Denna intervju publiceras samtidigt på Jan Millds blogg och får fritt publiceras eller citeras med angivande av källa.
Här kommer en tidigare utlovad intervju med Lasse Wilhelmson. Jag har aldrig träffar LW, vår kontakt hr skett via e-post. Även denna intervju är gjord genom utbyten av mejl. Detta ger naturligtvis sina begränsningar.
Dessutom har LW redan givit många andra intervjuer i olika sammanhang. Där och i de 80-tal artiklar han skrivit, har han redan besvarat många av de frågor jag skulle kunna ha att ställa. Men många nya frågor utvecklas i denna intervju. Länkar på några lästips redovisas i slutet. Intervju blir, visar det sig, ändå ganska lång.
1. Varför gav du ut boken ”Är världen upp och ner?”?
Boken omfattar ett i tiden avgränsat perspektiv, nämligen Bush den yngres två presidentperioder på åtta år, där terrorattacken mot World Trade Center 2001 (911) blev en vändpunkt för USraels utrikespolitik och en startpunkt för de nykoloniala krigen i Västasien. Dessa är ett uttryck för att den judiska ägarmakten över ekonomin och ideologiproduktionen, med sionismen som ideologi, definitivt hade etablerat sig ”on the top of the foodchain” i dagens värld. 911 var enligt min mening ett ”outside/inside-jobb” i vilket den israeliska inblandningen är övertydlig i sin samverkan med ledande delar av neocons i bushadministrationen.
Bokens tyngdpunkt är sionismen som den främsta uttrycksformen för den anglo-amerikanska imperialismen.
Samtidigt omfattar denna period min egen start som skribent i dessa frågor och avslutas med den Palestinamanifestation 2009, där jag blev fysiskt angripen i egenskap av talare. Min berättelse om detta har sedan dess legat som huvudsida på min blogg och avslutar också boken före epilogen.
Jag beslöt att ge ut boken, eftersom jag ingenstans i fick gå i svaromål på de redan då sedan länge pågående angreppen på mig i media. Men boken beskriver samtidigt implicit min egen personliga resa och utveckling under denna period. På så sätt är boken ett barn av sin tid med sina förtjänster och begränsningar.
2. Det är snart fyra år sedan, vad skulle du lagt till om du publicerat den idag?
Det jag aldrig hann med riktigt var att skriva mer om bankernas roll i världsekonomin och en närmare granskning av ”The King of Jews”, nämligen Rotschild-koncernen, som ju hänger ihop.
Den amerikanska centralbanken Federal Reserve (Fed), ägs inte av den amerikanska staten, utan av ett antal banker/bankgrupper, i strid mot konstitutionen. Dessa domineras av Rotschildkoncernen och har sitt säte i London City, som är en slags ekonomisk frizon i centrala London. De flesta ägarna är banker i Europa. När jag berättade detta för en god vän som varit seniorkonsult i en stor svensk bank, trodde han inte på mig. Men all information finns på nätet, för den som är vetgirig.
När jag för flera år sedan gick in på Fed:s hemsida för att se vilka som satt i dess board, så tappade jag, av alla, hakan: Alla utom en var judar. Det var samma haktapp för mig som när jag började forska i representationen av judar i alla ledande organ efter bolsjevikernas statskupp 1917. Verkligheten överträffar alltid fantasin.
Men jag skulle även skrivit mer om den officiella bilden av förintelsen och dess politiska roll till stöd för de nykoloniala krigen. Även den nationella frågan är styvmoderligt behandlad i boken. Liksom migrationsfrågornas betydelse i detta sammanhang. Men så var det för mig då, när jag skrev artiklarna.
3. Varför anklagas du för att vara ”antisemit”?
Förr betydde ”antisemitism” hat riktat mot judarna som grupp. Det var ibland även rasistiskt grundat. Jag har dock aldrig sagt eller skrivit något sådant. Numera är ”antisemit” något som judar tillmäler dem man inte gillar. Men även israelkramare och filosemiter använder detta tillmäle, som idag kommit att sakna annan mening än att smeta skit på meningsmotståndares ryggar. Liknande har hänt med begreppet ”rasism” och i viss mån även med ”nazist”.
