Porträttet föreställer undertecknad i sin skrivarhörna, med några av de hyllmeter böcker som inhandlats främst via nätet under de senaste tio åren. De handlar mest om den historia som inte skrevs av segrarna i de två världskrigen i Europa. Därutöver syns ett porträtt av en blåögd guldlockig liten pojke och ett gammalt svenskt bondskåp.
Fyra böcker
Fyra böcker går att identifiera i bokhyllan på tavlan. The Jewish Century (2004) av Juri Slezkine, en judiskfödd amerikansk historieprofessor med rötter i Ryssland. Det är förmodligen en av de viktigaste böcker som skrivits om man, som han själv säger, vill förstå 1900-talets historia, vilket enligt hans uppfattning är omöjligt utan att ha förstått det judiska inflytandet. Allt från ryska ”revolutionen” till europeiskt utbildningsväsende, kulturliv och vetenskap behandlas i denna bok, som även innehåller många statistiska uppgifter.
Nästa bok är The Israel Lobby, and U.S. Foreign Policy (2007) av två av de högst ansedda och mest meriterade professorerna i USA, John J. Mearsheimer i statsvetenskap och Stephen M. Walt i internationell politik. Det kom att bli den klassiska bok som bröt den officiella tystnaden när det gäller diskussionen om det israeliska och judiska inflytandet i amerikansk utrikespolitik.
Däremellan kan man se min egen bok Är världen upp och ner? (2009). Den består av ett varierat urval av mina artiklar om Palestinafrågan, sionismen och de nykoloniala krigen under 2000-talets första decennium. De är publicerade i tidsordning vilket gör det möjligt att även följa hur mina tidigare delvis judiskt marxistiska uppfattningar har förändrats som ett resultat av förändringar i världen och egna fördjupade studier.
Den röda boken, The Wandering Who (2011), har Gilad Atzmon som författare. Han är uppväxt i ett högersionistiskt hem i Israel, där han även gjort sin militärtjänst och lever sedan snart tjugo år i självvald exil i London med sin familj. Han är kanske den främste i världen med att dekonstruera judisk mentalitet, vilket han ibland också kallar för Jewishness eller judisk ideologi. Atzmon är också skolad filosof och en av världens nu ledande jazzmusiker, med saxofon som favoritinstrument.
Atzmon har en mycket annorlunda uppväxt och helt andra samhällserfarenheter än jag själv. Honom upptäckte jag på nätet för tolv år sedan. Det var när jag läste en av hans tidiga artiklar och till min häpnad kunde konstatera att jag hade en själsfrände, dock några nummer större än jag, bortsett från åldern. Det var samtidigt som jag skrev min första och kanske viktigaste långa essä om bland annat Moses Hess och Karl Marx: Sionismen – mer än traditionell kolonisation och apartheid, som blivit en internationell klassiker.
Större delen av mitt liv har Jan Myrdal varit en intellektuell förebild för mig. Nu blev han utbytt mot Gilad Atzmon.
Symboltyngd tavla med pojke
Porträttet av den lille pojken föreställer min storebror Börje, som tragiskt avled i en olycka när han var bara fyra år gammal. Han var det första barnet i äktenskapet mellan min judiska mor och min svenske far. Ett äktenskap som fick anstå i många år på grund av den judiska släktens ovilja att gifta bort en dotter med en icke-jude. Börje kom därför att bli en på flera sätt laddad symbol för min egen släktgren. Hans porträtt är målat av den judiska konstnärinnan Lotte Lazerstein, som flydde från Tyskland före Andra världskrigets utbrott. Hon fick en kort tid en fridstad och hjälp i mitt föräldrahem och kom att inledningsvis försörja sig som porträttmålerska.
Porträttet av mig med Börje symboliserar också början till slutet på min mors judiska släktgren i Sverige. Ingen av mina systrar eller våra barn och barnbarn är judar. Vi är alla sekulära svenskar men flera traditionellt konfirmerade i kristendomen. Som äldsta barn var jag den ende som grubblade över min judiskhet, vilket bland annat ledde till en flerårsvistelse i Israel i början av 60-talet, men också till mitt engagemang i Palestinafrågan senare i livet. Detta ledde småningom till att jag valde att inte identifiera mig som jude överhuvudtaget. Men också till min befrielse från låsningen i marxistiskt tänkande, eftersom de hänger ihop. Och ett försök att inta en till religioner och ideologier mera oberoende och traditionell humanistisk hållning.
