I boken Är världen upp och ner?, som kom ut hösten 2009, för drygt tre år sedan, kommenterar jag en del personer för vilka jag sedan länge varit ett populärt hatobjekt och fortsätter
Och så har vi Åsa Linderborg, som ju är en av de fåtaliga intellektuella på vänsterkanten som man kan ta på allvar och som dessutom kan skriva. Hon gjorde mig faktiskt besviken häromdagen, då hon i Aftonbladet (”Liberalerna skär tungan av yttrandefriheten”, 15/5) kallade dig (Anm.) för ”Förintelseförnekare”. Åsa borde ju veta att det inte handlar om att “förneka” Hitlers brott mot judar med flera, utan om att ifrågasätta delar av den officiella versionen, vilket är en annan sak. I synnerhet som denna används för att rättfärdiga nya folkmord i stället för motsatsen. Har hon inte läst den förra intervjun och är okunnig om detta, eller är hon ohederlig mot dig? Jag förstår inte, det är något som inte stämmer där.”(Sid 145 a.a.)
Anm. Mohamed Omar som intervjuade.
Och visst är det någonting som inte stämmer. Åsa har ju min bok och ändå skriver hon, i sitt av Expo initierade angrepp på mig, i AB ”Nu granskar vi skiten” att jag ”förnekar förintelsen”. Det var ju också av den anledningen jag ställde några frågor till henne i min refuserade replik. Frågor som är mycket enkla och som hon inte besvarade. Och det kommer hon aldrig heller att göra. Det vore att erkänna att hon enbart kacklat, vilket är just precis det hon har gjort.
Hon kan ju inte gärna tillstå att hon anser att Förintelsen är en religiös dogm som man inte får ifrågasätta, inte minst som marxist och antagligen icke-troende. Lika lite som hon kan hävda att historiska händelser inte får diskuteras och helt eller delvis revideras, eftersom detta är historikers vardagsmat. Det är väl dessutom så, att upptäckten av gamla falsarier och nya fakta är själva grunden för dessa ständigt pågående revisioner? Det som vi behöver för att förstå det som varit och som avgör vår förmåga att hantera framtiden.
Så visst är det fortfarande någonting som inte stämmer.
Men mer intressant är nog ändå – trots allt – om Åsa Linderborg med flera förstår denna tankeoreda, eller om det tabu som omgärdar den officiella berättelsen om det som brukar kallas Förintelsen hindrar dem?
Sug på den …
Flera som kommenterat Gina Dirawis blogg om ”kvällsläsningen” har tagit fasta på det hon själv säger, nämligen att hon bara ”läste nio sidor i boken”. Gina har visat sig vara väl insatt i Palestinafrågan inte minst tack vare sin palestinska bakgrund. På framsidan, i innehållsförteckningen och på baksidan framgår tydligt att det mesta i boken Är världen upp och ner? handlar om Palestinafrågan. Självklart visste Gina vad boken handlar om, där om råder knappast något tvivel.
Men det slutar inte här.
Det lite lustiga i sammanhanget är nu att ingen, mig veterligt, verkar ha faktagranskat Ginas uppgift. Vare sig hennes kritiker eller hennes sympatisörer som skrivit i frågan. Observera att jag här bara avser personer som själva har boken. Jag vet eftersom det är jag som gett/sålt den till dem.
Inledningen till boken börjar på sidan nio. Nio plus nio är arton. Vad var det som fick Gina att sluta läsa på sidan arton? Jo på sidan arton hamnar vi långt in i den första artikeln i boken. Det är nog den mest läsvärda och välskrivna artikel jag överhuvudtaget skrivit. Den publicerades i Kommun Aktuellts sommarnummer 1992 och heter När jag kom i kackel med myndigheterna. Den har lästs av merparten av dåtidens landstings- och kommunpolitiker med flera. Den handlar om mina höns och deras kamp mot byråkratin i min hemkommun Täby, där jag då satt i kommunstyrelsen för Täbypartiet. En strid som jag vann, inte minst med hjälp av denna dråpliga artikel.
Det torde vara totalt uteslutet att någon som börjat läsa denna artikel slutar mitt i utan att ta reda på hur denna famösa historia till slut ändade. Men det torde även vara totalt uteslutet att en person, som har sitt hjärta i palestiniernas rättfärdiga kamp, inte sedan fortsätter att läsa Är världen upp och ner?. I synnerhet som de närmast efterföljande artiklarna publicerades i SvD och DN för nästan tio år sedan, varav en tillsammans med ledamoten i Svenska Akademin Per Wästberg. Och att boken därefter i huvudsak handlar om Palestina, men även om Palestinas plats i världspolitiken, sionismen och judisk makt.
Det intressant i detta är naturligtvis inte det självklara i att Gina Dirawi tagit del av betydligt mer i boken. Och kanske jag bör tillägga, det legitima i detta och det likaså legitima i att rekommendera ”Lite kvällsläsning”, även om hon hade kunnat förmoda att Expo och TV-chefen inte skulle komma att gilla det. Bara för att man är programledare, behöver man väl inte vara alla israelkramare till lags?
Eller att ingen av alla dem som kletat skit på min rygg i media varken belagt sitt smutsiga hantverk med konkreta citat ur min bok, eller gett mig replikrätt enligt god publicistiskt sed.
Det intressanta är ju i stället varför ingen av dem som har boken och dessutom har refererat till att det handlar om ”nio sidor”, själva verkar ha öppnat boken för att se vad där står om Ginas ”antisemitiska” höns.
Sug på den …
Täby den 12 mars 2013
Lasse Wilhelmson
PS. Dessa funderingar skrevs i december 2012. Av hänsyn till Gina Dirawi valde jag dock att avvakta publiceringen tills Melodifestivalen var överstökad för hennes del och stormen bedarrat något. DS
Lasse Wilhelmson 