Skrivet av Lasse Wilhelmson
Uppdaterad den 30 Juni.
Den sahariska motståndsrörelsen Polisario grundades 1973 och kämpade mot den franska och den spanska kolonialismen tillsammans med Marocko och Algeriet.
I den påföljande väpnade konflikten om Västsahara mellan Polisario och Marocko i mitten av 1970-talet flydde många saharier och bor sedan dess i flyktingläger i Tindouf i Algeriet. Marocko anser att Västsahara ingår i Marocko både historiskt och kulturellt, medan Polisario hävdar sin rätt till en egen stat i Västsahara bland annat med stöd av ett beslut i Hagdomstolen 1975 om deras rätt till självbestämmande efter en folkomröstning. Då Marocko och Polisario inte kunnat enas om vilka som skall ha rätt att delta i denna har den hittills inte hållits. Sedan 1975 bor även många marockaner i de södra provinserna (Västsahara).
2007 försökte Marocko lösa konflikten med Polisario genom att erbjuda de saharier som fortfarande bor i flyktingläger i Algeriet att återvända som fullvärdiga medborgare med extra resurser för utbildning och bostäder, samt att alla saharier i de södra provinserna skall få partiellt självstyre under kungadömet. Algeriet som kontrollerar flyktinglägren blockerar Marockos erbjudande, eftersom de vill ha tillgång till den atlantiska kusten.
Marxister och olika anti-imperialistiska solidaritetsorganisationer stödjer Polisarios kamp för en egen stat och hävdar att Marocko nu är en kolonialmakt. Ett vanligt argument är att jämföra sahariernas kamp med palestiniernas. Detta är dock mycket missvisande, eftersom palestiniernas grundproblem, som är rätten till återvändande, skulle vara löst om de fick samma erbjudande som saharierna. De svenska samerna har fått en lösning som liknar den som Marocko erbjuder saharierna i en mer relevant jämförelse. Två nomadfolk som finns i flera nationalstater.
Några frågor kan man ställa till denna ”vänster”.
1. Varför inte engagera sig i samernas situation i Sverige?
2. Varför inte hjälpa Marocko att bli av med den kvarvarande spanska kolonisationen av städerna Mellilla och Ceuta?
3. Varför inte kritisera Algeriet som blockerar Marockos erbjudande från 2007?
Många ledande personer inom Polisario har ändrat uppfattning sedan 2007. Det gjorde även den legendariske judiska marxisten Abraham Sefarty som var en av grundarna av Polisario. Han blev rådgivare åt kung Hassan när han återvände till Marocko från landsflykten.
Det finns starka intressen för att Västsaharafrågan skall förbli olöst, eftersom den används av de tidigare kolonialmakterna och USrael som hållhake på både Algeriet och Marocko. Dessa har ännu inte nåtts av den nykoloniala ”arabiska våren”, med sönderslagning och försvagning av existerande nationalstater som en förutsättning för den nya världsordningen.
Varför skall ”vänstern” medverka i det?
Uppdaterad:
I en artikel den 21 juni 2014, Oljetransporter till Västsahara kritiseras, beskrivs Västsahara grovt vinklat som om det vore ett land med ett delvis fördrivet folk (saharier) som är ockuperat av Marocko. Det mest uppseendeväckande i SVT:s artikel är uppgiften att denna uppfattning skulle delas av FN och internationella domstolen i Haag. Det råder sedan 1991 vapenvila mellan den Marockanska armén och Polisario, som är sahariernas befrielseorganisation.
Fakta i målet är att FN anser att Västsahara är ett ”icke självstyrande område”, samt att både saharierna och detta område har historisk anknytning till Marocko och att frågan om områdets status bör avgöras genom en folkomröstning. Det saknas alltså stöd i FN för artikelns beskrivning i ovan nämnda delar.
Därutöver bör tilläggas att de nomadstammar som benämns saharier har haft områden som omfattar flera nationalstater som sin ”hemvist”. I detta avseende kan de jämföras med samerna, som är spridda i huvudsak över hela nordkalotten, utan att därför ha en egen stat.
Däremot skiljer sig saharierna från samerna genom att de har etnisk anknytning till Marocko, medan samerna har en markant egen etnicitet. Det är därför lättare att argumentera för att samerna är ett eget folk än att saharierna är detsamma. Det förtjänar även att påpekas att enbart det faktum att en grupp kan betraktas som ett folk inte enligt internationell lag ger rätt till en egen stat, men väl till självbestämmande.
Marockos erbjudande till de saharier som fortfarande finns i flyktingläger i Algeriet innebär återvändande med fullständiga medborgerliga rättigheter, extra resurser för bostäder och utbildning, samt partiellt självbestämmande. Det är en lösning som är väl så generös som den som gäller för de nordiska samerna.
Varför förtigs dessa omständigheter i den svenska debatten?
Se även
Lasse Wilhelmson 