Går världen mot ett nytt storkrig i Västasien?

Upproren i Arabvärlden är långt ifrån entydiga. En del menar att de initierats av intressen i Väst för att bli kvitt ledare som är förbrukade (Mubarak), förhatliga (Assad), eller för att få kontroll över oljan (Gaddafi). Men även om detta finns med i bilden så kan man knappast förneka att folkresningarna är genuina protester mot system som förtrycker, förföljer och dödar sina kritiker. I den meningen är upproren ”opolitiska”, trots att olika politiska och religiösa intressen försöker trigga igång dem, eller utnyttja turbulensen och ta kontroll när stormen bedarrat. Och vad händer med palestinierna? Blir de som alltid tidigare ett offer för storpolitken, fördrivna och bestulna på sitt land.

Bild: Massakern i Sabra och Shatila, Libanon 1982

Nu även på Arab Nyheter och i en något förkortad version på Sourze

I skrivande stund rapporteras i Stormedia att rebellarmén i Libyen nu intagit Gaddafis bas i Tripoli. Samtidigt får vi veta att rebellerna, som även ägnar sig åt plundring, samverkat nära med Nato och att England och Frankrike har specialförband på marken. Stora rubriker meddelar ”Oljebolagen på väg tillbaka till Libyen”. Än har vi inte facit om Libyen, men frågan är i vilken utsträckning som hon kommer att förbli en självständig nation?

Vem skall man tro på?

Det är svårt att värdera informationen om arabupproren. Krigens först offer är alltid sanningen. Men även med journalister på plats blir informationen vinklad. Al Jazeera har dock fyllt en viktig funktion som motvikt till Media i Väst. Expressen har upprättat en direktlänk på sin webb för att kunna erbjuda sina läsare Al Jazeeras livesändningar. Ingen kan dock undgå att konstatera att dess ägare finns i Qatar, ett konstgjort litet konungadöme och före detta brittiskt protektorat, som blev självständigt först 1971. Dess intressen är grundade i både olja och sunniislam. Journalister och Media är alltid i större eller mindre utsträckning husbondens röst – överallt. Minst genom SvD:s journalist Bitte Hammargren som sedan länge övertagit Sven Östes legendariska roll under Vietnamkriget. Fortfarande är det dock möjligt för den vetgirige att skaffa sig kompletterande information på nätet.

I början av revolten i Syrien fanns uppgifter om mord på både fredliga demonstranter och på soldater och poliser. Det var först när man hittade flera massgravar med  soldater som det blev klart att detta omöjligt kunnat utföras av några beväpnade demonstranter, eller ens av några specialförband från CIA eller Mossad. Mer troligt har syriska säkerhetsstyrkor avrättat soldater som vägrat att skjuta på sitt eget folk. Vi som är gamla nog att ha tjänstgjort i det folkförsvar som numera omvandlats till insatsstyrkor i främmande land, förstår måhända detta lättare.

Är FN:s nya roll att legitimera krig och interventioner?

Under det senaste halvåret har även FN fått en ny roll genom att legitimera NATO:s inblandning i suveräna staters inre angelägenheter, som nu i Libyen. Enligt FN-stadgan är det bara om en intern konflikt hotar världsfreden, som ett ingripande får ske, vilket är svårt att hävda i detta fall. Här hårddras och vrängs FN:s portalparagraf. Detta behandlar bland andra den framstående amerikanske juristen inom folkrätt och mänskliga rättigheter Curtis Doebbler i sin artikel ”Anfallet på Libyen är olagligt” (1). Men även om Doebbler har rätt, behöver det inte innebära att folkliga protester mot Gaddafi därför är fel. Tvärt om, många är de som fått nära och kära torterade eller avrättade för sin regimkritik.

Afghanistan var aldrig ett FN-uppdrag. Det var inte heller NATO:s intervention i forna Jugoslavien, eller ockupationen av Irak. Dessa krig har på ett tydligt sätt kringgått FN och folkrätten, vilket man försökt släta över i efterhand.

Västs modell med marionettregimer, eller hanterbara despoter som håller det egna folket under stövelklacken är nu över. Det är vanligt folk som har fått nog. De vill ha något att säga till om. Det är detta som är grunden till upproren i Arabvärlden och FN:s nya roll som krigslegitimerare, eller demokratigarant, beroende på om man ser världen som ”upp och ner” eller ej.

Alla vill ha demokrati, men vad är det?

Och visst är det motsägelsefullt när folken i Arabvärlden säger att de vill ha demokrati, samtidigt som de är kulturellt och ekonomiskt sönderslagna av kolonialism och imperialism från ”demokratiska” länder i Väst? Detta behandlas i artikeln ”Demokrati lösningen på arabvärldens problem?” (2). Folkmakt, liberal parlamentarism, eller teokrati är ju inte precis samma sak. Frågan om det är i USA eller Iran som folket har minst makt, är nog inte så lätt att besvara.

Vilken roll spelar Israel?

Man behöver inte vara vare sig militärstrateg eller prisbelönad journalist för att förstå att det ligger i Israels intressen att försvaga och splittra sin omgivning, för att befästa, försvara och expandera den judiska staten. Israel vill minst av allt ha en demokratisk regering i något arabland. Det vill säga i betydelsen regeringar som i stor utsträckning uttrycker folkets vilja. Helt enkelt därför att araber i gemen genomgående sympatiserar med sina bröder och systrar som blivit fördrivna och bestulna på sitt land, det vill säga palestinierna. Och folken är ju inte så lätt att köpa i synnerhet inte i dessa tider när pengar snart bara är värdelöst papper. Storkrig som ett följd av ekonomisk kris är något som historien lärt oss.

