Gaskamrar i Auschwitz med mera?

Inledning

Denna artikel skrev jag redan den 20 september 2012, men publicerar den först idag. Den behövde få mogna lite, hos mig själv. Främst av personliga skäl. I slutet av november 2012 kom så drevet mot mig i alla media, initierat av Svenska Kommittén mot Antisemitism (SKMA) och Expo, i vilket Åsa Linderborg i AB utsåg mig till sitt speciella hatobjekt. Jag skrev ett svar till Expo och ett till Linderborg i AB, som de inte publicerade. Som jag redan tidigare vid olika tillfällen sagt och skrivit, så anser jag att den officiella bilden av Förintelsen, speciellt vad gäller uppgiften att 6 miljoner judar mördades och att detta i huvudsak skedde med hjälp av gaskamrar, är falsk och bör revideras, liksom mycket annat som segrarna i de två världskrigen gjort till officiell historia. Denna uppfattning torde knappast vara kontroversiellt bland etablerade historiker, med undantag av ”Förintelsen”, som tabubelagts och kommit att användas för att motivera nya krig i stället för att förhindra dem.

———————————————-

För några veckor sedan gjorde jag ett läkarbesök. I väntrummet låg ett exemplar av Illustrerad Vetenskap, en så kallad populärvetenskaplig tidskrift – av föga vetenskapligt värde. Förstrött bläddrade jag igenom nr 9/2012 och fastnade för en artikel med rubriken ”Auschwitz – Kemiska analyser bekräftar användningen av giftgas”. Det är förmodligen Auschwitz II-Birkenau som avses.

Intresserad, tog jag del av innehållet, som var i avsaknad av källhänvisningar och författare. Jag fann då, inte förvånande, att det var ett försök att motbevisa de så kallade förintelseförnekare som säger att det inte finns några spår efter giftgas i de väggprover som tagits. Till min stora förvåning bekräftas detta i artikeln, i strid mot vad som sägs i rubriken!

Jag är tvungen att göra en paus här och be dig som läser detta att, innan du går vidare, själv läsa den refererade artikeln (klicka på bilden).

”Beviset” för att giftgas användes för att utrota människor i Auschwitz är, enligt artikeln, att gasen bara var i kamrarna i 30 minuter och ”Dessutom tvättades väggarna efter varje gång, eftersom de var nedsölade av blod, urin och avföring”, vilket måste betyda att det inte var frågan om enstaka människor. Alltså ”beviset” att giftgas användes är att den inte avsatt några spår i väggarna.

Några frågor inställer sig för läsaren. Hur kommer det sig att alla dessa kroppsvätskor hamnade på väggarna och inte på golvet? Och om något hamnade på väggarna, hur högt upp då? Och varför överhuvudtaget ta sig tid att tvätta väggarna mellan varje likvideringsomgång i denna påstådda industriella ihjälgasning av miljontals judar? Och till vad nytta? Knappast av barmhärtighet mot den väntande gruppen?

Jag måste erkänna att jag inte vet riktigt hur jag skall hantera denna artikel. Det är ju uppenbart att uppgiften om ”tvättningen” har mycket låg trovärdighet och även om den var sann så kan man ju knappast ha behövt tvätta väggarna hela vägen upp. Om inte syftet var att avlägsna spåren efter gasen, vilket avsevärt skulle fördröja den påstådda massgasningen.

Den fråga man då ställer sig är varför skriver man som man gör i artikeln? Kan det vara för att göra uppgiften om att ”30 min” inte räcker för att bilda avlagringar av blåsyra i väggarn mera trovärdiga? Men hur kan en uppenbar orimlighet förväntas stärka trovärdigheten i ett annat påstående, eller för alla andra ostyrkta påståenden i samma artikel?

Själv tror jag att det helt enkelt handlar om att man vill påminna om och förstärka det tabu som omgärdar den officiella bilden av ”Förintelsen”. Och att det då inte spelar så stor roll med fakta och logik. Som läsare har du säkert flera förklaringar.

