Den Judiska statens judiskhet speglad i ett återbesök

Skrivet av Lasse Wilhelmson

Shrinking-Palestine-1024x724-640x452

Bethlehem

Jag anländer till Bethlehem från Ben Gurions flygplats med taxi på samma motorväg som alla turister. De färdas i bussar med sina judiska guider. Mängder av pilgrimer från hela världen väller in i Födelsekyrkan vid torget Manger Square. Kanske den heligaste platsen för kristna i hela världen? De köper souvenirer och åker hem igen som om palestinier inte existerar. Det prestigefyllda Peace Center, finansierat av svenska SIDA, ligger mittemot.

Staden är belägen strax söder om Jerusalem och är omgärdad av Muren och stängsel. Invånarnas rörelsefrihet begränsas därutöver av check-points och de hänvisas till krokiga omvägar. Godtyckliga resetillstånd till områden utanför staden splittrar familjer och släkter som levt i Bethlehem med omgivningar i flera tusen år.

10310095_10152399604478664_4686487637002099084_nFörsta kvällen i Bethlehem blev en säregen och känslosam musikupplevelse under en dryg timme. En endast 14 år gammal palestinsk kvinnlig violinist – Lamar Elias – stod för merparten och i publiken fanns även många små barn. Hon spelade sonater av Dvorak, Vivaldi med mera och avslutade i en trio med ett stycke av böljande ändlösa melodislingor som är så typiskt för arabisk musik. Den lätthet, avspändhet och självklara naturlighet med vilken denna unga kvinna spelade och presenterade sina stycken inför en stor publik var förbluffande.

Det fick mig att minnas min egen far som för 100 år sedan var en lovande violinist i unga år. Han fick inte fullfölja sin karriär, då han redan som barn var tvungen att arbeta för sin försörjning. Något som då var vanligt för arbetarklassen barn. Först som pensionär återupptog han sitt fiolspel och spelade för sina barn och barnbarn, helst Bach´s sonata för solo violin.

Mina tankar for mellan min svenske far, min judiska mor vars släktingar jag besökte i Israel för 53 år sedan och den kibbutz jag då arbetade i, samt den israeliska familj där som kom att betyda mycket för mig och mina föräldrar. Det blev många ömsesidiga resor mellan Israel och Sverige under 1960-talet.

Den unga palestinska violinisten framtonar som en blomma i ruinerna av de palestinska byar vars existens jag i min ungdom var helt ovetande om. Det var nog dessa blandade känslor som fick mina ögon att tåras och inte bara den sentimentalitet som ofta kommer med åldern, eller lätt frambringas av violinsonater.

Peace center 300x181Peace Center och andra intifadan

Peace Center, som finansierades av svenska SIDA, användes som högkvarter av den israeliska armén under den andra intifadan drygt två år efter dess invigning vid milleniumskiftet år 2000. Byggnaden blev skydd för krypskyttar, fångläger, matsal, avskrädesplats med mera. Soldaterna använde inte enbart de befintliga toaletterna. Ett ögonvittne till den 40 dagar långa våldsamma belägringen och attacken med skador på Födelsekyrkan, beskrev 10 år senare det som hände i en detaljerar artikel i webbtidningen Countercurrents

Den svenske arkitekten till Peace Center, Snorre Linquist, summerar också händelserna i sin fantastiska berättelse om tillkomsten av Peace Center, som kom att förvandla hans världsbild och bli en principfast palestinavän. Den israeliska armén sköt sig in i stället för att använda nycklarna de hade. Man kan undra varför det internationella samfundet, de kristna kyrkorna och den svenska regeringen såg mellan fingrarna och reagerade så svagt.

Abu Ghneim 1Jabal Abu Ghneim och Har Homa

Från mitt hotellfönster kan jag se resterna av det som var bethlehemsbornas finaste och mest älskade utflyktsmål. Det är den tidigare skogsbekläda kullen Jabal Abu Ghneim. Nu är den avgränsad av Muren och nästan helt överbyggd av den judiska bosättningen Har Homa. Stölden och bebyggelsen av kullen blev tillsammans med stölden av Rachels grav tidiga och uppmärksammade brott mot Oslo-överenskommelsen. Noga utvalda och med stort symbolvärde, bekräftades på så sätt den Judiska statens intentioner. Och hela världen lät det ske, liksom den fortsättning som nu kanske pekar mot en slutgiltig fördrivning av resterande palestinier till Jordanien och en överföring av ansvaret för Gaza-remsan till Egypten?