Det handlar oftast om vad de som anser sig äga tolkningsföreträdet tolkar in i något. Aldrig har jag sett exemplifierat och förklarat varför någonting skulle vara ”antisemitiskt”, eller ”rasistiskt”. Därför blir det alltid spekulationer om vilka innersta tankar som hatobjektet har. Detsamma gäller också begreppen ”Förintelseförnekare” och ”konspirationsteoretiker”.
Anledningen till att jag blir anklagad för att vara ”antisemit, ”Förintelseförnekare” och ”konspirationsteoretiker” är att de som försvarar den värld som de tror är rättvänd vill tysta mig och alla andra som har en annan uppfattning. Att just jag verkar ha blivit den främsta måltavlan för dessa anklagelser, skulle kunna bero på att jag skrivit rätt mycket och att det ligger nära sanningen.
Men visst finns det ett judehat som är politiskt. Det är grundat på vissa judars beteende, den Judiska statens politik och den judiska ägarmakten över ekonomi och media. Jag har skrivit mycket om detta, även i svaren till Expo och Åsa Linderborg i det senaste drevet mot mig.
4. Skulle du idag beteckna dig själv som nationalist och invandringskritiker?
Nationalism kan vara väldigt olika saker. Jag har alltid varit nationalist i den meningen att jag varit beredd att försvara Sveriges nationella oberoende och de svenska kulturtraditionerna som jag är en organisk del av. Det var också orsaken till att jag till slut valde att göra militärtjänstgöring och ändrade min tidigare pacifistiska ståndpunkt.
Vietnamrörelsen och de delar av 68-vänstern som jag tillhörde ansåg att ”Vietnams sak är vår”, vilket innebar att vårt stöd till deras nationella befrielsekamp även var ett stöd till vårt eget nationella oberoende från de då båda supermakterna USA och Sovjetunionen.
Jag har aldrig varit och är fortfarande inte emot en begränsad arbetskrafts- och kompetensinvandring. Dagens Sverige är ju delvis ett resultat av invandring från andra länder. Det gäller ju handeln, skeppsbyggandet, järnframställningen och bilindustrin, bara för att nämna något. Och jag anser även att Sverige i begränsad utsträckning skall kunna vara en fristad för politiska flyktingar. Jag menar att en sådan solidaritet faktiskt är en viktig del av svensk mentalitet.
Men hur ser du på dagens situation?
Idag har vi fått en helt annan situation där de nykoloniala krigen framtvingar migration och invandring i en omfattning som vi inte kan klara av och som skapar konflikter i vårt land och förstör det som vi tidigare ville värna om. Dessutom är det inte de fattigaste som kommer hit, utan främst de som har pengar att muta sig fram, eller redan har det förhållandevis gott ställt. Resterna av vår välfärdsstat med alla dess system som våra föräldrar och farföräldrar mödosamt kämpat sig till och byggt upp raseras nu. De var ju avsedda för en helt annan situation.
Diskussionen om dessa frågor har helt spårat ur. Nu ställs ”Vi gillar olika” mot ”Vi gillar lika” på ett felaktigt sätt. Jag bejakar olika kulturer och etniciteter, de är som blommorna på en sommaräng, en mångfald som berikar mänskligheten. Alla kulturer och nationer tål, ja till och med mår bra av lite inslag av främmande kulturer för att utvecklas. Men det blir destruktivt om man blandar kulturer så att de förstörs. Och här menar jag att detta gäller i alla delar av världen.
Och var landar du någonstans? 
Den nuvarande massinvandringen är jag definitivt emot. Den svenska politiken borde vara att stoppa den och sluta att delta i eller stödja de folkrättsstridiga krigen som är dess orsak. Ras- och rasismdiskussionen i detta sammanhang anser jag vara en återvändsgränd.