Och varför har man i all tysthet 1989 ändrat skylten i Auschwitz från ’Här dog 4 miljoner’ till ’Här dog 1,5 miljoner’, utan att den påstådda slutsumman om 6 miljoner dödade judar i Andra världskriget ändrats? Dog inga judar i Auschwitz?

För flera år sedan köpte jag två böcker – klassiker – på ett antikvariat som handlar om självupplevda händelser under Andra världskriget skrivna av två svenska judar. Bägge har haft stor betydelse för opinionsbildningen i Sverige. Jag har länge tänkt ”recensera” dem i någon form, då det borde ha ett aktualiserat allmänintresse nu nästan 30 år efter de publicerades och cirka 70 år efter det att den så kallade förintelsen skulle ha skett. Detta med anledning av de pågående nykoloniala krigen, den så kallade arabiska våren och ett hotande tredje världskrig, samt Israels roll i allt detta. Men även, inte minst, på grund av att det man kallar förintelsen används för att rättfärdiga dessa krig.

Men mitt intresse för dessa böcker är även högst personligt beroende på min judiska släktbakgrund på min mors sida och att vår familj under 1940-talet högst påtagligt kom att påverkas av judeförföljelserna i Nazityskland. Om detta har jag delvis tidigare skrivit i många artiklar och intervjuer, men kanske mest personligt i artikeln ”Dresdenmassakern den 13 och 14 februari 1945” och mest politiskt i ”Varför är sanningen farlig?”.

Den ena boken är Cordelia Edvardsons självbiografi ”Bränt barn söker sig till elden”, som publicerades 1984 i En bok för alla. I baksidetexten kan vi läsa: ”Cordelia Edvardson kom till Sverige efter andra världskriget och flyttade 1974 till Israel, där hon är mellanösternkorrespondent för Svenska Dagbladet. 1983 tilldelades hon Stora Journalistpriset. 1986 mottog hon den fina tyska utmärkelsen Geschwester Schollpreis.” I bokens inledning kan vi läsa att hon var i två koncentrationsläger, först i Theresienstadt och därefter i Auschwitz, innan hon kom med Bernedottetransporternas vita bussar till Sverige.

Den andra boken är ”A-6171 – Ett judiskt levnadsöde”, av Ferenc Göndör på Warne Förlag, 1984. Göndör hamnade som 16-åring i Auschwitz 1944 och passerade en mängd koncentrationsläger på sin ”resa”. Han var också flitig föreläsare på svenska skolor om krigets fasor och judarnas lidande. Göndör har liksom Edvardson tilldelats en mäng utmärkelser för sin gärning.

Även om man alltid kan diskutera det vetenskapliga värdet av alla personliga berättelser av judar från Andra världskriget, så framstår dessa båda som i allt väsentligt trovärdiga och helt ärliga. Mest Göndörs bok som är mycket konkret och saklig, medan Edvardsons beskrivning gör det lite svårare att skilja mellan känslor, fantasier och faktiska händelser.

Jag kan verkligen rekommendera läsning av dessa böcker, som skrevs i en tid då den så kallade förintelsen ännu inte fullt ut blivit ett politiskt verktyg för nya krig, utan fortfarande i viss mån fungerade som varning för nya. Detta förhållande, menar jag, stärker dessa berättelsers trovärdighet. Och oavsett orsakerna, så var det ofta förfärligt att vara jude i Europa på 30-och 40 talen, men detta förtar inte andras lidande. Antalsmässigt gäller detta främst det ryska och det tyska folkens lidanden under Andra världskriget med mera.

Med anledning av den ovan redovisade artikeln om gaskamrar för massavrättningar i Auschwitz, så begränsar jag mig denna gång till det som Edvardson och Göndör skriver om sina rent personliga upplevelser och erfarenheter från Auschwitz och andra läger. Och då närmast till frågan om förekomsten av gaskamrar för massavrättning av judar.

