Vilken ”Change” väntar vi nu på?

Nu även på Nyhetsbanken

Skrivet av Lasse Wilhelmson

Inför det stundande valet i USA kom jag att tänka på förra gången då jag skrev artikeln ”Kommer världen att förändras nu?” (Publiceras underst). Men även den fina sången av Bob Dylan, som var i Sverige nyligen: ”The times are A-Canging” från 1964.

http://vimeo.com/11205275

Denna omtalade och rörande sång sjöngs också av Simon & Garfunkel, som också besökte Sverige nyligen.

http://www.youtube.com/watch?v=y8AxJBT-tXw

Det är länge sedan som dessa då unga män sjöng ”The times they are A-Changing. De hade och kanske fortfarande har, en betydande inverkan på våra känslor och glöd … Men vad jag minns så anknöts aldrig deras vackra sånger/musik av olika politiska förändringsrörelser eller media till palestinierna eller till kriget där nere 1967. Det handlade mest om medborgarrättsrörelsen och vietnamkriget. Det fanns i själva verket aldrig riktigt utrymme för Palestina i 68-rörelsen, eftersom den judiska staten varken är ett resultat av traditionell kolonialism eller imperialism.

Min generation älskade verkligen dessa tre artister. De råkar alla vara födda 1941 som jag själv och alla har vi judisk släktbakgrund. På den tiden tänkte jag aldrig på dem som judar, men eftersom jag själv genomgått en del grundläggande personliga förändringar sedan dess, så undrade jag vad som hänt med dem. Efter en snabb koll på nätet fann jag följande.

Simon & Garfunkel fick en hedersutmärkelse i Tel Aviv bara för några år sedan (1). Kanske eftersom de bara råkar vara judar och duktiga artister, inget konstigt med det. På presskonferensen under besöket nämnde Paul Simon sitt besök till Muren (men inte vilken). Hmm …

Bob Dylan hade redan 1971 positiva anknytningar till den militanta Jewish Defense League (JDL) och berömde dess grundare Meir Kahane (2) som också var nära vän med Zeew Jabotinsky. Han har uppenbarligen varit en ärkesionist sedan dess.

 Bob Dylan vid Klagomuren

Historien om Bob Dylan som en medborgarrättskämpe är verkligen sorglig, eftersom det tycks som om det var (och fortfarande kanske är?) möjligt att samtidigt vara ärkesionist, utan att detta ifrågasätts i vidare kretsar. Och varför åkte Paul Simon för att hedras av en stat avsedd endast för judar på stulen mark och utan att ens nämna de fördrivna som bodde där – palestinerna?

Vilken ”Change” sjöng dessa musikikoner egentligen om?

Barak Obama pratade mycket om ”Change” när han valdes till USA:s president för fyra år sedan. Tror någon på allvar att det spelar roll vem som blir president denna gång? Hur som helst, så har det naturligtvis skett en hel del förändringar sedan dess. Uppvaknandet i Arabvärlden, den judiska makten (lobbyn, media och det centrala bankväsendet, främst i USA och Storbritannien) har blivit mera påtaglig, liksom fördjupningen av den ekonomiska krisen som nu tycks sluta med ett storkrig enligt historiskt mönster.

Men jag undrar om detta egentligen är så nytt, eller om det inte bara är ”More of the same”? Det vill säga ett slutgiltigt förverkligande av Oded Yideon-planen för Mellanöstern från 1982, vilken kom att följas upp av ”Clean Break” och ”Project for a New American Century (3).

Är det inte så att vi fortfarande väntar på att världens folk skall vakna och inse att vi nu alla är palestinier? Är det inte den ”Change” vi väntar på?

Uppdaterat den 11 november 2012

Kommer den nu omvalde Barak Obama att ta av sig Kippan?

Kommer världen att förändras nu?

(Publicerad av Lasse Wilhelmson för fyra år sedan och som fick stor internationell spridning på engelska)

Det amerikanska folket har nu protesterat mot den politik som Bushadministrationen under åtta år kommit att symbolisera. Det vill säga de nykoloniala krigen och den ekonomiska krisen. Det som historien kommer att minnas. Folk och regeringar världen över hoppas nu att de förväntningar som skapats skall infrias.

Många riskerar dessvärre att bli besvikna. Valet är i mångt och mycket en teater, regisserad av ägarkonstellationerna kring USA:s privatägda (!) centralbank Federal Reserve (Fed). De är också centrala aktörer i den ekonomiska krisen. Dessa ägare besitter eller kontrollerar större delen av massmedia och bidrar sedan länge med avgörande finansiering av båda sidor i de amerikanska valen.