Jag är för ”Vi gillar olika” och vill stoppa massinvandringen. Den senare anser jag vara en medveten strategi hos makteliten för att slå sönder nationalstaterna, deras kultur och moral och bana vägen för en ny världsordning.
Sammantaget beskriver allt detta de frågor som jag utvecklats mest i sedan jag gav ut boken. Den mediala hanteringen av dessa frågor har även lyft upp yttrandefrihetsfrågan på den politiska dagordningen. Det är lägre i tak än någonsin i dagens Sverige – ett mörker.
5. Hur ser du på den svenska ”vänstern”? Är det något att sätta inom citationstecken?
Ja, av två skäl. För det första är såväl vänstern som de nationella inbördes oense om vad det egentligen är att vara socialist. För det andra så innehåller både vänstern och de nationella folk och organisationer som själva kallar sig för socialister och faktiskt är det, enligt min mening, men med olika uppfattning om hur staten skall se ut och vem som skall ha makten över den. Själv är jag ingen anhängare av vare sig korporativ diktatur eller proletariatets diktatur. I dag har vi särintressenas och minoriteternas diktatur i Sverige.
På det politiska planet står marxismen/vänstern för avintellektualiseringen inom media- och kulturlivet. Den är den främsta dörrvakten för åsikter som inte ryms inom vänster/höger-perspektivet och därmed även för sionismen.
Ett bra exempel är när jag själv nyligen blivit utsedd till ”riksantisemit” efter det av Expo initierade drevet i slutet av november 2012 och främst AB:s kulturchef Åsa Linderborgs beklämmande vidareutveckling av detta i AB:s kampanj ”Nu granskar vi skiten”. Mitt refuserade svar till Linderborg klargör detta rätt väl, men även många andra artiklar som jag skrivit. Här var det de nationella som försvarade yttrandefriheten och var systemkritiska. En roll som vänstern tidigare hade.
Men även en del nationella verkar ha fallit i den sionistiska fällan när de felaktigt ser judarna som ett folk, en homogen etnisk grupp, eller en ”ras”, som liksom alla andra folk skall ha ett eget land. En Judisk stat är ju sionismen kortsiktiga mål. Ett sådant krav skulle dessutom splittra en mängd nationalstater, vilket är ett av de pågående nykoloniala krigens främsta syften.
Dagens nationella rörelse håller på att delvis göra samma misstag som den 68-vänster jag själv en gång tillhörde, nämligen att för mycket leta efter förebilder utanför Sverige, i stället för att knyta an till vår egen historia och kulturarv. Och då tänker jag främst på rusernas/vikingarnas (?) handelsresor som både satte bomärken i avlägsna länder och återförde intryck som utvecklade Sverige. De ovanligt fria och upproriska svenska bönderna och senare de svenska arbetar- och folkrörelserna. Den saktmodiga fastheten, det strävsamma naturromantiska kynnet och att vilja vara ”karl för sin hatt” och ”kvinna för sin släkt”.
6. Sionismen är du kritisk till, men är din syn på den oförändrad?
Ja, det framgår ju tydligt i min bok och i allt annat jag skrivit. Att dekonstruera sionismen har varit fokus. Men min syn på sionismen har utvecklats till att mer se den som en ideologi som dagens maktelit använder och som både omfamnar vänster och höger i politiken. Jag har därför börjat göra en större åtskillnad mellan den judiska maktens ägarintressen å ena sidan och sionismen å den andra.
Jag har även kommit att inse hur stammentalitet, både religiös och sekulär i såväl muslimska länder som här hemma, börjat förgifta allmänmänsklig solidaritet och kärleken till din nästa och blivit mer lyhörd för den svenska demokratins och kristendomens traditionella värden – vilket vi inte ser så mycket av idag.
Kort sagt: Jag har blivit mer intresserad av att värna om Sverige, vårt nationella oberoende och vårt kulturarv och hur dessa påverkas av den judiska ideologin, sionismen och massinvandringen. När jag säger detta, slår det mig att jag faktiskt blivit mer värdekonservativ. Det sägs att sådant kommer med åldern, men det kan ju också bero på insikt.
