Om Jan Guillou, etniska svenskar och anknytande frågor.

Uppdaterad 17 dec 2014 med videos om  Björn Söders (SD) påståenden om vad som är ett ”folk”.

I sin krönika i Aftonbladet den 17 juni 2012, ”Sverige i morgon – en mardröm där allt går åt helvete”, hävdar Jan Guillou att statsminister Fredrik Reinfeldt försöker ”skylla arbetslösheten på invandrarna”. Detta med anledning av att han använt begreppet ”etniska svenskar” i debatten.

Jag måste erkänna att jag har lite svårt att hänga med i svängarna. Med den logiken blir det ju svenskarnas fel att arbetslösheten är ett problem, så snart man använder begrepp som somalier, araber, kurder eller liknande som en beskrivning på invandrargrupper med en viss etnisk kulturbakgrund. Icke-etniska svenskar är ju en beskrivning som Jan Guillou själv använder i samma krönika, vilket framstår som något motsägelsefullt i sammanhanget.

Oavsett vad man tycker om Fredrik Reinfeldt, så har han ju faktiskt inte sagt att det är invandrarnas fel. Och jag tror inte heller att han menar det. Dum är han ju inte. Vilka hans innersta tankar är, vet han ju bara själv. Och antaganden om dessa bör nog inte vara utgångspunkt för en seriös debatt. Varför inte i stället ta en konstruktiv diskussion med Herman Lindqvist, som ska ha en eloge för att i dagarna ha vågat sticka ut hakan i dessa frågor i sin krönika ”Dags att sluta kräkas på vår nationaldag” och att i en senare intervju medge att ”etniska svenskar finns”? Vad innebär det att vara ”svensk”, vad är ”svensk kultur”, hänger detta ihop med vårt nationella oberoende och vad slags svensk nationalism vi ha och vilken vi inte vill ha?

Jan Guillou är nog dessvärre lite vilse i pannkakan här. Och det gäller inte bara frågan om vilka begrepp som är politiskt korrekta eller ej. Värre är  fokuseringen på vems som är felet – invandrarnas, eller svenskarnas – i stället för att fokusera på invandringspolitiken. Därmed blir Guillous krönika i själva verket kontraproduktiv i förhållande till ambitionen, kan man anta, att minska främlingsfientlighet och rasism. Det senare har ju numera blivit ett tillmäle för alla slags nationalism, allt från att hissa svenska flaggan och att försvara Sveriges nationella oberoende, till att vara stolt över att vara svensk, åtminstone i gammelmedia.

Och varför gör Guillou partipolitik av invandrarfrågan? Den diskussionen har ju hittills inte lett till något annat än att alla skyller på Sverigedemokraterna, när vi i själva verket fått dem som ett resultat av att övriga partier aldrig på allvar diskuterat de problem som invandring medför. Ynkryggarna i det politiska etablissemanget har ju valt att ducka allt för länge.

Det är väl ganska naturligt att det blir problem med kulturkrockar. Det visade Guillou ju själv i dina legendariska reportage om problemen med de finska zigenarna i Malmö för många år sedan. Då framhöll han vådan av att inte öppet diskutera eller förneka det som alla inblandade redan visste, nämligen att de stal helt skamlöst, främst i matvaruaffärer. Skamlöst, eftersom moralen i deras kultur i stort bara gäller den egna gruppen.

Denna slags stammentalitet behöver vi inte moralisera över, den finns över hela världen, men vi måste förstå den för att kunna hantera de problem det skapar i majoritetssamhället. Det fick Guillou mycket skit för då, inte minst av sociologiprofessorn Joachim Israel, som då kallade honom för rasist. Som jude kände han sig speciellt träffad av att en minoritetsgrupp kritiseras när deras beteende inte är okej.

Har Guillou ändrat sig när det gäller synen på dessa frågor? I dag har vi dessutom stora grupper med bostadssegregerade invandrare i och kring våra största städer, där alltför många är arbetslösa, alltför många lever på bidrag och där vi finner destruktiva nya kriminella gängbildningar och subkulturer utanför den svenska ”majoritetskulturen”. Ju mer invandringen ökar desto större blir naturligtvis problemen, speciellt i avsaknad av en invandringspolitik som kan hantera dem.

Jag håller med om att det inte är självklart vad som menas med ”etnisk svensk”, men en provisorisk definition kan väl vara att det är de som omfattar den svenska majoritetskulturen inklusive språket och som regel är födda i Sverige. Kanske är det så att man bara ”är” etnisk svensk när man själv är invandrare i ett land vars majoritet har en annorlunda och tydligt urskiljbar etnisk och språklig/kulturell tillhörighet? Att utseendet också spelar roll torde inte vara obekant.

Vad som är arv och miljö i dessa frågor kommer alltid att diskuteras liksom frågan om vem som kom först, hönan eller ägget. Allt detta kan vi diskutera, men att som många stolliga debattörer hävda att det inte finns några ”etniska svenskar”, utan bara ”etniska invandrare” är bara ett förnekande av att Sverige har en majoritetskultur grundad av människor som sedan årtusenden varit rotade här, trots/tack vare en begränsad kulturell och genetiska inblandning.

Menar verkligen dessa debattörer att det bara är invandrarnas kulturer som skall råda i Sverige? I själva verket pläderar de då inte  för att Sverige skall vara en minoriteternas diktatur? Diskussionen om invandringspolitiken och olika etniska grupper liknar den som förs om feminism och homosexualitet. Dessa grupper definierar sig alltid i relation till ”majoritetssamhället”, men när de som anser sig ingå i det senare argumenterar för sina intressen, så blir de i debatten kallade för ”rasister”, ”manschauvinister” eller ”homofober”, av dem som är hetast på gröten. På samma sätt som man blir ”antisemit” och ”Förintelseförnekare”, när man kritiserar den judiska staten Israel, eller segrarnas historieskrivning av Andra världskriget.

Jag ogillar verkligen detta antiintellektuella ofog att så snart tillfälle ges placera in meningsmotståndare i olika kategorier som gynnar den egna agendan. Överallt diskuteras nu invandrarfrågorna och det beror naturligtvis inte på vare sig Fredrik Reinfeldt eller Sverigedemokraterna, utan på att invandringen aldrig har varit mer omfattande i Sverige, i synnerhet av grupper med en annan etnisk och kulturell tillhörighet än den svenska majoritetskulturens. Detta medför problem som måste erkännas och diskuteras öppet för att kunna lösas. Det duger inte att som Jan Guillou skylla på främlingsfientligheten hos politiska motståndare, när denna ”fientlighet” är ett resultat av invandringen.

Den svenska socialdemokratin hade en gång i tiden en ganska enkel inställning i dessa frågor. Jag tror det var Tage Erlander som sa att vi självklart skall ta emot invandrare och flyktingar, men inte fler än vi kan ”ta hand om”. Hur många invandrare vill eller kan vi ha i Sverige? En miljon, två miljoner, tre miljoner, eller en majoritet av innevånarna?

Själv tänker jag fira midsommar enligt svensk tradition, fortsätta hissa svenska flaggan vid högtidliga tillfällen, älska och försvara mitt fosterland som jag är en organisk del av och aldrig börja skämmas för att jag råkar vara en äldre, vit, heterosexuell man, oavsett allt pladder i den svenska kultureliten och vilka som för tillfället råkar styra vårt land.

Täby den 17 juni 2012

Lasse Wilhelmson

Herman Lindquist: Om Fosterlandsförnekarna 

När får vi en seriös debatt om flyktingpolitiken?,

Expressen Etnisk svensk regering, DN

Annonser

Kommentarer inaktiverade.