Nu är jag tvungen att göra ett nytt uppehåll. Det bästa vore naturligtvis om du som ännu inte läst dessa böcker först gör det och sedan går vidare. Men jag kan redan nu avslöja att det inte finns mycket av substans att hämta här. Och jag måste tillstå att jag själv blev förvånad. Inte på bristen på bevis, utan på hur ytterst lite de påstådda gaskamrarna behandlades.

Följande är att finna.

Edvardson skriver hela tiden om sig själv i tredje person och kallar sig för ”flickan”. På sid 57-58 kan vi läsa:

Senare får flickan veta att den noga doserade gasmängden visserligen räcker för att döda de vuxna, men det lär hända att spädbarnen ännu är vid liv då gaskamrarnas golv vänds neråt – mot brännugnarnas eld. Flickan kommer att tänka på stekta äpplen.

Jag är visserligen ingen expert på hur de påstådda gaskamrarna skall ha varit konstruerade, men att golven var tippbara mot en underliggande brännugn, har jag aldrig sett några konkreta sakbevis för. Med tanke på den påstådda omfattningen av de ihjälgasade bör den (underliggande?) brännugnen varit ofantlig, eftersom det tar lång tid att förbränna en människokropp.

Att människor avrättades eller dog av svält och sjukdomar torde inte vara omtvistat och även att döda kremerades, men detta? Inte heller är jag kemist, men behöver verkligen ett spädbarn mer gas än en vuxen för att dö? Dock, Edvardson ljuger inte, hon bara redovisar ett rykte eller en fantasi. Detta är allt Edvardson skriver om gaskamrar i sin klassiska bok …

Göndör skriver överhuvudtaget inte om några gaskamrar, men väl om krematorier, med undantag från sid 190 i epilogen, där han skriver:

Om vi hade haft detta nationalhem (Israel, förf. anm.) när nazismen drog fram över Europa hade miljoner judar räddats undan gaskamrarna.

Detta konstaterande om gaskamrar har som sagt inget som helst stöd i hans egen mycket konkreta och sakliga berättelse. Där redovisar han många hemskheter i behandlingen av fångarna i lägren, vilket naturligtvis är illa nog. Men det fanns även koncentrationsläger för japaner i USA och de tyska användes efter kriget av de allierade för tyska soldater.

Det finns förvisso många personliga berättelser från så kallade överlevare, om hur gaskamrar skulle ha sett ut och fungerat. De är dock oftast alltför fantasifulla och dessutom sinsemellan motstridande för att jag skall kunna ta dem på allvar.

Jag har heller ännu inte lyckats finna någon konstruktionsritning med instruktioner, eller motsvarande, om hur denna påstådda mycket omfattande industriella utrotningsmetod skulle ha gått till. Tyskland var ju trots allt en mycket framstående industri- och vetenskapsnation, samt kända för sin förmåga till dokumentation och ordning. Det var ju många framstående tyska vetenskapsmän som efter kriget försåg USA med sin kunskap. Så varför inte om gaskamrarna? Redan för 70 år sedan …

Kanske kan Åsa Linderborg tipsa mig om en konstruktionsritning med en funktionsbeskrivning av en gaskammare för industriell avrättning av människor?

Det finns även personliga berättelser från så kallade överlevare som försvagar tesen om gaskamrar, även om dessa är mindre kända. I denna video kan vi ta del av några. Det jag speciellt fäste mig vid, var att flera avsåg de sista åren av Andra världskriget då merparten av gasningarna påstås ha skett.

Under hela min uppväxt på 40 och 50-talen har jag heller aldrig hört att mina föräldrar eller de många judiska släktingar som vi umgicks flitigt med diskuterat, eller nämnt någonting om gaskamrar.

Den officiella bilden av Holocaust måste få diskuteras, ifrågasättas och revideras, i likhet med andra historiska händelser. I flera länder har människor dömts till fängelse för detta. I Sverige är det än så länge ”bara” tabu.

Självklart är detta ett hån mot yttrandefriheten. Men framförallt så är det kontraproduktivt för den officiella bildens trovärdighet. Om, eller när denna bild spricker, så kommer ju även det som faktiskt hände att ifrågasättas.

