Publicerad på Mohamed Omars blogg den 15 november 2009
Av Mohamed Omar
De två numera kultförklarade intervjuerna med Lasse Wilhelmson, ”Värstingen” och ”Sionismkritiken gör framsteg”, kommer att ingå i boken, Är världen upp och ner?, som släpps den 21 november i Uppsala och den 22 i Stockholm. Med anledning av boksläppet tycker jag det finns fog för en tredje intervju. Det har ju hänt en del sedan sist, särskilt tänker jag på Qudsdemonstrationen på Sergels torg, Klippmoskédemonstrationen i Uppsala, nomineringarna till Augustpriset, sverigedemokraten Jimmy Åkessons artikel i Aftonbladet, och radioprogrammet Kalibers reportage om den nya antisionistiska rörelsen, som sändes den 1 november.
Lördagen den 21 november kommer Lasse till Uppsala. Jag och han ska tala om hans nya bok, Palestina, kampen mot sionismen, med mera. Boken kommer att finnas för försäljning till förmånligt pris. Hör av er till mig om ni vill vara med på kalaset.
MO: Den 20 september, Al-Qudsdagen, talade vi båda på en demonstration mot den sionistiska ockupationen av Palestina. Det var inte en helt vanlig Palestinademonstration, eller hur? Vad var det som gjorde den ovanlig?
LW: Att den arrangerades av Al-Qudskommittén som är oberoende av de delar av den svenska palestinarörelsen som vanligtvis arrangerar palestinademonstrationer, det vill säga PGS, ISM och JIPF. Detta innebar att den kunde vara uttalat antisionistisk redan i sin affisch, liksom i våra tal, och där bland annat hävda de i Al Nakba fördrivna palestinernas oförytterliga rätt att återvända. Allt i enlighet med den FN-resolution som kopplades till upptagandet av Israel som medlem i FN. Det kravet är ju själva grundbulten i hela palestinafrågan och det som förenar alla palestiner i hela världen.
Detta krav tas aldrig upp i de vanliga palestinademonstrationerna, eftersom det inte är förenligt med bevarandet av den rasistiska apartheidstaten Israel, där judarna då inte längre skulle kunna bibehålla sin kraftiga majoritet. Detta är den politiska grunden till det helt absurda beteendet från PGS och ISM att i förväg uppmana alla palestinavänner att inte delta i demonstrationen, med hänvisning till att talarna, det vill säga du och jag, skulle ha gjort ”uttalanden” som de inte kan ställa sig bakom, utan att ens precisera dessa ”uttalanden”. Om det nu var talarna som var orsaken till demonstrationsbojkotten, borde väl rimligen detta gjorts. Något liknande har aldrig tidigare skett i samband med demonstrationer över huvud taget, vad jag känner till, och det drar naturligtvis ett löjes skimmer över dessa organisationer. Vi får hoppas att medlemmarna där gör något åt saken.
Att delar av vänstern, inklusive ledande personer från PGS, ISM, EXPO och SKMA tillsammans med iranska rojalister deltog i en motdemonstration där det skreks slagord mot araber och muslimer när dessa ropade Befria Palestina och Bojkotta Israel och kastade frukt på kvinnor och barn, är också unikt och det kommer helt säkert att få långtgående konsekvenser för solidaritetsarbetet med Palestina. De flesta palestinier, även i Sverige, är ju både araber och muslimer. Och den drivande kraften mot sionismen i världen är ju muslimska befrielserörelser som Hizbollah i Libanon och Hamas i Palestina.
Rätt typiskt är att ingen har kritiserat mitt tal. Men det är ett principiellt och antisionistiskt tal, som behandlar konfliktens grundfrågor, så det kanske inte är så lätt.
MO: Du råkade personligen ut för ett fysiskt angrepp.
LW: Ja det stämmer och jag har gjort en redogörelse för detta och de närmare omständigheterna på Sergels Torg. Både mitt tal och min berättelse är för övrigt också publicerade på Newsmill.
MO: Vad får Qudsdagen för politiska konsekvenser?
LW: Jag tror att många muslimer i Sverige som stödjer befrielsen av Al-Quds och Palestina kommer att vända den svenska palestinarörelsens hittills viktigaste organisationer, PGS, ISM och JIPF ryggen, eftersom de nu sett att de går Israels och sionismens ärenden, till och med handgripligt. Dessutom kommer både vänstern och högern, åtminstone inledningsvis de utomparlamentariska delarna, att delas upp beroende på hur olika personer ser på sionismen och dess roll i världspolitiken. Det i sin tur skapar större möjligheter att ena människor i kampen mot sionismen oavsett religiös, etnisk eller politisk tillhörighet. Detta har jag skrivit mer om på min blogg. Mitt tal, min berättelse och min analys av det som hände, har också spritts på engelska över stora delar av världen.