7. ”Ett folk utan land, till ett land utan folk” – så föreställde sig tydligen sionisterna sitt Israel-projekt. I själva verket var ju landet redan bebott, vare sig man kallar människorna där för ”araber” eller ”palestinier”.
Vilket skapar ett dilemma, i varje fall om man tillmäter även araber/palestinier ett människovärde.
Här finns ju två alternativ:
• en tvåstatslösning
• en gemensam, demokratisk stat, lika mycket för palestinier som för judar.
Du förespråkar det senare?
Ja i princip så i boken, men mest i de tidigaste artiklarna. I mitt tal på Al Quds-dagen 2009, i slutet av boken, har jag gått längre. Där är jag inne på att de judiska bosättare som inte vill leva jämlikt och i sämja med de palestinier, inklusive alla som kommer att återvända, bör åka tillbaks till de länder de kom ifrån. Det vill säga till USA, Europa, Ryssland med mera. Bosättarna har ju trots allt stulit landet från dem som bodde där och saknar därmed, enligt min mening, moralisk rätt att besluta om dess framtid.
”Staten” Israel utropades ensidigt av judarna och är inte ett FN-beslut som många felaktigt tror. Israel saknar både konstitution och internationellt erkända gränser, vilket är praxis som krav när länder erkänner varandra. Hela denna process är mycket väldokumenterad i Göran Buréns nya bok ”Mordet på Folke Bernadotte”. Men alla principiella frågor behandlas också i min bok.
Vad blir då ditt svar på följande tre invändningar?
a) Den demografiska utvecklingen bland palestinier, som gör att det rör sig om så många fler än de som fördrevs 1948. Judar skulle hamna i markant minoritet, eller hur?
Absolut, men detta var även ett problem redan i FN:s förslag till delningsplan 1948, för vilken dess medlare Folke Bernadotte fick plikta med sitt liv när han mördades av judiska extremister. Han som höll i bössan blev sedan livvakt åt Israels landsfader Ben Gurion när han drog sig tillbaks i sin hemkibbutz. Få experter trodde då att tvåstatslösningen var möjlig, av främst demografiska skäl. Förslaget till delningsplan blev ett resultat efter lobbying av judarna bland FN-staterna.
Judarna godtog emellertid planen till skillnad från arabstaterna, eftersom de såg den som en slags legitimering av deras rätt till stora områden i landet Palestina. Men formellt var det inte så. Direkt därefter fördrev judarna cirka 800 000 palestinier från det som idag betraktas som Israel, som utropades ensidigt. Denna ännu pågående folkmordspolitik, enligt FN:s konvention, har Ilan Pappe väl dokumenterat i sin bok ”Den etniska rensningen av Palestina”. Eftersom en Judisk stat i landet Palestina är sionismens kortsiktiga mål, så är därmed denna folkmordspolitik inbyggd i sionismen.
Idén om en tvåstatslösning var orealistisk redan innan den blev ett FN-förslag och har sedan dess bara använts av sionister i olika schatteringar för att försvara och expandera den Judiska staten och slutföra fördrivningen av palestinierna. Denna idé gör att alla tittar bort från grundproblemet: fördrivningen av palestinierna och deras oförytterliga rätt att återvända. Denna rätt ägs av varje enskild palestinier och kan inte bortförhandlas. Den är ett juridiskt bindande rekvisit i FN-resolutioner.
b) Exemplet Sydafrika måste väl avskräcka, med tanke på våldsbrottsligheten där – inte minst med rasistisk udd, drabbande de vita? Själv har jag skrivit om det här.
Jämförelsen med Sydafrika haltar betänkligt och leder fel, bortsett från att den Judiska staten och tidigare Sydafrika har/hade rasistiska lagar som åtskiljer. Den första judar från icke-judar och den senare vita från färgade.
