Bild: Federal Reserves emblem
När jag först tog del av det sensationella TV-inslaget i BBC där aktiespekulanten Alessio Rastani chockade programledarna genom att säga att det inte är regeringar som styr världen utan investeringsbanker som Goldman Sachs, tänkte jag precis som han själv sa efteråt, att det här det vet väl alla redan. Det sensationella var kanske inte denna information i sig, utan snarare att den helt oförhappandes kablades ut till miljontals tittare, uppenbarligen helt oplanerat – från progamledarna vill säga.
Michael Delavante hann dock före mig med sin strålande artikel om detta bland annat på Sourze. (Och lika bra var väl det, eftersom det jag plitade på var mycket sämre, då jag saknar hans eminenta förmåga att i grunden kritisera makten utan att verka vara ett dugg arg.)
Först fick det mig att tänka på det som för några år sedan på liknande sätt kablades ut till svenska TV-tittare. Det var i en studiodebatt rörande en rapport om problemen i det invandrartäta bostadsområdet Rosengård i Malmö och den mycket omdiskuterade rapporten om detta. En rapport som även många forskare ifrågasatte. Den muslimske poeten och skribenten Mohamed Omar och terroristexperten Magnus Ranstorp diskuterade denna rapport, men på lite olika sätt som framgår av nedanstående videoinslag.
Jag minns också den panik som uppstod på aktuelltredaktionen efteråt, där man diskuterade hur man framledes skulle kunna undvika att de som medverkar säger vad de tycker och inte slaviskt följer programledarens upplägg. Det är faktiskt lite rörande att höra redaktionen efteråt säga bland annant ”att det var verkligen inte meningen att det skulle bli så” och att ”jag är faktiskt arg på Omar”.
Man skulle ju kunna tänka att de i stället framförde åsikten att det kanske ibland måste bli på detta sättet i en direktsändning, eftersom vi lever i ett fritt land där alla har rätt att framföra sin åsikt, vilket är viktigt för publik service, även om det ibland kan uppfattas som opassande. Eller något liknande och vara lite diplomatiskt principfast.
Säkert är det så att man bara får en (1) chans om man som respekterad medborgare i direksändning säger fel saker. Mohamed Omar var ju faktisk nästan nationalskald, innan han trampade i klaveret och småningom blev förvisad utanför den allmänna debattens domäner av sina vedersakare som följer husbonden röst. Säkert har man på BBC-redaktionen på liknande sätt diskuterat fadäsen med Alessio Rastani. För visst är det obehagligt att inte ha full kontroll (på yttrandefriheten) när det gäller till exempel den politiska ideologin sionismen. Om Omar kritiserat religionen islam eller ”islamismen” hade det troligen varit helt ok. Tänk om Magnus Ranstorp hade sagt att det är USA:s och Israels statsterrorism som är det stora problemet …
Men, jag drog mig också till minnes ett framträdande från vårt svenska kulturarv, nämligen Hasse och Tage. Deras folkkära och underfundiga samhällskritik ser vi dessvärre inte mycket av i dagens politiska debatt. Aldrig kunde de väl drömma om hur rätt de hade, mot bakgrund av dagens ekonomiska kris. Den beror ju knappast på några elaka företagsdirektörer, utan snarare på en bank- och skuldkris där pengar förvandlats till siffror i datorsystem utan täckning i reella värden, bortsett från det som av någon outgrundlig anledning hamnar i bankelitens egna fickor.
Eller kanske visste Hasse och Tage, i likhet med Rastani, att det är på Wall Street och i den privata amerikanska centralbanken Federal Reserv som de viktiga konspirationerna sker. För nog är de lite konspiratoriska i en av sina tidigaste klassiker – eller hur? Och visst är Gösta Ekman gullig, när han 1967 personifierar de tonåringar som i källarlokaler utvecklade undergroudmusiken Skiffle från 50-talet, som på 70-talet kom att efterföljas av Punken.
Kommen så här långt, slår det mig att jag faktiskt liksom Valfrid Lindeman lyckades ”knyta ihop västen med jylfen”.
Skrivet av Lasse Wilhelmson
Tillägg: För de yngre läsarna kan det vara av intresse att kvinnan i kvartetten är Fatima då gift med Gösta. Hon är adoptivdotter till den legendariske revyartisten Karl Gerhard som nog också bör anses tillhöra det svenska kulturarvet och som bland mycket annat skrev och framförde den kända ”Den ökända hästen från Troja”.
Finns nu också på Arabnyheter och Sourze
Lasse Wilhelmson 