Världen styrs i stor utsträckning via organ som Council for Foreign Relations (CFR), The Trilateral Commission (TC) och Bilderberggruppen. Centrala personer i alla dessa organ, inklusive Fed är desamma. Med undantag för Alan Greenspan, före detta chef för Fed, lyser de med sin frånvaro i rapporteringen av de nuvarande världshändelserna. Liksom de näraliggande frågorna om vilka som finansierat valrörelserna och vart pengarna som försvunnit i den ekonomiska krisen tagit vägen?

Varje något så när påläst journalist är naturligtvis bekant med detta och har själva redan ställt sig dessa frågor. Men de flesta väljer dessvärre att såsom presstituerade underblåsa den skenverklighet som teatern utgör, i stället för att med bibehållen yrkesheder demaskera den och gräva fram svaren.

Vad kan vi då förvänta oss av till exempel USA:s kommande utrikespolitik? Det israeliska inflytandet härvidlag är numera allmän känt som betydande. Det har åstadkommits genom den mest inflytelserika lobbyoranisationen i USA, American Israel Public Affairs Committee (AIPAC), genom otaliga tankesmedjor och inte minst exekutivt av de sionistiska neocons, dessa civila militärister i och kring Vita Huset. Detta har lett till en internationell äventyrspolitik som inte gynnar traditionella amerikanska intressen och som det amerikanska folket nu bland annat protesterat emot genom att välja Barack Obama till president.

EU:s ledning genom sin nuvarande ordförande, den franske presidenten Nicolas Sarkozy och hans utrikesminister Bernard Kouchner – båda sionister med judisk släktbakgrund – har nu fått en ny amerikansk president att samarbeta med. Sarkozy har tidigare låtit meddela att han, liksom Bush, anser ett israeliskt angrepp på Iran vara försvarbart. Innan Barak Obama valdes till USA:s nye president avlade han den obligatoriska lojalitetsförklaringen med Israel på ett möte med AIPAC. Enligt SVD, välkomnade Kouchner Barack Obama med orden ”Frankrike, Europa och världssamfundet behöver hans energi, hans motstånd mot orättvisor och hans beslutsamhet att gå vidare mot en säkrare, rättvisare och stabilare värld”.

Obama har dock mig veterligt inte sagt annat än att han vill omprioritera truppinsatserna från Irak till Afghanistan och aldrig invänt mot Israels folkmordspolitik gentemot palestinierna. För att samordna och styra bland annat detta arbete har Obama nu föreslagit Rahm Emanuel som ny stabschef i Vita Huset. Han är son till en av ledarna i den judiska terrorgruppen Irgun som var ansvarig för de värsta illdåden i samband med fördrivningen av palestinerna 1948. Emanuel var under Gulfkriget 1991 aktiv, inte i USA:s armé, utan i Israels armé i en bas i Gallilén. Han har även nämnts i samband med Monica Lewinskyaffären, som var en typisk Mossadfälla gillrad för Clinton.

Emanuel är sedan länge en hök ibland krigshetsarna i Vita Huset och var 2006 med om att bedöma och välja ut demokraternas kandidater till kongressvalet 2008. Den föreslagne stabschefen är verkligen inte vem som helst, utan en sedan länge strategiskt placerad judisk sionist i det demokratiska partiet, som liksom sina gelikar regelmässigt sätter Israels intressen före USA:s. I den israeliska tidningen Haáretz kallas han för ”Israeli”, vilket är den gängse beteckningen för judiska medborgare. Det är jämförbart med om vi i Sverige under andra världskriget hade haft en nazist med tyskt medborgarskap som statssekreterare.

Kouchner, Sarkozy och EU kan sova lugnt med Obama som nyvald president och Emmanuel som blivande stabschef. Mycket talar för att USA:s utrikespolitik även framledes kommer att styras av Israels intressen. Och Sverige liksom andra länder i Väst kan lättare fortsätta med sin knähundspolitik och deltagande i de brottsliga nykoloniala krigen. För Obama kommer att vida överträffa Bush i vältalighet och social kompetens och hans släktbakgrund kommer att göra honom mindre åtkomlig för kritik.

Som vanligt hoppas jag naturligtvis att jag har fel. I sådana fall beror det på det amerikanska folkets tydliga vilja i detta val, hur det kommer att verka för sina förhoppningar, men främst kanske på hur det kommer att hantera sina besvikelser.

Referenser

1. Ynet news 

2. Meir Kahane, Wikipedia

3. Israel och det nya amerikanska århundradet

Obamaklanen Judisk?

Kommentarer inaktiverade.