Rachels grav i norra Bethlehem, dyrkad av såväl kristna som muslimer, kan ej heller nås av dem på grund av Muren.  Den ligger helt nära det palestinska flyktinglägret Aida på andra sidan Muren.

Aida campAida Camp

Aida är ett resultat av den etniska rensningen 1948 – Al Nakba – och har nu växt till en fattig kåkstad i 4-5 våningar. Jag besöker Aida några veckor efter det att israeliska armén ockuperade lägret på grund av protester där. Den israeliske författaren Gideon Levi har gett en gripande och tänkvärd skildring av detta i Haaretz som jag läste först hemkommen till Sverige.

Jag pratar med chefen för den palestinska ungdomsorganisationen i lägret. Vi går till den plats vid Muren där invånarna sprängde ett symboliskt hål mot ruinerna till de byar de fördrivits från 1948, då den Judiska staten ensidigt utropades. Han berättar om tårgasen, de paralyserande ljudbomberna och hur armén gick från hus till hus inifrån, genom väggarna, i stället för genom dörrarna. Han berättar om den unga palestinska kvinnan som avled på grund av tårgasen, den unge mannen som bröt benet och alla skador från de gummimantlade stålkulorna, samt flickan som vägrar gå till skolan traumatiserad av skräck.

Jag besöker det hus som förstördes mest, uppför en delvis skadad trappa och pratar med en man som bor där. Många palestinska barn svärmar omkring oss av nyfikenhet. Jag noterar att många madrasser hänger på tork på taket där lukten av urin är stark. Det är nattens skörd från traumatiserade barn, många med psykiska problem, något som är vanligt i alla flyktingläger.

Den unge mannen berättar hur israeliska rekryter gick in i gränden till hans hus och hela tiden fick instruktioner av sina officerare bakom om hur de skulle avancera och rikta tårgasgranaterna och skjuta sina gummimantlade kulor. De var under utbildning, som han sa. Den israeliska armén använder alltså detta fattiga palestinska flyktingläger från 1948, som förordar icke-vålds metoder, som träningsläger för sina rekryter, i uppenbar avsikt att även bryta ner moraliska spärrar mot att angripa försvarslösa civila.

Den bild jag får av händelserna och hur de påverkar invånarna är annorlunda än den som ges i nämnda artikel i Haaretz. Trots allt är det betydligt högre i tak för kritik av den judiska ockupationen av Palestina i israelisk media än media i Väst, inte minst i Sverige.

Snaran dras åt runt Bethlehem för varje år som går och en av världens heligaste städer börjar alltmer likna ett fängelse, liksom alla andra palestinska bantustans som tillsammans utgör mindre än 10 procent av ursprungliga Palestina. Allt liv mellan Medelhavet och Jordanfloden kontrolleras nu av den Judiska staten. I backspegeln blir det övertydligt att Oslo-överenskommelsen bara var ett trick för att skapa andrum för mera landstöld och att den så kallade enstats-lösningen sedan 1967 års krig är ett faktum.

JesusDeir Yassin och Yad Vashem

Yad Vashem är ett museum som handlar om det judiska lidandet under Holocaust. Jag har med åren kommit att omfatta en reviderad bild av den officiella. Jag har inte kunnat finna att det finns några trovärdiga belägg för att gaskamrar användes i Tyskland för massavrättning av bland annat judar och att antalet dödade judar i Andra världskriget är kraftigt överdrivet.

Enligt min mening framställs det judiska lidandet på ett felaktigt sätt som exklusivt jämfört med till exempel det ukrainska, tyska och ryska folken. Jag är också starkt kritisk till hur Holocaust används politiskt för att motivera nya krig i Mellanöstern. Men främst av allt vänder jag mig emot att Holocaust används för att rättfärdiga den Judiska statens folkmord, enligt FN:s definition, på palestinierna som inte hade någonting överhuvudtaget med Andra världskriget i Europa att göra.

För bland annat dessa åsikter har jag blivit utsatt för häxjakt i svensk media, som behandlar Holocaust som om den vore en religion och inte en historisk händelse. I många länder i Väst leder mina ovan redovisade åsikter till fängelsestraff.

Och visst är det konstigt att så snart någon påvisar att det judiska lidandet inte var så omfattande under Andra världskriget som påstås, så protesterar alla judar. Borde de inte i stället vara glada över det?

Som av en händelse ligger Yad Vashem på en kulle strax utanför Jerusalem helt nära Deir Yassin, lite längre ner i dalen. Det var den palestinska by som kom att symbolisera Al Nakba – den stora katastrofen – när uppemot 800 000 palestinier fördrevs från sina hem och deras byar raserades. I Deir Yassin dödades de flesta även kvinnor, barn och gamla och deras lik exponerades för andra palestinier för få att dem att lämna sina hem. I själva verket är större delen av Israel byggt på ruinerna av Palestinska byar. Offren blev själva bödlar endast några år efter Holocaust.