Israel är en bosättarstat, utan ett moderland som traditionell kolonialism alltid har. Fördrivning av ursprungsbefolkningen är en förutsättning för dess existens. Den är byggd på ruinerna av palestinska byar på stulet land. Boerna fördrev aldrig de svarta afrikanerna från deras hemland Sydafrika, eller använde jaktflyg och förbjudna fosforbomber mot civila. Eller rev deras hus i massomfattning med bulldozers. Alla jämförelser med tidigare Sydafrika eller Nazityskland utfaller till den Judiska statens nackdel, som är unik i sitt slag.
Judarna är inte heller en etniskt enhetlig grupp, eller ett folk i vanlig mening. Man räknar med två stora grupper. Askenazim som i huvudsak är från år 740 e.k. konverterade Khazarer (nordturkar och mongoler). De beräknas utgöra cirka 80 procent av världens judar. Den andra gruppen är Sefardim som i huvudsak är konverterade Berber och utgör resterande cirka 20 procent.
Men det är ju många som anser att judarna är ett folk, inte minst de själva?
Detta är väl utrett och förkastat, främst av Shlomo Sand i boken ”The invention of the Jewish People”. Jag själv stammar från dessa Khazarer och såväl min storebror som min yngste son har typiska mongolida hudveck mot näsroten och brett mellan sina mandelformade ögon. Det är religiösa myter att de flesta judar skulle vara semiter, eller ha någon slags historisk hemortsrätt till Palestina.
I Israel är cirka 25 procent av medborgarna idag icke-judar och nästan alla är palestinier/araber, utan fullständiga rättigheter. Men där finns också många arabiska judar som är israeliska medborgare och som inte är palestinier. De kommer från andra arabländer, som till exempel Irak och Nordafrika. De från Jemen ser ut som alla andra i Jemen och är helt olika de judar som kommer från Europa, USA och Ryssland.
Det finns också en mycket liten grupp av arabiska judar som hela tiden levt i Palestina (nu på Västbanken). De har alltid levt i sämja bland sina palestinska grannar och blandäktenskap är där mer naturligt. Denna lilla grupp är i själva verket palestinier som har judendomen som religion. Andra palestinier har kristendomen eller islam som religion. I min artikel ”Vad är sionismen” utreder jag närmare frågan om vem som är ”jude”.
När Israel imploderar/upphör som ”stat”, kommer nog en hel del arabiska judar att vilja stanna kvar och de flesta övriga välja att åka tillbaks till sina hemländer. Den judiska rasismen gentemot palestinierna och araber är mycket allmän och väldokumenterad. Ja den är till och med grunden för den judiska staten, i lagar och administrativa bestämmelser som särskiljer judar från icke-judar. Men det finns också ett informellt rasistiskt ”kastsystem” inom Israel. Där står de vita Askenazim högst och de arabiska och färgade judarna lägst.
c) I Sverige finns ca 20 000 judar. Det räcker ändå för att kunna dominera mediasektorn och starkt påverka samhällsutvecklingen. Skulle inte något motsvarande kunna hända i en gemensam palestinsk stat?
Nej knappast, de judar som vill leva i en judisk stat kommer att lämna. Den framtida palestinska staten kommer i huvudsak att vara palestinsk och arabisk och hoppas jag, få en konstitution som medger att olika religioner kan samsas. Det finns en stor grupp kristna palestinier främst i diasporan, som kommer att vilja återvända hem till Palestina. Det är ett vanligt missförstånd att alla palestinier skulle vara muslimer.
Men även en palestinsk stat mellan Medelhavet och Jordanfloden kommer säkert att ha motsättningar mellan klasser, religioner och etniciteter. Hur det skall lösas bör få vara deras egen sak.
8. Argument som förekommer, mot att engagera sig i Palestinakonflikten, är att a) det berör inte oss svenskar”, b) ”frågan är hopplös, kommer aldrig att kunna lösas” och c) ”vill man engagera sig internationellt finns andra konflikthärdar, där så många fler dör.
a) Det berör inte oss svenskar, vad säger du om det?