Börje har även spelat en helt annan roll i mitt liv. Det var jag som fick ärva hans porträtt, eftersom jag var den ende av syskonen som levt samtidigt som han och många gånger som liten bett till Gud för att han skulle bli levande igen. Han har därför alltid haft en speciell plats i mitt hjärta, i min personliga historia och har alltid varit upphängd till åsyn för alla mina ättlingar. Till dem har jag alltid sagt: Se på Börje, han är vårt judiska arv, speciellt hans ögon som är typiskt semitiska.
Trodde jag, tills jag en sommar hade läst Arthur Koestlers bok Den trettonde stammen. Då fick jag klart för mig att mitt judiska arv varken var semitiskt eller hade historisk hemort i Palestina, utan i Khazarien vars nordturkiska invånare konverterade till judendomen år 740 ek. Khazarien var en dåtida stormakt mellan Svarta och Kaspiska haven längs Sidenvägen, varför dess människor även hade ett tydligt mongoliskt inslag. Jag vill minnas att det var sommaren 2001, precis före terrordådet mot World Trade Center – 911.
Betraktarens och Börjes ögon
När jag kom tillbaks från vårt sommarställe i Roslagen till Täby och återigen betraktade porträttet av Börje, såg jag helt plötsligt det breda avståndet mellan hans mandelformade ögon och det speciella hudvecket mot näsan med nya ögon. Det var inte alls semitiskt som jag trott mig se i hela mitt liv, utan mongoliskt – det vill säga Khazariskt. Och mormor stammade ju från Grodnow som var en stad i dåvarande södra Polen, som hade judisk befolkningsmajoritet, numera beläget i Vitryssland. Hennes förfäder hade migrerat från Khazarien till södra Ryssland och Östra Europa då denna stormakt upplöstes en tid efter 1000-talet. Om det nu är så att någon undrar varifrån alla Europas judar kom.
Koestlers bok och hur den förändrade min perception av Börjes ögon var nog de enskilda händelser som spelat störst roll när jag övergav min judiska identifikation – en av flera som jag samtidigt haft under mitt liv. Särskilt drabbade mig insikten om vilken roll ”betraktarens öga” kan spela den som tror sig se.
Bondskåpet
Det bruna bondskåpet som syns i bakgrunden på tavlan kommer från min fars svenska släkt. Om denna vet jag inte så mycket mer än att den var liten och att farfar var dräng i Nynäshamnstrakten och bildade familj i Stockholm där han arbetade som revolversvarvare. Det får bli mer när jag får tid till lite släktforskning.
Konstnären
Men det finns ännu en historia att berätta om detta porträtt. Den handlar om konstnären Markus Andersson. Men även om våra mycket angenäma så kallade sittningar, som helt fick mig att glömma träsmaken där bak och en begynnande nackspärr.
Markus bor med sin sambo Anna i en liten släktgård i Harbo kommun, helt nära gränsen till Dalarna. Där håller de höns, får och har ett par hundar. En rymlig loge är inredd till utställningslokal för hans tavlor. Under sommarsäsongen kommer konstintresserade av olika slag på besök, ibland i grupp och med övernattning. Utöver sin konst, försörjer han sig som bildlärare på deltid i Uppsala. Markus är en av de numera fåtaliga och gediget skolade oljemålarna i Sverige men målar även akvareller. Han har flera somrar vallfärdat till den världsberömde norske konstnären Odd Nerdrum, för att i likhet med konstnärer från hela världen lära sig yrkets hantverk och utbyta erfarenheter. Själv är jag dock ingen större anhängare av dennes ofta nekrofila bildspråk.
Markus målar porträtt, men även naturromantiska motiv och är i själ och hjärta fångad av sitt svenska kulturarv, innebärande bland annat traditionella gudasagor och vikingakultur. Även Anders Zorns kvinnomotiv har inspirerat Markus. Han har en mycket speciell, varm, dov och jordliknande grundton i många av sina målningar, som griper tag i den saktmodiga svenska folksjälen. Men även skira och ljusa nordiskt ljusa naturskildringar formas av hans pensel.
Hur vi fann varandra
Både Markus och jag själv har en förkärlek för det enkla och jordnära livet, med natur, djur och ändamålsenliga vedeldade trähus, samt snickeri. Det är sådant som gör att man snabbt finner varandra. Dessutom visade det sig att vi båda, av den svenska kulturmarxistiska så kallade journalist- och kultureliten, utsetts till ideologiskt parias.
