Förord till boken Islamisten – texter från 2009 av Mohamed Omar

Boken Islamisten kom ut på försommaren 2010 och kan beställas på islamiskaforlaget, eller via Omars blogg en bit ner i högerspalten.

Skrivet av Lasse Wilhelmson

Förord

Första gången jag träffade Mohamed Omar var på ett stämmomöte i FiB kulturfront våren 2005 i ABF-huset i Stockholm. Det var på den tiden han var en ung lovande muslimsk svensk poet som snart skulle nå berömmelse och allmänt erkännande inom det svenska kulturetablissemanget. Han var inbjuden för att läsa upp några av sina dikter. Av en händelse hamnade vi bredvid varandra. Jag minns att jag i en diskussion på mötet som handlade om självmordsbombare, berättade historien om en norsk busschaufför som under andra världskriget begick självmord när han körde utför ett stup med bussen full av tyska soldater och blev hjälte.

Vi bytte viskande några ord om min berättelse och jag minns att han skämtade om den. ”Om han i stället sprängt sig själv och bussen hade han varit terrorist – Norge kunde inte få nog av terrorister på den tiden.” De blixtsnabba, träffande och finurligt överdrivna kommentarerna med det åtföljande lättsamma skrattet, är ju hans signum och stora tillgång i sociala sammanhang.

Nästa gång vi träffades var hösten 2008. En gemensam vän sammanförde oss med motiveringen att ”Mohammed Omar och hans kompisar behöver lära sig lite om sionismen”. Jag åkte till Uppsala och höll en föreläsning för dem. Det kan ha varit ett tjugotal. Det var första gången jag diskuterade politik med djupt religiösa muslimer. Vi resonerade bland annat kring vådan av att unga muslimer i så ringa utsträckning är intresserade av politik och litteratur, samtidigt som hatet mot muslimer växer. Det behövs mera kunskap och bättre läsvanor, blev vår slutsats.

Det var väl ungefär så det började, det som skulle bli ett mycket turbulent 2009, i efterbörden till Gazamassakern kring nyåret. Ingen av oss kunde väl då ana vad som komma skulle. Israelvännerna gick till stor offensiv genom att oupphörligt betona den judiska totalentreprenaden på lidande och vart man vände sig såg man exempel på judisk kultur. Kritiken mot Israels fosforbomber och massaker på civila palestinier i världens största utomhusfängelse anklagades för att vara ”antisemitisk”, eller för att ha ”antisemitiska övertoner”. Vi var nog många som undrade hur länge detta skulle fortgå och varför ingen inom kulturetablissemanget kunde sätta ner foten för att få stopp på detta hyckleri.

Till slut hände det. I direktsända TV-Aktuellt var regeringens utredare terroristexperten Magnus Ranstorp och Mohamed Omar inbjudna för att diskutera rapporten om problemen med de ”missanpassade”, det vill säga de muslimska ungdomarna i malmöförorten Rosengård. På ett för tittarna helt överraskande maner bröt Omar mot konventionen att diskutera ungdomarna som rapporten handlade om, genom att i stället fråga varför ingen tar itu med de kostymklädda sionisterna som försvarar Israels folkmordspolitk i Gaza.

” … undersökningen har en politisk agenda, en islamofobisk proamerikansk undersökning, som inte fokuserar på de reella problemen. De reella problemen, det är att vi har en elit i Sverige, som verkligen kan påverka politiken, som stödjer israelisk statsterrorism och samlar pengar helt öppet … som tills nu dödat 1300 människor, varav många var barn. Det är dom som behöver kartläggas, trots att de bor i villaförorter …”

Så blev det sagt, det som inte fick sägas. Mohamed kom fram ur garderoben som islamist och följde sedan upp med flera uppmärksammade artiklar som finns med i denna bok. Om hur Gaza gjorde honom radikal, om varför han lämnade svenska PEN-klubben, om EXPO:s roll som dörrvakt för Israels och sionismens rasism, med mera.

Mohamed Omar startade en egen blogg, en hemsida, samt Studiegruppen Aguéli, som anordnade föreläsningar med spännande och kunniga profiler med islam och eller antisionism som tema. Han började intervjua kända personer som Jan Myrdal, men främst intellektuella som vanligen inte kommer till tals inom mainsteam media. Hans blogg blev snabbt en av de mest lästa politiska bloggarna. Oron började nu sprida sig inom den svenska kultureliten och de etablerade politiska partierna. Israelvänner av olika slag, med ”antisemitjägarna” inom Svenska Kommitén Mot Antisemitism (SKMA) i spetsen började nu röra på sig.

Det som hände var att Omar öppnade upp ett vattenhål i den svenska politiska debatten, i vilken frågor som rör judar, judendom, sionism och det som brukar kallas för förintelsen helt plötsligt debatterades, från att tidigare alltid ha varit tabu. Till skillnad från den ständiga debatten om muslimer och islam. Den svenska kultureliten får nog sägas ha blivit lite tagen på sängen av allt detta och man kunde ana att denna åsiktseruption måste få ett slut. Jag tror att det var två händelser som kom att bli för mycket för denna kulturelit.

Den första var den långa intervju som Omar gjorde med undertecknad kallad ”Värstingen” efter Lars Ohlys benämning, i hans rädsla att få ”antisemitstämpeln” på sig. En intervju som snabbt fick fler läsare än den med Jan Myrdal. Det andra var en inbjudan till en föreläsning med Lars Adelskog om ”Förintelsen”, som ju numera blivit en religion där ifrågasättande av fakta betraktas som gudsförnekelse och som snabbt leder till demonisering och intellektuell fridlysning, samt fängelse i flera europeiska länder.

Nu var gränsen nådd – för yttrandefriheten. Så gott som hela den svenska kultureliten, med israelkramarna i spetsen, inklusive en mängd gamla ”vänner”, ställde nu in sig i samma kö för att i tur och ordning träda fram och ta avstånd från Mohamed Omar. Hans redan för hela året fullbokade almanacka med inbjudningar till föreläsningar och kulturell verksamhet, som är hans levebröd, avbokades. De olika förläggare han tidigare haft kontakt med drog sig tillbaka. Det var en beklämmande uppvisning i politisk korrekthet av den kulturelit som inte vågade bita den hand som föder den.

Gazamassakern kring nyåret 2009, uppståndelsen kring Al Quds-demonstrationen på Sergels tog den 20 september och deltagandet i den stora manifestationen för motståndet mot USA:s och Israels ockupationer i Beirut 15-17 januari 2010, framstår som tre milstolpar i Mohamed Omars år 2009. Ett år som i ett historiskt perspektiv kommer att sticka ut, som det år när han rörde om i den svenska kulturelitens ankdam och skapade nya förutsättningar för en kamp mot den ideologi med vilken de nykoloniala krigen rättfärdigas, det vill säga sionismen som nu har utvecklats till att vara den anglo-amerikanska imperialismens viktigaste uttrycksform.

Täby i februari 2010

Lasse Wilhelmson


Kommentarer inaktiverade.