Alla internationella frågor och de nykoloniala krigen i Västasien och Nordafrika berör även oss i Sverige. Sverige deltar fortfarande i Natos folkrättstridiga krig i Afghanistan och medverkade även i dess likaledes folkrättstridiga angrepp på Libyen. Och norra Sverige har sedan flera år blivit övningsområde för Natos flyg. Sverige som inte ens är medlem av Nato. Sveriges medlemskap i EU har dessutom minskat vårt nationella oberoende och nu håller regeringen på att i smyg ansluta oss även till det ekonomiska samarbetet kring Euron.
Det är därför viktigt att verka för ett bilateralt samarbete mellan alla små och medelstora nationalstater i frågan om dessas nationella oberoende från USrael, EU, Nato, men även Kina och Ryssland. Nationalstaternas upplösning är en förutsättning för den nya världsordning som världens maktelit idag strävar mot. Vi bör stödja alla de krafter som verkar mot detta. I synnerhet de som för en aktiv kamp mot denna maktelit, deras ekonomi, krig och ockupationer.
Palestinafrågan är central eftersom dagens maktelit använder sig av sionismen för att kontrollera folken i Väst, så att de inte gör uppror mot krigen. Sionismens kortsiktiga mål är en Judisk stat i Palestina och palestiniernas kamp för sitt land blir därför central och speciell. Palestiniernas kamp blir då också en symbol för alla folks frihet.
Men allt handlar väl ändå inte om Palestina?
Den Judiska staten och dess lobby har ett stort inflytande över USA:s utrikespolitik och är numer helt öppen och tämligen oomtvistad. Makteliten, som även består av andra än judar, domineras dock av den judiska maffian, i synnerhet vad gäller ekonomin och ideologiproduktionen. Den utnyttjar den judiska gruppen för vilken identifikationen med den Judiska staten är det viktigaste sammanhållande kittet. Sionismen är den främsta orsaken till politiskt judehat och därför även judarnas värsta fiende.
I den sionistiska ideologin ingår även förintelsereligionen som används för att legitimera allt som sker i den Judiska statens intressen. Men även den outgrundliga idén att ”antisemitismen” är en del av alla icke-judars själsliv. Hitler kallas numer alla statschefer som man avser att avsätta, bekriga, eller mörda. I Sverige kan vi se hur denna världsbild ideligen pumpas ut från den kultur- och journalistnomenklatura som verkar inom ramen för medias ägarintressen.
När hörde vi senast någon inom detta etablissemang ställa frågan hur det kom sig att judarna omedelbart efter ”Förintelsen” utsatte palestinierna för det som de själva påstod sig varit med om? Eller om det inte också kan bero på judarnas eget beteende under historien, att de så ofta har kommit i konflikt med sin omgivning? Och varför pekas aldrig makteliten ut som brottslingar, med namn och bild?
b) Palestinakonflikten är hopplös och kommer aldrig att kunna lösas?
Det säger nog bara de som inte har förstått innebörden av den Judiska staten och dess betydelse för sionismen och Judisk makt, samt palestiniernas speciella öde. Den Judiska staten har ingen framtid. Den är till sin natur oförenlig med samlevnad och fred, såväl internt som med sin omgivning.
c) Vill man engagera sig internationellt finns andra konflikthärdar, där så många fler dör, t ex Kongo.
Själv engagerar jag mig i andra konflikthärdar, genom att i dessa sammanhang försöka synliggöra den Judiska statens, sionismens och den judiska maktens roll. Man måste alltid ställa frågan: Qui Bono? Vem tjänar på det som sker?
Sverigedemokraterna är här intressanta, eftersom de nästan alltid anklagas för rasism på grund av att de vill begränsa massinvandringen, vilket nog större delen av det svenska folket vill. Men de är inte rasister i detta avseende, utan främst därför att de är det mest Israelvänliga/sionistiska partiet i riksdagen. Att vilja begränsa massinvandring är inte rasistiskt, till skillnad från att förespråka en judisk stat i Palestina.