MO: Jag brukar säga så här, ”det är inte bara Palestina som är ockuperat, även den svenska Palestinarörelsen är ockuperad”. Håller du med?
LW: Ja, absolut, varken PGS eller ISM vågar göra en manifestation utan att den sionistiska ”fredsgruppen” JIPF är med, som de själva säger, av rädsla för att annars bli anklagade för att vara ”antisemiter”, eller mista sina statliga bidrag. Och därmed så kan de ju inte ifrågasätta den judiska rasstaten. PGS har ju dessutom under långa perioder haft ordföranden som varit judar och som värnat om den judiska statens existens. Men det gäller inte bara den svenska Palestinarörelsen, utan hela Sverige och Västvärlden, om du med ”ockupation” menar sionismen som ideologi. Sionismen är enligt min mening idag det viktigaste uttrycket för imperialismen och används av makteliten i världen för att rättfärdiga de nykoloniala krigen som har sin udd riktad mot islam. Styrfunktionerna härvidlag är användandet av den sionistiska versionen av förintelsen som en exklusiv judisk oförrätt och stigmatiseringen av oliktänkande med epitetet ”antisemit”. I Sverige har vi fått en sionistiserad kulturelit – en nomenklatura – som hanterar den ideologiska kulturproduktionen med hjälp av olika former av statligt understöd för bland annat tidningar, tidskrifter, böcker, författare och en statlig myndighet – Forum för Levande Historia – och dess ”ideella” frontorganisationer som EXPO och SKMA. Bonnierkoncernens dominans inom massmedia sätter ”naturliga” gränser för kritisk journalistik. De judiska lobby- och intresseorganisationerna behöver inte idag göra så mycket själva. Jag tänker då närmast på Svensk Israelinformation och Judiska församlingen. Deras främsta företrädare verkar redan i de sammanhang jag tidigare nämnt. De kan lugnt låta andra göra jobbet åt sig.
MO: Den 10 oktober demonstrerade vi igen i Uppsala. Anledningen var att de judiska ockupanterna förvägrade muslimer inträde till Klippmoskén i Jerusalem. Arrangörer var Palestinska folkets förening (PFF) i Uppsala. Shora Esmailian från ISM skickade runt ett mejl där hon uppmanade folk att bojkotta. En riksdagsledamot för vänsterpartiet meddelade att om han hade vetat att ”Mohamed Omar var där”, hade han inte talat. Jag och några av mina vänner blev även beskyllda för kuppförsök. Vad var det som hände?
LW: Shora från ISM fortsatte det hon påbörjade på Sergels Torg. Hon fick väl blodad tand där, eftersom de lyckades förstöra Al-Qudsmanifestationen. Något som de inte vågade försöka med i Uppsala. PGS, ISM och en del andra inom vänstern ställer tydligen numera åsiktskrav på deltagarna, utöver de som demonstrationen handlar om. Vill dom kanske ta SÄPO till hjälp? Om vi leker med tanken att muslimska palestinier skulle tänka likadant, så vore ju knappas en enda socialist välkommen, eftersom socialismen inte är särskilt välvilligt inställd till islam. Här får nog riksdagsmannen från v passa sig. Om han fortsättningsvis vill ställa krav på vilka personer som skall få delta i demonstrationerna, för att själv hålla tal, lär han knappast bli ombedd.
Det tråkiga med uppsalademonstrationen var att ledande delar av FiB/k avdelningen i Uppsala, dess ordförande Kristoffer Larsson och Fib/k:s webbmaster Knut Lindelöf, i efterhand försökte göra gällande att ett lättsinnigt men välvilligt försök att sprida information om demonstrationen med en extra affisch, i själva verket var ett ”kuppförsök” av ”islamister” anstiftat av Al-Qudskommittén som anordnat manifestationen på Sergels torg. Denna ryktesspridning har naturligtvis skadat både själva demonstrationen i Uppsala och Al-Qudskommitéen som inte haft något som helst att göra med denna. Och varför skulle den haft det? Deras hopkok liknar i mångt och mycket det som Gudmundsson presterade på ledarsidan i SvD. Lindelöf hade ju kunnat fråga Al-Qudskommittén själv, han hade ju redan haft kontakt med den.
