som finansierade ryska revolutionen och de båda världskrigen – ofta bägge sidorna. Historikern Antony Suttons böcker från och med 1973 kom kanske för sent.

Borde inte dessa händelser intressera en historiker som tagit avstånd från marxismen? HA har härvidlag kastat in handsken och ger upp historikerns adelsmärke, att aldrig sluta ompröva historien. Men när det gäller att förtiga dessa frågor är han i gott sällskap. Både med sina gamla vänner i 68-rörelsen och sina nya inom kultureliten, där för övrigt många har återförenats. Alla är de överens om att sionismen är en ickefråga, trots att, eller kanske snarare på grund av, att den i dag är den viktigaste uttrycksformen för den anglo-amerikanska imperialismen. Historikern HA oroar sig i stället för att ”historielösheten” i form av ”minnesförlust” brett ut sig – det minne som segrarna har nedtecknat, inte det som de ”glömt”.

Mitt starkaste intryck när jag läser denna välskrivna, läsvärda och bitvis mycket informativa bok om 68-rörelsen och inte minst de avslutande många gånger intressanta reflektionerna, är att HA sitter kvar i höger/vänster-paradigmet, trots att stora delar av 68-rörelsen försökte bryta upp detta, vilket han för övrigt inte alls diskuterar. Han reducerar frågan om vilka intressen det är som idag dominerar i världspolitiken och vilka som är dagens makthavare, till en fråga om vådan av så kallade konspirationer. Och då avser han inte de konspirationer som ”makthavare” alltid ägnat sig åt, utan de ”maktlösas” försök att genomlysa dessa.

Till slut hamnar han i ett cyniskt resonemang om att en global Levithansocialism, som har omisskännerliga drag gemensamt med den nya världsordning som dagens maktelit strävar mot, nog blir nödvändig, även om han själv ogillar det. Hans åsikt att den äldsta konflikten i mänsklighetens historia, den mellan staten och det civila samhället, är överordnad den mellan arbete och kapital, är därför väl värd att diskutera. Även mot bakgrund av den nuvarande utvecklingen mot avnationaliserade Storebrorssamhällen.

HA har förflyttat sig från ”vänster” till ”höger” inom ett och samma politiskt/ideologiska paradigm och har i likhet med den nuvarande vänstern och hans tidigare kompisar inom 68-rörelsen aldrig diskuterat eller än mindre ifrågasatt den historiska kopplingen mellan sionismen och socialismen, eller mellan sionismen och nationalsocialismen (1).

HA blir på så sätt ganska typisk för dem som anser det nödvändigt för sin ställning i den nuvarande akademiska och kulturella eliten att så där lite lagom rätta in sig i det led där sionistiska riktkarlar regelmässigt utser oliktänkande till ”antisemiter”, ”Förintelseförnekare” och ”konspirationsteoretiker”. Den elit som noga måste läsa de stora drakarnas kultursidor för att veta hur den skall formulera de problem om vilka man skriver och forskar för sin försörjning i den intellektuella ankdam som verkar vara lika specifikt svensk som Saltsjöbadsandan.

Internationellt har vi en helt annan bild. Där kritiserar till exempel de båda tungviktarna Paul Craig Roberts (traditionellt högern) och James Petras (traditionellt vänstern) ”golbalisterna” – den nya makteliten – på tvärs mot mainstream media.

Trots att det var Mao Tse Tung som myntade uttrycket ”Det är rätt att göra uppror”, så går det an att idag fråga sig vad detta skulle innebära – även för en före detta marxist-leninist.

Jag vet, för jag har själv gjort det.

Fotnot 1. Vad är sionismen?

Fotnot 2. Se även diskussion på Jan Milds blogg med anledning av Anders Carlbergs död.

Nostalgi: Staten och kapitalet  och Vietnam är nära

Appendix

Innan jag påbörjade denna lilla betraktelse, tittade jag på vad som skrevs när boken kom ut. Recensenterna visade sig, med ett undantag, inte själva ha varit med, vilket har både positiva och negativa sidor – naturligtvis. En mer utanförstående reflektion har sitt värde, liksom det självupplevda. Jag valde ut en handfull recensioner och jag måste tillstå att även om de är lite tunna, så har flera gjort intressanta iaaktagelser.

Christer Enaders recension i Tidningen kulturen har rubriken ”Ett smått  schizofrent intryck” och tar fasta på det omöjliga i att samtidigt vara så angelägen om att ha haft rätt då och att sedan ta avstånd från allt och undrar om det kan bero på att ”tokvänstern och tokhögern” har ”fler beröringspunkter än man kan tro?”

Jesper Högström i Expressen gör sitt bästa för att förminska 68-rörelsen och verkar mest nöjd med att Håkan Arvidsson har blivit reformist och ser boken mest som en ”pappersmassa” mellan författarens barndom och den äldsta dotterns födsel 1970.

Lars Linder i Sydsvenskan ger en nyanserad och ganska rättvisande bild både av boken och 68-rörelsen, samt menar att till exempel redogörelsen för ”mutteorin”, gör boken läsvärd, eftersom dess anhängare valde ren terrorism i stället för politiskt arbete, som i Tyskland och USA. Linder påpekar också helt riktigt att Stockholmsvänstern nog var betydligt mer handlingsinriktad än Lundavänstern.

Nils Erik Forsgård i SvD rubricerar sin recension ”Högst läsvärt bortom teorierna” och liknar 68-rörelsen vid en grekisk tragedi som var messiansk och pseudoreligiös. Ett något ensidigt perspektiv, som helt bortser från allt politiska arbete som utfördes i olika folkrörelser och inte minst den stora gruvstrejken i LKAB.

Nina Björk i DN ser boken som en ”sorgeskrift över en revolutionär mardröm” med splittring oförmåga att skapa enhet kring förändringar som så många ser som nödvändiga. Hon tycker att boken är både spännande och lärorik och undrar avslutningsvis – och mångtydigt – om hon inte borde vara glad att hon inte var med.

Kommentarer inaktiverade.