Självklart gör ledande sionister allt de kan för att avleda uppmärksamheten från detta och peka på Islam. Massinvandringen är dock varken islams eller invandrarnas fel, utan invandringspolitikens. SD blir härmed en önskemotståndare för övriga riksdagspartier som delar SD:s grundinställning till Israel och sionismen. De slipper därmed skylta med sin egen sionism/rasism och kan i stället anklaga SD för att vara islamofober och rasister.
Men ser du ingenting positivt med SD?
Det skulle i så fall vara att vi till slut får en diskussion om massinvandringen. Men frågan är om det är SD:s förtjänst. Nu rensar man partiet från alla systemkritiker och glider in i 7-klöverns trygga famn. Där är de välkomna som idealisk syndabock.
Jag ser SD som ett symptom på att invandringspolitiken har varit omöjlig att diskutera under många år. De är i praktiken en Trojansk häst i den svenska politiken, i vilken sionismen och Judisk makt i Sverige osynliggörs. En annan Trojansk häst är Expo, som klär sig i antirasistisk vänsterdräkt, men aldrig kritiserar den Judiska statens rasistiska grundvalar eller de som i Sverige aktivt stödjer denna.
Här ser vi tydligt hur ”vänster” och ”höger” bägge omsluts av den sionistiska ideologin. Och vad kan då vara bättre för sionismen och dess judiska intressen här i Sverige, än att SD och Expo bekämpar varandra i alla andra avseenden?
9. Hur vill du sammanfatta din syn på vänstern och de nationella i Sverige?
Dagens vänster och då särskilt de judiska marxisterna är i huvudsak de främsta dörrvakterna för judisk makt, men vänstern är delvis splittrad när det gäller synen på sionismen och massinvandringen. Dagens nationella är alla för ”det svenska” och kritiska mot massinvandring och islam, men mycket splittrade för övrigt.
Vänstern i synnerhet, men även de nationella, är dåligt förankrade i det svenska kulturarvet och vår egen historia. De nationella har idag i stort sett övertagit den systemkritiska roll som vänstern hade för 45 år sedan, inklusive kampen för yttrandefrihet och sökandet efter utländska förebilder i stället för svenska. Dock finns det en kraftfull gemensam nämnare bland delar av vänstern och delar av de nationella som gäller vikten av det nationella oberoendet och systemkritik av ekonomin. Något att bygga på?
Vi får följande fyra förenklade kategorier när det gäller analysen av variablerna sionismen och judisk makt i nedanstående 4-fältstabell:
- De som är positiva till sionismen och judisk makt
- De som negativa till sionismen och positiva till judisk makt
- De som negativa till sionismen och judisk makt
- De som är positiva till sionismen och negativa till judisk makt
Anm 1: Med sionismen avses bejakandet av en judisk stat i Palestina. Med judisk makt avses judiska/israeliska intresseorganisationer och judiska ägarintressen. Vilka individer eller grupper/organisationer som i huvudsak hör hemma i de fyra kategorierna överlåter jag åt läsaren att själv fundera över. Själv är jag väl en 3:a och både SD och Expo en 1:a. Men det var ju det enklaste …
Anm 2: Den som vill utöka antalet variabler, eller göra nya kombinationer, får använda sitt eget huvud. Ett tips är väl att inte låsa sig till det traditionella vänster/höger-perspektivet.
Jag kliver in i samma ruta som du, Lasse.
Ja, det var allt för denna gång. Tack Janne för att du hade tålamod med att intervjua mig.
Tack själv Lasse, det har varit ett intressant samtal.
——————————
Tips om några artiklar av olika slag av Lasse Wilhelmson:
Värstingen – intervju med sionismkritikern Lasse Wilhelmson
Vi som visste allt – en betraktelse över en bok om 68-rörelsen
Paideia – för alla eller bara de utvalda?
Om Jan Guillou, etniska svenska och anknytande frågor
Lasse Wilhelmson intervjuas av Gotiska Klubben
Uppdaterat den 6 april 2013:
Vad svarar ”vänstern” på detta?
Ny bok ”Invandring och mörkläggning”. En utförlig och bra recension finns här och här.
Lasse Wilhelmson 