MO: Knut Lindelöf är känd bland ledande palestinier i Uppsala för sin minskande trovärdighet. Något man talar om muslimer emellan. Kristoffer Larsson är ett kapitel för sig, en liberal luthersk kristen som försöker avislamisera den palestinska kampen, vilket förstås är en omöjlig uppgift då palestinier är hängivna muslimer och även ser Palestinafrågan som en till stor del islamisk fråga. Från ett till ett annat, boken som kommer ut i dagarna heter ”Är världen upp och ner?” Varför heter den så? Och vad handlar den om?
LW: Den är uppkallad efter en kort och slagkraftig insändare med samma namn som jag skrev 2006 till Sverker Åströms ära och som spreds som en löpeld och blev publicerad på många ställen. Boken är ett urval av alla mina artiklar från 2000-talet som handlar om Palestina, sionismen och de nykoloniala krigen, men även en del omvärderingar av historien under de senaste 150 åren. Men där finns även annat som är nyskrivet och en i dessa sammanhang okänd hönsartikel som nog är det bästa jag någonsin skrivit. Jag råkar nämligen vara expert på höns för husbehov. Som du kanske redan anat, så är jag övertygad om att om bara fler vågade skaffa lite höns, med tupp, särskilt i tätbefolkade områden, så skulle världen snart bli bättre, eller hur? I själva verket har jag nu avslöjat den ”hemliga agenda” som jag ibland blir anklagad för att ha, av dem som vet vad jag innerst inne egentligen tänker. Boken är också möjligen intressant då den indirekt beskriver min egen inre resa under bushadministrationens två mandatperioder. En resa från ”protestjude” till ”självhatare” och från ”marxist” till ”humanist” om man nu kan använda etiketter för att beskriva en personlig förändringsprocess.
MO: När jag skriver det här pågår nomineringarna till Augustpriset. Jag har själv suttit i Augustjuryn, år 2007, men tror inte att jag kommer att få göra det igen … Priset i år är intressant av flera skäl. Två så kallade ”Förintelseromaner” har kvalificerat sig, samt en muslim, en poetkollega och bekant till mig, Johannes Anyuru. Kommentar?
LW: Du får väl kräla i stoftet av din egen ödmjukande självförnekelse, för att bli aktuell som jurymedlem igen. Vi får innerligen hoppas att så aldrig kommer att ske. Ja, av de sex nominerade, diskuteras nu om det inte är dags för en Förintelseroman som förstas pris. Och varför inte, nu när Irans president påstås vilja ”Förinta” Israel med de kärnvapen hon men inte han har? Han är visst också den nye Hitler, om man skall tro den svenska kultureliten. När jag var liten var det den Gula Faran som stod i farstun. Nu är det Islam, eller närmare bestämt ”islamismen”, som står i farstun. Bäst att påminna om ”Förintelsen”, som ju bara avser judar, så att alla skall förstå att vi som protesterar mot de nykoloniala krigen i själva verket är ”antisemiter”.
Att Anyuru är nominerad är väl ett utmärkt alibi för att ge priset till en Förintelseroman? Jag menar, han är ju muslim, men tyvärr lite ung och inte lika ”tung” som Förintelseförfattarna. Men jag tror nog att juryn aktar sig för att göra om det misstag som TV gjorde, när de inte kunde förhindra dig att i direktsändning ställa kostymsionisterna i fokus. Vem vet, kanske Anyuru skulle använda priset som en hävstång för att ”komma ut” som ”islamist”. Det är verkligen synd om den sionistiserade svenska kultureliten. Hur skall den någonsin i framtiden kunna lita på en muslim?
MO: Jimmy Åkesson, sverigedemokraternas partiordförande, skrev en debattartikel i Aftonbladet i vilken han varnar för muslimfaran. Några judar har kritiserat den. Kan vi ta dem på allvar? Och vad har sverigedemokraterna för kopplingar till sionismen och judiska intressen?
LW: Det är verkligen en intressant artikel, där muslimer kritiseras för mycket som även judar gör utan att de nämns. Samtidigt är ju SD det mest israelvänliga partiet i Sverige och vill till och med ha en vänort i Israel. Varför inte välja Tel Aviv – vårens kullar – som är byggt på ruinerna av arabiska byar? Det är rätt kul, i Sverige görs judarna osynliga när de har opassande hyss för sig och i Palestina görs araberna osynliga bara för att de finns till. Vilken otur de muslimska araberna alltid har. För att inte tala om palestinierna.
Men de skall inte vara ledsna för det, för nu kommer den främsta judiska talesmannen i Sverige Lena Posner-Körösi till undsättning och kritiserar SD för deras kritik av islam och det svenska samhällets anpassning till muslimer, med argumentet att det nästa gång kan gälla judarna, vilket ju aldrig kommer att ske. Jag menar, hon skulle ju i stället kunna kritisera SD för att de stödjer Israels folkmordspolitik mot palestinierna och därmed riskerar att öka det politiskt grundade judehatet i världen, om det nu var så att hon verkligen är orolig för att SD:s politik indirekt skulle hota judarna.