För Markus del bestod det i en kampanj i vilken han avfärdades som mörkbrun rasist, ja nästan nazist. Främst på grund av porträttet av Christer Pettersson, men även på grund av hans motivval för övrigt. Det mest ”spektakulära” han målat är en serie med svenska syndabockar, som är det jag själv fastnat för. Speciellt den av Christer Petterson, den påstådde – men frikände – banemannen av Olof Palme.
Den tavlan är ett mästerverk och en av dem han fått ordentligt betalt för. Med all sannolikhet alldeles för lite, vilket säkert kommer att visa sig. Men visst är det lite skumt med en oljemålare som är naturromantiker, och målar runstenar och realistiskt i stället för modernistiskt och abstrakt… Han avfärdades även som en simpel Hötorgskonstnär av Katrine Kielos i Expressen. Mig veterligt är det enda gången hon agerat konstkritiker. Hon är numera ledarskribent på tabloiden Aftonbladet, där hon fostrar menigheten i rätta tankar. För min egen del har det alltid handlat om anklagelser om ”antisemitism” och liknande. Men det har jag ju bemött i andra sammanhang.
Markus historia som ideologisk parias var okänd för mig när våra vägar korsades. Vi pratade mycket under alla de tillfällen jag satt modell. Mest jag, då Markus är en mera tystlåten och försynt natur och dessutom var upptagen med att försöka fånga modellens personliga yttryck. Det blev allt från konst och måleri, politik och ideologier, pengar och ekonomi, motion och fysisk träning, samt sist men inte minst naturlig hönsskötsel.
Själv gick jag i målarskola redan som mycket liten. Det hade jag för länge sedan glömt, men lukten av terpentin i Markus atilje fick mig att minnas. Min ambitiösa mor ville först att jag skulle bli konstnär eller arkitekt. Men det blev psykolog och mest pedagog av skilda slag. Något som jag aldrig riktigt lyckades förklara innebörden av för min morfar som var analfabet och gårdfarihandlare.
Uteblivet dop
Markus brukar alltid döpa sina tavlor. Vi diskuterade detta emellanåt. Under stor munterhet kom vi fram till att en passande titel för porträttet av mig nog vore: ”Nazist” målar ”Antisemit”, alternativt ”Nazistisk Hötorgskonstnär målar Förintelseförnekande antisemit”. Men den frågan får bero till vidare. Vi var också helt överens om, eller var det kanske en from förhoppning, att denna tavla i ett historiskt perspektiv skulle komma att bli en dyrgrip. Även om ingen av oss höll för troligt att det skulle ske under vår livstid – som alltid.
Höns och ”kackel”
I efterbörden till Åsa Linderborgs i Aftonbladet hysteriska uthängning av mig som ”judehatare” och ”förintelseförnekare” i slutet av november 2012, skrev jag en liten skröna. Upprinnelsen till Åsas utbrott var att Melodifestivalens unga kvinnliga programledare Gina Darawi, med palestinsk härkomst, hade föreslagit min bok Är världen upp och ner? som ”Lite kvällsläsning” på sin mycket välbesökta blogg.
Skrönans titel blev: Åsas kackel och Ginas ”antisemitiska” höns. Efter alla angrepp, försvarade Gina sitt hemska tilltag med att hon bara läst nio sidor i min bok. Det vill säga inte ens avslutat den första artikeln, som handlar om min kamp mot den kommunala byråkratin för att få behålla mina höns. Förmodligen den mest läsvärda artikel jag någonsin skrivit…
Naturligtvis skall Markus och Anna köpa en flock Hedemorahöns med genbanksintyg av mig, så snart kycklingarna växt till sig lite. För att ersätta den ”multikulturella” flock de nu har. Det är ganska lustigt, men jag har rätt nyligen lärt känna två personer till, som också har Hedemorahöns. Även dem gillar jag skarpt, också i andra avseenden.
Ovanstående historier är nedtecknade på kvällen efter det att tavlan hämtats hos glasmästaren i Sundbyberg, inramad och klar.
Täby den 3 juni 2013
Lasse Wilhelmson
Se även bland annat i deLiberation och hos Gilad Atzmon
Lasse Wilhelmson 