Redan i den Sionistiska planen för Mellanöstern från 1982, den så kallade Kivunimplanen, talar man om att splittra och försvaga arabländerna, dela Irak i 3-4 delar med mera. Se vidare i artikeln från 2005 ”Israel och det nya amerikanska århundradet” (3). Där påvisas Israels roll i amerikansk utrikespolitik, med siktet sedan länge inställt på Iran. Ett Iran som numera hunnit växa sig så starkt att det kommer att leda till ett förödande storkrig om planerna nu sätts i verket. Och Perserna är inte lätta att tas med. Ett gammalt krigarfolk och obotliga patrioter, oavsett vad de anser om sin egen regim.

Syrien har nu en nyckelroll

När det gäller Syrien, så har palestinierna haft det betydligt bättre där än i Libanon och Jordanien, men nu riskerar de att komma riktigt i kläm. Hamas och andra palestinska motståndsorganisationer, både islamiska och andra, har sina kontor i Damaskus. Hur kommer dessa att påverkas? De måste tänka om snabbt. Regimen har redan angripit ett stort palestinsk flyktingläger. Det är kört för Assad, det går inte att behålla folkets förtroende och samtidigt skjuta obeväpnade fredliga demonstranter.

Hamas måste snabbt ta sig ur Damaskus och distansera sig från den nuvarande regimen. Annars finns en risk att man kommer upptäcka massgravar med palestinska lik efter att Assad är borta. Vi minns hur det gick i Libanon 1982 med massakrerna i Sabra och Shatila, under övervakning av Israels militär. Och Hizbollah riskerar att tappa i trovärdighet om de inte blir mera självständiga gentemot Syrien, men kanske främst i förhållande till Iran, vars dubbelspel i Afghanistan och Irak splittrar det arabiska folkets motstånd mot de nya korsfararna – den antisionistiska retoriken till trots. Men det är ett misstag att tro att det är motsättningarna inom islam mellan Shia och Sunni som är drivande. Båda falangerna gör motstånd mot, eller samarbetar med sina ockupanter, fast i olika länder.

Golanhöjderna är ockuperade oavsett vem som bestämmer i Damaskus, så vi får nog inte se ett närmande mellan Syrien och Israel, men i ett inbördeskrig så försvagas alliansen naturligtvis mellan Syrien och Iran. Man kan också undra ur stor makt Assad egentligen har? Assad är bara en av flera aktörer och frågan är om han har så stor rörelsefrihet. Han sitter nog fast i systemet, i motsats till Gaddafi som personifierar systemet i Libyen. Den korrumperade maktapparaten kämpar för sina privilegier nu. Faller Assad, så faller alla som lever på systemet inom militär, säkerhetspolis och byråkrati. De slåss för sitt levebröd och sin ställning. Om inbördeskrig bryter ut kan det bli långvarigt.

De folkliga upproren i Arabvärlden kommer säkerligen även att spilla över till Iran och där håller det nog inte att bara fortsätta att skylla på USrael, även om oppositionen hittills varit underblåst därifrån. Demonstrationerna i Israel har inte handlat om ett regimskifte, där den judiska staten skulle ersättas med en demokrati med lika rättigheter för alla och kommer därför inte att påverka relationerna mellan olika stater i Mellanöstern. Så sker först när FN:s resolutioner om de fördrivna palestinernas rätt att återvända åtlyds.

Det som oroar mest nu är FN:s och Västmakternas, men även Turkiets, hot om intervention i Syrien, som kan bli början till ett storkrig i Västasien om Assad inte kastar in handduken. Det är svårt att tro att Hizbollah och Iran då skulle nöja sig med att vara åskådare.

Slutord

Avslutningsvis kan det vara på sin plats att avrunda med ett citat ur epilogen i den legendariske journalisten David Hirsts klassiker ”Geväret och olivkvisten”, nyss utkommen på svenska på Alhambra Förlag, 2011. Hirst låter den välkände professorn i militärhistoria vid Hebreiska universitet i Jerusalem, Martin van Creveld, komma till tals angående nödvändigheten att genomföra den slutgiltiga etniska rensningen av palestinier från Palestina, för att rädda den judiska staten. Hirst undrar ”Men skulle världen tillåta en sådan etnisk rensning?” och ger ordet till till Creveld:

”Det beror på vem som utför den och hur snabbt den sker. Vi har flera hundra atomstridsspetsar och raketer och kan avfyra dem mot mål åt alla håll, kanske till och med mot Rom. De flesta europeiska huvudstäder är mål för vårt luftvapen … Låt mig citera general Moshe Dayan: ´Israel måste bli som en galen hund, allför farlig att oroa.´Jag anser det hopplöst för närvarande. Vi måste förhindra att det kommer därhän, om det alls är möjligt. Men vår krigsmakt är inte den trettionde starkaste i världen utan snarare den andra eller tredje. Vi har förmågan att slå ner världen tillsammans med oss. Och jag kan försäkra att det kommer att ske innan Israel går under.” (a.a sid 506)

 (1)   ”Anfallet på Libyen är olagligt”

(2)   ”Demokrati lösningen på arabvärldens problem?”

(3)   ”Israel och det nya amerikanska århundradet”

Advertisements

Kommentarer inaktiverade.