Tvåstatsteatern är destruktiv – flyktingresolutionen visar vägen

Se även på Arab NyheterNewsmillSourzeGlobal Research och Dissedent Voice

Skrivet av Snorre Lindquist och Lasse Wilhelmson

En palestinsk stat bredvid Israel har aldrig varit mer verklighetsfrämmande än idag. Förhandlingarna om en tvåstatslösning har återigen havererat. Detta trots den palestinska kuppregimens (om man får tro Wikileaks) deklarerade vilja till utförsäljning av palestiniernas centrala rättigheter i utbyte mot några eländiga bantustanområden.

Israel fortsätter att, i strid mot folkrätten, bygga bosättningar och stjäla palestinsk mark i en sedan mer än hundra år fortskridande kolonisation med etnisk rensning. Folkmordspolitiken mot palestinierna har i praktiken underlättats av FN:s förslag till delningsplan 1947 och Osloöverenskommelsen 1993 som lanserat idén om en tvåstatslösning.

Stödet för idén om en tvåstatslösning minskar bland palestinierna. Fatah, som genom en kupp tog makten efter det val som Hamas vann, har tvåstatsidén på sitt program, men tappar anhängare efter de senaste affärerna. Hamas, tidigare svuren fiende till idén, har i ett försök att uppnå enighet föreslagit en provisorisk tvåstatslösning, kopplad till förverkligandet av FN:s resolution 194 rörande de palestinska flyktingarnas oförytterliga rätt att återvända. En rätt som Israel kategoriskt avvisar då den är oförenlig med bevarandet av Israel som en judisk stat, eftersom dess judiska majoritet då skulle hotas av demografiska skäl.

Ändå görs nu energiska ansträngningar för att återuppliva Idén om en tvåstatslösning, från oväntat håll: Latinamerika! Som på en given signal har på kort tid Brasilien, Argentina, Bolivia, Uruguay, Guyana och (med reservation för gränsdragningen) Chile och Peru skyndat till hjälp på begäran av den palestinska kuppregimen. Dessa länder ”erkänner” – utan föregående fredsavtal – en tänkt palestinsk stat vid sidan av Israel med 1967 års stilleståndslinje som gräns. Cuba och Venezuela har gjort något motsvarande och även före detta Sovjetunionen men långt tidigare.

Med Frankrike i spetsen är även EU för ett ”erkännande” av Palestina när det är lämpligt, underförstått när USA och Israel så önskar. Den norske utrikesministern förklarade Norges entusiasm för att hjälpa israelmarionetten Abbas att bygga en regelrätt statsapparat för den nya ”demokratin” bredvid Israel.

Israel avvisade de Latinamerikanska ländernas initiativ som meningslöst. USA har följt efter. Israel vill lägga beslag på minst hela Palestina – men utan palestinier.

Tvåstatsidén är destruktiv

De som förordar idén om två stater må applådera de latinamerikanska staternas nygamla initiativ. Möjligen vill deras regeringar demonstrera sin självständighet gentemot USA och Israel genom att flagga för sympati för de statslösa palestinierna. Men handlingen är destruktiv av bland annat följande skäl.

1. De fördrivna palestinierna förhindras återvända, vilket innebär att den bedrivna folkmordspolitiken godtas av både palestinierna och världssamfundet. Israels 2 miljoner diskriminerade och deportationshotade palestinier lämnas åt sitt öde. Folkrätten sätts ur spel. Den grundläggande orsaken till konflikten förblir olöst, nya krig är att vänta.

2. Precis som andra stater i FN som underordnar sig USA:s och Israels agenda, blundar de latinamerikanska regeringarna för att palestinierna är djupt splittrade i två sinsemellan fientliga falanger med olika syn på tvåstatsidén. En dialog med enbart den ena sidan ökar naturligtvis deras splittring.

3. Hamas har med stor majoritet, i val som godkänts av internationella observatörer, fått palestiniernas förtroende att bilda regering. Detta har saboterats av Fatah i samarbete med USA och Israel, samt övriga stater i Väst, eftersom de inte accepterar valresultatet. Att i denna situation ta Fatahs parti är inte bara skamlöst, det är dessutom hycklande då det motverkar den demokrati länderna själva säger sig förespråka. Detta understryks av att Fatah-ledningen får vapen och militär träning av Israel för att bekämpa Hamas.

4. Ingenting talar för att Israel kommer att avbryta sin framgångstaktik att utnyttja förhandlingarna till ytterligare markstöld och etnisk rensning med på sikt ett fullbordat folkmord.

De som nu arbetar för nya förhandlingar om två stater undviker noga att ta ställning till Mellanösternkonfliktens kärnfråga, den etniska rensningen av Palestina som pågått sedan år 1948. Ett fördrag som syftar till en rättvis och hållbar fred måste först och främst lösa konfliktens kärnfråga, annars vilar allt på lös sand.

Det är fördrivningen av palestinierna från deras fosterland och stölden av deras mark som skapat förutsättningen för Israels existens som en judisk stat, med en betryggande judisk majoritet. En stat som inte har några fastslagna gränser och som eftersträvar ständig expansion.

Vad är en ”judisk stat”?