Egentligen är SD en Guds gåva till de ”utvalda” i Sverige. SD attackerar islam, som är sionismens huvudfiende, ger judarna möjlighet att kritisera dem med hänvisning till att det nästa gång kan gälla judarna själva, samt är det mest israelvänliga partiet i Sverige. Bingo. Så här säger hon i Svenska Dagbladet:
[Lasse tar fram ett tidningsurklipp]
Så här skriver Lena Posner-Körösi, ordförande för Judiska församlingen i Stockholm och ordförande i Judiska centralrådet:
”Jag kan utan att darra på manschetten säga att detta är förfärligt. Jag delar inte Jimmie Åkessons eller Sverigedemokraternas uppfattning i någon fråga. Det är uppenbart vad de har för historia och ursprung. Brunskjortor. Detta är populism.”
”De pekar ut muslimerna nu, i morgon är det judarna, sedan är det alla andra grupper. De tongångarna känner vi igen alltför väl.” (SvD den 20 november 2009)
Bortsett från att det är en fräck lögn att hon inte gillar SD ”i någon fråga”, alltså inte ens i stödet till Israel, återstår Posner-Körösis trovärdighet just när det gäller utpekandet av muslimerna. Hon har nämligen själv i andra sammanhang gjort exakt detsamma och är följdriktigt en notorisk hycklare. Jag har här i min hand en kopia på ett brev jag skrev till henne för några år sedan. Det finns med i min bok. Ska jag läsa upp det för dig?
MO: Ja, gör det.
LW: Okej, så här skrev jag:
”Öppet brev till Lena Posner-Körösi (ordförande i Judiska Församlingen i Stockholm) angående tal till minnet av Auschwitz befrielse för 58 år sedan
Med anledning av ditt tal i Stockholms stora synagoga den 27 januari 2003, som jag tagit del av via Israel information på Internet, vill jag ställa tre frågor till dig.
1. Du inleder ditt tal med hur viktigt det är med kamp ”mot antisemitism och mot alla former av rasism och förtryck” och vikten av ”demokrati och människors lika värde”.
– Är du beredd att aktivt verka för att icke-judiska medborgare inte diskrimineras i Israel? Jag åsyftar här bland annat att icke-judiska medborgare (20%) inte kan förvärva statsägd mark, att ett stort antal arabiska byar i Israel inte har legal status som bosättningsorter och därför saknar tillgång till allmän service, energi, vatten med mera, samt att judar inte kan gifta sig med icke-judar.
2. Du säger “Ett växande antal muslimer i Sverige har på senare tid gett uttryck för sitt judehat i både ord och handling”.
– Kan du redovisa vad Du har för belägg för detta? Det är ju en allvarlig anklagelse mot människor med en viss trosuppfattning.
3. Du avslutar ditt tal sålunda: “Låt också denna dag bli en vändpunkt i kampen mot alla former av antisemitism. Jag säger alla – också den typen av judehat som framförs som religiös retorik om heligt krig eller som döljer sig bakom ensidig och onyanserad kritik mot staten Israel.”
– Anser du att uppfattningen ”Sionismen är den politiska ideologi som legitimerar den judiska staten Israel som ett expanderande kolonialt projekt” tillhör någon av de två typer av judehat som du här nämner?
Med vänlig hälsning
Lasse Wilhelmson
medlem i Judar för Israelisk-Palestinsk Fred (JIPF)”
Detta brev skickades den 1 februari 2003 och är än idag obesvarat.
Det är de etablerade partierna som är grundorsaken till SD:s framgångar, eftersom de vågar ta i problemen med invandrar- och flyktingpolitiken och tävlar om att kalla varandra för rasister. Inget land kan ju ha en oreglerad politik inom dessa områden och det är klart att de så kallade vanliga medborgare som i det dagliga livet erfar problem, genomskådar politikerna. Detta skapar utrymmet för SD:s politik. Vi minns väl Jan Guilous TV-repotage om de finska zigenarna i Malmö och att professor Joakim Israel hoppade på honom och kallade honom för rasist, när han intervjuade människor som hade personlig erfarenhet av kulturkonflikten. Är det inte ganska självklar att det uppstår en mängd problem, när människor med olika kulturell, etnisk och religiös bakgrund skall bo i ett land som inte stämmer överens med deras tidigare erfarenheter? Om man inte erkänner dessa problem, hur skall man då kunna lösa dem?