Täby den 20 september 2012

Lasse Wilhelmson

1. Dresdenmassakern den 13 och 14 februari 1945

2. Varför är sanningen farlig?

3. Auschwitz enligt Wikipedia

4. Auschwitz enligt Metapedia

5. Uppdatering den 3 Oktober 2012:

På SvD:s ledarblogg skriver Benjamin Katzeff-Silberstein i ett inlägg ”Sveriges television och folkmordsförnekaren” att Jan Myrdal inte borde få delta i den offentliga debatten.

Myrdal menar att det behövs en sammantagen utvärdering av det som hände i Kambodja – före, under och efter de röda khmerernas styre – om man skall kunna bedöma de relativa effekterna även av USA:s terrorbombningar och Vietnams anfallskrig och att samtliga ansvariga bör ställas inför rätta. En ganska rimlig uppfattning, kan man tycka.

Katseff-Silberstein kallar detta för en ”förnekelse” som  borde likställas med ifrågasättandet av delar av det som drabbade judarna under Andra världskriget (den så kallade Förintelsen) och som idag – i bästa fall – leder till massmedial utfrysning . ”Som tur är”, avslutar han för säkerhets skull. Myrdal och alla andra ”förnekare” borde alltså göras fredlösa.

Jag vet inte om Katseff-Silberstein, i likhet med de flesta av dagens judar, är sekulär i förhållande till den judiska religionen. Men religiös är han ju likväl, då han anser att vissa historiska händelser skall behandlas på liknande sätt som tidigare skedde med gudsförnekelse. Själva tanken att somliga historiska händelser ÄR sakrosanta, framstår som intellektuellt direkt motbjudande.

Man kan undra om Katzeff-Silberstein även anser att ”förnekelse” av den Judiska statens  sedan länge pågående folkmord mot Palestinierna också bör leda till massmedial utfrysning?

Den intressants frågan i detta sammanhang är egentligen inte Katseff-Silbersteins illa dolda förakt för yttrandefrihet, eller hans fäbless för den stamorienterade moral som dessvärre omfattar större delen av den grupp han tillhör – det som är bra för judarna är moraliskt rätt. Det intressanta  är hans sätt att använda den så kallade Förintelsen som ett politiskt vapen, i stället för att bemöta Myrdal i sak.

Att detta sedan länge även är Husbondens röst är ingen hemlighet.

Nedan presenteras lite mer material för den som är intresserad. Det bör nämnas att Paul Eisen själv identifierar sig som jude, är lärare mycket engagerad i Deir Yassin Remembered.

Den svenska hjälten Emerlicht i AB

Paul Eisen: Why I Call Myself a Holocaust Denier

Paul Eisen:  Bishop Williamson´s forth trial 

Paul Eisen: Postcards from Auschwitz

Nedanstående artikel är i sitt slag unik, eftersom det är ett försök av Paul Eisen att återge det som han efter grundliga studier finner troligt faktiskt kan ha skett. Han nöjer sig alltså inte med att ifrågasätta orimligheterna i den offentliga bilden av Holocaust, utan går ett steg längre. Hans berättelse stämmer i stora drag överens med med egen uppfattning.

Paul Eisen: But how could the Holocaust not be true?

The day the the gas-chamber myth died

Introduction by Paul Eisen:

This is Fred Leuchter.Fred Leuchter was the specialist in designing U.S. execution facilities who was called on, in the mid-eighties,  by Ernst Zundel’s defense team to examine the ‘gas-chambers’ at Auschwitz. Leuchter duly obliged and published his findings in the ”Leuchter Report”. Flawed but essentially truthful, its findings were later confirmed by Germar Rudolf and, I believe, by the Auschwitz Museum authorities themselves.

For revisionists, the day Leuchter’s findings were presented to the Toronto court was the day the myth of the homicidal gas-chambers was finally laid to rest.

Testa dina kunskaper om Holocaust

Senaste stora bluffen om gaskamrar avslöjad 2014

Kommentarer inaktiverade.