Den centrala delen av ruinstaden Deir Yassin är omgärdad av ett staket och det finns en bom till området med en vakt. Vakten förnekade all kännedom om ruinstaden och meddelade barskt att Deir Yassin är ett statligt mentalsjukhus och att man inte kunde komma in annat än för att besöka en patient.

Deir YassinFrån baksidan av området går det dock att få en begränsad inblick. Man kan tydligt se att många av husen är byggda på de gamla stenarna/ruinerna av Deir Yassin, som bildar de understa varven i många av stenhusen. Jag måste erkänna att jag hade svårt att hantera mina känslor vid den direkta åsynen. Detta sätt att skända den palestinska symbolen för Al Nakba blev omöjlig att sätta ord på – det gjorde mig stum. Vad är det för mentalitet som förmått producera detta absurda projekt?

Mina tankar gick till en person jag känner i London. Han har länge arbetat med organisationen Deir Yassin Remembered. Hans namn är Paul Eisen och han identifierar sig fortfarande som jude, till skillnad från mig själv. Både hans och min egen kritik av judisk identitet har gjort oss till persona non grata i våra länder och i de solidaritetsrörelser där som säger sig stödja palestiniernas sak. I dag är dessa i praktiken kontrollerade av judiska marxister och stödjer inte de fördrivna palestiniernas oförytterliga rätt att återvända till sina hemtrakter. Helt enkelt därför att detta skulle hota den judiska hegemonin över Palestina.

Damaskusporten-1Den gamla staden i Jerusalem

Damaskusporten är en mäktig entré till marknaden i den gamla staden, där palestinier ännu får bo och dominerar stort. Det är lördag och fullt av turister. En israelisk flagga markerar det hus över gränden som Israels premiärminister Netanyahu köpt genom bulvaner. Enstaka andra hus längs Via Dolorosa, där Jesus vandrade med korset, har också köpts upp av judar. Oundvikligen kommer jag att tänka på Jesus dödsdom, som utfärdades av romarna under ledning av Pontus Pilatus, efter påtryckningar från de judiska rabbinerna – vars makt Jesus utmanade – som de måste hålla sig väl med för att befästa sin kolonisering.

al aqsaAl Aqsa moskén var denna dag enbart öppen för muslimer och israeliska soldater var vaktposter. Israel gör ”arkeologiska” utgrävningar under moskén. Kommer den därför att rasa ihop för att därefter ersättas med det judiska templet? I Sverige skulle det av media anses vara ”anti-semitiskt” att ställa en sådan fråga och kunna leda till rättsliga påföljder för ”hets mot folkgrupp”.

Längs Via Dolorosa släntrar denna dag en grupp civilklädda judiska unga män, cirka 30 stycken. De har alla ett maskingevär nonchalant slängt över axeln. De stannar upp och blockerar torget på Via Dolorosa. Det är Shabbat och deras lediga dag. Troligen är de från bosättningar utanför Jerusalem. Budskapet till alla turister och araber framstår övertydligt: Här är det vi som bestämmer och skall ta över. Vad palestinierna tänker framgår av deras ansiktsuttryck, men turisterna reagerar inte. Jag undrar vad de tänker.

judisk k-pist

Epilog

Vad har jag sett och lärt? Kanske mer av det jag redan visste? Men inte om religioner, ideologier och mänskliga rättigheter, eller kolonialism och apartheid. Allt detta, som bara skymmer sikten och fördunklar innebörden och förståelsen av detta unika projekt – Den judiska staten – i landet Palestina. En ständigt expanderande entitet på stulet land, upprättad efter etnisk rensning av dess invånare. En ”cancer” i Mellanöstern och mer därtill.

Det jag har beskrivit är också ett uttryck för judisk mentalitet, att se sin grupp som utvald och stå över alla andra, samt att praktisera denna mentalitet på andras bekostnad – eller helt enkelt judisk ideologi. Det handlar om innebörden av den Judiska statens judiskhet, som jag förstår den.

Det är slutligen en viktig del av svaret på frågan, varför jag inte längre identifierar mig med denna stat och bland annat därför valt att inte längre vara jude.

Relaterat

Ett porträtt med många historier.

Vad är sionismen?

Lasse Wilhelmsons blogg och artikelarkiv

My story of Deir Yassin, by Paul Eisen

Annonser

Kommentarer inaktiverade.