I själva verket är hela diskussionen om SD ett gigantiskt hyckleri, eftersom dess politik är helt i linje med till exempel Folkpartiets och Svenska dagbladets ledarsida. Det är således inte bara de judiska intressena som kan gömma sig bakom SD, utan även hela det svenska politiska etablissemanget. Detta förhållande behandlas i en mycket klargörande artikel på Newsmill av Fatima Doubakil, som är ordförande i Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén. Genom att kasta sig över SD, försöker det politiska etablissemanget framstå som toleranta fredsvänner och antirasister, när de i själva verket står bakom den politik som vuxit fram efter 911, med de folkrättsstridiga nykoloniala krigen i Afghanistan och Irak och Israels folkmordspolitik gentemot palestinierna. En rasistiskt grundad politik med sin udd riktad mot den muslimska världen inklusive muslimerna inom Väst.
SD blir på så sätt en utmärkt syndabock, eller om man så vill, en ”nyttig idiot” till gagn för det sionistiserade politiska etablissemanget i Sverige.
MO: Radioprogrammet Kaliber sände den 1 november ett reportage om den nya antisionistiska rörelsen – ”Ohelig allians”. Vad tycker du om programmet?
LW: Den var en ”helig allians” med sionisten Henrik Bachner, marxisten Andreas Malm och judarnas främsta företrädare i Sverige, Lena Posner-Körösi, som försvarade den judiska statens fortsatta existens. Programmet försöker bevisa att det finns en ”ohelig allians” och det stämmer ju, eftersom vi antisionister är emot den judiska staten. Däremot har varken du eller jag ingått något som helst organiserat samarbete med rasister, vilka nu de skulle vara, som de låter påskrina. Det är bara snack.
Vi frågar inte vad folk har för partibok som kommer till våra föreläsningar, eller deltar i olika slags manifestationer mot sionismen och till stöd för Palestina. Alla är välkomna, höger och vänster spelar ingen roll. Frågan om sionismen är ju ingen höger-vänsterfråga. När jag själv höll en föreläsning i Uppsala var det en väldigt blandad publik med olika åldrar, unga och gamla, människor från hela världen, svarta, bruna och vita, och muslimska tjejer i sjalar. Jag ser det som positivt, att folk med så olika bakgrund kan träffas, ställa frågor om sionismen och diskutera tillsammans. Det är ett viktigt integrationsarbete. En verklig rasist skulle knappast ha stått ut i ett sådant blandat sällskap, med en föreläsare med judisk släktbakgrund.
Jag blev citerad i programmet, men de hade redigerat bort sammanhanget. Jag sa att världsjudendomen hade förklarat krig mot Tyskland 1933, men SR tog bort min hänvisning till källan, samt att det rörde sig om en ekonomisk bojkott. Det innebär att man fick intrycket att det rörde sig om en personlig åsikt, inte ett historiskt faktum. Men sanningen kommer nog fram till slut ändå, för jag har med det i min nya bok.
MO: Hur pass vinklat reportaget egentligen är blir fullkomligt uppenbart när reportern Ola Sandstig konstaterar, ja, framställer som ett faktum, att vi demonstranter placerat våra barn framför oss som ”mänskliga sköldar”. Denna propaganda är identisk med den som IDF använder om palestinierna, man påstår ju som bekant att motståndsrörelsen använder civila som mänskliga sköldar. Sandstig överför helt cyniskt den israeliska ockupationsarméns propaganda till Sergels torg. Jag fann personligen denna snuskiga, vidriga och grundfalska anklagelse som det mest kränkande i Sandstigs reportage.
LW: Jag håller med. Alla som var där vet för det första, att det var motdemonstranterna som stod för våldet och saboterade vår yttrandefrihet, för det andra att barnen faktiskt inte bara var längst fram utan stod tillsammans med sina föräldrar lite överallt. Ola Sandstig gör offret till förövare. Han var där och såg vad som hände, men valde att medvetet förvränga sanningen. Föräldrarna visste inte att det skulle bli så här. Ingen kunde förutse våldet som riktades mot palestinademonstranterna. Sandstigs framställning är nog den mest klockrena sionistiska vinklingen av ett reportage jag sett på länge. Han var för övrigt en trevlig kille, som intervjuade mig en halvtimme, men som visste precis hur han skulle ”redigera”, för att göra chefen för Kaliber, producenten Sanna Klinghoffer och hennes kompisar på EXPO, nöjda. Det handlar som vanligt, även för Sandstig, om brödfödan för journalister. Han var inte där som oberoende reporter, utan levererade det som var beställt, eller det han förväntade sig att hans uppdragsgivare ville ha.
Lasse Wilhelmson 