Etnonationalismen är enkel, självklar och i grunden en förutsättning för mänsklighetens fortbestånd och utveckling. Den står över och är oberoende av religioner och ideologier. Den förespråkar alla rasers/etniska gruppers rätt till existens och i möjligaste mån eget livsrum i den miljö där de utvecklats. Denna artikel handlar om Alt-right rörelsen med fleras missbruk av etnonationalismen.
I boken Det nationalistiska Manifestet diskuterar dess författare och Alt-right rörelsens förgrundsfigur Greg Johnson (GJ), höger och vänster som om det inte funnits eller finns en nationalism även bland marxister. Marxister har tidigare haft ledande roller bland folk som kämpat för sin nations självständighet och för sitt folk mot kolonialism, imperialism, men även mot folkmord. Vietnameser och palestinier är väl kända exempel.
Inom 68-vänstern fanns parollen ”Vietnams sak är vår”, vilket innebar att ett stöd till små nationers/folks kamp för självständighet och territoriella integritet mot supermakterna USA och Sovjet, även är ett stöd för den egna nationen/folket. Det kan liknas vid GJ:s egen deklaration att han är en ”universell etnonationalist” (sid 78).
Folkmordsdiskussionen i boken borde speciellt gälla att till exempel svenskar (europeér) inte skall röna samma öde som palestinierna som blivit undanträngda av den judiska rothschildstaten som har en central roll för globalisterna i deras arbete med en NWO. Helt missar GJ här sionismens roll som den metaideologi som kontrollerar både ”höger” och ”vänster” i politiken och därmed även kontrollerad opposition. Men värst av allt lämnar han frågan om vilka som är våra fiender öppen.
GJ verkar inte förstå att höger/vänster helt enkelt är en sionistisk kuliss som döljer judisk makt. Hela GJ:s diskussion om hur man bör arbeta, reduceras då till vanligt snusförnuft.
De vällovliga försöken att motverka historiska bindningar till händelser och ideologier, stupar dessvärre på till exempel användandet av begreppet Nazism, utan att nämna att det är ett skällsord för nationalsocialism myntat av en jude. Eller att okritiskt omnämna Hitler bland de värsta formerna av totalitarism (sid 108). Eller att det är sekterism att dra in ”perifera frågor” som ”förintelserevisionism” i samarbetet bland nationella (sid 128), trots att tabuet om förintelsen torde vara ett av de största hindren för att rädda den vita rasen. Och det blir knappast bättre när GJ senare slår fast följande:
”Vi har ingen anledning att någonsin sluta lovsjunga visionen om ett fullständigt homogent samhälle, för till och med de mest försynta kulturnationalisterna vet vi innerst inne att våra länder skulle vara bättre platser utan några som helst svarta, eller bruna, eller muslimer.” (sid 145)
Helt plötsligt likställs sålunda en religion med en ras/folkgrupp. Går det bra med judar som GJ själv anser särskilt problematiska då de pushar för massmigration och rasblandning? Och rasliga svenskar som är muslimer, vad med dem?
Genom att inte förankra Det Nationalistiska Manifestet i en metapolitik som står över traditionella ideologier och religioner, samt den traditionella höger/vänster-kulissen med vilken eliten i modern tid splittrar folken, blir manifestet i stora stycken en visserligen välskriven introduktion till etnonationalismen, men samtidigt en snäll och ytlig produkt av en något förvirrad och välkammad akademiker.
Om judefrågan är GJ minst sagt oklar när det gäller judarnas status. Helt korrekt slår han fast att:
”Judar är en starkt rasblandad grupp” (sid 35).
Men senare i boken skriver han:
”För mig finns det fyra politiska grundsatser som vita nationalister inte kan kompromissa med: …. 4. Judar är ett distinkt folk som hör hemma i sitt eget hemland.” (sid 119-120)
GJ påstår alltså – totalt motsägelsefullt – att judarna är ett starkt rasblandat distinkt folk som hör hemma i sitt eget hemland. Det vill säga det Palestina – som efter fördrivningen av merparten av dess urinnevånare koloniserades av bland andra nordturkiska kahzarer, arabiska berber och svarta jemeniter, med judisk religion – som de totalt saknar anknytning till.
Detta är naturligtvis oförenligt med etnonationalismen överhuvudtaget. Den gäller tydligen för alla utom för de utvalda, som dessutom ”råkar” utgöra ett dominerande inslag bland de globalister som idag för ett utrotningskrig mot det vita Väst.
Den judiske bolsjeviken och Israels landsfader Ben Gurion kunde inte ha uttryckt denna sionistiska och globalistiska ståndpunkt bättre än Greg Johnson.
Eller Alt-right grundaren Richard Spencer …
Eller EDL-grundaren Tommy Robinson …
GJ verkar även tro att Trump valdes som ett resultat av ”en våg av nationalism” och framstår som helt obekant med de krafter som styr den amerikanska politiken och bestämmer vem som skall få vara president …
Slutord
Den judiska rotshildstaten i Palestina är sionismens kortsiktiga mål. Den är upprättad på stulen palestinsk mark, efter judarnas fördrivning av merparten av palestinierna. Att önska alla rasblandade judar dit – som inte är semiter eller har historisk anknytning dit – innebär en total okunskap om judefrågan. Men även om den anglo-sionistiska makteliten/ globalisterna, inklusive den djupa staten i Väst och Sverige, där den judiska maffian har en dominerande ställning. Att samtidigt hävda svenskarnas rätt till sitt eget land blir då moraliskt hyckleri och praktiskt omöjligt att eftersom man gör gemensam sak med fienden.
”Nationalister” som godkänner den judiska rotschildstatens stöld av Palestina och fördrivningen av palestinierna är i bästa fall nyttiga idioter och i sämsta fall kontrollerad opposition.
Täby den 30 Juli 2019
Lasse Wilhelmson
Relaterat
”THE ALT-RIGHT IS A DEAD-END BECAUSE IT TAKES THE WRONG STANCE on the alleged “holocaust of the jews” – it accepts this ”holocaust” as an irrefutable fact of history. It also accepts Jews into its own ranks and sees them as a permanent fixture in White countries. This is true of all those who accept having the term Alt Right applied to themselves: Richard Spencer and Daniel Friberg; Kevin MacDonald and Tom Sunic; Jared Taylor, Greg Johnson, David Duke, Henryck Palmgren and Lana Lokteff of Red Ice, and some of the writers at VDare to name just a few that come to mind.”
Lasse Wilhelmson 