Tvåstatslösningen innebär i praktiken en palestinsk stat invid en sionistisk stat, andra tolkningar blir meningslösa. Det framgår när vi granskar de två betydelser av begreppet ”judisk stat” som kan diskuteras, nämligen den enligt FN:s delningsplan från 1947 och den enligt sionismens definition.

FN:s delningsplan förutsatte att demografiska relationer mellan judar och araber endast fick ändras på frivillig väg. Den förutsatte också definierade gränser, jämlikhet inför lagen, respekt för äganderätt till mark och så vidare. Alla dessa krav har Israel ignorerat och har därmed med sitt eget agerande gjort resolutionen obsolet (1). Det faktum att delningsplanen nonchalerar folkens självbestämmanderätt och aldrig godkänts av berörda arabstater och palestiniernas representanter förstärker detta (2).

Den enda betydelse av begreppet ”judisk stat” som återstår är således sionismens. Denna avser en stat som är till exklusivt för alla världens judar, men inte för landets ursprungliga invånare, palestinierna. En sådan statsbildning kan aldrig vara eller bli någonting annat än kolonial och rasistisk.

Palestina är ett arabiskt och i huvudsak muslimskt land som koloniserats. Med logisk ofrånkomlighet måste därför arabiskt och muslimskt motstånd i Mellanöstern krossas och regimer köpas till lojalitet. För detta ändamål utnyttjar Israel sitt inflytande i USA för en krigspolitik som vidgar sig i allt större cirklar från Irak och Afghanistan, till Somalia, Jemen, Pakistan och snart också Iran. Amerikanska och andra länders soldater – men inte israeliska – offrar där sina liv för Israels intressen till priset av civilas massdöd och förstörda länder. Som följd befinner sig USA:s ekonomi och dess anseende i kontinuerligt förfall.  Israel däremot är mer än nöjd med resultatet i Irak (3).

Motståndarna till Sydafrikas apartheidsystem förordade aldrig en ”vit stat” vid sidan av en ”svart stat”. Något som vi än idag skulle betrakta som både moraliskt förkastligt, löjeväckande och oförenligt med den svarta ursprungsbefolkningens intressen.

Det kan därför tyckas underligt att så många bland de internationella motståndarna till Israels apartheidsystem idag förordar en ”palestinsk stat” vid sidan av en ”judisk stat”. Det är inte obefogat att ställa frågan om detta enbart är politisk teater och vem som är regissören. De latinamerikanska staterna i fråga är födda ur en frihetskamp mot kolonialism. Flera av dem anses tillhöra antiiperialismens förfront. De borde inte ha fallit i denna fälla.

Flyktingresolutionen visar vägen

Palestiniernas främsta folkrättsinstrument i sin kamp är FN:s resolution 194 från 1949 om flyktingarnas rätt att återvända till sina hem, med det viktiga tillägget i resolution 3236 att denna rätt är oförytterlig. Resolutionen fastslår att dess implementering är oundgänglig för lösningen av palestinafrågan och för att en rättvis och hållbar fred skall uppnås. Än i dag är FN:s resolution 194 nyckeln till slutet på konflikterna i Mellanöstern och till en betydligt mindre farlig värld för övrigt.

I augusti 2008 fick Mahmoud Abbas, som då fortfarande var palestiniernas legitime president, ett öppet brev signerat av palestiniernas alla viktiga organisationer: medborgarrättsrörelser, institutioner och partier i ”hemlandet”, inklusive Fatah och Hamas, samt flyktingorganisationer. Brevet utpekar konfliktens absoluta kärnfråga, nämligen de palestinska flyktingarna och deras oförytterliga rätt att återvända. Detta brev får anses vara ett av de viktigaste vägledande dokumenten om vad det palestinska folket i ”hemlandet” och exil har kunnat ena sig om (4).

Ett annat dokument som också är en grundläggande viljeinriktning för palestiniernas intressen, är det som behandlar kravet på bojkott, isolering och sanktioner av Israel (BDS) från den 9 juni 2005. Även här ligger fokus på flyktingarnas rättigheter (5).

Det bästa sättet att visa solidaritet och stödja palestinierna är därför – helt enkelt – att på olika sätt verka för den bojkott av Israel de själva förespråkar och den rätt till återvändande som FN beslutat om. Därutöver vore ett initiativ för att utesluta Israel ur FN för sin vägran att åtfölja dess resolutioner, i synnerhet 194, en ytterligare lämplig påtryckning (6).

Snorre Lindquist Arkitekt för bland annat kulturhuset Peace Center framför födelsekyrkan i Betlehem på Västbanken

Lasse Wilhelmson Mellanösterndebattör och före detta ledamot av Täby kommunfullmäktige i 23 år, varav fyra i kommunledningen

Källhänvisningar

1) Virginia Tilley: Hamas and Israel´s “Right to Exist”.

2) FN:s resolution nr 181 (II) om förslag till delning av Palestina.

3) Israels politiska elit jublar över läget i Irak.

4) Öppet brev till president Mahmoud Abbas.

5) Plattform för bojkott av Israel (BDS).

6) Bör Israel uteslutas ur FN?

Kommentarer inaktiverade.